Nästa
gång vätten stannade var det vid en loge nära en bondgård.
Från logen hördes ett doft, afmätt klappande, liksom af slagor,
men detta ljud nästan öfverröstades af en bäck, som gnabbades
med stenar och granrötter. Julvätten knackade på loggluggens
lucka, och hon sprang upp. Där inne stodo två små lustige
fyrar med buskiga ögonbryn, runda barnkinder, röda toppmössor
och gråa tröjor. De tröskade vid skenet at en lykta, så att
dammet rök.
“Men på julafton kan man ge sig ro,“ tyckte vätten.
Nissarna genmälde:
“Säden strid,
kakan rund.
Hvarje tid,
hvarje stund
har guld i mund.“
“Men I minnens väl, hvar och när vi skola råkas?”
Nissarna nickade och svarade:
“Om en stund hos fjällets jätte.
Nu farväl, du käre vätte!”
Vätten öppnade kistan och tog händerna fulla af julgåfvor
och sprang upp till far, mor och barnen i gården. Bland gåfvorna
var en soldatbössa, ty hvarje karl bör ha en sådan till värn
för sitt land.
Så bar det af från stuga till stuga, från gård till gård.
Trefligast, tyckte Vigg, såg det ut i prästgården, där han
tittade in genom fönstret. Där satt gamle prästfar, som Vigg
kände väl igen, ty han hade flere gånger varit i stugan på
heden och hört, huru Vigg förkofrat sig i abcboken, och lagt
sin hand på hans hufvud. Prästmor och de vackra döttrarna
kände han också, ty de voro så snälla mot mor Gertrud. Julvätten
tyckte äfven mycket om prästgården, ty här voro människorna
alltid vänliga mot hvarandra och mot husdjuren och ville,
att alla skulle vara lyckliga.
Prästgårdstomten kom ut från ladan och hälsade på julvätten.
“Här är nog allting godt,” sade vätten.
“Ja, här är trefligt,” svarade prästgårdstomten, “men ändå
har jag en klagan att framföra.“
“Låt höra då!”
“Jo, Grimma, lilla kossan, var en dag i somras mycket ledsen,
när hon icke fick dricka mjölk längre:
Grimma vid grinden
grät och sade:
nu är min moder
mjölkad för andra,
nu får jag gånga sommaren långa med svulten mage i tufvig
hage,
den lille mulen är illa vulen
att nafsa gräset i ris och ljung;
jag borde haft mjölk till fram mot julen,
ty Grimma är ännu så ung, så ung.”
”Hur är det med Grimma nu?“ frågade vätten.
“Å, hon äter gräs och hö i kapp med de andra korna och är
så fet, att hon skiner.“
“Då var det ju ingenting att klaga öfver,” sade vätten.
“Jag tyckte nog så med, men lofvade henne ändå att tala om
det för dig.”
“Och hvad man lofvar skall man hålla, det har du rätt i,“
sade vätten. “Farväl med dig, prästgårdsnisse. Vi träffas
snart.“
Medan julvätten och Vigg fortsatte färden, mötte de i skogen
en nisse, som hängde läpp och såg butter ut.
“Hvart går du, frände?“ sade vätten.
”Nisse nöter nu sin sko
för att söka annat bo,“
svarade tomten.
”Hvarför det?“ sporde vätten.
Nissen svarade trumpet:
“Far plär snaska
ur en flaska,
mor är en slaska,
barnen ä’ stygga
och aldrig snygga.“
”Fresta ändå på att stanna ett år till,” bad julvätten, “annars
går all hemfrid bort med dig. Kanhända bättrar det sig, och
då kan jag komma med gåfvor till er nästa år.”
“Nå ja då, efter som du ber mig,” sade nissen och vände om.
Om en stund höll vätten framför en stor byggnad, där det lyste
ur många fönster. “Här vankas julklappar i mängd,“ sade vätten
och öppnade sin kista.
Vigg häpnade öfver den grannlåt han såg: armband och halsband,
bröstnålar, söljor, spännen, siden och sammet. Det glittrade
af guld, silfver och ädelstenar. Han såg konstgjorda blommor
och luktade på dem, men de hade ingen doft. Dessutom såg han
löslockar och lösflätor, och dem undrade han mest öfver.
“Hvad är det?” frågade han.
”Det är fiskeredskap,” sade vätten och blinkade med ena ögat;
“det är med sådana don fröknarna fånga fisk.”
