De myllrande skaror, som i vår oroligt jäktande
tid ila af och an på de breda, stenlagda gatorna mellan
de höga husraderna i nutidens Stockholm, gifva sig sällan
om ens någonsin ro att sända tanken tillbaka till
de dagar, som gått, att utmåla för sig, huru
den fagra Mälardrottningen må hafva tett sig för
våra förfäders olika generationer, eller att
med ledning af häfdernas vittnesbörd ställa
sig för ögonen de många för land och
folk viktiga och betydelsefulla händelser, som här
timat.
Och dock har just här, i vår gamla hufvudstad,
många af de stenar lagts, som fogade samman bilda just
den form för lifvet i alla dess skiftningar: det statsskick,
den andliga kultur, det näringslif, som vi de nu lefvande
fått till arf och i vår ordning äro i färd
med att bygga på och ytterligare utbilda - om vi kunna
det.
Det säges ju, och det med rätta, att man icke förstår
den tid, man lefver i, om man icke har kännedom om den
tid, som flytt. Låt då dagens id hvila för
en stund och följ oss upp på den nuvarande högsta
punkten på Norrmalm, till Johannis gamla kyrkogård.
Här slå vi oss ned på en soffa, förflytta
oss i tanken fyra hundra trettio fyra är tillbaka i tiden
och se oss så omkring. Och hvad se vi?
Vi sitta nu ej längre på en bekväm bänk
eller soffa, omgifna af välansade gräsmattor och
i skuggan af lummiga löfträd, utan på en granitklippa,
som än med skrofliga än med afrundade former skjuter
upp på det högsta krönet af en omfattande
sandås af så ansenlig höjd, att åt
det hela gifvits namnet af ett berg, Brunkeberg.
Sandåsen med den underliggande bergrunden stupar ned
ganska brant både mot ängarna och skogen i norr
och mot de omgifvande vattnen: Klara sjö i väster,
Norrström i söder och i öster ett nu ej befintligt
sund, Brännesund eller Näckströmmen, som skilde
den trakt, där vi befinna oss, från Blasiiholmen
eller Käpplingeholmen, såsom den då kallades.
På hela det så begränsade området,
där nu Norrmalm, Östermalm, Vasastaden och “Sibirien”
utbreda sina folkrika kvarter, finnes ej ett enda hus utom
på det ställe, där Klara kyrka nu höjer
sin smäckra tornspira mot skyn. Där se vi några
gråa, af små förgallrade fönster genombrutna
stenmurar, som tillhöra ett kloster, och omkring klostret
några få af trä timrade envånings små
boningshus och bodar. För öfrigt ligger åsen
där i vanliga fall öde och tom med sina omväxlande
kullar och dälder af sand samt här och hvar i dagen
framskjutande klippor.
I dag råder dock här ett rörligt lif, ty
flera tusen man, som tala för våra öron ovana
tungomål, ligga lägrade på berget. De flesta
tala danska, men vi höra ock en mängd i harnesk
klädda ryttare meddela sig, med hvarandra på flera
olika tyska munarter, och från en annan hop, som alltid
håller sig tillsammans och afskild från de andra,
nå oss underliga, för oss fullkomligt främmande
språkljud. Äfven till sin klädedräkt
skilja sig dessa män från alla de andra, ty deras
korta, kjolliknande benkläder nå ej ned till de
tjocka, randiga ullstrumporna, hvarigenom knäna lämnas
bara, och öfver axlarna bära de flesta en stor,
tjock, schal af grof ull. Männen äro skottar, och
det språk de tala är keltiska.
En del af manskapet är sysselsatt med att gent emot staden
som ännu fann godt utrymme åt sig på den
holme, som nu bär naninet “staden inom broarna”
uppkasta jordvallar och korgskansar, andra att ditföra
kanoner, pulver (krut) och kulor. Vi kunna tänka oss,
att dessa befästningsverk voro belägna ungefär
på och omkring det nuvarande Gustaf Adolfs torg. En
hop riddare i glänsande rustningar och med präktigt
målade vapen på sina sköldr tumla muntert
om på sina gångare, mätande med hvarandra
sin skicklighet att föra vapnen, på många
ställen i lägret äro äfven de menige männen
midt uppe i krigiska lekar, medan åter andra föredraga
att med starkt öl, hvarpå tillgången är
riklig, släcka sin törst, eller se sig till godo
ur de grytor, som här och hvar hänga öfver
lägereldarne.
De mest högröstade i hela detta larmande sällskap
äro några sjömän, som nyss anländt
till lägret från den utanför Käpplingeholmen
liggande stora flotta, hvarpå den danska hären
i början af juli anländt. De hafva härvid passerat
en bred och stark bro, som danskarne nyligen slagit öfver
Näckströmmen för att förmedla förbindelsen
mellan hären och flottan.
Till det ställe, där vi sitta uppe på bergskrönet,
kommer nu en grupp af synbarligen mycket förnäma
män, att döma af deras prunkande dräkter. Bland
dem gör sig i synnerhet en vid pass fyrtiofemårig
herre bemärkt genom sina förnäma later och
de vördnadsbetygelser alla de andra visa honom. Hvar
han gått fram mellan rotarne på vägen hit
upp, hafva alla hufvuden blottats, och de stolta herrarne
i hans sällskap kröka på ryggen och antaga
en den allra angenämaste uppsyn hvar gång han tilltalar
dem. Den förnäme herren är Kristian af Oldenburg
konung af Sverige Danmark och Norge och blifvande stamfader
för de ännu regerande konungaätterna i både
Danmark och Ryssland.
