Förord.
Föreliggande skrift har ingenting att göra med politiken.
Den leder sitt ursprung från de fosterländska föredrag, som
hållits på de kurser med kristligt program, vilka under detta
och föregående år anordnats inom S. M. U. Genom studier samt
genom resor och besök i alla delar av vårt land har jag lärt
mig värdera och älska detsamma. De iakttagelser, jag varit
i tillfälle att göra under besök i andra länder, hava styrkt
mig i min uppfattning. Det är nog så, att vi älska vårt land
för litet. Det är icke meningen att lämna en utförlig avhandling
om Sverige, ty det skulle överstiga mina krafter. Jag ville
blott ge en inledning till ett studium av vårt fosterland
och en maning att värdera detsamma. Båda delarna kunna behövas.
I förhoppning om att kunna gagna sänder jag ut dessa strödda
tankar i det stora ämnet och tillönskar dem en lycklig resa.
Förf.
Sverige.
Sverige är vårt fosterland. Det är vårt hem och det som binder
oss alla samman. I dess jord vila våra fäder efter fullgjort
arbete. Det är nu platsen för vår livsgärning, för våra sorger
och fröjder. Det har sett oss födas, det skall se oss dö.
Där skola våra barn efter oss fullborda sitt levnadslopp,
till dess även de slumra in i dödens ro, släkte efter släkte.
Det är därför om Sverige vi vilja tala, om dess natur och
folk, om dess lag och frihet, om dess skönhet och rikedom,
om allt, som klingar oss till mötes i de dyra orden: Sverige,
fosterland.
Det kan behövas. Ty vi svenskar glömma ofta bort, vilket härligt
land vi hava, och vilken dyrbar skatt vi äga i detsamma. Därför
är ofta missnöjet så stort, och därför hava så många sökt
sin lycka bortom haven i främmande land.
Men vi kunna ej gå in i detalj med vårt ämne. Då skulle det
ej få rum inom den trånga ramen av denna skrift. Därför blir
det ett maningsord mera än en undervisning, ett maningsord
särskilt till den kristna ungdomen att älska Sverige, att
studera detsamma och arbeta för dess välfärd.
Jag tänker, att vi behöva studera Sverige mera, än vad vi
hittills gjort. Vår okunnighet om vårt fosterland har ofta
varit orsaken till vår likgiltighet för detsamma. Ty det är
icke möjligt att känna Sverige och ändå låta bli att älska
det.
Jag känner en man, som var son till en lantbrukare i södra
Sverige. Han levde hemma på gården, tills han var 18 år. Då
grep honom längtan till Amerika. Han for sin väg över närmaste
sjöstad och lämnade sitt land utan att hava sett mycket mer
av detsamma än den undangömda socken, där han var född. Under
sin tioåriga vistelse i Amerika besökte han en hel mängd platser
i detta land. Så vände han åter till det land, som sett honom
födas, tog även nu genaste vägen och såg aldrig något mer
av Sverige än sin fosterbygd. Så blev Amerika det stora, rika
landet och Sverige det lilla, fattiga, som mera var värt medlidande
än kärlek. Behöva vi säga, att den dom, han fällde, var orättvis?
Men många av Sveriges söner och döttrar hava fällt en liknande
dom.
Sverige behöver ej rädas för en jämförelse med andra länder.
Dess natur är härlig, dess gränser äro vida. Det är ett rikt
land, dess historia är ärorik, och friheten har där haft sitt
urgamla hem. Men man skall taga alla dessa faktorer med i
räkningen, ej blott en eller två, sätta land mot land och
så avgiva sitt omdöme.
Jag har sett Alpernas toppar och Chamonix’ djupa dal, jag
har gungat på Lago Maggiore, där evig vinter räcker handen
åt evig sommar. Aldrig skall jag glömma, vad jag där såg av
naturens storhet och härlighet. Men jag har också sett Torne
träsk i sommarsol med blommor och snö på en gång, med de höga
fjällen, de kristallklara böljorna och den blånande himlen,
och det gjorde på mig ett ännu djupare intryck.
Sverige breder ut sig i hela sin längd åt norr och söder.
Res från Trälleborg till nordligaste riksgränsen eller från
Trälleborg till Rom - väglängden är nära nog densamma. Östersund
ligger mitt i Sverige, räknat från norr till söder. Sveriges
ytvidd är icke mindre än 447,864 kvadratkilometer, vilket
är nära dubbelt så som Danmark, Belgien, Nederländerna, Portugal
och Schweiz tillsammans.
Denna väldiga utsträckning i norr och söder framkallar en
stor olikhet i klimatiskt hänseende mellan olika delar av
vårt land. Olika trakters olika höjd över havet medverkar
också härvidlag. Skånska slätten och västkusten hava nästan
ingen snö; i nordvästra Lappland är marken bar endast några
veckor i juli och augusti. Där kan det snöa under vilken månad
som helst av året. Medeltemperaturen för året är på kusterna
i söder och väster omkring 7 grader varmt; längst i norr ligger
den under fryspunkten.
Emellertid är klimatet mera milt, än vad det nordliga läget
antyder. Mot vår halvös västra kust sänder den väldiga Atlanten
sina varma vattenmassor. Där går Golvströmmen fram, medförande
värme från ekvatorn till polen. Havet verkar också en utjämning
av temperaturen under alla årstider och förhindrar de skarpa
växlingarna mellan köld och värme, vilka verka såskadligt.
I Ryssland, Amerika och andra länder, där stora, sammanhängande
landmassor finnas långt från havet, äro vintrarna mycket kalla
och somrarna mycket heta, ty landet uppvärmes och avkyles
fortare än havet. Hos oss är himlen under vintern oftast molnbetäckt.
Detta är av stor betydelse, ty molnen hindra värmeutstrålningen
från jorden. Det är därför ej så kallt, när det är mulet.
