Några stallknektar kommo en vårdag 1681 ridande
från det mycket oanseliga slottet Kungsör på
vägen norrut hänemot Kungsbarkarö kyrka. Hvar
och en af dem medförde tvenne handhästar.
“Det är så att man kan gråta, när
man ser på de arma djuren”, sade en äldre
man bland dem och strök vänligt sin gångares
hals med handen. “Se huru refbenen synas på så
godt som allesammans, och se huru svåra sår efter
sporrarna både och “Pil” och “Stjärna”
ha!”
“Alltid knarrar och jämrar du dig, gamle Bengt”,
genmälde en annan kamrat. “Huru kunna hästkrakarna
vara annat än magra, då betet öfverallt är
så uselt? Och hvad sporrhuggen beträffar vet jag,
att mången krigare med stolthet visar på ärren
efter de sår han fått i sin konungs tjänst.
Vore jag så sant aktad värdig att föra svärdet
i stället för den eländiga skrapan och borsten
i stallet, skulle minsann ingen få höra mig klaga,
om jag också miste både armar och ben för
kungens skull.
"Alltid knarrar och jämrar du dig, gamle Bengt”,
genmälde en annan..."
Då bör heller ingen ömka ett oskäligt
djur, om det får spilla några droppar blod, för
att hans majestät icke må behöfva tillbringa
sin dyrbara tid på vägarna. Eller tror du kanske,
att land och folk skulle kunna styras, om konungen och hans
män sutte i en vagn med dig på kuskbocken och du
körde, som du rider nu?”
“Nej, det har jag då inte sagt men lagom är
bäst, och hastverk är lastverk ändå.
Är det kanske skick och skäl att rida härifrån
till Stockholm hela fjorton milen på 9 till 10 timmar,
och det till på köpet då föret ej alltid
varit som bäst?”
“Ja, men då höres ju tidt och ofta ombyte
af häst.””Det är som det faller sig
det. Huru mången gång bytte han om, när han
senast red på den härliga finska hästen, som
han fått till skänks?”
“Akta dig, Bengt! Tänk på hvem du talar om!”
varnade en af männen.
”Sköt du din tjänst, ditt sömntryne,
så att man inte behöfver väcka dig en annan
gång, när du har stallvakten, nog sköter jag
min mun. Jag talar om vår allranådigaste konung,
det kan jag säga honom själf, så länge
jag bara säger, hvad sant och i ätt är.”
”Men säg mig, Bengt, huru var det med den finska
hästen?” inföll nu en annan stallknekt, som
nyss kommit i tjänsten och ville afstyra den hotande
osämjan.
”Huru del var med den finska hästen! Jo, med honom
var det så, att en sten kan gråta åt det.
Vackrare djur har jag aldrig sett: bred i bringan, rena ben,
en hals som en stålfjäder, eld i ögonen och
blodröda näsborrar. När han gick i skarpt traf,
satte han bakfoten så här långt framför
framfoten, och ändå bar han sin ryttare så
lätt, som om han suttit på sin moders knä.”
”Huru var han till färgen, Bengt?”
“Den finaste guldfux med ett skinn, som om det varit
ingnidet med olja, en hvit, strimmig stjärna i pannan
och alla fyra fötterna hvita. Och så rar han var!
Jag skötte honom alltid själf, och beständigt
när jag kom till honom i spiltan, smågnäggade
han och gned den fina nosen mot mig.”
Vid minnet häraf måste gamle Bengt själf med
tröjärmen gnida bort något, som kommit honom
i ögonen.
“Fördömda smolk!” mumlade han, men de
andra förstodo allt för väl, att det icke varit
något smolk, utan en tår, som Bengt offrat åt
minnet af det ädla djuret.
“Och kungen fick hästen af en bonde?”
“Ja, så var det.”
“Hvad fick bonden i stället af kungen?”
“Hvad tusan bryr jag mig om det! Men om han hade gjort
honom till grefve, hade det inte varit för mycket, ty
ädlare djur har aldrig funnits i hela Sveriges land.”
“Och ändå red kungen ihjäl honom!”
”Ja, Gudi klagadt, gjorde han det. En torsdagskväll
i november
för två år sedan, klockan kunde vara något
öfver nio, för jag hade just nyss gifvit hästarna
deras nattfoder, kom unga baron Fersen till mig i stallet
med befallning att jag genast skulle sadla “Fenno”
- så kallade de guldfuxen - och föra fram honom.
Jag lydde naturligtvis, och om en stund kom kungen ut.
‘Huru är det med Fenno?’ frågade han.
‘Bra, ers majestät!’ svarade jag.
‘Tror du, att han ensam kan bära mig fram till
Stockholm?’