Sedan han en stund stått tyst och spanat ut öfver
nejden, vänder han sig till en herre i sällskapet,
en ståtlig riddare, hvilkens ansiktsdrag och hela väsende
vittna om den dristige och tappre härföraren, sträcker
ut handen mot staden och säger:
“Vid Guds heliga moder, där skall jag bygga och
bo! jag är ju dock Sveriges lagligen krönte konung.
Huru kunna de då vilja och våga sätta sig
upp emot mig?”
“Svensken vågar mycket, eders nåde, när
man behandlar honom med obillighet, gemälde riddaren
blickande konungen i akt in i ögonen.
“Hvad nu, Erik Karlsson! Är det eder mening att
förebrå mig för de fattiga styfrar, som jag
här kunnat uppbringa? Vid den helige Knut, när jag
kommer dit in, skall det väl dock lyckas mig att finna
den skatt, som eder skuggkonung Karl Knutsson lär hafva
gömd där, enligt hvad min sierska från Lolland,
gamla Dorthe, har sagt mig. Och vilja de icke lämna ut
skatten åt mig i godo, har jag nog många bödlar
med mig för att taga fram sanningen ur dem.”
“Det är icke jag, som förebrår eders
nåde, utan större delen af hela det svenska folket,
som bittert harmas öfver de gärder eders nåde
utpressat, svarade riddaren Erik Karlsson Vase.
“Åh, jag vet det nog, och jag vet äfven att
de kalla mig en bottenlös tom pung, men må de akta
sig att få in fingrarna i den pungen ty då klämmer
jag till, så att det kännes. Är pungen tom
och det är han vid Gud till följd, af allt detta
bråket, som jag haft och har för Holsteins skull
- skola de fylla den åt mig igen och det till brädden,
därvid blifver det. Huru skall jag kunna hålla
föreningen mellan de tre rikena vid makt, huru skall
jag kunna ytterligare lägga Schleswig och Holstein därtill
och sådeles göra detta välde till ett det
yppersta i hela Europa, så att själfve kejsaren
måste skåda hit uppåt Norden med afund,
om jag ständigt skall sakna de nödiga penningemedlen.
Nej, både bönder och borgare, klerker och I män
af adel skola fram i dagen med edra skatter. De äro till
större gagn om de komma i min tomma pung än om de
ligga till ingens fröjd eller nytta fördolda i edra
källare och gömmor.”
“Det vore dock bäst, eders nåde att icke
taga detta folket för hufvudet allt för starkt,
utan försöka styra det med lämpor och goda
ord ty, det är ett välviljande, fromsint och troget
släkte, när man godtalar med det, men styfsint och
hårdnackadt som själfve den onde, om man drager
åt tyglarna för hårdt.”
“Jojo, det fick ni pröfva på, herr Erik,
vid Upphöga färja i Dalarne, då Sturarne slogo
eder så bra på fingarna att ni sprang som en agad
skolpilt och icke vågade stanna, förr än ni
kommit ända ned till mig i Danmark.”
“Det gick icke eders nåde bättre på
Hälleskogen, och där hade ni dock att kämpa
mot en Sture allenast, medan det var två, som stodo
emot mig.” svarade riddaren harmset.
Konung Kristian, som mer än väl visste, att han
icke kunde få Sverige i sitt våld utan hjälp
af sina anhängare i detta land, bland hvilka den djärfve
och tappre Erik Karlsson Vase var den mest betydande, fann
nu för godt att göra slut på den lilla misshälligheten,
hvarför han med en vänlig min lade sin hand på
riddarens axel och skyndade att gifva samtalet en annan vändning.
“Vi hafva alltså ingenting att förebrå
hvarandra herr Erik. Men säg mig, är det eder bekant,
huru många man Knut Posse kan hafva i Stockholm?”
“Vid pass femton hundra ryttare i harnesk och tre tusen
knektar. Men eders nådes folk retar borgarne genom sina
grymma hotelser, så att vi nog torde få att kämpa
äfven emot dem. Så snart någon kommer till
lägret från landsbygden eller staden för att
köpa salt, hota de danska krigsknektarne med mord och
brand, när de en gång tagit Stockholm.”
“Må de strutsvarfvarne och riddarne af alnen och
sylen komma i tusental, med dem skola vi snart blifva färdiga,”
svarade konungen kastande en blick af stolthet och tillfredsställelse
ned på sina stridvana, välrustade skaror.
“Men herr Sten torde äfven snart vara att hitförvänta
från södra delarna af landet, där han nu samlar
folk,» anmärkte en dansk riddare.
“Må herr Sten gärna för mig än
en tid få slinka omkring där nere mellan skog och
dike,” svarade konungen föraktligt. “Men
jag skall till sist aga denna min smådräng med
ris såsom ett barn och lära honom att hålla
sig stilla.”
“Och dalkarlarne lära väl ock vara i antågande
under anförande af Nils Bosson,” sade en äldre
man med dystra och illvilliga anletsdrag, öfver hvilka
dock stundom lade sig ett uttryck af svår ruelse.
