De Gamla Göthernes Spöken, Trolldomar
och Widskeppelser, Hemtade ur Nordens Urkunder.
Nulla
res effcacius multitudinem regit, quam superstitio.
Curt
Första häftet.
Liberae sunt eogitationes nostrae, et quas volunt, sic intuentur,
ut ea cernimus quae videmus.
Cie.
Till Läsaren.
Läsaren wänte ej här något sladder, äfwen om sådant skulle
finnas; ty det skulle förolämpa Författaren, som annars tålig,
då det rör andra, skulle förifras, om hans skicklighet sattes
i fråga. Riksdagen är slutad och folket är sysslolöst, Derföre
går han, att ibland widskeppelsens dimmor tända en dank till
upplysning o dank, emedan ett för starkt ljus skulle skada,
och Norden har ingen Oculist, sedan Bjertén är afsomnad. Euclides
har skrifwit en hel bok bara om Mathematiken, Dahlin har skrifwit
i Witterheten, Lehnberg i Homiletiken och Klintberg i Lagfarenheten,
o.s.w., men ingen har ännu uppstått, för att säga ok något
om spöken, trolldomar och widskepelser, som äro af så mycken
betydenhet; ty Hoberget och Kinnekulle äro lika märkvärdiga,
som Thermopylä och Marengo. Se der den höga bana, som författaren
ämnar beträda, icke för att lysa o dertill är han för blygsam.
Men kanske! För att göra lycka o torde någon invända. Ja!
Den afsigten önskade författaren att likasom dölja. Ser läsaren
den, så kan han säkert sjelf trolla förut, hwaremot författaren
har ingenting att invända.
Första kapitlet
Om Mjölingar.
Mjölingar äro ett slags osynliga warelser, små till vexten,
men ganska tunga. De hafwa sitt tillhåll i skogar, bergskrefvor
och på backar. Deras upprinnelse är egen. I gamla tider, då
lagarna med stränghet bestraffade öfverträdelser af sjette
budet, förte mången flicka, som i otid blifwit mor att, genom
barnets afdagatagande undgå straff och wanära. Upptäcktes
mordet, medan modren lefde, så blef barnet förskonadt genom
hennes undergångna straff, och fick, som allmogen säger, hwila
i ro. Men blef brottet icke upptäckt, så uppkom efter wissa
års förlopp, eller rättare efter modrens död, en så kallad
Mjöling, hwilken beswärade trakten, der han bodde, och unnade
ingen, som beblandat sig med qwinnor, att fara fredad förbi.
Han satte sig på tisteln under bondens wagn och war så tung,
att läderswetten dröp af de utmattade hästarne; kunde luften
då litet trolla till husbehof, så tog han betslet ur munnen
på frånmans-hästen, förde det 3 gånger baklänges under wenstra
foten, hwarefter Mjölingen under ett hånskratt lemnade wagnen,
som strax gick lättare. Härunder borde dock den försigtigheten
iakttagas att spotta 3:ne gånger imellan betslet och hästens
hufwud, för att icke erhålla en duktig örfil af Mjölingen.
Läsaren har förmodligen, i synnerhet om sommaraftnarne, hört
en liten fogel, allmänt kallad Torsgök, som, med en wiss rörelse
af wingarna, i luften åstadkommer ett ljud, fullkomligen likt
en killing, som bräker. Detta skrattlika ljud har förwillat
en widskepplig allmänhet. När bonden, efter en warm sommardag,
kört sina hästar trötta, så att de swettige stannat i sista
backe, har han fått höra denna fogels skrattande läte, än
på det ena, än på det andra stället omkring sig, samt slutat
deraf, att Mjölingen hängt sig fast på hans wagn, och här
torde läsaren finna nyckeln till denna hemlighet.
Andra
kapitlet
Om Gastar.
Gastar är osynliga warelser, långa till wexten och gråklädda,
som låta höra sig sedan solen gått ner och ofta hela nätterna.
