I
början av 1870-talet hade Victor Rydberg med kraft och energi
gripit sig an med den språkrensningsrazzia, för vilken hans
landsmän ännu idag äro honom tack skyldiga. Det var mot den
syndaflod av onödiga franska ord och tyska språkbildningar,
varav vårt modersmål då ännu drog i härnad, och åtskilliga
goda svenska ord ha av honom blivit skänkta elller återskänkta
vårt språk. Såsom exempel på sådana nybildningar, vilka gott
ersätta främmande låneord, må nämnas: kynne i stället för
art, arvsägen i stället för tradition, gudstro istället för
religion, dödsbo istället för sterbhus, dagteckna i stället
för datera och slutligen ungmö i stället för det direkt från
tyskan hämtade ordet jungfru.
När det några år senare blev fråga om Victor Rydbergs inval
i Svenska akademien, och stämmor för och emot det då ännu
mycket omstridda namnet höjdes, yttrade den originelle professor
Svedelius själv en av de aderton en afton i Historiska
föreningen i Uppsala, att Rydbergs språkrensning onekligen
gick en smula för långt, och tillade med sin breda, jovialiska
humor, att man väl knappast kunde begära, att akademien skulle
invälja en författare, som kallade den heliga jungfrun för
”ungmön Maria”.