“Få de dig fatt, lär det gå dig illa,
Jösse Bosson,” sade konung Kristian, och det var
icke förutan, att en ton af ovilja förnams i rösten,
som om han ansett Jösse i så fall sitt öde
värd. Han var det ock, ty denne Jösse Bosson var
det, som 1446 i sömnen förrädiskt hade mördat
sin herre, den oförlikneligt tappre svenske krigshjälten
Tord Bonde.
“Vore det då icke rådligast,” anmärkte
en annan svensk riddare vid namn Trotte Karlsson, “att
eders nåde ej längre läte huttla sig af rådet
utan afbröte alla dessa underhandlingar, som nu pågått
i hela tolf veckorna och med hvilka de dock blott afse att
vinna tid, samt gåfve befallning att genast börja
beskjuta staden, så att den må vara intagen, innan
Sturarne komma med sina bondehärar?”
“Nej, icke än, “ svarade konungen. “Jag
har lofvat ärkebiskop Jakob Ulfsson att vänta ännu
ett par dagar på rådets svar, som ändå
till sist icke gärna kan blifva annat än tillfredsställande,
och skulle i så fall hvarken danskar eller svenskar,
som bådadera äro mina kära undersåtar,
behöfva spilla sitt blod. Jag har ju lofvat att betala
mina skulder här i landet och blifva svenskarne en huld
och god fader.”
De två dagarne gingo till ända, men intet svar
kom från rådet. Då äntligen beslöt
konung Kristian, som redan den 5 juli anländt med hären
och flottan till Stockholm och landstigit den 1 september,
att låta beskjutningen af staden taga sin början.
På morgonen den 6 oktober spratt den ädla fru Ingeborg
Tott, hustru åt riksföreståndaren herr Sten
Sture, häftigt till, vid ljudet af ett kanonskott, där
hon satt på Stockholms slott och sömmade vid ett
mot strömmen vettande fönster. Skottet åtföljdes
omedelbart af flera, och hon hörde huru kulorna slogo
mot slottets fasta murar.
Fru Ingeborg hörde ett kanonskott.
“Gån genast ut i staden,” befallde hon sina
tärnor, kallen hit alla fattiga och bespisen dem, att
de må förena sina förböner med oss om
seger åt de svenska vapnen.”
Men den käcke riddaren herr Knut Posse, som förde
befälet på slottet och i staden och nu stod bredvid
henne, menade, att man väl äfven med annat än
böner kunde slå de danske på näsan.
Att han så ock gjorde få vi framdeles se.
Under tiden hade riksföreståndaren Sten Sture
dragit igenom Östergötland, Södermanland, och
Närke och kom nu tågande med en stor här mot
Stockholm. Anländ till Rotebro på vägen mellan
denna stad och Uppsala möttes han af den tappre och fosterländskt
sinnade Nils Bosson i spetsen för dalkarlarne, hvarpå
de båda förenade härarne tågade vidare
till det omkring en half mil norr om Stockholm belägna
Järfva.
Som äfven herr Sten gärna, om det var möjligt,
ville söka undvika all blodsutgjutelse, skref han härifrån
flera bref till konung Kristian, hvari han lofade honom fri
och säker hemfärd, om han godvilligt lämnade
Sverige.
“Vid Guds fem sår, “ sade Kristian, när
han last brefven; “jag har icke gjort mig så mycket
besvär och kostnad för att återvända
hem med oförrättadt ärende.“
Härmed var tärningen kastad. Åter en gång
skulle det svenska mannamodet ställas på prof,
om det kunde och ville värna den gamla, från tappra
fäder ärfda, dyrbara friheten.
Från Järfva-hållet se vi nu, där vi
sitta på berget, ett väldigt dammoln stiga upp
mot himmelen; det har upprörts af den ankommande svenska
bondehären.
I spetsen rida tvenne riddare i full rustning. Den ene är
riksförståndaren Sten Sture, en man i sina bästa
år, med ett ansikte, i hvars alla linier man ser vittnesbörd
om den med klokhet och försiktighet parade djärfhet,
den uppriktighet och den ärlighet som voro utmärkande
för denne en bland Sveriges ädlaste söner;
den andre är den käcke, af allmogen synnerligen
afhållne riddaren Nils Bosson af den gamla släkten
Natt och Dag, som dock efter sin moder upptagit namnet Sture.
Efter att en stund hafva ordat om landets svåra nöd,
om konung Kristians många löftesbrott och hårda
utpressningar, om de många svenska män af anseende,
som i hans här förde afvog sköld mot fäderneslandet,
samt om det svåra och viktiga värf, som nu förestod
dem, sade riksföreståndaren:
“Men säg mig, broder Nils, hvad var det för
en väldig bjässe, som jag såg bland vakten
omkring ditt banér? En slik kämpe hafva för
visso mina ögon aldrig förr skådat.”
“Jag kan nog tro det,” svarade herr Nils dragande
på munnen “Han är uppifrån någon
af Dalasocknarna, jag minnes ej hvilken, men jag fick tag
i honom i Falun, där han låg fängslad för
att han slagit ihjäl konungens fogde.”
“Kalla hit honom,” sade herr Sten, “så
att vi af hans egen mun må få höra, huru
det därvid gick till.”
Den store mannen kom, och de båda herrarne betraktade
honom med förvånade ögon.