Om sommaren åter är himmelen oftast klar, så att solen får
sända sina värmestrålar mot jorden. Varpå detta beror, vet
man icke. Men att det är bra, kunna alla förstå.
Vårt lands natur samverkar med dess klimat till vår fördel.
Den är ej överväldigande och skrämmande såsom Norges eller
Schweiz’, ej heller flack och enformig såsom Danmarks eller
Rysslands. Mild och inbjudande som en modersfamn kallar den
oss ut till arbete, lek och vila.
Först ha vi då de stora fjällviddernas område, där den eviga
snön härskar och sträcker isiga armar mot dalen. Majestätisk
och imponerande är världen där, vare sig man väljer att nalkas
den i västra Jämtland eller nordliga Lappland. Men inbjudande
är den också, tillräckligt inbjudande för att genom årtusenden
hos sig kvarhålla lapparne, som där vandra omkring med sina
renar och sina flyttbara hem. Säkerligen skulle ingen av oss
städernas och låglandets innebyggare ångra sig, om vi någon
gång använde vår sommarfrihet till ett besök bland fjällen.
Där är hälsa och liv och vida vyer.
Så komma de stora skogarna. Stark och väldig står skogen i
Norrland, oföränderlig under alla årets växlingar. Där är
det barrträden, som härska och utgöra en aldrig sinande källa
till hälsa och rikedom. Blott den ljusa, späda björken gör
dem sällskap. Hon är som en solig mö, vilken oförfärat trätt
in i de stora männens rådsförsamling för att mildra deras
tungsinta allvar. På marschen mot polen går hon längst, och
när furan och granen tröttna, går hon vidare, tills vi förlora
hennes spår i trakterna för den eviga snön.
Men söder ut går hon också, och där träffar hon på närmare
släktingar och vänner. Där är lövträdens region. Jämte björken
växa här ek och bok. Men demokrati råder, och många andra
arter finnas. Även barrträden ha sina representanter.
Vi vilja ej heller förglömma slättlandet. Det är platsen för
lantmannens mödor. Där sår han sin säd under vårens dagar,
där finner han sin belöning, när skördetiden kommer. Våra
största slätter ligga i Skåne, Västergötland, Östergötland
och Uppland. Men överallt finnas mindre sådana ända upp till
den stora Tornedalen längst i norr. Stora sträckor av dem
vänta ännu på odlaren och plogen.
Dessa fjällvidder, skogar och slätter genombrytas av sjöar
och floder. Där är den stora Vänern och den oroliga, silverklara
Vättern, där är Mälaren, de tusen öarnas sjö, Hjälmaren och
många andra. Siljan, Dalarnas tjusning, skola vi icke förglömma.
Har du speglat ditt ansikte i hennes klara våg, har du låtit
ditt öga mättas av hennes stränders fägring? Om ej, gör henne
till mål en gång för din resa, ty det är hon värd. I Jämtland
ha vi Storsjön med Frösön i sin vida famn och snöfjällen som
väktare däromkring. Och så däruppe i det okända, väldiga Lappland,
vars namn för våra fäder stod som tecknet för sagornas och
vinternattens värld, men som i dag likt en eldstod visar hän
mot framtida bragder och storhet för vårt folk - hur mången
sjö rullar ej där sina glittrande böljor fram mellan stränder
av oförliknelig skönhet!
Satt du en gång vid Ångermanälven, när sommarnatten lät dig
se föremålen i förklarat ljus, eller såg Indalsälven i rasande
språng borra sig fram genom klipporna på sin väg mot havet,
då greps du säkerligen, du ej var alldeles i avsaknad av känsla
för naturen, samma gång av dess tjuskraft och majestät. Vare
vi vandra därifrån norrut ända till den dånande Torne älv
eller söderut och färdas den världsberömda kanalvägen mellan
Stockholm och Göteborg - överallt skola vi finna de mest storslagna
tavlor av skönhet.
Men lyssna nu också till de starka vattenfallens sång h se
deras skimrande kaskader! Främst i den stora ren står Harsprånget,
Europas största vattenfall med fallhöjd av 80 meter. Det är
30 meter högre än Niagara. Så ha vi Stora sjöfallet, Tännforsen,
Älvkarleby, Trollhättan och många andra. Den som sett den
väldiga kraften och storslagna skönheten hos ett av dessa
vattenfall, glömmer det aldrig.
Men större och skönare är vårt fosterland, än dessa ler kunnat
utsäga. Låtom oss i tanken göra en färd Västkusten, mot vars
klippor Nordsjön skickar a böljemassor i evigt krig, eller
till östkusten med dess grönskande öar och leende natur eller
segla över Öland och Gottland, där Visby, norra Europas märkvärdigaste
stad, vårdar sina minnen och drömmer om sin forntida storhet.
Låtom oss lyssna till näktergalens sång vid Ringsjöns stränder
eller höra på göken i enslig nordanskog. Vi dröja en stund
i det stora Norrland, där solen dansar ringdans i midsommartider
och ännu efter sin sena nedgång förvandlar natten till strålande
dag eller vemodsmättad skymning. Varhelst vi gå - vid Fryken
eller Roxen, i Skåne eller i Norrland, i Södermanland eller
Dalsland - överallt möta vi en tilldragande och vacker natur,
en svensk natur, som fyller vårt hjärta med glädje över och
kärlek till vårt härliga fosterland.
Vårt land är icke blott vackert utan också rikt. Det ha vi
redan förut lagt märke till under våra vandringar i norr och
söder. Tänk blott på vilka värden de fält, skogar och vattenfall,
vi nyss tagit i betraktande, representera! De utgöra aldrig
sinande källor till nationellt välstånd.
Det finnes emellertid ännu en sak, som vi ej förut tagit i
betraktande, men som ej desto mindre varit och är av stor
betydelse för vårt lands ekonomiska välfärd. Den kommer säkerligen
att bli det ännu mer i framtiden. Jag menar järnmalmen. Den
förekommer på en mängd olika ställen i vårt land. De flesta
av dessa ligga i mellersta Sveriges bergslag och i övre Norrland.
