Vi
känna ännu icke det mål till hvilket menniskan kan hinna och
det hon ej kan öfverskrida. Vi äro okunnige om hvad vår natur
tillåter oss att vara. Ehuru menniskokroppen är till sin utvertes
beskaffenhet klenare än djurens, är den likväl full af nerver,
och i mån af sin storlek kanske starkare än det starkaste
djur, än sjelfva lejonet, om detta ej vore väpnadt med tänder
och klor. Lastdragarne i Constantinopel lemna vedermälen,
huru stora tyngder en man kan vänjas att bära. Uti Persien
gifvas löpare, som i lätta rörelser öfverträffa de raskaste
hästar och hålla mycket längre ut än de. Vildarne mäta fälten
med den snabbaste djur, uttrötta och fasttaga dem. Hyfsade
eller civiliserade menniskor veta icke deras styrka, de veta
icke huru mycket de genom veklighet hafva förlorat och genom
en stark öfning kunde erhålla. Huru länge skall då vårt uppfostringssätt
vara inrättadt efter nycker, och finna snörrätt stridande
emot naurens kloka afsigter? Annorledes blefvo våra karlavulne
förfäder uppfostrade, icke mindre de af högre stånd än de
ringare. Derföre hade de förmåga att utstå lifvets besvär
och att tjena fäderneslandet när det mest omträngde. Hos dem
var ej sällsynt, att se en yngling fullvuxen karl mellan 10
och 15 år. Lusten till könet fick ej insteg förr, än lemmar
och senor voro stadiga. Vi kalla vår tid mera upplyst förbindom
då kroppens och själens uppfostring, att den förra göres frisk,
rask och stark, medan den sednare bildas till ädla och milda
seder.
Det är menniskor som böra uppammas. Det är Svenskar, icke
söderlänningar, som detta land bör äga. Sådana, hvilkas blod
tändes af en ädel harm, om någon skulle våga att kränka deras
sjelfständighet. Sådana, hvilka ömma om Svenska namnets heder,
aldrig kunna förgäta gammal frägd. Ära vare våra förfäder,
som skaffat oss namn af ett ärligt och tappert folk. Denna
egendom är så dyrt förvärfvad, och bör desto sorgfälligare
bibehållas; hvarföre man i tid bör sätta sig i skick, att
med ståndaktighet, mandom och vett möta Den, som torde ämna
betjena sig af en vanmagt, tillvägabragt genom vår egen oförsigtighet.
Mod och tapperhet äro väl ännu hufvuddragen hos landets söner.
Vi hafva sett det vid Hogland, vid Svensksund och på Finlands
rymder; men förglömmom icke hvad öde oss kan förestå, om hos
vår uppväxande ungdom kärleken till fäderneslandet förkolnar,
kärleken för dygd och vett aftnar, kärleken för manliga seder
försvinner.
Det gifves icke något som mera förtjenar en regerings skyddande
magt, icke något som tarfvar alfvarligare förbättringar, än
vårt uppfostringsverk; men det tillhör icke medelmåttan att
uppgifva dem. Den som med så mycken styrka talat inför Eder
om upplysningen, torde äfven i detta hänseende kunna lemna
de bästa upplysningar.
Det är uppfostringen ensam och allena som kan förskaffa det
ljus och de dygder, som äro af nöden till samhällets upprätthållande.
Det är uppfostringen ensam och allena som kan gifva ungdomen
liflighet, munterhet, mod och styrka. Egenskaper som böra
underhållas, och de underhållas genom kroppsöfningar.
Allmänna spel och lekar, som göra kroppen härdig, vig och
stark, kunde göras till nyttiga inrättningar, till värdiga
högtidligheter. Fordom och nästan till detta århundrade, hade
menigheten sina lekvallar (Lekvallum, Leikwelli), hvarest
den samlades en och annan tid på året att dansa, och att förlusta
sig med hvarjehanda lekar och kroppsöfningar: såsom att löpa
till måls, brottas, slå trill, kasta boll, hoppa hjort, med
mera. Vid Morrum på Öland, vid Tingvalla i Vermland, på Almön
i Hornborgasjön och vid Dala i Vestergöthland, voro sådana
utmärkta lekställen; äfven vid Söderköping i Östergöthland,
vid Rörabacken i Låssa socken uti Upland, och flera orter.