Väl kunde han icke fylla det mått som uppgifves
i Bibeln för den filisteiske kämpen Goliath, men
det fattades dock föga i tre och en half fullgoda svenska
alnar i hans längd. Det oaktadt gjorde han icke något
intryck af otymplighet, ty alla hans lemmar voro till storlek
och skapnad väl afpassade efter hans väldiga kroppshydda,
och han rörde sig med den omedvetna och därför
så mycket mer verkningsfulla värdighet, som är
den friborne, om sin kraft och om sitt värde medvetne
mannen egen.
När mannen kommit de två förnäma herrarne
nära och stod inför dem med blottadt hufvud väl
vördnadsfullt, men dock äfven utan räddhåga
blickande dem in i ögonen, var det dock något annat
än hans jättelika gestalt, som i än högre
grad än denna ådrog sig riksföreståndarens
uppmärksamhet. Själf en man af så oskrymtad
och bergfast ärlighet, att hans blotta löfte vid
de tre sjöbladen, Stureättens adliga sköldemärke,
aktades och var lika med en orygglig ed, och detta i en tid,
då världens stora utan betänklighet bröto
de heligaste löften och eder, såg han i utrycket
i de två ljusblåa ögon, som mötte honom,
en spegelbild af sin egen dygd.
Den ädle herr Sten satt en god stund tyst på sin
skimmel, hela tiden oafvändt skådande in i mannens
ögon. Och dock var det icke på honom han nu tänkte,
utan det var på hela detta både fromsinta och
hjältemodiga, i pröfningar och lidanden tåliga,
för vänlighet känsligt tacksamma, men ock i
sin rättmätiga vrede fruktansvärda svenska
folk han tänkte, detta folk, hvars trogna sinnelag han
lärt sig att känna och älska vid besöken
i de små gråa stugorna eller då han stämt
dem till möte med sig på en kyrkovall att rådslå
om rikets angelägenheter. Hans ögon fuktades, och
hans hand knöt sig om svärdfästet vid det han
ännu en gång gaf sig själf löftet att
hvarken hafva möda eller lif osparda för att befria
detta härliga folk från fiendens tyranni och låta
det sitta i frid och lugn under hägnet af sina granar
och björkar.
“Hvad heter du?” sporde han till sist den bredvid
honom gående mannen i detsamma manande på sin
häst.
“Björn Hack Andersson.”
“Från?”
“Gagnef.”
“Har du slagit en man ihjäl?”
“Ja, konung Kristians danske fogde”.
“Hvi så?”
“Han tog i konungens namn och på hans befallning,
såsom han sade, ifrån mig två af mina tre
kor, och jag teg, han tog ifrån mig också den
tredje, och jag teg äfven då, ehuru mor, där
hon ligger skakande af skälfvosot, väl tränger
till att få en varm mjölktår ibland, men
så sträckte han också ut handen efter en
flicka, som lofvat mig sin tro, och när jag en gång
kom öfver honom, då hon måste kämpa
emot honom för att bevara sin heder och hela tiden ropade
på mig, då lade det sig som en sky af blod öfver
mina ögon, och utan att rätt veta hvad jag gjorde
slog jag ut med handen för att fria henne, och när
jag såg till, var den lille spinkige dansken död.
De båda herrarne sågo på hvarandra småleende;
de kunde så väl förstå, hvad det betydde
för en “spinkig” man, när denna jätte
slog ut med handen.
“Nå än sedan?” frågade herr Sten.
“Ja, då fängslade de mig och tänkte
taga mig af daga, kan jag tro, men de hade så eländiga
rep och bojor, att de måste fjättra mig två
gånger om, innan jag blef riktigt fast.”
“Hvad heter din flicka?” frågade herr Nils.
“Brita Sölf Ers’,” svarade Björn,
men nu var han icke längre en jätte, som med kämpakraft
bröt bojor och band, utan han var en Goliath i en Delilas
våld, ånej, icke heller det, han var en ungersven
med ett hjärta af guld, som Brita Sölf Ers’,
och hon ensam, hade lagt i bojor, som han hvarken ville eller
kunde bryta.
“Men du blef dock till sist hvarken hängd eller
skjuten, “ sade herr Sten.
“Nej, det kan tyckas så, eftersom jag står
här och talar med dig, nu,” svarade Björn,
som med detta svar just visade sig vara en äkta son af
Dalarnes icke blott för frihetssinne berömda utan
ock för ordklyftighet kända folk.
“Hvem tog dig då fri?”
“Han!” och han gjorde en åtbörd mot
Nils Bosson.
“Hör du Nils,” sade nu riksföreståndaren
i lågmäld ton, “låt mig få af
dig den mannen som vakt vid hufvudbanéret.”
“Gärna det, om du kan förmå honom att
byta herre, ty mig, det förstår du väl, är
han nu mycket tillgifven, då det ju var jag, som räddade
honom från galgen.”
“Jag må försöka,” svarade herr
Sten.
“Hör du Björn,” sade han högt,
“vill du träda öfver från herr Nils
Bossons i min tjänst och hjälpa mig att värja
rikets banér?”
“Nej,” svarade Björn tvärt.
“Hvi så?”