‘Ja, och det på tolf timmar’, svarade jag,
glad öfver att få prisa det präktiga djuret,
‘om blott ers majestät låter honom för
hvarannan mil få några minuters rast för
att pusta ut.’
’Å bättre fart än så skall jag
försöka att sätta i honom’, svarade kungen,
sprang upp i sadeln, gaf , “Fenno” ett sporrhugg,
så att han stegrade sig och var i ögonblicket därpå
försvunnen. Det var sista gången jag såg
min kära, kära “Fenno” i lifvet”,
och åter måste tröjärmen upp för
att taga bort något “smolk” ur ögat.
“Nå än sedan, Bengt?” frågade
ifrigt den nyankomne stallknekten, som icke i likhet med de
andraa flera gånger hört denna historia af den
gamle. ”Han försvann, sade du - kom han lyckligt
fram?”
”Lyckligt! Jo, jag tackar för lyckligt jag.”
- Men efter att ha betänkt sig en stund tillade han:
”Kanske ändå att det var det lyckligaste
som kunde hända honom. Hari red i ett enda sträck
utan att unna hästen en enda minuts hvila härifrån
till Stockholm, fjorton mil, på nio timmar, men när
han kom till tullen, sprang ett blodkärl på honom...”
”På kungen!?” gjorde sig någon enfaldig
och frågade.
“Hvem fan har sagt, att det var på kungen? På
Fenno var det, det var värre det, det var värre
det, och han dog på fläcken.”
“Ser du, Bengt”, anmärkte nu en annan stallknekt,
“på den där till höger synes betet vara
godt, och där kunna hästarne äfven komma ned
till Galten och dricka - om vi skulle släppa dem där?
”Ett bra förslag! Sitt af någon af er och
öppna grinden.”
Så skedde, och snart gingo de magra hästarne på
ett bete, hvartill de icke sett maken på mången
god dag.
Stallknektarne ämnade just aflägsna sig med betslen
öfver armen, när en storväxt allmogeman kom
fram ur ett busksnår och tilltalade dem.
”I ären konungens stallknektar, kan jag tänka
mig?”
Ja, det voro de.
“Och då är väl detta kungens hästar?”
”Så är det.“
”Men detta är min äng, och här ha hvarken
kungliga hästar eller kungliga drängar något
att skaffa. Tan öken med er och packa er härifrån,
och det genast!”
“Det är så fan och inte din äng”,
genmälde Bengt hastigt, medan hans yngre kamrater under
utösande af de värsta okvädinsord, de kunde
hitta på, visade benägenhet att med betseltygen
som vapen lära bonden att tala ett höfligare språk.
“Ängen hör under Kungsörs kungliga slott,
och här ha vi många gånger förut betat
hans majestäts hästar.”
”Då ha ni tjufbetat, för ängen är
min, och gräset, som växer på den, är
mitt. Tar ni inte genast bort hästarna med godo, skall
jag kalla hela byn samman och låta er få en annan
dans.”
Grälet blef allt hetsigare och hade nog till slut gått
till handgripligheter, om icke några andra personer
kommit till och stillat oron.
Dessa, som voro fyra till antalet, kommo från Kungsör.
Något litet framför de andra gick en man af medellängd
med små, lifliga ögon, spetsig haka samt röda
kinder och läppar. Hari var klädd i en blå
åtsittande rock af enkelt snitt samt utan alla prydnader
och bar vid sidan en väldig huggvärja. På
de små fötterna hade han stora ryttarstöflar
med sporrar, men de ovanligt stora händerna voro bara.
De tre andra herrar, hvaraf det lilla sällskapet utgjordes,
sågo långt förnämligare ut med sina
broderade sammetsrockar, blommiga sidenvästar, ur hvilka
yfviga krås stucko fram, sina väldiga allongeperuker
och små prydliga spatservärjor med fästen
af pärlemor och guld.
Som de gingo vägen fram, stack den förstnämnde
oförmärkt sin långa värja in mellan fötterna
på en af de tre andra med den påföljd, att
denne föll raklång till marken, hvarvid till och
med hans ansikte kom i en nära beröring med den
af föregående dagsregn uppblötta marken och
därför företedde en så högst bedröflig
anblick, när han reste sig upp, att de tre andra brusto
ut i ett skallande skratt.
”Fy tusan, så han ser ut!” sade han med
värjan. “Men kom hit han, von Mengden, skall jag
putsa hans lortiga nos.”
Med sin näsduk tog han ett kraftigt tag omkring den nämnda
kroppsdelen, som von Mengden lydigt räckte fram, och
vred och ruskade den af och an under förevändning
att göra den ren. Den sålunda misshandlade visade
härunder en mycket sötsur min, i hvilken dock det
söta var mycket övervägande, medan de andra
fortfarande skrattade med full hals.