De mest bekanta av malmfälten där äro Kiruna och Malmberget,
vilka höra till världens yppersta. När våra vattenfall en
gång blivit utbyggda, så att malmen kan förädlas här hemma,
torde nog en ny storhetstid bryta in för Sverige.
Så långt som historia och saga gå tillbaka, har det folk,
som nu bor i Sverige, haft sitt hemvist där. Intet folk i
Europa, med undantag av det danska, har under så lång tid
fått sitta i orubbat bo. Och lika lång som vår historia är,
lika lång är vår frihet. Väl hava ofärdens stormar ofta gått
fram över vårt land och våldet stått vid vår dörr med träldomens
bojor, men aldrig var vårt folk fullkomligt underkuvat, icke
ens under Kalmarunionens nesliga tid. Även häri står Sverige
bland de främsta. Detta lyckliga förhållandeberor delvis på
dess naturliga gränser och dess natur.
Östersjön har varit vår "vallgrav" och bergen vårt
värn. På slätten har träldomen sitt hem, men bland bergen
bor frihet. Främst beror det dock på våra fäder, som i tusen
strider hävdade vårt lands ära och bevarat dess frihet. Alltsedan
det svenska väldet genom flera smårikens sammanslagning omkring
år 700 efter Kristus uppstått, har det ägt bestånd. Det är
alltså nu vid pass 1200 år gammalt och den äldsta staten i
Europa.
Mellan åren 800 - 1060 infaller vårt folks första storhetstid
eller den s. k. vikingatiden, då de skandinaviska folken satte
skräck i Europa genom sina krigståg, och svenska vikingahövdingar
grundlade Ryssland. Genom kristendomens seger i vårt land
upphörde emellertid vikingatågen, och folkets kraft inriktades
på andra mål. Under den katolska tiden (1060 - 1523) lades
grunden l kristendom och svensk kultur i Finland genom Erik
den heliges och Birger Jarls korståg. Mången missions- och
kulturgärning torde också hava gjorts i de kloster, som munkarna
byggde, men för övrigt fylldes denna tid mest av strider och
krig. Trots Engelbrekts och Sturarnas ingripande var Sverige
nära att förlora sin frihet, och tidevarvet sjönk i blod och
mörker, tills med Gustav Vasa en ny och ljusare tid bröt in.
Det var vårt lands nydaningsperiod (1523 - 1611), som medförde
politiskt, ekonomiskt och religiöst oberoende och lade grunden
till dess egentliga storhetstid (1611 - 1718).
Den viktigaste händelsen under denna tid var trettioåriga
kriget. Genom svenskarnas deltagande i detta och deras segerrika
strid för samvetets och religionens frihet fördes Sveriges
namn ut över jorden och höljdes med ära. Framåtskridandet
fortsattes, tills genom enväldets missbruk under Karl XII
Sverige faller från sin politiska storhets höjd, och frihetstiden
(1718 - 1772) börjar. Därunder är konungamakten svag och rikets
yttre anseende ringa, men på djupet röra sig starka krafter,
och en storhetstid börjar i vetenskapligt hänseende. Här framträda
sådana män som Linné, Schéele, Bergman, Celsius, Svedenborg
och Alströmer.
Den gustavianska tiden (1772 - 1809) slutade med katastrofen
1809 och Finlands förlust. Sedan man fått en ny författning,
ny konungaätt och union med Norge börjar den längsta fredsperiod,
som varit vårt land beskärd. Unionen med Norge upphävdes 1905,
men ett nationellt uppvaknande har skett, som giver goda löften
för framtiden. Om denna framlid skall bliva mörk eller ljus,
ligger i den Eviges rådslut och är fördolt för våra ögon.
Men vår plikt som kristna och medborgare är klar. Låtom oss
göra den och lämna det övriga åt Gud, samt med tro till honom
se framtiden an utan fruktan!
Svenskarna tillhöra den ariska folkfamiljens germanska gren.
Bland germanerna utgöra svenskar, danskar och norrmän den
skandinaviska gruppen, som räknar inemot 13 millioner människor.
Av dessa utgöra svenskarna omkr. 7 millioner, varav över fem
och en halv millioner bo inom Sverige, resten i Amerika, Finland
m. fl. länder. Utom svenskar bo omkring 20,000 finnar och
7,000 lappar i Sverige.
Vi hava förut påpekat statistikens vittnesbörd om vårt folks
fysiska styrka och höga livskraft. Även andra tecken bestyrka
dennas vittnesbörd. Vi minnas alla de lysande segrar, som
hemfördes av våra idrottsmän under de olympiska spelen i Stockholm.
En ökad företagsamhet på alla områden tyder ock på att vi
mot en period av ny kraftutveckling.
Icke heller på tankens och förståndets område står vårt folk
tillbaka. Sverige har en så lysande rad stora personligheter,
som något annat land och väl det. Intet folk har, om man tänker
på dess storlek, frambragt så många framstående naturforskare
som det svenska. Vårt folk har varit läskunnigt i århundraden
och står, vad gäller den allmänna bildningen, i främsta ledet
bland folken på jorden, Vår kultur har så att säga gått oss
i blodet, ty den har ägt bestånd genom sekler. Föga kunna
vi fatta det arbete, som utförts, och den kamp, som kämpats
av våra fäder för att förvärva och bevara dessa skatter åt
oss. Kroppens och själens krafter utgöra större rikedomar
än något annat. En degenererad person kommer ej långt, även
om han har penningar, under det att den till kroppen och själen
starke kan övervinna även ekonomiska svårigheter. Folkhälsa
och kultur byggas ej gärna upp av en generation, utan därtill
fordras flera släktleds samarbete. Dessa ting äro svåra att
förvärva men lätta att förlora.
Värdemätaren för ett folks kultur är ofta dess språks utveckling.