“Men hvad är det?” sporde Vigg och pekade på en gyllene stjärna,
som herregårdens ägare skulle bära på rocken.
“Det är också fiskeredskap,” sade vätten.
Det kunde Vigg icke rätt fatta, ty han hade aldrig sett mer
än ett fiskedon, och det var ett metspö.
Vätten stoppade en fruktkärne i Viggs tröjficka; det gjorde
honom osynlig för andras ögon. Så gingo de upp för stora trappan.
Där stodo drängar och gäspade. Så kommo de in i ett grant
rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade,
och fröknarna tittade på en färglagd tafla, som undervisade
dem om det allra viktigaste i deras jordelif: huru folk senast
klädde sig i Paris. Herremannen satt halfslumrande med händerna
hopknäppta öfver magen och tänkte på sin höga bildning, ty
han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt hvad han läst.
Hans granne, gamle nämndemannen, var däremot en obildad man,
ty han kunde bara sin bibel och lagboken och litet mer dessutom,
men hade, stackars han, haft intet latin att glömma.
Vätten framlämnade gåfvorna, som mottogos kallt, utom stjärnan.
När vätten framräckte henne och sade, att det var en gåfva
från kungen till herremannen, steg denne upp och log och bugade
och talade om konungens nåd och sin egen ovärdighet. Därefter
gick han in i närmaste rum, där han trodde, att ingen såg
honom, och ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan
på sitt bröst och, ett tu tre, hoppade han upp och gjorde
hvad fröknarna skulle kallat ett battement och sade till sig
själf: nu har jag nått mitt lefnadsmål; sådant får man, när
man är ett snällt barn.
“Är han ett barn?” frågade Vigg.
“Nog är han det,” svarade vätten.
Så kommo de till en annan än större byggnad, där det också
lyste ur många fönster. Vätten Iyfte och svängde sin pälsmössa
och ropade: ”Lefve, lefve, lefve!”
“Hvarför ropar du så?” frågade Vigg.
“Det får du veta om ett tjugotal år härefter, men icke nu,”
sade hans resekamrat och såg litet illmarig ut. Han öppnade
sin kista och framtog några böcker med mycket vackra pärmar.
“De äro praktfullt bundna,” sade han, “men hvad är deras yta
mot deras innehåll? De förvara många de ädlaste tankar, som
människor ha tänkt. För herrn och frun här uppe kunde jag
icke påhitta bättre julklappar.”
Vigg fick sitta kvar i släden, medan vätten var där uppe.
Om det märkligaste han såg där nämnde han ingenting för Vigg.
Men jag vet det och kan omtala det. Han såg en gosse, jämnårig
med Vigg, en hurtig, vacker gosse, om hvilken han förutsett,
att han skall varda Viggs trofaste vän och käcke medkämpe
i kommande strider för det rätta, sanna och goda. Och i en
vagga såg han en flicka, hvars lille mun liknade en rosenknopp.
Om henne hade han förutsett, att sedan hon blifvit gift, skall
hon kalla Vigg sin lille rare man.
Nu åkte de till konungens slott, som var än mycket större
än herremannens hus. “Här har jag några gåfvor att ge till
konungasonen,” sade vätten, ”och det skall gå i största hast,
ty sedan skola vi fara till min kung, fjällkungen, och därefter
tillbaka till mor Gertrud på heden.”
Än en gång öppnades kistan, och hvad Vigg nu fick se öfvergick
allt annat. På en stor silfverplåt stodo tusentals stridsmän
till häst och fot. När man drog på en vef, skyldrade de och
svängde än till höger, än till vänster, och hästarna stegrade
sig, och ryttarna höggo med svärden. På en annan plåt, som
föreställde hafvet, sågos skepp med kärrebössor, och, när
man drog på vefven, sköto kärrebössorna mot en fästning, och
fästningen med sina vallbössor svarade. Men den tredje silfverplåten
var märkligast af alla. Där sågos stugor i mängd och åkrar
och ängar omkring dem och människor i hundratal inne och ute,
alla så små, att man icke såg dem riktigt tydligt utan genom
förstoringsglas. Men hvad man då såg mycket! Skördemän, mjölnare,
smeder, väfvare, skräddare, skomakare, murare, timmermän,
snickare och många andra slags yrkesmän, alla i flitigt arbete.
Man såg deras hustrur duka bord och vinka sina lekande barn
att komma till måltiden. Men man såg också bleka, hungrande
barn och sörjande mödrar, som hade knappt något att gifva
dem att äta.