“Ja, vore det Britas hufvudkläde, det vore fråga
om, eller något af den heliga jungfruns i Uppsala plagg,
då kunde det vara något att kämpa för,
men den duken, du talar om, den duger då hvarken till
skjorta eller särk, och då vet jag inte, hvarför
man skall akta honom.”
Att inlåta sig med den oerfarne Björn i något
ordande om den betydelse ett sköldemärke hade för
den enskilde, ett banér för de många, fann
herr Sten icke nödigt, men han kände sitt folk,
och han visste, huru han på annat sätt skulle taga
honom.
“Det har du rätt i, Björn,” sade han,
“men danskarne tro slaget vara vunnet, om de kunna taga
hufvudbanéret; därför blir det omkring detta
den hetaste striden kommer att stå, och om du inte är
rädd om skinnet, så…”
“Rädd, sade du! Rädd jag!” Ett obeskrifligt
uttryck af förakt låg öfver mannens hela ansikte.
“Nej, att jag inte är rädd, det kommer jag
nog att visa dig när det gäller, men då må
du också låta mig värja och värna om
något, som tyckes mig vara långt mera värdt
än den granna duken på stången.”
“Hvad skulle det vara?”
“Din egen person, herr Sten, ty väl är mycket
förborgadt och obegripligt för oss män i Dalom,
och väl äro vi i mycket okunniga, men det veta vi,
att de danska trots alla hala ord äro våra fiender,
som blott grunda på vår ofärd, och att du
är den ende, som med herr Nils kan föra oss an emot
dem och jaga dem ut ur landet. Våra fullmäktige
voro ock närvarande i år och korade dig till rikets
föreståndare och herre i Arboga. Låt mig
därför gå före dig i den kommande striden,
så skall jag med de krafter Gud gifvit mig och med den
heliga jungfruns samt sankte Eriks hjälp kanske kunna
afvärja något hugg från ditt hufvud.”
“Blifve det då så,” sade riksföreståndaren.
Som man nu började närma sig staden, upptog han
åter med herr Nils Bosson samt andra tillkallade härhöfvidsmän
rådplägningen om det förestående slaget,
som skulle komma att blifva af så stor betydelse icke
blott för stunden och tillfället utan ock för
gestaltningen af Sveriges kommande öden och historia.
Ty sten lägges till sten, tills en hel byggnad står
färdig, och när den slutligen skyddad af sitt tak
står där redo att vid sina härdar gifva skydd
åt sina invånare, är det ingen, som med visshet
kan säga, att den stenen eller den stenen är oundgängligen
nödvändig för det helas bestånd, eller
att den och den stenen väl kan undvaras. De stödja
och de bära alla hvarandra, och om en af dem rubbas ur
sitt läge, brista ock andra fogar, tills hela byggnaden
är en enda ruin.
Så förhåller det sig ock med allt hvad våra
förfäder i ärlig afsikt uppbyggt åt oss.
Vi hafva nu i snart hundrade är suttit trygga och oberörda
af tidernas mångfaldiga stormar i det hus, det land,
det rike, som de med svett och möda, med lif och blod
lämnat efter sig, och granska vi närmare stenarna
i det huset, skola vi finna, att en af dess viktigare hörnstenar
just utgöres af “slaget på Brunkeberg”,
som vi nu från närheten af Johannis kyrka komma
att bevittna.
Det dammoln, vi sågo i norr, har kommit allt närmare
och tätnat allt mer och mer, och i molnet börja
vi snart se mångfaldiga glimtar af ljus, då aftonsolens
strålar falla på svärd och harnesk, lansar
och spikbeslagna klubbor. Nu se vi de främsta skarorna
komma antågande på vägen norrifrån
förbi Hagaparken och utefter den nuvarande Norrtullsgatan
och Drottninggatan. Vägarna rymma dem på långt
när icke allesamman, utan som en molnsky breda de i it
sig at båda hållen, och dock har en tredjedel
af hären under Nils Bossons befäl dragit sig, något
österut och tågar nu genom skogarne för att
enligt herr Stens anordning, när tiden är inne,
anfalla fienden från denna sida.
När Sten Sture fick se danskarnas fördelaktiga och
starka ställning på Brunkebergsåsen, studsade
han, men en blick blott på skarorna omkring, och hvarje
tvifvel om framgång och seger försvann ur hans
sinne; han kände sina käcka svenskar, den ädle
herr Sten, och visste af egen erfarenhet i många strider,
hvad de dugde till.
Befallning gafs att hären skulle slå läger
för natten, att vapnen skulle efterses och att manskapet
skulle stärka sig med mat och sömn till den förestående
striden. Men få voro de ögonen, som slöto
sig till sömn, därtill var blodet i allt för
stark svallning af stridslust och glädje öfver att
nu ändtligen få utkräfva en blodig hämnd
på dessa hjärtlösa och öfvermodiga danskar,
som så länge utsugit det ‘fattiga landet
och på alla möjliga sätt pinat dess fredliga
invånare. Under hela natten höres därför
ett oafbrutet vapenskrammel och gny från det svenska
lägret.
Från en grupp i närheten af det ställe, där
riksföeståndaren slagit sig ned, höres ett
ljudligt skratt af många röster samt då och
då ett doft, men dock kraftigt brummande som af en till
hälften retad, till hälften godmodig björn.
