Söndagen Dominica in albis (d.v.s. söndagen efter
påsk) anno 1544 hade kyrkoherden i Stockholms storkyrka,
den om reformationsverket i Sverige så högt förtjänte
Olaus Petri, predikat i aftonsången i sin kyrka. Bland
de talrika åhörarna märktes i främsta
rummet konung Gustaf Wasa själf och hans andra gemål,
Margaretha, hans äldste son, prins Erik, samt en stor
mängd hoffolk.
Såsom mången gång förut hade den kraftige mäster Olaus med djärft mod i sin predikan häntydt på flera än en af tidens frågor och därvid alls icke undanhållit sin mening om de villfarelser och misstag, som han ansåg vara begångna af de maktägande, konungen själf ej undantagen. Man hade ej på den tiden så fint och ömtåligt skinn som nu, men ändå riktades under predikans gång församlingens blickar på konungen, hvilkens hastiga mod ju var nogsamt kändt. Det var ju också icke heller så länge sedan mäster Olof dömts till döden för, att han icke för konungen hade uppenbarat en stämpling mot dennes lif. Väl hade han benådats, men det forna goda förhållandet mellan de hvar på sitt område så märklige männen hade dock icke återvändt.
Till allas förvåning ändrade sig dock icke en min i konungens drag.
Det var som om han varit alldeles döf för dessa Sinai åskor från predikstolen. Och när så predikanten inemot slutet af sin predikan med liknelser hämtade från Gamla testamentet häntydde på den trygghet och välsignelse för land och folk, som vore att vänta däraf, att kronan nu skulle gå i arf efter förstfödslorätt inom konungaätten, nickade konungen ett par gånger, under det han med ett på samma gång ömt och oroligt forskande uttryck i blicken lät ögonen falla på den till höger om honom sittande elfvaårige tronarfvingen prins Erik.
Gudstjänsten var slut, och sedan de kungliga och deras följe lämnat helgedomen, strömmade äfven den öfriga menigheten ut, delande sig redan vid templets tröskel i flera strömmar, som togo vägen åt olika håll.
Bland dem, som sist lämnade templet, märktes en fager tärna om vid pass sjutton år. Trots de sedesamt nedslagna ögonen kunde man af den hastigt skiftande färgen på hennes ädelt rundade kinder, de krusiga bruna lockar, som i öfversvallande rikedom här och hvar stulo sig fram under hennes mössa, samt den spänstiga gången sluta sig till, att hon måtte vara af ett lifligt lynne, kanske ock att hon hörde till dem, som kunde låta andra veta, hvar skåpet borde stå. Till andakten i kyrkan hade icke hennes närvaro bidragit, åtminstone hvad angår de unga hofherrarne i hennes närhet och alla de kvinnor, som förargade sig öfver denna deras brist på anständighet i Herrens hus.
Det var just härom den prydlige herre nu talade, som gick vid hennes vänstra sida.
“Ack, jongfru Elisabeth, ni vara micke farlig
för den allmänna logn och sickerhet. Ni böra
exkommuniseras, uteslutas ur församlingen; ingen höra
på den präst, ingen se på den kong, alla
se på er.
”Väl bekomme,” sade den tilltalade
med en knyck på sitt vackra hufvud; men jag kan
säga er, herr junker, att jag icke har varit lika dåraktig,
ty jag har hela tiden lyssnat till prästens ord, och
mina ögon har jag icke tagit från kung Gösta,
ty han är mig mångdubbelt fagrare än ni själf
och alla grannlåtsherrar tillsammantagna.”
“Elisabeth!” hördes nu en
sträng röst från flickans andra sida. “Du
talar så, att jag får skämmas för dig.
Huru kan du svara herr junker Hans von Lieben så ohöfligt!”
“Inga ord bryta ben,” svarade Elisabeth;
“och äfven om herr junkerns ben skulle brytas,
läkas de nog lätt igen.”
Junkern teg nu en stund; Elisabeth hade träffat honom i hans mest sårbara punkt; i de röda, tätt åtsittande strumporna togo sig hans spinkiga fortkomstledamöter allt annat än fördelaktigt ut, det måste han till sin hemliga sorg själf erkänna.
Hon hade talat så högt, att hennes ord tydligt hördes af en ung man, som gick ett par steg bakom dem. Medan den tyske herrn talade, hade han bitit ihop tänderna så hårdt, att kinderna hvitnade, och han hade gång på gång krampaktigt knutit sina stora händer. Men nu for ett belåtet leende öfver hans ärliga, godmodiga ansikte, och med ett par långa steg kom han förbi dem med en artig hälsning men saktade åter gången och gick nu några ögonblick strax före dem.
