Vid en vik af den stora, fyrarmade sjön Båfven
i Södermanland låg i början af sjuttonhundratalet
en liten grå stuga nere vid stranden, en torpstuga under
det i närheten belägna godset Sparreholm.
Här bodde vid den tid, då vår berättelse
tager sin början, en i hela orten för sin rådighet
och käckhet, sin beundran för hjältekonungen
Karl Xll och sitt aldrig svikande goda lynne bekant kvinna
vid namn Ingrid Märta med sin son, Göran. Hennes
man var längesedan med konungen ute i kriget, men i olikhet
med hvad fallet då var med många soldathustrur
i Sverige hade hon tidt och ofta underrättelser från
honom i bref, som kommo från hans förman, den ryktbare
karolinen, kaptenen vid lifgardet, friherre Konrad Sparre,
till dennes släktingar på Sparreholm.
Af dessa bref fick hon veta, att baron Konrad och hennes Mats
1708 stött till den svenska hären i Polen, att båda
med utmärkelse deltagit i slaget vid Holoftsin den 4
juli samma år, där konung Karl genom sin egen skicklighet
som härförare och sina svenskars oförlikneliga
tapperhet vann en härlig seger, den sista i hans lefnad,
öfver de till antalet betvdligt öfverlägsna
ryssarne.
Sedan förmälde brefven, att konungen samt med honom
baron Konrad och Mats under många smärre strider
tågat allt längre in i Ryssland, men på de
många budskapen om de svenska vapnens härliga lagrar
följde så slutligen underrättelsen om det
förfärliga nederlaget vid Poltava.
“Gud evinnerligen sig förbarme,” utbrast
mor Ingrid Märta, när hon hörde den förkrossande
underrättelsen af slottsfrun på Sparreholm “huru
skall det nu gå med kungen?”
“Ja, väl må ni säga det, mor Ingrid
Märta, friherrinnan Sparre. “Men tänker ni
då icke också något på er Mats?”
“Åh, hvem får tänka på sig och
de sina, när kungen själf kanske är sårad
eller i nöd och fängelse eller kanske till och med
död? Jag vånne jag vore karl, skulle jag genast
ta musköten på axeln och ge mig ut att hjälpa
honom. Men nu är jag gunås inte karl, och det finns
knappt ett enda manfolk kvar i hela byn efter senaste utskrifningen.
Göran, pojken min, är väl bara sjutton år
än, men han är stark som ett liten björn och
skulle nog duga, om han inte vore så kort och tjock.
Puh vad skulle kungen säga, om en sådan där
tjockpalt komme klädd i hans rock för att skydda
hans heliga person. Gud allena vet, hvad pojken blir så
tjock af - af mat är det då inte.”
“Men, kära mor, fet är han ju inte, det vore
synd att säga - han är bara så oerhördt
groft vuxen,” invände friherrinnan.
“Ja, han ser ut som en träklabb, jag riktigt skäms
för honom - ha en far, lång och rak som en majstång
och vara hopknuten som en martall!”
Utan att de visste det, hade Göran hört allt som
sades om honom och om kungens nöd; han hade kommit något
efter modern för att bära upp till slottet ett par
gäddor, som han fångat, och stod nu gömd bakom
en hagtornshäck.
“Tjockpalt och träklabb, kallar hon i mig!”
utbrast han och en tår af harm rann långsamt utför
den bruna kinden. “Vänta du, mor, skall du få
höra, hvad tjockpalten duger till!”
Han kastade gäddorna ifrån sig, smög sig obemärkt
hemåt, tog sin eka och rodde den milslånga vägen
till Båfvens sydöstra ända, steg där
i land och begaf sig till Nyköping. Här hade han
lyckan att finna ett fartyg, som låg färdigt att
afgå till Kurland, och omkring en vecka senare landade
han i Windau i den fasta föresatsen att uppsöka
konungen och erbjuda honom sin tjänst. Om denne lefde
eller var död och hvar han i det förra fallet nu
uppehöll sig samt om vägen dit och huru lång
den var, om allt detta hade han icke den ringaste aning. Men
han hade till kompass och ledstjärna på den långa,
besvärliga färden sin ärliga, svenska trohet
mot Herrens smorde och sin outsägligt beundran för
och kärlek till den oförliknelige hjälte, som
nu bar Sveriges krona.