Ett bristfälligt språk lägger oerhörda hinder i vägen för
andlig och materiell förkovran. Vi taga ett exempel. Bushmännen
i Afrika hade vid sin första beröring med européerna inga
räkneord mer än ett och två. Ville de därför tala om ett flertal
måste de upprepa enheten. I stället för att säga t. ex. 10
hundar upprepade de ordet hund tio gånger. Det ligger i öppen
dag, att livskampen måste till ytterlighet försvåras för ett
folk med ett sådant språk.
Vad nu gäller vårt eget språk, har detta visst icke alltid
varit sa rikt och utvecklat som nu. Vi behöva icke gå längre
tillbaka än till trettioåriga krigets dagar för att finna
en högst väsentlig skillnad. Och ännu större blir denna, om
vi gå tillbaka så långt som till medeltiden eller längre.
Svenska språkets historia plägar indelas i olika perioder,
varav den första, runperioden, sträcker sig fram till omkring
år 1200. Allt vad vi känna om svenska språket under denna
tid, ha vi fått veta genom runinskriptionerna. Av dessa finnes
den längst kända i världen på "Rökstenen" i Östergötland,
vilkens runslinga består av 750 runor. Sedan kommer den äldre
fornsvenskans period (1200 1350) och den yngre (1350 1500).
Gamla landskapslagar, religiös litteratur, folkvisor m. m.
giva oss kunskap om den tidens språk. Den äldre nysvenskan
(1500 - 1730) utbildas till stor del genom den bibelöversättning,
som var en av reformationens närmaste frukter. Den yngre nysvenskans
period börjar omkring år l734 och sträcker sig till våra dagar.
Det var Dalin, som här bröt väg, medan Stiernhielm redan tidigare
lagt grunden till den svenska skaldekonsten. En lång rad av
författare hava följt dem i spåren, tills svenskan i våra
dagar står som ett av världens bäst utvecklade språk, utmärkt
för kraft och klarhet, klangrikedom och omväxling. Vi kunna
icke inga på någon längre översikt av den svenska litteraturens
historia här. Men vi rekommendera dess studium åt varje ung
man och kvinna, som älskar vart svenska språk. Lämplig litteratur
för ett sådant studium är ju ej svår att förskaffa sig.
Det möter stora svårigheter att slå i bojor ett folk, som
kan läsa och skriva. Och har det kommit i träldom skall det
alltjämt resa sig mot sina förtryckare till kamp för sin frihet
och ännu i sitt fall rädda sin ära. Det som gäller om folken,
gäller härvidlag även om de olika folkklasserna och individerna.
Kunskap är makt icke minst med avseende på denna sak. Konsten
att läsa och skriva är den grundval, på vilken kunskapens
byggnad vilar. Utan den äro inga större framsteg möjliga,
på vilket område det vara må.
Läskunnigheten, som är viktigast, har varit utbredd bland
vårt folk under ett par århundraden.
Värdet därav för vårt folks framåtskridande är omöjligt att
till fyllest uppskatta. Ordet »läsare» visar på dess betydelse
för kristendomen i vårt land. Även skrivkunnigheten är nu
var mans egendom. Intet folk i världen står med avseende på
dessa saker framom vårt.
Förbättrade förhållanden vad angår bostäder, föda, kläder
o. d. komma gärna som följd av läs och skrivkunnigheten. Ty
huvudets kunskap uträttar mera än handens kraft. Det beror
mindre på huru mycket arbete vi göra, än på hurudant vi göra
detsamma. Ett onyttigt arbete hör hellre vara ogjort. I fråga
om ovannämnda saker står vart land även bland de främsta.
Därmed är ej sagt, att allt är bra som det är. Mycket skulle
också kunna förbättras utan nämnvärda svårigheter och kostnåder,
om blott vederbörande visade intresse därför och toge reda
på hur arbetet skulle utföras. Särskilt gäller detta landsbygdens
befolkning.
Allting är relativt inom det mänskliga området, och vid undersökningen
av denna såväl som många andra frågor är det tillbörligt att
göra jämförelser mellan olika länder och folk. "Det finns
ingen fattig människa i Sverige, om man jämför svenskar och
ryssar med varandra", sade en småländsk arbetare, som
en tid varit i Ryssland. Jag ber att få instämma. För övrigt
synes fattigdomen hos vissa människoklasser vara störst i
de största rikena på jorden. Genom erövringar och krig kunna
visserligen stora rikedomar samlas hos några få, men folkens
stora massa blir fattigare och eländigare, vare sig krigen
medföra segrar eller nederlag. En människas rikedom för gärna
en hel mängd andra människors fattigdom med sig. Exempel härpå
erbjuda t. ex. London och Petersburg i överflöd. Vid tanken
på detta kanske vi känna mindre böjelse för klagan över att
det fattas så mycket här hemma, och över att vi ej kunna tänka
på att göra erövringar.
Råhet finnes nog bland vårt folk, troligtvis härledande sig
från förflutna krigiska tider och ytterligare uppammad genom
dryckenskapen, men det kan dock ej fornekas, att humanitet
utgör ett allmänt erkänt drag i den svenska folkkaraktären.
Och vad gäller umgängessätt är det väl ej heller utan orsak
som svenskarna fått namnet Nordens fransmän, även om en viss
stelhet ofta är tillfinnandes.
Sverige har alltid varit ett konungarike. Med undantag för
en kortare period av envälde har ett konstitutionellt styrelsesätt
varit rådande. Ibland har monarken haft mer, ibland mindre
att säga till om, men alltid har han varit med. Säkerligen
har vårt folk genom sitt trogna fasthållande vid denna regeringsform
förskonats från många skakningar och olyckor, som drabbat
andra folk t. ex. Frankrikes. Ser man på det land, där republiken
slagit bäst ut, nämligen Förenta Staterna i Amerika, märker
man nog, att även republiken har sina olägenheter. En övergång
hos oss från konungadöme till republik skulle aldrig kunna
äga rum under nuvarande tid utan blodsutgjutelser och inbördes
krig, vilket skulle sätta vårt lands självständighet i fara.