Han hade lagt händerna på ryggen, och det var som om han hade fått krampaktiga ryckningar i fingrarna. Först rätade han ut ett finger på högra handen, så fyra på den vänstra och så åter tre på den högra. Elisabeth nös tre gånger, hvarpå den unge rnannen tog ut stegen och snart hade försvunnit i folkvimlet.
Med ett par långa steg kom Erik förbi dem med
en artig hälsning.
“Har du fått snufva kära barn?
frågade Elisabeths följeslagarinna, som var hennes
faster, den för sin stränghet allmänt fruktade
mor Märtha Gåsvinge.
”Ja, det drar så styggt från vänster,”
svarade Elisabeth med en menande blick på den fjantige
tyske herrn bredvid henne.
Följande dag något före klockan fyra på
eftermiddagen sågs en ung tärna komma gående
på den smala gångstigen på norra sidan af
Waldemarsön, den nuvarande egentliga Djurgården.
Hon såg sig gäng på gång hastigt om
med en orolig blicle, som om hon fruktat att vara förföljd,
men när hon såg, att detta icke var fallet, saktade
hon farten något för att stilla hjärtats våldsamma
slag, innan hon började bestiga den ganska branta höjd,
som ligger strax öster om det nuvarande kungliga lustslottet
Rosendal. Kommen upp på höjden såg hon där
före sig den unge man som hälsat på henne
vid kyrkan.
“Allrakäresta jungfru Elisabeth,
utbrast han och räckte henne båda händerna,
”haf tack för att ni kom. jag måste
nödvändigt få tala med er, om jag icke skulle
förgås af oro och sorg. Du kan ej tro, huru glad
jag blef, när jag af dina tre nysningar i går hörde,
att du fattat mina tecken med fingrarna och lofvade att möta
mig här vid denna tid.”
“Äfven jag måste tala med dig, käre
Erik, ty jag har det mycket svårt nu om dagarna.”
Hon satte sig, och brast i gråt.
“Huru så, allra kärestan min? Är
det värre nu än förr?” frågade
han med ömt deltagande.
“Ja,” svarade Elisabeth under snyftningar,
“alltsedan hans nåd för några
veckor sedan prisade min far för hans arbete med den
nya skattläggningen och upprättandet af jordeboken
för Södertörn och lofvade honom snar befordran,
har högmodsdjäfvulen farit i far, och både
han och mor och faster ligga öfver mig dagen i ända
med hot och trug, att jag skall gifta mig med den gemene Ha
... Ha ... Hans von Lieben,” och hon grät
nu ännu häftigare än förr. ”Far
har slagit mig flera gånger - ser du här,”
och hon vek upp klänningsärmen och visade honom
en blånad.
Erik skyndade att med sina läppar lägga en balsam
på blånaden, som måtte hafva varit af en
förunderligt smärtstillande verkan, ty gråten
upphörde, hon slog armen om Eriks hals och såg
honom med en blick af den innerligaste kärlek in i ögonen.
“Hvad gör egentligen den snushanen här
i Stockholm?” frågade Erik.
“Ack, han följde ju bara för ro skull
sin far, den gamle lübske rådsherren, som kommit
hit för att söka blidka konungens vrede öfver
att lübeckarna för två år sedan lofvade
Dacken hjälp emot hans nåd.”
De talade ännu längre med hvarandra om de ringa
utsikterna att någonsin få äga hvarandra,
men så fingo de se några personer komma gående
på de nedanför berget liggande ängarna och
drogo sig därför längre in i skogen för
att icke bli sedda.
Plötsligt fingo de höra ett gläfsande eller
ett skällande läte, som tydligt vittnade om, att
något djur befann sig i nöd. De gingo efter ljudet
och funno, att det kom från en hålighet under
ett stort klippblock. Då Erik lutade sig ned, möttes
han af ett par glimmande ögon, och när han hunnit
vänja sig vid mörkret, såg han, att det var
en räf.
“Fort, Elisabeth, skaffa mig en påk eller
en sten,” ropade han. “Jag törs
icke gå härifrån - han kan rymma sin kos.”
En bastant gren låg i närheten, och räfven
var snart aflifvad.
Då Erik skulle draga fram honom, fann han orsaken till
räfvens klagolåt: en stor sten hade kommit i rörelse
inne i hålan och klämt fast Mickels yfviga svans
och båda bakben, så att han icke kunde komma loss.
Det var endast med möda Erik rådde att med ena
handen skjuta undan stenen så pass, att han kunde draga
fram räfven med den andra.
