Är Konrad hemma - vet du det, kära barn?”
frågade gamle herr Kurt von Schnee sin sondotter Elsa,
i det han trädde in till henne i det lilla lusthus, hvari
hon vanligen uppehöll sig på förmiddagarne.
“Nej, käre farfar; Ruprecht sade mig, att han redan
klockan 4 i morse ridit till Nürnberg.”
“Inte att undra på det. Hvem skulle inte nu vilja
vara där och bland släkt och vänner fröjda
sig åt anblicken af den tinderbare hjälte från
höga norden, som Gud allsmäktig i sin nåd
sändt oss lutheraner till hjälp i vårt svåra
betryck. Trots mina åttiofem år skulle jag ock
genast begifva mig dit, om gikten ville lämna mig en
stunds ro. - Hade han ingen med sig?”
“Nej, han lär hafva ridit ensam.”
“Detta var för illa. En herr von Schnee, en ättling
af en bland Nürnbergs äldsta patriciersläkter,
borde dock uppträda något ansenligare, när
han far att uppvakta vår heliga tros försvarare,
den underbare konung Gustavus Adolphus af Sverige. - Konrad
nämnde icke något i går för mig om sin
afsikt att begifva sig till Nürnberg. Sade han något
till dig därom?”
“Nej, farfar.”
“Det var besynnerligt. Icke ett ord till sin hjärtans
käresta om en sådan färd. Då hafven
I säkert åter gnabbats.”
“Ånej, inte just gnabbats. Hvilken skulle kunna
gnabbas med Konrad? Han är ju så allvarsam och
högtidlig, att jag ibland är nästan rädd
för honom.”
“Det ger sig, Elsa lilla, det ger sig, bara du blir
hans fru. Nog har jag i det närmaste gjort upp min räkning
med lifvet, men härligt vore det ändå, att
få lefva den dag, då du och han, de sista lefvande
ättlingarne af vår ansedda familj, åter förenade
de nu delade godsen och åter upprättade vårt
namns anseende i det härliga Nürnberg. Och Konrad
kan det, lita på det, Konrad kan det; han har förmåga
att återupprätta hvad mina förfäder och
- Gud förlåte mig - äfven jag i min ungdoms
dårskap tanklöst nedrifvit.”
”Men kan det vara rätt, farfar, att hjälpa
fienden? Konrad lämnade både halm och annat åt
de kejserlige under Tilly vid deras reträtt till Donauwörth.”
“Jag gillade det icke,” försäkrade gamle
herr von Schnee ifrigt, “men hade icke Konrad sålt
halmen både här och från sina egna gods,
hade österrikarne tagit den med våld. Bättre
då att få pengar, ty pengar just är det vi
behöfva för att gifva ny glans åt huset von
Schnee.”
“Nej,” sade flickan, men så tyst, att den
gamle icke hörde det, “bättre att bevara sin
ära ren än att förvärfva all världens
rikedomar.”
Ett par tre dagar därefter kom herr Konrad von Schnee
tillbaka från Nürnberg.
“Nåå,” sade den gamle herrn, “hvad
tyckte du om den svenske konungen?”
“Fråga mig hellre, hvad nürnbergarne tycka,”
svarade Konrad. “Det fattades föga, att de skulle
hafva fallit ned på knä och tillbedt honom, som
en gud, men mig skär det i hjärtat, att vi tyskar
skola låta föreskrifva oss lagar af denna främling.
Se här har jag af honom ett tryckt påbud till ‘undersåtar
i vårt hertigdöme Franken’, här ett
annat till ‘undersåtar i vår stad Wörzburg’,
här en kungörelse, hvari hela Franken kallas ‘Kungl.
Majestäts i Sverige landskap.”
“Nå än sedan?” sade Elsa. “Vore
det icke tusen gånger bättre att lyda under denne
hjälte än under vår furste Maximilian, som
endast kan konsten att springa, när faran hotar?”
“Det begriper du icke,” snäste Konrad till
henne vresigt.
“Jag börjar begripa mer, än du anar,”
svarade Elsa.
Han gaf henne en misstroget forskande blick, ryckte på
axlarne och lämnade henne.
Hela det protestantiska och äfven en stor del af det
katolska Tyskland genljöd i dessa dagar af Gustaf Adolfs
lof. Mött med öppet eller illa doldt förakt
af många, af misstroende och klenmodighet från
annat håll hade han midsommardagen 1630 landstigit med
sina svenskar på Usedom, och nu, omkring aderton månader
därefter, stod han som segrare i otaliga strider långt
inne i de bajerska länderna, detta bålverk för
den papistiska tron.
Elsa von Schnee hörde till konungens allra varmaste
beundrare, och hon kände sig därför på
det oangenämaste berörd af sin fästmans klander.
Denne fann väl sedan för godt att på hennes
begäran lämna henne en beskrifning på de lysande
fester, som nu i det rika Nürnberg firades till konungens
ära, men med sin kvinnliga finkänslighet fattade
hon väl den biton af afvoghet och sarkasm, som ljöd
genom allt hans tal.