Det kunde synas vanvettigt för en sjutton års yngling
att genom så många och fiendtliga länder
söka sig väg från Östersjön ända
ned till nejderna vid Svarta hafvet. Men Göran ägde
icke blott en ovanlig kroppsstyrka för sina år,
utan hade ock ett förslaget hufvud; än följde
han någon liten svensk ströfkår, än
tog han för någon tid tjänst hos de ryska
bönderna, som satte värde på honom för
hans flit i arbetet och ovanliga styrka, och än tiggde
han sig fram. Men ständigt var under allt detta hans
lösen: Framåt! Framåt till kungen!
Hvad han sedan förtalde om den långa vandringen
med dess otaliga besvär och farligheter, har fallit i
glömskan. Vare det nog sagt, att en dag i januari 1713,
således nära tre och ett halft år från
det Göran lämnade hemmet, en kortväxt, men
ovanligt starkt byggd ung man, klädd i de eländigaste
trasor, kom fram till en af fältvakterna vid Bender och
frågade, om kungen var där.
“Ja, det är han. Hvad vill du honom?”
“Jag vill blifva hans man och försvara honom mot
hans fiender.”
Den tillfrågade soldaten spände ögonen i den
lille figuren och drog munnen till ett hånlöje.
“Tror du icke, att jag äger nog krafter till det?”
frågade Göran retad, fattade den långe soldaten
med båda händerna vid höfterna, lyfte honom
högt öfver sitt hufvud och satte sedan ned honom,
så det sjöng i marken.
”Det må jag säga var ett karlatag,”
sade mannen godmodigt. ”Hvar kan du vara ifrån?”
”Från Sparreholm i Hyltinge socken i Södermanland.”
”Bevare mig väl, pojke, du må väl då
aldrig vara min Göran heller.”
”Jo, Göran heter jag riktigt nog, och er son lär
jag väl vara, om ni är min far.
Det blef nu naturligtvis stor glädje af, och far och
son sutto vid lägerelden till långt in på
natten och berättade för hvarandra om kung Karls
sagolika bedrifter, om det aflägsna hemmet där uppe
vid Båfvens fagra strand, om mor och slägtingar
och om Görans äfventyrliga vandring.
”Det här måste kungen fä veta,”
sade Mats dagen därpå, mycket belåten och
stolt öfver sin son. Han skyndade sig därför
att uppsöka sin gynnare, kaptenen, friherre Konrad Sparre,
talade om för denne sonens ankomst och visade styrkeprof
och bad honom berätta det för konungen.
Frampå dagen såg Göran, som nu blifvit försedd
med något bättre kläder, där han satt
jämte sin far och några andra bussar vid en väldig
stockeld, som kölden gjorde nödvändig, en lång,
smärt gestalt i samma enkla, blåa dräkt som
simplaste soldat komma gående emot dem.
”Kungen!” hviskade soldaterna, reste sig och trädde
under vapen.
”Är det denne lille man, som lyft sin fader på
raka armar?” frågade konungen.
“Ja, kunglig majestät, det var jag, som gjorde
det, och han där är far min,” svarade Göran
frimodigt.
Konung Karl smålog.
”Kan du också lyfta mig?, frågade han.
”Ja vars, nog kan jag det, men jag törs inte, ty
mor sa’. att den hand, som kommer vid Herrens smorde,
skall förtvina och brinna evinnerligen.”
Orden behagade konungen väl.
”Då skulle många sakna sina händer
här i lägret,” sade han. ”Kom du bara
och lyft mig upp geschwindt.”
Göran kastade en frågande blick på sin fader,
och när han såg denne nicka bifall, trädde
han fram till konungen, fattade tag i hans läderbälte
på båda sidorna, lyfte honom på raka armar
framför sig, höll honom så några sekunder
utan att ett tecken till ansträngning syntes i hans ansikte
och satte så varligt ned honom igen.
”Det var bra gjordt, ” sade Karl mycket förnöjd;
“från denna dag skall du bära min rock, och
Göran Armstark skall vara ditt namn.”
Nu hade Göran nått målet för sin ifriga
längtan, och han gaf sig själf ett heligt löfte,
att man snart för hans bedrifter skulle förgäta
hans oansenliga yttre utseende.