På sjelfva marknadsplatserna dansades, sedan köp och byten
voro afslutade. Midsommars afton dansades omkring lysande
eldar, och Jultiden firades med mångfaldiga upptåg och lekfester.
Sådana allmänna lustbarheter muntrade folket. Nu är ungdomens
nöjen förvandlade till stumma gillen och supkalas.
Vid städer och i större byar kunde öfningsfält förordnas,
der folket någon viss tid kunde komma tillhopa, att se ynglingarnas
färdighet uti kappränning, brottande, kastande, tyngders häfvande,
bågskjutning, simmande, kapproning, och dylikt mera, allt
efter som tillfällen och böjelserna kunde medgifva. Här vid
hufvudstaden kunde inrättas ett tillräckligt fält, såsom de
Romares Campus Martius för vissa utvalda öfningar. Till äfventyrs
torde det finnas för godt, att hvart tredje eller fjerde år
gifva militäriska fester; men utan att vara så lysande och
kostsamma, som de riddarspel hvilka förut hos oss blifvit
sedda. Sjelfva fruntimren skulle väl ändå komma och åskåda
dessa lustbarheter, öka deras värde och behaglighet. Gjorde
de ingen annan nytta, än att gifva kroppen all den smidighet,
lätthet och styrka som den kan erhålla, borde de likväl på
alla sätt understödjas. Kanske om folket fick mera smak på
sådana förnöjelser, skulle det mera afhålla sig från sådana
nöjen, som försvaga kroppen och skämma lederna.
Landet behöfver raska arbetare och modiga försvarare. Dessa
vinnas helst på landsbygden. Der bör folkökningen framför
allt uppmuntras, ty der alstras de rätta tillgångar för Staten.
Äro bygdens folk allenast försökrade om skälig utkomst, gifta
de sig yngre än städernas invånare. De afla förr barn, som
blifva af starkare helsa och krafter. De begynna förr och
de sluta sednare fortplantningen. Men utsättas de för hårdheter
och förtryck, finnes ägande rätten vacklande, oviss, ombytlig,
då jagas en stor del af de manbara ur landet, och de qvarblifvande
kunna få släpa sig fram i vedermöda. Uselheten väcker då räddhåga
för giftermål och ledsnad för arbete. Så uppkomma misstroende,
kallsinnighet, nedslagenhet, med alla deras osälla verkningar.
Så sökes tröst uti den förföriska dryck, som missbrukad är
lika skadlig både för helsa och seder.
Ännu en olycka, som snart nog kan förderfva hela folkslag.
Det är veneriska sjukan, som börjat sprida sitt rysliga gift
till de aflägsnaste boningar, som fortplantas af föräldrar
på barnen, hvilka således blifva klena och svaga äfvensom
deras afföda, ifrån slägte till slägte. Hvad utsigt båda detta
för framtiden?
Ett ondt af så farliga följder bör motas och hämmas desto
alfvarligare, som alla förslag att förbättra samfundets tillstånd
blifva otillräckliga, om dugliga menniskor fela till de nödvädigaste
värfs utförande. Alla hjelpmedel att bevara vår lilla qvarblefna
arbetande folkhop, blifva derföre som mest angelägna då bristen
är som starkast: och hvad begär detta goda folk annat, än
att få nära och föda sig på ett fritt, på ett med samhällets
väl öfverensstämmande sätt, och att efter naturliga ordningen
öka sig till millioner? Om detta sker, om medborgaren inöfvas
uti de dygder och tänkesätt som tillhöra nationen, skall han
älska sitt fädernesland, han skall göra sig en ära att bära
namn deraf, och näppeligen få i sin tanka att förnedra sig
så långt, som ända till att icke vara svensk. Det är då som
vi skola ådraga oss Europas både vördnad och fruktan. Den
långvarigaste fred skall icke kunna insöfva ett folk, som
tillväxer uti manlighet och härdighet, som uppeldad af en
sann patriotism alltid skall äga tillgång af både snillen
och hjältar. Om vi icke kunna framvisa talrika krigshärar,
torde vi mindre hafva dem af nöden. Svenska krigaren har det
egna i karaktären som skiljer honom från det andra. Han är
dessutom bunden vid fosterjorden med de fastaste band; det
är icke någon lejd våldsverkare. Men han bör icke lefva i
orklöshet, hans krafter böra ökas genom ständiga arbeten och
sådana öfningar (icke barnsliga manoeuvrer) som gifva vighet
och styrka. Måtte vi länge få skörda fredens ljufva frukter!