Som han det gjorde, hörde båda de unga ett ljud
som af klingande metall.
“Gud i himlen, Erik, där är säkert
penningar! Tänk om det vore en stor skatt!”
utropade Elisabeth.
De grepo sig an med förenade krafter att bända undan
den stora stenen, Erik stack ned handen, och när han
drog den tillbaka, var den full af guldmynt, bland hvilka
låg en liten sedel af pergament.
Erik var alldeles utom sig af glädje.
“Jag är rik, jag är rik!”
jag kände med handen, att där fanns en hel mängd
af dessa rara, rara gulingar!” ropade han. ”Nu,
Elisabeth, skall du blifva min, och junker Hans skall få
stå där med lång näsa.
Ja, men fyndet är ju konungens - det är hittadt
på hans mark, anmärkte jungfrun betänksamt.
“Jag ger konungen både döden och djäfvulen,”
utbrast Erik förtrytsamt, “han är rik
nog det förutan och skall dessutom aldrig få
nys om detta.”
“Nej, Erik, det vore orätt. Huru skall du
ock kunna uppträda som en rik man, utan att man kommer
och frågar dig, hvarifrån du fått dina rikedomar?
Låt du skatten ligga orörd, att hans nåd
själf må sända hit sina män och hämta
upp den. Jag är säker om, att detta skall lända
både dig och mig till större båtnad, än
om du nit toge den.”
Han måste gifva henne rätt, stoppade i fickan de
upptagna guldmynten, elfva till antalet, jämte pergamentssedeln,
som han fåfängt sökt att tyda, och de återvände
på skilda vägar till staden. Räfven tog Erik
ock med sig under sin kappa.
Erik begaf sig direkt till mäster Olaus, hvilkens lärjunge
han en tid hade varit, talade om för denne sitt fynd
och visade honom, hvad han medförde.
“Det hade varit dig bättre, att du icke
hade funnit detta guld, sade Olaus Petri allvarsamt.
“Lätt funnen rikedom är för de
flesta en snara till fall, och så har du att frukta
för hans nåds misstanke, att du undansnillat något
af fyndet. Hade du några med dig, som i det hänseendet
kan bevittna din oskuld?”
“Ja, men hvem det var får ingen veta,”
svarade Erik i fast ton. “Men hvad står
det på sedeln, käre mäster Olaus?”
“Här står - på tyska -,”svarade
Olaus Petri långsamt, under det han noga undersökte
sedeln:
‘Ej orätt fånget guld oss någon
fröjd beskärde. Må det för finnaren bli
utaf större värde!’
“Och här - bättebrödernas tecken:
två korslagda spjut rned fyra dödskallar. Sannolikt
hafva de tyska borgarne i Stockholm, som man kallade för
hättebröder, gömt undan denna skatt, när
hämndedagen kom för Käpplingemorden i slutet
på 1300-talet, då så många förnämliga
svenska män fingo ljuta döden under marter för
deras hand. Men gå du nu hem Erik, och afvakta konungens
bud efter dig. Så oblid han än är mig, skall
jag försöka ställa denna saken till rätta
för dig. Måtte bara hans nåd icke fråga
efter din fader.”
“På den frågan skall jag veta godt
att svara,” genmälde Erik och aflägsnade
sig.
Tidigt följande morgon kom en slottsknekt med bud, att
Erik genast skulle infinna sig på slottet. Så
frimodig och glad han än känt sig på vägen
dit, förfelade icke konungens vördnadsbjudande yttre
och skarpa blick att hos honom som hos alla framkalla en känsla
af bäfvan.
“Du har funnit en skatt - hvarest?”
frågade konung Gustaf.
“På Waldemarsön, ers nåd.”
“Huru stor är den? Huru mycket har du tagit
af den?”
”Huru stor den är, vet jag ej - jag har
ingenting tagit af den.”
“Du ljuger, pojke! Här ligga ju elfva mynt,
som du tagit,” och konungen tydde med handen
mot ett närstående bord.
“Dem har jag ärligt lämnat till mäster
Olaus, och de befinna sig ju nu i ers nåds egen hand.”
“Nå, jag skall nog veta att få fram
sanningen ur dig,” sade konungen. “Nu går
du med min kammarsven och två slottsknektar, som vänta
dig på borggården, och hämtar mig skatten.”