Han öfvade sig nu flitigt i vapnens bruk och andra manliga
idrotter och hade snart vunnit en sådan färdighet,
att han aktades som en värdig, motståndare eller
medtäflare af de härdade bussarne i de stundom mycket
hårdhändta lekar, dessa tillställde. Som han
stått väl med stalldrängarna på Sparreholm,
hade han ock tidigt lärt sig att rida, och här i
Bender måste alla förvånas öfver, att
han trots sina korta ben kunde hålla sig kvar i sadeln
äfven på den ystraste springare.
Bland de turkiska trupper, som lågo lägrade omkring
Bender, befann sig ock en afdelning af de för sin vilda
tapperhet beryktade janitscharerna. Så snart ryktet
nådde dem om den lille svensken och hans vidunderliga
styrka, infann sig en hop af dem i det svenska lägret
och begärde att få mäta sig med honom. Det
hade Göran ingenting emot, tvärtom tindrade hans
ögon af belåtenhet, när han hörde hvad
det var fråga om.
”Skall jag slå ihjäl dem, far?” frågade
han.
”Nej, inte just det, mer du mörbultar dem, desto
bättre skola de tycka om dig.”
”Så började då den vilda leken. En
janitschar, lång som en furustam, trädde fram.
Han var en präktig typ för dessa vilda krigare.
Det ramsvarta håret och det rika skägget af samma
färg, de blixtrande ögonen, de grofva lemmarne,
som han dock förde med det för österländingarna
egna behaget, allt fogade sig tillsammans till en nästan
rysligt vacker bild af manlig skönhet.
När han såg sin lille motståndare träda
fram ur svenskarnes hop, flög för ett ögonblick
ett uttryck af den största förvåning, blandadt
med förakt öfver hans bistra drag. Denne lille puttefnask
skulle han snart göra kål på.
De närmade sig hvarandra, och ett tu tre måttade
turken med sin väldiga knutna hand ett förfärligt
slag mot Görans hufvud. Men där handen kom susande
genom luften fanns ingen Göran. Snabb som tanken hade
han lutat sig ned, tog i detsamma ett skutt framåt,
fattade omkring janitscharens knän med sina starka armar,
lyfte honom något och välte honom så med
en hastig knyck öfver ända, så att det skrällde
i marken. Skratt och höga rop lönade den lille mannens
bedrift.
Turken kom upp på fötterna igen, och nu skulle
de brottas ordentligt. Nu, tyckte man å ömse sidor,
borde väl ändå den förre ovillkorligt
segra. Men det fanns då åtminstone en, som alls
inte var af den åsikten, och det var Göran själf.
De slogo armarna om hvarandras lif, och nu var det turken,
som i sin ordning lyfte upp svensken och sedan försökte
kasta honom åt sidan. Men för hvarje gång
mötte Göran den väldiga stöten med ett
ben så stadigt, som om det varit hopfogadt af ek. Janitscharen
blef nu allt mer het och ifrig, Göran däremot behöll
hela sitt lugn och sinnenärvaro.
Till sist tycktes det dock, som om den senare var på
väg att duka under; han syntes handlöst falla baköfver,
i fallet dragande sin väldige motståndare med sig.
Men detta var bara ett knep af Göran, han var i färd
med att göra, hvad man i Norrland kallar för ”lappkast”.
Han hade satt upp sitt ena knä mot turkens mage, och
som denne i häpenheten släppt sitt tag omkring Göran
för att taga emot sig med händerna, kunde denne
med en kraftig ansträngning kasta turken öfver sitt
hufvud, så att hans fötter beskrefo en halfcirkel
i luften, och innan den långe karlen ens begrep, huru
det hade gått till, låg han där på
rygg och hade Göran sittande grensle öfver sitt
bröst.
Svenskarnes förtjusning öfver deras landsmans otroliga
seger kände nu inga gränser, och ehuru deras kamrat
dragit det kortaste strået, gåfvo äfven janitscharerna
genom höga rop af beundran sin tribut åt den svenske
ynglingens häpnadsväckande kroppskrafter.
“Allah, Allah!” ropade de, ”Järnhufvudet
- såsom de benämnde kung Karl - och hans svenskar
äro icke människor, de äro andar, som stigit
ned till jorden.”
På något afstånd sågs en liten grupp
karoliner stå, bland dem kung Karl själf och hans
berömda drabanter Axel Roos, Konrad Sparre och Olof Åberg
samt öfverste Düring, därjämte konungens
gunstling, skattmästaren Grothusen, hofkansleren Müllern,
prosten Brenner m.fl.