A andra sidan visar oss Ryssland ett talande exempel på det
elände, den absoluta monarkien kan föra till, om vi hava förgätit
det exempel, vår egen historia lämnar under Karl XII:s regering.
I den konstitutionella monarkien är makten delad mellan konung
och riksdag, varvid den lagstiftande makten i huvudsak ligger
i riksdagens hand och den verkställande i konungens. Svenska
folkets rätt att beskatta sig självt sträcker sig tillbaka
genom årtusenden. Den politiska frihet, vi äga, har verkat
välgörande på alla områden. Den har givit liv och färg åt
allt liksom vårens sol. För oss har den blivit naturlig som
livet självt. Och därför hava vi ofta glömt de fördelar, den
medför, och likaså, att det finnes nationer, som äro i avsaknad
av densamma. Även härvidlag kan det vara gott att göra jämförelser.
Vårt land skall ej förlora på det. Och ett exempel är lätt
att få, om vi blott vända blicken till vårt närmaste grannland
öster ut.
Jämför då det välstånd, den folkupplysning, den folkfrihet,
den likhet inför lagen, den trygghet till person och egendom,
som vi äga i Sverige, med förhållandena i Ryssland! Skillnaden
är oerhörd. Och vill man undersöka, vad frihetens förlust
skulle innebära även för ett så högt stående folk som vårt,
kan Finland lämna det material, som behövs för en sådan undersökning.
Varav kommer svenskens öppna, manliga väsen i jämförelse med
den inbundenhet, den falskhet och det kryperi, som så ofta
utmärker politiskt ofria eller underkuvade folk? Helt visst
från var urgamla frihet. Den politiska friheten är ej blott
ett vackert ord i skaldernas sånger, den är en av de dyrbaraste
ägodelar, vi hava, och intet offer kan anses för stort, när
det gäller dess försvar.
Med den politiska friheten står tankens och samvetets frihet
nära i samband. Det ena inverkar härvidlag gärna på det andra.
Sedan över tusen år tillbaka har Kristi evangelium förkunnats
i vårt land. Låt vara att den förkunnelsen ofta uppblandats
med främmande tillsatser.
Något av kristendomen har dock alltid varit med. Och det har
varit en verkande kraft till frihet på alla områden.
Sedan genom Luthers uppträdande den enskilda människans värdighet,
frihet och ansvar blivit klarlagda, har denna kristendomens
lära mera kommit till sin rätt. Reformationen gjorde den enskilda
människan fri och ställde henne på eget ansvar fram inför
Gud. De frikyrkliges åskådning är i detta fall mera ett barn
av reformationen än statskyrkans. Ja, statskyrkan i vårt land
såväl som andra länder har ofta lagt hinder i vägen för dessa
principers förverkligande. Den religiösa frihet, vi nu äga,
har vunnits, icke genom statskyrkans medverkan utan trots
hennes motstånd. Den friheten är icke så gammal och ej heller
så säkerställd för framliden, som en del människor tyckas
tro. Ännu levande personer hava i vårt land suttit fängslade
för sin kristna tro, och frihetsfientliga krafter äro alltjämt
i rörelse. Här behöves alltså, jämte tacksamhet för den frihet,
som nu är vår, fortsatt arbete för dess bevarande och ökande.
Kristendomen har satt sin outplånliga prägel på det allmänna
tänkesättet, på litteraturen, på lagar och inrättningar, på
hela folklivet i vårt land. Även dess värsta fiender hava
ej kunnat omintetgöra eller ens själva fullständigt undandraga
sig dess allt omskapande makt. Den går som en mäktig underström
genom vårt folk, värmande och livande, ej alltid uppenbar
men ej mindre verksam för det. Vad annat som är ovisst, ett
är säkert: vårt folks framtida öde kommer till stor del att
bero på den ställning, det intager till Kristi evangelium.
Dess mottagande betyder lycka, dess förkastande olycka, därom
finnes intet tvivel. Den förnämsta skyldighet, vi hava som
troende unga, är därför även från fosterländsk synpunkt sett
att på allt sätt medverka till kristendomens framgång och
seger i vårt land.
Vi hava nu tagit vårt land och vårt folk i betraktande, icke
ingående eller i detaljer utan i stora drag. Vi hava sökt
påvisa några av de rikedomar av andlig eller materiell art,
för vilka ordet Sverige står som uttryck. Vi hava kastat en
blick på vårt lands historia och våra fäders arbete och strider
och därigenom förts de hänsovna närmare. Vi vörda deras minne,
ty vi känna, att vi till stor del hava dem att tacka för,
både vad vårt land är, och vad vi äro.
Men vi som nu leva äro icke utvecklingens slutmål utan blott
länkar i den kedja, som i tusen släktled sträcker sig nedåt
genom tider och sekler. När vi en gång samlats till våra fäder
skola våra barn och deras efterkommande trampa de vägar, vi
nu vandra, fortsätta vårt arbete, se årstidernas växling och
skönheten i vårt lands natur, liksom vi nu göra. Men genom
detta blir vårt ansvar större. och nya krav och plikter framträda
Del gäller icke blott att leva värdigt våra fäder utan ännu
mer att leva värdigt våra barn. Fädernas missgärningar skola
hämnas på barnen allt intill tredje och fjärde led och fädernas
rättfärdighet skall bringa välsignelse med sig intill tusende
led.
Låtom oss då tänka på Sverige icke blott såsom våra fäders
utan även och framför allt såsom våra barns land. Och i ljuset
av den kärlek, vi äro skyldiga våra efterkommande, böra vi
söka klargöra för oss, vilka krav som med anledning därav
kunna ställas på oss.