När han gick dit för att se till, hvad man hade
för sig, hörde han redan på afstånd
den brummande basrösten säga:
“Nej, tagen henne af mig, säger jag. I det här
plagget är jag ju lika fängslad och hjälplös
som när jag låg i fängelsehålan i Falun,
och i morgon gäller det att fritt kunna bruka armarne.
Drag du i den ena ärmen, Olle, och du Anders i den andra,
blir jag kanske den fördöma koftan kvitt.”
Det var Björn, som talade. Män hade öfvertalat
honom att iföra sig ett elghudskyller, men detta var
för trångt och litet på alla håll,
hvarför den store mannen företedde en så löjlig
anblick, där han stod i skenet från en lägereld,
att ingen, som såg honom kunde bärga sig för
skratt.
Nå, Olle och Anders drogo i ärmarne, som Björn
bedt dem, men då baåda drogo samtidigt rätt
utåt, satt kyllret lika fast som förut. Då
blef Björn vred, ehuru äfven han skrattade på
samma gång, ryckte sig lös från deras grepp,
spände de hjärnhårda senorna och musklerna
i sina väldiga armar och sin kämpastarka rygg, och
de af sega rensenor sydda sömmarna i kyllret brusto,
som om de varit blånor, så att detta som en trasa
föll ned till hans fötter.
Genast förstummades skrattet. Alla stodo där stumma
och ty det fanns icke någon bland männen, som icke
visste, hvilken oerhörd kraft det erfordrades för
att göra, hvad Björn nu gjort.
“Bra gjordt, min gosse”, sade riksföreståndaren
vänligt. “Men säg mig, hvilket vapen ämnar
du bruka mot de danska i morgon?”
“Denna”, svarade Björn och tog upp från
marken en nästan manslång klubba af ek, som på
skaftet var försedd med en ögla af ålskinn
och hvars hufvud var tätt beslaget med grofva spikar.
“Den duger ej”, sade riksföreståndaren.
“Kommer du i trängsel, kan du icke bruka din klubba.”
“Jag har dock slagit några björnar med henne,”
svarade mannen, nästan smeksamt farande med handen utefter
det otympligt grofva klubbskaftet.
“Ja, da hade du svängrum för henne, men om
fienden tränger hårdt på och omger dig på
alla sidor, blir hon dig till intet gagn. Nej, ett svärd
skall du ha.”
“Ett sådant där!” sade Björn föraktfullt
och sparkade till med foten ett svärd, som låg
bredvid honom.
“Nej, du skall få ett annat, som bättre anstår
dina krafter. Gå till mitt tält, Kettil”,
befallde riksföreståndaren en väpnare, “och
hämta mig hit det stora tvåhandssvärdet.”
När Björn fick det väldiga vapnet i sin hand,
synade han det noga, for med fingarne pröfvande utefter
eggen på båda sidorna, fattade omkring fästet
med båda händerna och svängde det hvinande
genom luften och fällde till sist spetsen mot marken.
“Det är väl lätt”, mumlade han.
“Säg, icke det, du. När du fäktat några
timmar, skall det tyckas dig tungt nog,” svarade honom
herr Sten och begaf sig till sitt tält för att få
ett par timmars hvila.
Knappast bådar en svag ljusning i öster den nya
dagens annalkande, när vi höra de högtidliga
tonerna af en psalm, sjungen af tusenden starka röster,
från det svenska lägret, och strax därpå
för den sakta nordanvinden till oss ljudet af en stark
stämma, som beder till härskarornas Herre, att han
må befria Sveriges land och folk ur den grymme fiendens
våld, och i dagens strid skänka segern åt
de svenska vapnen, såsom han fordom lät sitt egensdomsfolk
Israel triumfera öfver dess mäktiga och öfvermodiga
motståndare.
Och nu sker ett underverk. Från den korsfästes
bild, som den fromme och af alla vördade prästen
håller i handen, ser någon, huru en droppe blod
faller från ett af såren ned i den kalk, hvarur
de nyss annammat Kristi blod. Som en löpeld går
talet härom ända ut till de längst bort stående
skarorna, hela hären gripes af helig hänryckning
och som från ett brusande haf höres ropen:
“Ett under! Ett under! Gud är med oss! Segern är
vår!”
Och hvarje man blir en hjälte, som gladt går att
offra sitt blod för den älskade herr Sten och för
det ännu högre älskade fosterlandet.
Men tyst! Riksföreståndaren talar.
“Viljen I”, sade han, någonsin njuta frid
och frihet i Sverige, så stån idag fasta med mig
och viken icke ifrån hvarandra. Jag skall göra,
hvad jag förmår. Ingalunda skall jag frukta för
konungen, hans danskar och drabanter, utan gladeligen våga
lif och blod och allt hvad jag har i denna fejden. Viljen
I alla göra på samma sätt, så lyften
upp edra hander!”
“Det vilja vi med Guds hjälp göra!”
ropade hela hären med upplyfta händer och väldigt
vapendån.
Och nu börjar ett af de märkligare slagen i Sveriges
på ärofulla bedrifter så öfver måttan
rika historia. Nu sätter sig den svenska hären i
rörelse och börjar bestiga bergets sluttningar.
Det är blott för ett man fruktar: att fienden icke
skall hålla stånd, så att man blir i tillfälle
att grundligt tukta honom, ty hör, huru man under framtågandet
sjunger på den gamla tidens språk:
“I Guds namn farom vi,
Hans nåd begärom vi.