Konung Karl, som i allmänhet var vid godt lynne under
hela den tid af öfver tre år, som han låg
i Bender, var nu mer än vanligt upprymd vid anblicken
af Görans bardalek.
“Grothusen skall gifva honom tio dukater,” sade
han, ”och Düring skall se till, att han må
förkofra sig i nyttiga kunskaper, så att vi må
kunna befordra honom.”
Så gingo dagarna under lek och gamman, tills slutligen
den 1 februari inbröt och med den kalabaliken, denna
allenastående strid, där några få hundra
svenskar höllo stånd i åtta timmar mot 10,000
turkar och tatarer.
Här var Göran riktigt i sitt esse, ty här skulle
han ju in inför den afgudade konungens egna ögon
visa hvad han dugde till. Hela det svenska lägret blef
snart öfversvämmadt af fiendens stora hopar, och
de flesta bland svenskarna voro redan tillfångatagna,
när konung Karl, omgifven af blott omkring 20 man och
bland dem Göran, banade sig väg med värjan
i hand till kungshuset, som genom sina fasta murar erbjöd
den bäst utsikten att kunna försvaras.
På den ena sidan om kungen gick drabanten Axel Roos,
på den andra Göran, och ”där flydde
hvad ej fälldes” af deras långa huggvärjor.
”För kungen!” ropade Göran för
hvarje hugg han i utdelade. ”Spring, edra galningar,
eller vi hacka er till korfmat. - Åh se, är det
du kamrat,” utbrast han, när han fick syn på
sin motståndare från brottningen. ”Tack
för sist! Då fick du pröfva på, hvad
ett par svenska näfvar duga till, nu skall du få
smaka på svenskt stål,” och han måttade
ett dråpslag mot janitscharens hufvud, men denne parerade
skickligt hugget, grinade af välbehag åt sin gamle
bekante, och snart voro de skilda åt i tumultet.
Kungen och hans tappre nådde slutligen fram till kungshuset
och barrikadera dörrar och fönster. Huru länge
denna, såsom kung Karl tyckte, lustiga lek hade kunnat
fortgå, är ej godt att säga, om icke till
sist kungshuset skjutits i brand.
”Släck elden gossar!” ropade konungen.
”Släck var det ja!” svarade Göran, lyfte
med sina kämpakrafter upp ett väldigt fat och kastade
ned det från öfre våningen på ett klunga
turkar, som försökte spränga portarna. Fatet
sprang sönder och dess innehåll flödade ut,
men följden blef endast den, att lågorna flammade
upp ännu vildare än förut.
”Aj fan, det var brännevin i fatet,” sade
Göran. ”Det var skada på supanmaten.”
Hettan började snart blifva outhärdlig, och drabanten
Wolberg sade:
“Ers majestät, denna plats kan icke längre
försvaras. Är det ej bättre att gå ut?”
”Ånej, det är ej farligt, förr än
kläderna börja brinna,” svarade kungen.
Elden grep omkring sig allt mer, och till sist var konungens
sängkammare hans och de få återstående
svenskarnes sista tillflyktsort. Snart närmade sig dock
elden äfven hit, och man måste besluta sig för
ett utfall, om man ej skulle omkomma i lågorna.
“Mina gossar, nu skola vi ut att strida,” sade
kungen och störtade ut i spetsen för sina få
män.
Såsom bekant hyste både turkar och tatarer en
så djup beundran för konung Karl, att ingen bland
dem ville tillfoga honom någon skada. De undveko därför
att aflossa några skjutvapen åt det håll,
där konungen befann sig, och häraf hade äfven
vår Göran fördel, då han äfven
nu höll sig i konungens närmaste grannskap. Till
sist snafvade dock konungen och föll, och sedan han blifvit
tillfångatagen och afväpnad, visades icke längre
något undseende för de få kvarlefvande svenskarne.
Väl höggo och slogo dessa omkring sig med sin vanliga
tapperhet, men till sist kunde de ej begagna sina vapen i
trängseln och blefvo öfvermannade.
“Mina gossar, nu skola vi ut att strida,”
sade kungen
och störtade ut i spetsen för sina få män.