Bondpigor få ofta höra dem nattetiden, då de söka efter boskapen
i stora skogar. Hans hemska ljud höres ofta en hel fjerdingswäg.
Wallkullan är då säker, att något kreatur af hennes hjord
antingen skall störta eller uppätas af wargarne. Men af fruktan,
att om natten blifwa gastkramad, wågar hon icke, förrän morgonen
derpå, sedan solen uppgått, för husbondsfolket berätta, hwad
hon hört. Dessa olycksaningar hafwa ofta gått i fullbordan
och hjort Gasten till werklig profet. Men på det läsaren icke
måtte sakna det hufwudsakligaste i Gastens historia, så se
här hans börd. Då antingen en skogsröfware dör och blir obegrafwen
liggande på marken, uppäten af korpar och vilddjur, eller
någon af röfware dödas i skogen, utan att banemannen kan upptäckas,
så uppkommer deraf en Gast, som warnar mot förestående mord,
wåda, dråp och wargskador. Hans lefnadstid skall sträcka sig
ända till hundrade år. Sedan tystnar han, då banemannens barnbarn
äro döda. Läsaren ser, huru fintligt widskeppelsen är bibehållen
från de mörka fabeltiderna och fortplantad hos barn genom
skrockfullt tjenstefolk. Men erfarenhetens ljus har nu mera
förjagat detta skogarnas spöke. En sällsynt, men allmänt känd
fogel, som kallas Uf, torde läsaren hafwa hört och sett. Han
har sitt tillhåll i tjocka skogar och håliga berg; han höres
efter solens nedgång, emot infallande owäder eller förändring
i luften. Han hemtar sin föda af as i skogarne. Deraf har
händt, att Bondens piga, någon tid efteråt, funnit det uppätna
kreaturet just på samma ställe, der Gasten ropat.
Tredje kapitlet
Om Bytingar.
Bytingar äro icke annat än barn, som af bergtroll blifwit
bortbytte första thorsdagsnatten, innan de hunnit befordras
till dop och Christendom. Men hinna föräldrarne den natten
waka, tills klockan slår 3 på morgonen, eller till dess tuppen
gal, så är faran förbi, Wåra gamla förfäder erforo ofta det
missödet att se sina wackra och wälskapade barn blifwa bortbytta
emot fula och wanskapliga, som woro trollens foster, Derföre
höllo de wakstugor öfwer sina odöpta barn och läto ljus brinna
hela nätter wid deras wagga. Ännu i dag se wi allmogen hysa
samma farhåga. Författaren har ofta sett eldstål på bröstet
under lindan, psalmböcker under örngottet i waggan och kors
öfwer dörren till rummet, der odöpta barn funnits. Kattor
tålas alldeles ick i barnrummet, emedan så snart dessa djur
gått under waggan, trollen erhålla full magt att werkställa
bytet. En bonde berättade författaren att han en onsdags afton
war bjuden såsom fadder till sin granne. Under wägen dit ser
han ett bergtroll, med röd mössa, stå i slöjdboden, sysselsatt
att af en trådklump tillyxa ett barn, som det troligen skulle
hafwa laggt i det werkliga barnets ställe, i fall dopet dröjt
till thorsdagen. Ännu i dag se wi bytingar. Men de äro icke
annat än naturliga barn, som födas af Rachitiska föräldrar.
Sjukdomen kallas allmänt engelska sjukan. Hufwudet wexer owanligen
stort, ögonen äro stora och klara, matlusten stark; men kroppen
afmagrar, ryggen kroknar, ben och lår äro smala, kraftlösa
och bära icke kroppen. Se widare Hedins handbok, pag 191.
Fjerde kapitlet
Om Bergtroll.