Nu dragom vi till Stockholms by.
Gud gifve kong Kristian ej ville bortfly!”
Den här har redan segrat, som besjälas af en sådan
anda. Dock blef striden hård ty danskarne innehade en
förträfflig ställning och anfördes af
en tapper och modig man, som stred för att utplåna
skymfen af lidna nederlag och befästa den på hans
hufvud vacklande svenska kronan.
Drabbningen inleddes med att ett hagel af pilar samt af kulor
ur de ännu fåtaliga skjutgevären från
båda hållen sändes öfver motståndaren,
hvarpå man efter hand kom samman i handgemäng på
olika delar af den vidsträckta åsen. Bland de allra
främste red riksföreståndaren Sten Sture,
men hvart han än begaf sig och huru hårdt han än
red, lopp Björn framför hasten, manligt rödjande
väg för honom med sitt väldiga tvåhandssvärd,
som snart var blodigt ända upp till fästet.
Under tiden satt den äldla fri Ungeborg på Stockholm
slot, åter omgifven af fattiga, som förenade sian
böner med hennes om seger åt den fosterländska
saken. Och hon talade dem till, och slutet af hennes tal lydde
sålunda enligt den form, som gifvits däråt
af skalden Olof fryxell I hans af Svenska Akademien med första
priset belönta skaldestycke “Slaget vid Brunkeberg”:
“Vi kunna ej med svärdet, men vi kunna
med bönen stridan mot Kristians hot,
och våra suckar, ofvan molnen hunna,
de skola nå till Herren Zeboath,
och Han skall sina starka änglar sända,
som skola segren från de onda vända.”
Befälhafvaren på slottet, den Sten Sture och den
fosterländska saken varmt tillgifne, käcke riddaren
Knut Posse, hade förut skickat 1,300 I blanka harnesk
klädda ryttare herr Sten till undsättning. Där
han nu stod på slotterts murar, betraktande striden,
market han, att danskarne lämnat den öfver Näckströmmen
slagna bron utan vakt. Genast vidtalade han några oförskrcäkta
borgare I staden att så obemärkt som möjligt
rod it och afsåga de pålar, hvarpå hon var
byggd för att på så sätt för danskarne
afskära återtåget till deras fartyg. Att
striden kunde sluta annat än med deras nederlag, därom
hyste han icke det ringaste tvifvel. Därpå gjorde
han själf ett utfall med två tusen man af stadens
besättning, bemäktigade sig de mot staden uppförda
befästningsverken och stack dem i brand. Men nu hade
ock danskarne tillbakaslagit den svenska hufvudhärens
första anfall och begagnade sig af det härigenom
uppkomna andrummet till att med all makt anfalla herr Knut,
som nu skyndsamt måste draga sig tillbaka öfver
Norrbro inom stadens murar.
Herr Sten hade snart ånyo ordnat sitt folk, och efter
att hafva hållit ett uppmuntrande och eggande tal, lät
han med lurarne gifva tecken till ett nytt anfall. Äfven
nu gick den starke Gagnefsbonden fore honom, och dödens
var hvar och en, som kom inom hall för hans långa
svärd som han skötte med samma kraft och kläm
som slagan af masurbjörk på sin loge. Nu voro danskarne
den halm han tröskade, och de föllo neder som strå
och röko undan för hans hugg som agnar, allt under
det han gaf luft åt sitt agg mot dem.
“Gifven eder i väg hem till edert land igen!”
ropade han. “Här hafven I intet att skaffa. Tjufvar
och mördare ären I allesammans. Viljen I då
aldrig låta oss svenske vara i fred för eder! Men
skam skolen I nu få och sju hugg för tu. Nej du,
din bengel, peta icke med din sticka åt herr Sten! Se
så, nu sticker den icke en gång till. Farmåt,
framåt dalamän och I andre för herr Sten och
Sveriges frihet.”
Hade striden stått på jämn mark, som erbjudit
båda härarne lika fördelar, skulle förvisso
det mod och den manhaftighet, hvarmed svenskarne nu anföllo,
gifvit dem seger, men från sin ställning mötte
dem danskarne öfverallt med sina svärd och långa
lansar, och efter tre timmars strid sågs det svenska
hufvudbanéret sjunka ned igen bakom berget.
Medan man hvilade ut efter de svåra ansträngningarna,
sade herr Sten till en af sina underbefälhafvare:
“Det är mig oförklarligt, att Nils Bosson
så dröjer med sitt folk.”
“Måhända har han råkat ut för
något af de träsk, som finnas i den trakt han har
att genomtåga.
“Troligen är det så. Måtte han dock
snart komma, ty än en gang skola vi däran.
“Har ni hört, herr Sten, att kung Kristian är
svart sårad?”
“Nej, hvem har sagt eder det?!”
“En dansk fältöfverste, som starke Björn
kom med från berget, bärande honom under ena armen
liksom en katt bär en råtta. En kula har gått
genom Kristians mun och slitit ut flera tänder.”
“Då fick han icke mer, än han förtjänte.