Jag ville då först säga, att det synes mig vara den nuvarande
generationens oavvisliga plikt, att så mycket som i dess förmåga
står bereda rum i landet för det kommande släktet. Vårt land
är lyckligtvis så vidsträckt och har så gles befolkning, att
plats ännu bör finnas för millioner.
Utvecklingsmöjligheterna för vårt land äro så stora såväl
på jordbrukets som industriens område, att allas försörjning
ändå bör kunna tryggas, om man ordnar sakerna förståndigt
med tanke på allas välfärd.
Det andra, som kan begäras av oss, är, att vi, liksom vi mottogo
ett fritt fosterland av våra fäder, också skola lämna det
fritt åt våra efterkommande. Hurudant skall vårt eftermäle
i historien bli, om vi låta den frihet, som alltid varit vårt
folks dyrbaraste egendom, ryckas ur våra händer? Säkerligen
ej det bästa. Men om vi vilja målet, måste vi också vilja
vägen, som för till målet, och de offer, som detta för med
sig.
Vidare bör det stora hem, som vi skola lämna i arv åt våra
barn, vara ett gott hem. Jag tänker därvid icke så mycket
på materiellt överflöd som fastmera på andliga värden. Vi
böra verka för rättfärdighet i lag och sed, för kärlek och
förståelse emellan de olika samhällslagren, för kunskapens
utbredande, för ägodelarnas mera jämna fördelning o. s. v.
Det är också av stor vikt, att det missnöje, som nu så ofta
tar sig uttryck i en oresonlig kritik av allt och alla, blir
ersatt eller åtminstone dämpat genom ett rättvist uppskattande
av det myckna goda, som vi verkligen äga. Ett herm, där alla
äro missnöjda och var och en överhopar den andre med förebråelser,
kan aldrig vara ett gott hem, även om den yttre rikedomen
är aldrig så stor. Den sanne fosterlandsvännens uppgift är
icke att åstadkomma missnöje och splittring utan i stället
att söka ena de söndrade till gemensamt arbete för fosterlandets
välfärd. Det är endast på detta sätt ett kommande släkte kan
besparas den känsla av vantrevnad, som varit så förhärskande
i vårt land under den sista generationen.
Om ägandet av materiella värden ej är det viktigaste, har
det dock sin stora betydelse. Det är ej lätt för den hungrige
att vara nöjd. Men liksom den enskilde kan förstöra sin egendom
och lämna sina barn efter sig i fattigdom, så kan en nation
göra sammalunda. Även härvidlag är vår skyldighet mot våra
efterkommande klar. Vi hava helt enkelt icke rättighet att
genom lättja, slösaktigt levnadssätt, lättsinnigt förödande
av landets naturrikedomar m. m. lägga fattigdomens börda på
Sveriges framlida folk. Vi skola ej handla, som om vi vore
de sista människorna och efter oss floden utan såsom personer
med ansvarskänsla, vilka veta, att det är deras skyldighet
att för sina efterkommande göra än jämnare de vägar, ett föregående
släkte brutit och jämnat för dem.
Förmånen av ett kristet hem kan icke nog uppskattas. Med vilka
skatter gå ej barnen i ett sådant hem ut i livet, jämförda
med andra! Ingenting av allt vad jorden bjuder, är mera värdefullt
än detta. Men om det är så, att vi själva i våra hem åtnjutit
kristendomens välsignelser, är det ej då vår plikt att sörja
för att kristna hem alltfort byggas i detta land? Böra vi
då ej göra, vad på oss ankommer, att det stora hem, Sverige,
som famnar oss alla och som en gång skall mottaga våra barn
i sitt sköte, blir ett kristligt hem? Visserligen måste detta
vara vår skyldighet.
Fagert ligger vårt stora, rika land framför oss i vårsolens
ljus, stark är vår ungdom och väldiga äro framtidens löften.
Men även paradiset har sin orm, även den ljusaste tavla sina
mörka fläckar. Aldrig fanns ett människoliv utan vedermöda,
aldrig ett land utan någon fara. Och farorna för vårt land
äro många.
Vårt land ligger fast grundat på de uråldriga bergen, och
naturens förskräckelser hota oss ej. Men främmande härar och
fientliga flottor hava ofta dragit till storms mot vårt land,
och de kunna göra det ännu en gång. Krigsrustningarna hos
våra grannfolk i Europa gå över alla mått, och folken vänta
med bävan den stora vredens utbrott. Även kring våra kuster
samla sig moln, som båda storm och oväder. Må vi bedja, arbeta
och bereda oss för avgörandets stora stund, ty på den kommer
kanske århundradens öden och vårt lands hela framtid att bero.
Men ej blott den yttre fara, som heter krig, finnes utmed
vårt folks väg, även andra faror av inre slag ligga hotande
på lur som lejon bland snåren. De äro många, och vi kunna
ej nämna dem alla, varför vi blott vilja påpeka några av de
viktigaste, som för dagen falla mest i ögonen.
Den politiska förvildning, som tagit sig så svåra uttryck
i partiernas inbördes strider, lovar ej gott för framliden.
En hänsynslös kamp om makten har kommit mer än en, som annars
varit hederlig och god, att sätta det egna partiets seger
framför fosterlandets välfärd och ära. Från sak har man gått
över till person, och har man funnit någon fela i ett, har
han blivit betraktad såson. skyldig till allt. Även kristna
män och kvinnor hava gripits av den vilda yran. Orsaken till
detta sorgliga förhållande synes mig ej ligga hos något visst
politiskt parti - ty alla hava felat - utan hos folkstämningen
i det hela och hos tidningspressen. Vi behöva lära oss skilja
mellan sak och person, diskutera den förra men låta den senare
vara i fred. Likaledes må man lära sig att behandla var sak
för sig. Särskilt önskvärt vore det, att de kristna även på
det politiska området sökte fylla sin uppgift som världens
ljus och jordens salt, och ej låta partilidelserna triumfera
över sin himmelska kallelse.