Om ett par timmar stod Erik åter inför konungen,
som dessförinnan hade emottagit och låtit väga
guldet, som befanns hafva ett värde af vid pass 20,000
daler, det vill säga i vårt nuvarande mynt en summa
af 320,000 kronor. Skatten hade legat i en nu nästan
alldeles förmurknad kista af trä, men så mycket
fanns dock i behåll af henne, att man kunde se, att
hon icke kunnat innehålla mer än hvad som nu öfverlämnats
till konungen. Att Erik icke gjort sig skyldig till någon
undansnillning var häraf klart. Detta jämte den
ansenliga tillökning skatten medfört i “Herr
Eskils gemak”, såsom konungens skattkammare kallades,
hade gjort denne blidare mot ynglingen än nyss.
”Hvem var din fader?” sporde konungen.
“Olof Hansson i Svärdsjö, som eders
nåde lät vid Kopparberget straffa till lifvet för
hans delaktighet i klockupproret,” svarade ynglingen
frimodigt.
”Han var en upprorsmakare som de andra och förtjänte
döden! utbrast konungen hetsigt. Men så
besinnade han sig och stod tyst en lång stund.
Statsklokheten hade den gången tyckts honom bjuda att
öfva stränghet, för att dalamännen för
framtiden måtte lägga band på sin själfrådighet
och, såsom hans ord föllo sig, “- Dalarna
härefter blifva en lydig landsända”. Men tolf
år voro nu gångna sedan dess, och konungen hade
under den tiden mer än en gång ångrat sin
då visade stränghet. Att folket velat behålla
sina kära kyrkklockor var ju icke på det hela taget
något brott; värre var det väl, att man bevakat
gränserna emot konungens folk, men konungen hade på
deras bön tillsagt dem tillgift för både det
ena och det andra. När han ändå straffade
så många af dem till lifvet, hade han alltså
gått ifrån sitt ord och löfte. Det var detta,
han nu med ej ringa själfförebråelse stod
och tänkte på.
Och här såg han nu framför sig en son till
ett af offren för sin vrede; här erbjöd sig
ett tillfälle att söka i någon mån godtgöra
hvad brutet var.
Eftersom du så väl förhållit
dig i denna sak och ärligt lämnat mig hvarje penning
ända intill den sista af hvad du funnit, vill jag af
gunst och nåd låta dig få en fjärdedel
af skatten.”
Erik rodnade af glädje, bugade sig djupt, frammumlade
otydligt några ord till tacksägelse och ämnade
aflägsna sig.
Nej, stanna!” ropade konungen. Mäster
Olaus sade mig, att du ej var ensam, när du hittade skatten,
utan hade någon i sällskap med dig. Den bör
ock få något, ty han har icke varit mindre ärlig
än du. Hvem var det?”
”Ack, ers höga nåde, må jag
dock undslippa att yppa det. Den personen vill ingenting hafva,
och jag skall nog veta att ändå hålla henne
- hm, honom skadelös.”
“Nej, jag befaller dig att säga, hvem det
var. Fram med namnet!” dundrade konungen.
“Det var jungfru Elisabeth, dotter till Peder
Svensson, eders nåds kamrerare,” nästan
framhviskade Erik, blodröd i ansiktet.
“Det var slemt af dig att narra jungfrun bort
från hennes ärlige faders hus.”
“Hvad skola vi väl göra,”
jämrade sig Erik. “Vi hålla så
innerligt af hvarandra, men Peder Svensson har förbjudit
mig att någonsin komma inom hans dörrar, och nu
vill han bortgifta jungfru Elisabeth med junker Hans, son
till lübske rådsherren Geert von Lieben.”
Konungen, som alltsedan kriget med Lübeck 1534 1537,
den så kallade Grefvefejden, var ytterst förbittrad
på denna hansestad för alla de ränker, hvarmed
den omspunnit hela Norden, utbrast med hetta:
“Ingen ärlig svensk man skall gifva sin
dotter till en son åt den listige räfven. Var du
lugn, min son. Jag skall tala med min käre Peder, och
känner jag honom rätt, skall han med nöje hälsa
dig som sin svärson, när han far veta, att du nu
är en förmögen man. Min kungliga ynnest och
bevågenhet skall du icke heller sakna, så länge
du uppför dig lika redligt som i dag. Och därmed
Gudi befaldt!”
Konungen höll ord, och nåra veckor senare firade
Erik Olofsson som under tiden blifvit upptagen i konungens
hofstat, sitt bröllop i lust och gamman med dygdädla
jungfrun, jungfru Elisabeth Pedersdotter. Och Erik blef med
tiden en ansedd och mäktig man, som med stolthet och
glädje såg en stor skara af söner och döttrar,
som hans hustru skänkt honom, växa upp och i sin
ordning komma ut i lifvet.