Både det ena och det andra hade försatt hennes
känslor i en sådan svallning, att hon sedan de
andra i huset gått till hvila sakta smög sig ut
för att finna ro i naturens stilla frid. Natten var kolmörk;
intet spanande öga skulle hafva kunnat upptäcka
henne, där hon insvept i en mörk kappa satt på
en bänk utanför lusthuset.
Plötsligt väcktes hon ur sina tankar af annalkande
steg; tvenne män trädde in i lusthuset, och genom
det öppna fönstret blef hon vittne till deras samtal.
“Detta är farligt,” sade den ena, i hvilken
hon kände igen drängen Ruprecht; “det gäller
min hals, om jag blir fast.”
”Därmed har det ingen fara,” svarade den
andre, som var hennes fästman; “göm brefvet
liksom förut i det ihåliga knifskaftet, och ingen
skall upptäcka det.”
”Är brefvet färdigt?”
“Nej. Gå du och sadla hästen, skall jag
genast skrifva det.”
Drängen gick, och Elsa hörde, huru en penna raspande
for öfver papperet. Hon tog af sig sina skor och smög
sig ljudlöst som en ande in i lusthuset. När Konrad
lade ifrån sig pennan, steg hon fram, lade sin hand
på hans axel och sade:
”Detta bref får icke afsändas!”
”Detta bref får icke afsändas!”
”Åh, Elsa, är det du. Du nästan skrämde
mio. Får inte brefvet afsändas, säger du.
Hvarför det, om jag får fråga?”
”Därför att det innehåller mordplaner
mot konungen af Sverige.”
Med ett enda språng var Konrad vid dörren, som
han låste, och stoppade nyckeln i fickan.
”Jaså, man spionerar!”, sade han.
”Ja, jag har spionerat på en skurk.”
”Det var ledsamt det - för dig. Brefvet skall afgå,
det kan du vara viss om, men för att du inte i ditt barnsliga
svärmeri för svenska kungen skall ställa till
något obehag för mig, måste jag taga mina
mått och steg. Ledsamt nog måste jag också
låta din farfar göra dig sällskap, ty han
skulle vända upp och ned på himmel och jord, om
han saknade dig.”
Därmed lämnade han lusthuset, men låste nu
dörren på yttre sidan, i sin upphetsning glömde
han dock fönstret.
Därpå skyndade han till stallet, talade om för
Ruprecht hvad som händt, hvarefter båda ilade till
gamle herr von Schnees rum, lade en kafle i hans mun, så
att han icke skulle kunna ropa på hjälp, bundo
honom och lade honom på en soffa i nedre våningen.
”Det är bara en krigslist,” sade Konrad till
den gamle herrn; ”de kejserliga komma åter, och
vi måste insöfva deras misslankar.”
Så till lusthuset för att försäkra sig
om Elsa.
”Hvart tänker ni föra dem?” frågade
under vägen Ruprecht.
”Till det gamla tomma jägarebostället i Grindelskogen.”
Han öppnade dörren till lusthuset; det var tomt.
”Död och afgrund! Vi måste finna henne. Hon
är i stånd att förråda oss, och då!
... Spring som en jagande hund genom parken, leta öfver
allt!”
Under tiden hade Elsa hoppat ut genom fönstret och skyndat
till drängstugan.
”Opp med er!” ropade hon till de där sofvande
tre drängarne. Ruprecht tänker rida till de kejserlige
med ett bref till dem; det får inte ske, det vore farligt
för oss alla, ty svenskarne äro snart här.
Två af er - Max och Bernhard, ni är starkast -
sätta efter honom, om han redan gifvit sig i väg,
och binda honom, om det blir nödvändigt, och du
Franz sadlar Isabella åt mig.”
Hennes befallningar, som understöddes af löften
om riklig belöning, utfördes raskt, och några
minuter senare sprängde Elsa af mot norr, mot Niirnberg.
Hvad hon skulle göra där, hade hon icke gjort klart
för sig än; hon visste blott ett: där fanns
konung Gustaf Adolf, han skulle hjälpa henne, ty det
var ju endast hans välfärd, som hon åsyftade.
Som hon sprängde vägen fram i sträckt galopp,
hejdades hon af ett dundrande:
”Halt! Wer da?”
Och i den gryende dagen såg hon, att vägen spärrades
för henne af en liten trupp ryttare.
”Hvarthän så brådt, min ädla fröken?”
frågade deras anförare, en ung man med ett öppet
och ärligt ansikte.
Till konung Gustaf Adolf - jag vill ställa mig under
hans beskydd.”
“Kan icke jag få den äran att skydda er?”
frågade officeren. ”Mitt namn är Erik Linde,
löjtnant i hans majestät konungens af Sverige tjänst.
Det vore icke lämpligt att nu uppsöka hans majestät,
ty han är i antågande hitåt i spetsen för
hela sin här och är att hitförvänta inom
ett par timmar.”