De som härvid föllo i turkarnes händer blefvo
tämligen väl behandlade, men vida svårare
blef deras öde, som vid fångarnes fördelning
tillföllo tatarer. Bland dem befunno sig kapten Konrad
Sparre, en general, hvilkens namn icke uppgifves, samt vår
Göran. De båda förra buro sin lott med manlig
undergifvenhet, men icke så Göran. Hade hans ägare
förstått de mustiga tillmälen han utslungade
mot dem, hade nog en kroksabel snart gjort slut på hans
unga lif.
”Era onosliga markattor,” hväste han fram
mellan tänderna, då de bundo honom fast på
en af sina små, raggiga hästar, ”nu kan ni
bruka näfvarne minsann, men i striden tog ni till be
- aj, din fördömda kanalje, du drar åt repet
så det skär in i köttet på mig.”
Och retad af smärtan spottade han sin plågoande
rätt i ansiktet. Till svar fick han ett slag med flatan
af en sabel öfver hufvudet, så att han förlorade
sansen.
I sporrsträck satte nu det vilda följet af med sina
fångar österut till sina hemvist i trakten af Krim.
Här hade de väldiga hjordar af nötboskap och
hästar, som de tre svenskarne sattes att vakta. Oaktadt
de många ännu öppna sår, som dessa fått
under kalabaliken, måste de dagarna i ända hålla
sig i sadeln, och ve dem, om en ko eller en yster fåle
förirrade sig och kom bort från hjorden på
de milsvida stepperna. Då vankades det alltid hugg och
slag.
Till föda bestods dem aldrig annat än litet hafremjöl,
sammanrördt i ljumt vatten.
“Era svin,” utlät sig Göran, ”ska
ni sätta fram sådan mat åt konung Karls män,
som ätit vid hans eget kungliga bord. Åt mig duger
det nog, ty sämre fick jag mången gång hålla
till godo med, när jag vandrade från Östersjön
ned till Bender.”
Tatarerna endast grinade åt hans vanmäktiga vrede,
eller fick han sig en släng af den piska af flätade
råa oxhudsremmar, som hvar och en af dem ständigt
bar vid sin gördel.
När kvällen kom, hissades de tre svenskarne ned
i en djup brunn, så att de icke skulle kunna rymma,
och ehuru brunnen var torr, tyckte de två herrarne,
att deras elände nu hade nått sin höjdpunkt.
Göran däremot höll modet uppe och glömde
snart alla vedervärdigheter i en djup sömn, hvarur
han ej hade kunnat väckas genom en gevärssalva.
Följande dag gjorde Göran flera snaror af hästtagel
och lyckades fånga en stepphare. Som man tagit från
honom hans knif, flådde han den med tillhjälp af
en hvass sten, och att få eld var honom ingen konst,
då han lyckats i sitt yfviga hår gömma ett
eldstål undan tatarernas rofgirighet. Snart flammade
en munter brasa, haren rostades och förtärdes med
god aptit af de tre svenskarne trots bristen på salt
och annat tillbehör. De behöfde därför,
när kvällen kom, ej förtära den äckliga
mjölröran.
“Ska vi inte försöka rymma?” frågade
Göran en dag. ”Jag vet, hvilka de snabbaste hästarna
äro, och några remmar och rep att styra dem med
har jag lyckats gömma undan.”
“Nej,” svarade friherre Sparre, vi känna
ej vägarne, det är bekant i hela landet, att vi
äro krigsfångar, och äfven om vi förklädde
oss till tatarer, skulle vår kroppslängd förråda
oss.””Inte hvad mig anbelangar,” anmärkte
Göran, !men kanske jag är något för tjock!
tillade han med en betänksam blick ned på sin bastant
tilltagna kroppshydda.
“Åh, med tjockleken har det ingen fara - i sina
fårskinnspälsar se tatarerna lika tjocka ut som
du. Men ditt lingula hår skvallrar på långt
håll om, att du icke är en af landets män.”
”Jag har nog tänkt detsamma jag också,”
instämde Göran, ”men när jag stekte haren,
såg jag att en af växterna vi brände lämnade
efter sig som ett oljigt sot. Om jag skulle försöka
färga håret med det kanske.”
Så skedde, och trots sin ömkliga belägenhet
kunde de två herrarne icke hålla sig för
skratt, när han presenterade sig för dem med en
skinande svart peruk i stället för den gula lejonman,
som naturen skänkt honom. Vid hans hemkomst på
kvällen gapade tatarerna förvånade på
den förvandling han undergått, men som de icke
kunde misstänka några rymningsförsök,
lämnade de honom i fred.