Från de gamla Göthiska fabeltiderna hafwe wi många berättelser
om bergtroll. Ibland sådane war Hobergsgubben, som gaf så
hederlig faddergåfwa, Lunkentus, som war en fjertingswg lång,
och Tummelithut, som byggde Upsala Domkyrka, m. fl. Allmogen
tror, att dessa warelser härstamma från de upproriske andar,
som Judas berättar blifwit nedkastade från himlen; men att
de äro förbjudna att göra menniskorna någon skada, utom den,
att de stundom bortbyta deras barn, i synnerhet förstfödingarne,
dem fäderne icke welat erkänna. Dessa adopterade troll hafwa
af medlidande ofta hulpit många bergtagna ifrån deras dystra
fängelser. De hafwa gifwit dem nödiga förhållnings-orders
under rymningen, i händelse berggubben eller gumman skulle
eftersätta dem; de hafwa wanligen afpassat ett tillfälle,
då åskan gått, för hwiken trollen skola hysa mycken respect;
befallt dem wända sig 3:ne gångor omkring på en korswäg, o.s.v.
Ännu idag omtalar allmogen deras boningsställen, deras ofantliga
rikedomar af guld och silfwer. De hafwa flyttat berg och floder,
byggt kyrkor och torn m. m. Wisserligen är Upsala Domkyrka
ett af forntidens mästerwerk, och det är icke underligt, om
allmogen tror, att en sådan byggnad skulle wara omöjlig att
uppföra i wåra tider. Men att byggmästaren fått hjelp hos
Bergtrollet Tummelithut, hörer icke till sannsägner. Personer
hafwa ofta gått wilse i skogar, då de trott sig blifwit förwillade
af Bergtroll, men detta har kunnat härleda sig från en häftigt
återkommande swindel, från en tjock dimma i luften eller ett
starkt rus i hufwudet. En slags ört, som wexer på siländta
ställen, förorsakar en dylik willa, om man sommartiden kommer
att lägga sig öfwer eller nära intill henne. En werklig bergtagning
såg författaren på sin hemort. En länsman arresterade en dräng
och skämtet sade, att drängen blef bergtagen.
Femte kapitlet
Om Maran.
Maran är en osynlig warelse af begge könen, som nattetiden
kryper in genom nyckelhålen af dörrarna och will qwäfwa den
sofwande. Den plågade tycker sig wara waken, arbetar, swettas,
ängslas och låter illa, men kan han då uttala ordet: Mara,
eller wrida sig, så försvinner hon genast. Denna warelse är,
i allmogens tro, icke annat än en menniska, som saknar korsbundet
hår eller rättare, som saknar hår på någotdera af de fyra
i korswis belägna ställen på kroppen. Marorna af qwinliga
könet qwälja männerne och tvärtom. Deras afsigt skall wara
att göra dem ofruktsamma. Men denna warelse plågar icke blott
menniskor, utan äfwen kor, oxar och hästar, när de om morgnarne
stå swettiga i sina fäbodar och stall. En flicka på författarens
födelseort, som ofta plågades af Maran, beslöt att hämnas
på den illasinnade, som icke unnade henne nattro, hon satte
en lia, med uppwänd ägg, öfwer sig i sängen, och kände icke
något ondt den natten. Morgonen derpå fick hon höra, att en
dräng i nästa by hade om natten skurit sig på en lia, som
kamraten oförsigtigtwis hade kastat i höboden, der drängen
låg. Flickan betraktade nu närmare sin frälsande lia och tyckte
sig, i stället för rostfläckar, finna att den äfwen war blodig,
hwarigenom händelsen blef så mycket mera trowärdig. o Men
för att komma fort till upplösningen, så är Maran en qwäfning
under sömnen, som plågar feta, trångbröstade och blodfulla
personer, helst sådana, som hafwa trög matsmältning, men äta
stark qwällsward, äro plågade af wäder och ligga gerna på
ryggen, hwarigenom en wiss åder tilltäppes, som förorsakar
den öfwer bröstet kända tryckningen.