En annan fara, som särskilt på senare år börjat uppträda hotande
för vårt folk, är förakt för religion och lag. Religionen
ger norm och stadga för livet i andens värld, lagen sammalunda
för samhället och dess medlemmar. Om religion eller lag förtrampas,
blir det anarki på deras respektive områden, och det betyder
död och undergång. Religionens och lagens majestät kränker
man aldrig ostraffat. Det är därför av vikt att här gå sansat
till väga, så att man ej brådstörtat och vårdslöst bryter
ned det gamla, innan man har något nytt och bättre att sätta
i stället. Någon bättre religion än Kristi lär väl aldrig
komma fram, och därför är här intet att förändra. Men det
önskvärda är en klarare uppfattning av kristendomens verkliga
innehåll, vördnad för detsamma och mera plats för Jesus såväl
i liv som lära. Vad åter gäller samhällets lag, faller av
sig självt, att den såsom ett verk av människor aldrig kan
bliva utan fel och därför växlar efter skilda tider och folkens
behov därunder. Lagstiftarens uppgift måste vara icke att
genom oresonliga stadganden, som ingen kan lyda, skapa förakt
för lagen utan i stället genom visa förordningar söka gagna
samhället. Allas uppgift är att hålla lagen i vördnad, och
så vitt möjligt efterleva den, tills den efterträdes av en
annan och bättre. Särskilt i ett land som vårt, där folket
självt genom sina representanter har det sista avgörandet
i sin hand, måste förakt för lagen eller revolt mot densamma
vara brottsligt. Det är reformernas, ej revolutionens väg
vi skola vandra.
Vi gå ett steg vidare och peka på ett par laster, under vilka
särskilt männen ligga fångna, och som för den skull hota hela
nationen. Även med avseende på dessa ting gäller den gamla
regeln, att ingen lever för sig själv allenast, utan därjämte
alltid till fördel eller skada för andra.
Drinkaren förstör ej blott sin egen person, utan bringar fattigdom
och elände över sina närmaste anhöriga samt är ofta även direkt
farlig för sin omgivning. Icke mindre än 60,000 alkoholister
finnas enligt statistiska uppgifter i Sverige. Sannolikt finnas
många fler än statistiken lyckats få reda på. Vilken hotande
fara för vårt folks hälsa och välfärd en sådan skara utgör,
bör vara klart för alla. Helt visst hjälper mot ett ont av
denna storlek och omfattning intet mindre radikalt medel än
totalförbud.
Emellertid har genom det intensiva nykterhetsarbete, som utförts
av olika sällskap under de sista årtiondena, räddningen undan
alkoholen börjat framskymta vid horisonten. Men med avseende
på tobaksfaran ställer sig saken betänkligare. Härvidlag höras
ännu blott enstaka protester, som lämnas obeaktade av dem,
de gälla. Och dock har tobaksmissbruket på många håll nått
en sådan omfattning, att det utgör en allvarlig fara icke
minst för den uppväxande ungdomen. Även en hel del kristna
begagna tobak i en eller annan form och - försvara sitt handlingssätt.
I sanning äro här uppvaknande och snar bättring av nöden.
Om männen stå i fara att hemfalla åt de grövre laster, som
vi nyss nämnt, så hotar en annan fara den kvinnliga delen
av vårt folk. Jag menar den överhandtagande lyxen i klädedräkten,
särskilt hos många av de unga kvinnorna. För en hel del gå
utgifterna för kläder till mycket mer, än vad som kan åstadkommas
på nor1nalt sätt, och då måste andra, mindre hederliga vägar
försökas. ,Det finnes kvinnor, som av dylika orsaker störtat
de familjer, de tillhört, i elände eller rent av sålt sin
egen ära. För övrigt har begäret att överglänsa andra och
väcka uppseende flerstädes framkallat rent abnorma och osedliga
klädedräkter. Säkerligen ligger i detta lyxbegär en av de
viktigaste orsakerna till att kvinnan på åtskilliga områden
blivit efter mannen, ty det är dock ej möjligt att använda
sin kraft överallt på samma gång. Lägger man ned allt för
mycket arbete på ett håll, blir man efter på ett annat.
Värre än allt övrigt är den osedlighet, som under de sista
åren gripit så omkring sig i vårt land. Här som i så mycket
annat hava de högre klasserna visat vägen. Olyckan var emellertid
jämförelsevis liten, så länge det gällde blott dessa samhällslager,
vilka ju endast representera en ringa del av befolkningen.
Helt annat är det nu, sedan arbetareskarorna börjat gå samma
väg. Propagandan för de s. k. preventiva medlen hör till det
mest brottsliga, som på långa tider utförts i vårt land. Genom
densamma har osedligheten vuxit oerhört. Om den i fortsättningen
skall tilltaga i samma grad som under de sista åren, blir
den vårt folks undergång.
Vad som mer än annat bidragit till osedlighetens utbredning,
har varit utsikten att genom de preventiva medlens hjälp undkomma
alla obehagliga följder av otillåtliga förbindelser.
Könssjukdomarnas snabba utbredning vittnar dock om att det
icke är så helt med det skyddet. Vad skall man för övrigt
säga om en livsåskådning, som tillåter allt, blott det yttre
skenet kan räddas? Det är ett förräderi mot vårt fosterland,
om ej något än värre att låta generationers arbete förstöras
genom otillåten och hänsynslös njutning och att därvid själv
utöva mord på ett framlida släkte, som man är för maklig och
självisk att vilja uppfostra.
Med avseende på denna sak är ett energiskt och målmedvetet
upplysningsarbete synnerligen av nöden bland vårt lands ungdom.
Det otillbörliga pryderi och den falska blygsel, som förorsakat
så mycken okunnighet och därför aven så mången ung mans och
kvinnas undergång, bör få vika för en kristlig och sanningsenlig
upplysning om hithörande saker och deras innebörd. Denna undervisning
är det närmast varje faders och moders skyldighet att ge.