De gingo så vidare.
“Nå, min kära amiral, går det fortfarande
framåt med anläggningarna för min flotta där
nere på Trotsö?” frågade den enkelt
klädde mannen, som icke var någon mindre än
konung Karl XI i egen hög person.
“Ja, eders majestät. Och till min glädje har
jag i hamnen anträffat ytterligare flera grund än
dem, som jag omtalade, när eders majestät för
två år sedan visade mig nåden att resa dit
och bese stället.”
”Glädje, sade ni! Huru kan man vara glad öfver,
att en örlogshamn besväras af grund?” frågade
konungen, som ofta hade svårt att genast fatta betydelsen
af hvad som sades till honom.
“Därför att de äro fienden till besvär,
om han gör ett anfall, hvaremot vi veta af grunden och
kunna akta oss för dem.”
”Det har han förbannadt rätt i - eller huru?
instämde konungen och vände sig till den tredje
af sina följeslagare.
“Åjo”, svarade denne, “men på
dessa grund kunna äfven våra egna fartyg löpa
upp.”
”Hör på den landkrabban! Som skulle han begripa
något sådant.
Å jag känner eder alla jag. Nu har Wachtmeister
gjort mig och riket en tjänst så stor, att kommande
släkten skola välsigna hans namn, och genast äro
en mängd belackare till hands och söka göra
mig ogynnsamt stämd emot honom. Men det skall icke lyckas
eder, nej, det skall icke lyckas, säger jag”, och
konungen stötte hårdt med värjan i marken.
“Men, eders majestät, det var alls icke min mening...”
började den sålunda tillrättavisade.
“Håll munnen på sig, Lillehöök,
eller skall jag ta mig tusan hugga både näbb och
klor af höken!” utbrast konungen hetsigt.
I detsamma fick han syn på de med bonden grälande
stallknektarne framme på ängen.
“Om han nu hunnit gno bort smutsen ur synen på
sig, von Mengden, kan han måhända säga mig,
hvad detta är för karlar, som fäkta så
vildt med armarna och ropa så högljudt, att det
höres ända hit.”
“Om jag icke ser orätt”, svarade den tillfrågade,
”är det ers majestäts stallknektar, som ditfört
några hästar på bete.”
“Så måtte det vara. Låt oss gå
dit och se på de vackra djuren.”
Som konungen och hans följeslagare närmade sig den
grälande gruppen, hörde han en vredgad röst
säga:
”Det är en eländig lögn, säger jag
er, och hör sen. Kungen äger inte den här ängen
mer än någon af er, och fan ska ta både er
och hästarna hans, om ni inte genast tar dem med er och
packar er härifrån!”
“Hvad vågar du säga, karl?” röt
konungen i detsamma och trädde fram med handen på
svärdfästet.
Bonden, som väl kände igen konungen, då han
många gånger hade sett honom på Kungsör,
tog genast af sig mössan och bugade sig djupt, men tonen
var dock fullkomligt lugn och frimodig, när han svarade:
“Jag säger, att denna äng tillhör mig,
och att eders majestäts drängar och hästar
här ingenting hafva att skaffa.”
”Våra hästar hafva dock, så länge
jag minns, betat på denna äng, det har jag sett
med mina egna ögon.”
”Ja, hafva de så”, svarade bonden, ”men
då hafva de med förlof sagdt tjufbetat, och nu
tänker jag sätta stopp för det.”
”Regerar dig själfva hin hårde, karl! Dig
skall pocker taga med hull och hår!” ropade konungen
och rusade mot bonden, i detsamma dragande värjan.
Två af de tre herrar, som konungen hade i sitt sällskap,
generalamiralen, friherre Hans Wachtmeister samt landshöfdingen
friherre Anders Johansson Lilljehöök, höllo
honom dock med mildt våld tillbaka och föreställde
honom i underdånighet, att bonden nog skulle få
sitt straff, om han hade orätt, samt att det vore orättvist
att straffa honom, om han hade rätt.
Konungen besinnade sig genast, stack åter värjan
i skidan och sade vänd till bonden:
”Så må lagen döma mellan mig och dig.
Till dess domen fallit, må du dock ej understå
dig att taga ett enda grässtrå härifrån,
och icke heller skola mina hästar beta här vidare.
Fören dem genast bort härifrån!”
Bengt och de öfriga stallknekterna, som kände sin
nådige herres lynne, tego och lydde, men bonden öppnade
munnen och ämnade svara; Wachtmeister gaf honom dock
i hemlighet ett tecken att hålla munnen, och bonden
teg.