Danskarne hafva dock i Klas Rönnow kvar en tapper anförare,
som ej lär komma att gifva sig godvilligt. Men på
gifva sig eller dö, det skall han dock, ty rätten
är på vår sida, och en stark förvissningen
säger mig, att träldomsoket skall vara aflyftadt
från våra skuldror, innan denna dagens sol gått
ned. – Men jag ser, att de präktiga männen
åter samlat sig sina anförare och äro beredda
att åter börja leken. Befall den afdelningen, som
står ytterst på vår högra flygel, att
anfalla de danskar, som stå vid Sankta Klara kloster,
samtidigt med att vi andra än en gång söka
att jaga dem ned från berget.”
Så skedde, men när danskarna på berget sågo,
att deras kamrater vid klostret började allt hårdare
ansättas af svenskarne, skyndade allt större skaror
till deras undsättning. Då vardt ett väldigt
gny i den svenska hären, i det man ropade:
“Se, de danske komma ned från berget att kämpa
med oss på jämna marken. Låtom oss nu gladeligen
och med kraft bruka våra vapen.”
Det gjorde de ock med den framgång, att danskarne skyndsamt
började draga sig tillbaka till den fördelaktiga
ställningen på berget igen. Men i detsamma anlände
Nils Bosson med sina dalkarlar, och huru tappert än danskarne
värjde sig, måste de dock vika undan, i början
steg för steg, men slutligen upplöste sig deras
hopar och hvarje man för sig sökte att i den vildaste
flykt berga lifvet genom att komma ombord på fartygen.
Se nu är bron öfver Näckströmmen full
af flyende danskar. Ett väldigt brak hörs, när
den af Stockholmsborgarne genomsågade bron brister,
men braket dränktes i de förtviflade ropen af flera
hundra man, som bland spillror af bjälkar och bräder
kämpa för lifvet i det vildt upprörda vattnet.
Andra skaror kasta sig i båtar, som dock öfverfyllas
och kantra. Ännu i vara dagar bevarar Näckströmsgatans
namn minnet af dessa skräckscener och angifver trakten,
där de torde hafva ägt rum.
Den minnesbeta danskarne nu fått var så grundlig,
att de utrymde hela landet och sedermera läto svenskarne
lefva i fred i 25 år.
Men på den flotta, hvarpå den sårade konung
Kristian med de ömkliga kvarlefvorna af sin stolta här
seglade tillbaka till Danmark, var den tron allmän, att
trolleri varit med i spelet, ty annars hade väl ej oöfvade
svenska bönder kunnat öfvervinna en här af
så stridsvana män. I synnerhet misstänkte
man härför kanslären Nikolaus Ryting, som en
tid suttit fängslad i Köpenhamn och därunder
slagit danskarne med häpnad genom sina för tiden
ovanligt stora insikter i naturens hemligheter.
Men det var icke då och det har aldrig varit med hjälp
af mörkrets makter, som våra fäder hafva segrat
i de oräkneliga striderna, utan det har varit genom sin
trohet mot öfverheten, sitt osvikliga mod och sin villighet
att offra lif och allt för friheten och äran.
Dagarne efter slaget rådde det stor glädje på
Stockholms slott, där herr Sten och den ädla fru
Ingeborg täflade med hvarandra som värd och värdinna
att väl undfärgna de talrika gästerna.
Bland dessa se vi äfven Björn den starke, såsom
han nu alltid nämnes efter sina märkliga bragder,
men han är nu icke längre vid det glada mod, som
när han svängde sitt väldiga slagsvärd
uppe på Brunkebergsåsen.
“Hvad ser jag, Björn!” säger riksföreståndaren
och ger honom ett vänligt slag på skuldran. “Dyster
nu, när vi alla andra glädjas och därtill hafva
så stor anledning!”
“Ja, en brudgum, som har för trånga skor,
är just icke heller så glad”, var svaret.
“Hvar klämmer då skon dig?”
“Det lär nog dröja, kan jag tänka, innan
jag förtjänt så mycket, att jag kan köpa
mig en ko igen, så att mor får mjölk, och
ännu längre, innan jag får en ko till, så
att Brita och jag kunna bygga hjonelag samman.”
“Illa vore det stäldt i Sverige och en dålig
man vore jag, om den goda tjänst skulle lämnas olönt,
som du i slaget gjorde fosterlandet och mig. Red du genast
till bröllop, Björn, ty hvarken kor eller annat
skall fattas dig.”
,Du skall hafva stor tack, herr Sten. Men må jag icke
också få behålla det goda svärdet,
som du lånade mig?”
“Jo, behåll det gärna och lär dina pojkar,
om du får några, att bruka det lika manhaftigt
som deras fader.”
Nu var det dystra draget med ens som bortblåst från
Björns ärliga ansikte. De ljusblå ögonen
tindrade med fuktig glans, när han målade ut för
sig, huru han inför sin Brita skulle lära sina gossar,
huru man skulle hålla i och svänga svärdet.
“Så farväl. Jag går väl hem då”,
sade Björn och lämnade genast gästabudssalen.
Men af de många gäster, som stannade kvar och till
långt in på natten under säng och skräd
och bägareklang fröjdades åt den återkomna
friheten, var ingen gladare än den ovanligt reslige man,
som nu med väldiga steg går mellan högarna
af stupade på Brungebergsåsen, ty han bär
inom sig icke blott liksom de medvetandet att hafva varit
med om att aflyfta trädomsoket, utan ock hoppet om en
kommande, outsäglig lycka.