Men även speciella sedlighetsföredrag borde oftare än hittills
anordnas antingen för män och kvinnor var för sig eller, när
så kan ske, för män och kvinnor gemensamt.
Vi kunna ej heller underlåta att i detta sammanhang också
säga några ord om den dåliga litteraturens fördärvbringande
inflytande. Den framkallas till stor del genom den förskämda
smak, som utgår från de kretsar, där osedligheten har sitt
fäste, och verkar i sin ordning orenande på läsekretsens själsliv.
Genom denna växelverkan stegras eländet, och allt flera dragas
in i osedlighetens virvel. Ofta är också denna litteratur
så karaktärslös och lider sådan brist på rättfärdighetskrav
över huvud taget, att den ej kan fostra fram annat än veklingar
och odågor, där det ej blir ännu sämre. Botemedlet här som
i föregående fall vinnes ej genom förmaningar, utan genom
en grundlig upplysning om vad saken egentligen gäller. Det
är dessutom av vikt, att den goda skönlitteratur, som onekligen
redan finnes i rätt stor mängd, får komma till sin rätt samt
blir förökad så mycket som möjligt. Här finnes ett vitt arbetsfält
för folkuppfostrare och författare med ansvarskänsla och kärlek
till vårt folk.
Vi hava nu sökt påpeka de saker, som mest träda i förgrunden
vid en hastig överblick över Sverige och dess folk. Det har
varit ljus och mörker, fördelar och brister. Det ena som det
andra manar oss till handling. Det gäller att utnyttja fördelarna
och avhjälpa bristerna så långt som möjligt. Utsikterna till
en lysande framlid äro stora för vårt land och vårt folk,
men det gäller då, att var och en sätter sin hand till plogen,
ty utan allas eniga samverkan går det ej. Vad vi behöva är
icke ord, utan handling. Endast den fosterlandskärlek är äkta,
som är mäktig av verkliga offer, och som sätter fosterlandet
framför partiet eller den egna fördelen. Vi måste söka komma
ifrån den småsinnade avundsjuka, som så ofta har förgiftat
vårt samhällsliv och bragt våra bästa företag i olycka. Av
8 alla tecken att döma stunda allvarstunga tider för Europa,
och vårt land kan då ej gärna undgå att få del av den allmänna
nöden. Då skall det visa sig, vad vårt folk duger till, och
om Sverige är älskat av sina barn. Då skall det krävas, icke
småsinne och partisplit, utan stora linjer och enig samverkan.
Vilka äro här mera skickade att gå i spetsen för utvecklingen
än de på Herren troende? De hava lärt sig att se livet under
»evighetens synvinkel» och uppfatta den jordiska tillvaron
i dess samband med den värld, som kommer, när den närvarande
förgår. Sådan vittfamnande syn på livet framkallar en vidsynt
åskådning även när det gäller den mindre kretsen eller de
trängre förhållandena. Genom sin förbindelse med Gud vinner
den kristne också den styrka, som behöves både för det tunga,
långsamma och obemärkta arbetet under fredliga tider och för
den skarpa striden i avgörandets korta men viktiga ögonblick.
Må också om våra dagars kristna de orden varda sanning: den
bäste kristne är den bäste medborgaren och fosterlandsvännen.
Vårt land är värt att älskas och försvaras, det är visst.
Sverige är det bästa land på jorden - för en svensk. Tyskland
må vara bättre för tyskarna, England för engelsmännen, men
aldrig kunna dessa eller andra länder för en svensk bli så
bra som Sverige. I ett annat land blir en svensk alltid en
främling, hur länge han än stannar där. Han blir som en avskuren,
tynande blomma, åt vilken vattnet, vari hon står, ej kan ge
ersättning för den förlorade roten. Människan lever icke allenast
av bröd, ej heller består vårt fosterland bara av den mark,
vi trampa. Den svenska kultur, vilken står som ett resultat
av århundradens arbete och strider, utgör också en del därav
och är lika behövlig för oss, om det skall gå oss väl, som
det lekamliga brödet. Vårt språk, vårt hem, vår religion -
allt väves samman till ett enhetligt helt i de stora orden,
Sverige, fosterland. Och när vi nu tänka på allt detta, när
vi liksom från bergets topp skåda ut över vårt fosterland,
där det ligger i all Sill skönhet, rikedom och ära, och veta,
att det är vårt, då känna vi, att vår kärlek till detta land
växer, och att det måste vara ett brott att icke älska detsamma.
Då förnimma vi något av den mäktiga känsla, som brusar fram
i den ebreiske fosterlandsvännens ord: "Om jag förgäter
dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sitt värv. Min tunga
låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke
låter Jerusalem vara min allra högsta glädje".
Då känna vi, att något av det största, som livet har att bjuda
på, består i att få leva och dö i Sverige och för Sverige.
Jag vill älska mitt land,
jag vill värna den jord,
där jag föddes och fostrades opp.
Ej den främmande strand
har min kärlek. Du Nord
är mitt hem och mitt framtida hopp.
Här är styrka och kraft,
här är mandom och mod,
här är trygghet se’n uråldrig tid.
Ingen boja vi haft.
Våra fäder med blod
köpt oss frihet i flammande strid.
Här gå stjärnor på vakt
i den vintriga kväll.
Fram i ljus såsom de må vi gå.
Se, i sommarens prakt,
vad naturen är säll!
Skall ej hjärtat än sällare slå?
Jag vill älska mitt land,
jag vill lyda dess lag;
mina krafter jag viger dess väl.
Och jag lyfter min hand
i den gryende dag,
svär det trohet av hela min själ.
Jag vill älska mitt land,
ty med frihet och strid
föll dess lott i den Eviges råd.
Och min själ står i brand
uti ungdomens tid,
när jag prisar Hans trofasta nåd.
--------------------
Av Axel Andersson
Svenska Missionsförbundets Förlag
Stockholm, 1914