“Hvad heter du?” frågade Karl honom.
”Per Göransson från Nederbyn i Kungsbarkarö
socken.”
”Så stäm mig då oförskräckt
till tinget, min käre Per Göransson”, sade
Karl nu i helt nådig ton, “och var viss därom,
att du ingenting har att frukta af vår kungliga onåd,
därest domen skulle gå oss emot.”
Härmed återvände han med sina tre följeslagare
till sitt kära Kungsör.
Men där Per Göransson stod och såg efter honom,
mumlade han “Gud välsigne och bevare honom, så
het och häftig som han än är. Så länge
han sitter på Sveriges tron, kunna äfven vi bönder
vara säkra om, att oss rätt vederfares och icke
våld.”
Vid ortens höstting samma år förekom bland
andra mål äfven ett, hvari hemmansägaren Per
Göransson i Nederbyn af Kungsbarkarö socken var
kärande samt Kunglig Majestät och Kronan svarande,
stämd för att hafva låtit beta hästar
på en äng i sagda by, som käranden påstod
tillhöra honom.
När målet påropades, inställde sig käranden
Per Göransson själf personligen samt såsom
befullmäktigadt ombud för svarandeparten en sakförare
från Stockholm. Bland de talrika åhörarne,
som till trängsel uppfyllde tingssalen, märktes
ingen mindre än konung Karl den Elfte själf i egen
hög person.
På tillfrågan hvad han hade att andraga i saken,
svarade dannemannen bland annat:
“Jag har laga faste å mitt nu innehafvande hemman
i Nederbyn, som ock ägts och innehafts af min fader och
farfader före mig, och till detta mitt hemman hör
den nu omtvistade ängen enligt den fastställda storskiftesakten,
som jag här har i min hand. Af denna framgår otvetydigtdigt,
att ängen i fråga utgör en del af den detta
hemman tillagda jorden och alltså tillhör mig.”
Härtill genmälde svarandeombudet, att det af ett
rågångsbref, som nu likaledes företeddes
för rätten, framginge, att en bäck utgjorde
gränsen mellan de hemman, som tillhörde Kungsör,
samt kärandens angränsande hemman. Och som ängen
låge på södra sidan men kärandens hemman
på norra sidan om sagda bäck, vore därför
klart, att den hörde till Kungsör och icke till
kärandens hemman.
“Hvad har käranden att svara härtill?”
frågade domaren.
”Ja, rågångsbrefvet är fullkomligt
riktigt det”, svarade Per, “men bäcken är
så till sägandes oriktig. Ty när storskiftesakten
uppsattes och fastställdes, var bäcken verkligen
gräns mellan Kungsörs hemmanen och mitt hemman,
men när en af min fars grannar för vid pass trettio
år sedan byggde en kvarndam, skar han sig en annan väg
och har sedan dess haft ett annat lopp, så att ängen
nu ligger söder om honom i stället för att
han förut låg norr om honom. Men bäcken må
flyta här eller där, så yrkar jag, att storskiftet
skall läggas till grund för äganderätten
och att alltså ängen tillerkännes mig.”Nu
hördes som vittnen flera äldre personer från
byn, som alla intygade, att fader Pers uppgift om bäckens
ändrade lopp var med sanna förhållandet öfverensstämmande,
och sedan rätten ytterligare genom ett besök på
stället, som låg alldeles i närheten af tingshuset,
öfvertygat sig om, att Pers uppgift var sann, var det
för alla och äfven för konung Karl klart, att
bonden hade rätten på sin sida. Likväl försökte
sakföraren från Stockholm att med mycket skickligt
uttänkta finter och knep vända och vrida på
saken och göra orätt till rätt.
Detta båtade honom dock ej. I den afkunnade domen tillerkändes
Per Göransson full äganderätt till den omtvistade
ängen, hvarjämte Kunglig Majestät och Kronan
ålades att ersätta honom för den skada och
förlust, som tillfogats honom genom att hofbetjäningen
tillägnat sig ängen och där betat konungens
hästar.
När domen var fälld, sade konungen Karl till sakföraren:
”Du, min son, har i detta mål visat så mycken
skicklighet att göra svart till hvitt, att du lätt
med din tunga kan i en framtid leda till att rätten förvränges.
Därför förbjuda vi dig att hädanefter
mer befatta dig med sakförareyrket. Men på det
att du icke därför må lida nöd, bevilja
vi dig af allmänna medel ett underhåll, så
länge du lefver.”
Därpå vände han sig till domaren med orden:
”Dig däremot utnämner jag för den oväld,
du visat i denna sak, till lagman i den lagsaga, som härnäst
blir ledig genom innehafvarens frånfälle eller
förflyttning.”