”Då kan jag få se honom och kanske äfven
tala med honom, om jag stannar här,” utbrast Elsa
lifligt.
”Ja, han kommer just denna vägen fram,” svarade
Linde, skådande med välbehag på den vackra
flickan framför honom. Men säg mig, sköna fröken,
finnes här i närheten något ställe, där
våra hästar kunde få en tapp hö, medan
vi rasta?”
”Ja, på Langheim, där jag bor, endast en kvart
timmes väg härifrån,” svarade Elsa.
Som en blixt hade det farit genom hennes hufvud, att de svenska
ryttarnes närvaro skulle vara det bästa värnet
för farfadern och henne. Hon vände därför
om sin gångare och red som vägvisare i spetsen
för den lilla truppen, härunder gång efter
annan kastande en förstulen blick på den vackre
och belefvade unge mannen vid hennes sida. Det hände
därvid ibland, att deras ögon möttes, och ehuru
de båda då rodnade, var det dock ogärna de
togo ögonen från hvarandra.
Då ryttarne trafvade in på gårdsplanen vid
Langheim, kommo just de två drängarne Max och Bernhard
släpande med den stadigt bundne Ruprecht.
”Hvad betyder detta?” frågade löjtnant
Linde.
Ingen svarade. Elsa hade nu hunnit betänka den fara,
kanske till lifvet, Konrad lopp, om hans förehafvatiden
upptäcktes.
”Jag vill tala med herrn i huset,” sade Linde i
ganska barsk ton och trädde in åtföljd af
Elsa.
Men huru häpna blefvo de icke, när de här funno
gamle herr von Schnee ligga bunden med en kafle för munnen.
”O, det gemena odjuret!” ropade Elsa, sprang fram
och löste farfaderns band.
”Än en gång: hvad är meningen med allt
detta?” frågade Linde; “Och hvilken är
det, som ni kallar för ett gement odjur?”
När icke heller nu något svar kom, fortfor han:
”Då får ni finna er i att anse er alla för
mina fångar, tills jag får rapportera hvad som
händt för mina förmän.
Ett par timmar därefter hördes i fjärran ett
i styrka tilltagande dån som af en på afstånd
mullrande åska, och kort därpå sprängde
konung Gustaf Adolf in på gården, åtföljd
af en lysande svit.
Löjtnant Linde trädde fram, gjorde honnör och
afgaf sin rapport.
“Det enda jag kunnat utfinna af tjänarnes vittnesmål,”
så slöt han, ”är att denne karl, Ruprecht
vid namn, ärnat sluta sig till den kejserliga hären.”
”Det är icke något brott af en bajrare,”
sade konungen; “men här ligger något mer
under allt detta. Herr von Schnee, ni är en gammal man
och bör hafva lärt er, att sanningen alltid är
att föredraga framför lögnen - säg mig:
hvem har bundit er?”
“Min frände Konrad von Schnee och en annan, som
jag icke kände igen i mörkret,” svarade den
gamle.
”Hvar är denne Konrad?”
”Han är icke här - jag vet icke, hvar han
befinner sig.”
”Än ni då, min fröken,” fortfor
konungen vänd till Elsa;”ni ämnade ställa
er under vårt beskydd - för hvilken eller hvilka
fruktade ni?”
“Ack, ers majestät, blif icke vred på mig,
jag kan icke yppa det,” svarade Elsa, fallande på
knä och sträckande mot konungen sina hopknäppta
händer.
Konungen mulnade, men när han såg ned på
flickan, jämnade sig åter hans drag, och han sade:
”Jag kan icke tro edra ärligt blickande ögon
om annat än godt, men sanningen skola vi nog veta att
få fram äfven er förutan. - Löjtnant
Linde, ni stannar här med tio ryttare, efterspanar denne
försvunne herr Konrad von Schnee och följer hären
i spåren, sedan ni erfarit, huru det hänger samman
med allt detta.” Och han tillade småleende: ”Uppdraget
bör icke blifva dig värst oangenämt.”
Därmed lyfte han handen till afsked och red vidare.
Nej, uppdraget var icke oangenämt för den unge svenske
löjtnanten, ty när han stötte till hären,
bar han en ring på fingret, som visade, att Elsa von
Schnee skänkt honom sin tro. Konrad von Schnee kunde
ej anträffas och verkliga sammanhanget med hans tilltänkta
mordplaner mot koungen fick Linde ej veta förr än
dagen efter deras bröllop, som firades vid svenska härens
återkomst till trakten af Nürnberg.
”Jag kan förlåta honom allt, ty du är
nu min,” sade Linde och slöt öfverlycklig sin
brud i sina armar.
Gamle herr von Schnee hade väl i början svårt
att trösta sig öfver, att drömmen om hans gamla
familjs återupprättande nu icke gick i fullbordan,
men när han gungade på sitt knä Elsas förstfödde,
som honom till ära kallats för Kurt, hade han snart
glömt allt annat för denna stora fröjd.