Någon rymning blef dock ej af. Ett par dagar senare
hemkallades de tre svenskarne redan vid middagstiden. Tatarerna
hade nu skaffat sig en tolk, som kunde meddela sig på
tyska med de två fångna herrarne. Den första
fråga denne gjorde dem var:
”Ären I rike män?”
“Nej,” svarade de båda herrarne, men Göran
för sin del menade, att han ”var mycket rik - på
ohyra, sedan han kommit till detta fördömda land.”
Långa underhandlingar fördes nu angående
de penningesummor, hvarmed fångarne skulle lösa
sig ur fångenskapen, och efter mycket och stundom ytterst
hetsigt köpslående blef man ändtligen ense
om beloppen. Hos konung Karl anställda holländska
sändebudet Fabrice försträckte sedan lösesumman,
och de tre fångarne återfingo friheten mot villkor
bland annat, att de icke fingo återvända till konungen,
utan skulle begifva sig hem till Sverige.
På senhösten samma år landade en båt
nedanför en liten grå torpstuga, som låg
vid stranden af den nordligaste af sjön Båfvens
fyra långa vikar. Ur båten steg en kortväxt,
men mycket bredaxlad man och började gå upp emot
stugan. Tre små flickor, som lekte med några grankottar,
sönderslagna lerkärl och andra rariteter, flydde
vid hans anblick allt hvad de små bara bruna fötterna
förmådde bära dem; de stannade ej, förr
än de kommit in i stugan hos den barnkära mor Ingrid
Märta, där hon stod vid spisen och kokade rofvor
och fisk.
“God dag, mor,” hälsade mannen, som kommit
efter.
”God dag. Hvarifrån kommer han som längst?”
”Från Turkiet, men för fyra år sedan
rymde jag från den här stugan. “
“Gud i himlen, Göran, är det du! Men i Herrans
namn, gosse, du hade ju hår så fagert som nyhäckladt
lin, och nu är det styggt och svart som på den
värsta tattare.”
Göran hade nämligen fattat ett sådant behag
till den förklädnad han anlagt nere bland tatarerna,
att han gång på gång förnyat den under
den långa hemfärden och nu medelst kimrök,
som han fått genom att bränna näfver, fått
samma fettskinande färg på håret, som steppörtens
sot gifvit honom.”Jo, nog är det jag,” svarade
han, “men ser ni i Turkiet, där jag har varit,
är solen så varm, att hon bränt håret
svart.”
“Åh det är då alldeles obegripligt
så märkvärdigt. Men hvad har du gjort i Turkiet,
Göran?”
,”Slagits för kungen, mor.”
“Är du från vettet, pojke. Har du slagits
för kungen? Ah, en sådan ära - både
far och son ha haft den stora nåden att föra vapen
för den oförliknelige hjälten. Men, Göran,
nu är ju kungen fången bland hedningarna, hvarför
är du då här - hvarför är du icke
liksom din fader hos honom och hjälper till att befria
honom ur deras våld?”
”Om far ännu lefver och kan draga svärdet,
vet jag icke, men jag lär nog icke kunna det på
lång tid, fruktar jag. Se här!”
Han fick med stor möda af sig tröjan och visade
henne uppe vid axeln ett sår, som af vanvårdnad
hade fått ett mycket elakt utseende.
“Har du fått detta i kungens tjänst, Göran?”
”Ja, vid Bender, mor.”
Den enkla kvinnan, hvilkens hjärta klappade så
varmt för konung och för fädernesland, blef
utom sig af glädje och stolthet. Hon skrattade och grät
om hvartannat, och hon måste gång på gång
klappa sin gosse, allt under det hon med varsam hand omlade
och skötte hans blessyr.
Nog fanns det mycken nöd och mycken sorg i Sverige under
tolfte Karls dagar, och nog hördes det från månget
håll klagan och knot öfver de tunga utarmande krigsgärderna
och de oupphörliga utskrifningarna af manskap, men tusenden
och åter tusenden voro ock de, som med glädje offrade
det käraste, det enda de ägde för att värja
landets och konungens ära. Och samma anda, det tro vi
fullt och fast, bor nog ännu i det svenska folkets hjärtan
och skall framträda i dagen i kraft och i strålande
glans, om än en gång fara och nöd skulle hota
vårt älskade fädernesland.