Sskulle åter annat hända, bör en svensk alltid finnas beredd,
mera öfvad och starkare än hans fiende. Han räknar då på sig
sjelf och har mod, ty han känner sin förmåga. Tapperheten
skall försvara sina fostersöner.
Äfven som den visar sig vara en verklig fader, som söker att
göra sina barn muntra, under det de läras att älska det goda
och öfva det nyttiga; så visar sig äfven den regering mild,
klok och välgörande, som bemödar sig att göra sina undersåtar
glada och raska, om den ej kan göra dem rika; som betager
dem föraktliga nöjen, men skaffar dem sådana, som äro mera
rörande och mindre kostsamma, eller hellre dem, som kosta
intet. Nöjet är lifvets balsam och verldens själ. De bedraga
sig som söka dem i tomma förströelser. Skall det alltid blifva
varaktigt, måste det vara grundadt på en beständig kärlek
till det goda, stora och sanna, då tillväxer det genom åtnjutandet,
och följer oss till våra dagars sista slut.
När hos ett folk finnes en tilltagande smak för onyttiga och
skadliga tidsfördrif, bör man skynda att rycka dem ur famnen
af förderfande nöjen. Härunder kan visserligen icke begripas
musiken, jag menar den uttryckande och kraftfulla musiken,
icke den allmänna dansen, icke theatren, när så tillställes,
att den renar språket, förhöjer smaken, förädlar tankesätten
och känslorna.
Hos Grekerna som upplifvades af kärleken till frihet, heder
och ära, voro kroppsöfningar alltid deras käraste tidssfördrif.
I deras förnämsta städer voro allmänna lekar inrättade. De
olympiska, hvilka firades hvart fjerde år, voro ett slags
skådespel, helgadt af religionen, och som icke börjades utan
offrande och ceremonier. Att här blifva segervinnare, att
inför hela Greklands ögon vinna till belöning en krans eller
krona af löf, ansågs för en ära så stor, att det troddes för
en dödlig knappt vara tillåtet att åstunda någon större. Härigenom
uppväcktes en allmän täflan, och är alla storverks moder.
Romarne som hämtade allt från Grekerna, och nästan i allt
öfverträffade sina mästare, blefvo så mycket angelägnare om
sådana allmänna spel, som de funno att ungdomen härigenom
gjordes skicklig till krigsbragder, och att dessutom helsan,
vigheten och kroppskrafterne härigenom ökades. Deras kappränningar
skedde både till fot, till häst och på vagnar. De hade brottande
och envigen på flera sätt. Men tycket för dessa slags öfningar
är i de Europeiska riken nästan försvunnet, och ett vekligare
tidehvarf har funnit dem alltför besvärliga. I England äro
de likväl ännu till en del bibehållna, hvilket mycket bidragit,
att mandom och hurtighet äro hos denna nation så allmänt högaktade.
Deras ännu brukliga kappridande har varit förnämsta orsaken,
att England bragt sin hästafvel till en förträfflig höjd.
”Vi som hafva den äran att kalla oss fria Svenskar, säger
en Svensk Fältherre (Fältmarsk. Gr. Aug. Ehrensvärd), låtom
oss rannsaka våra Historier, och vi skola finna, att våra
gränsor, vår makt och myndighet icke haft sin tillväxt genom
andra medel än svensk tapperhet, förstärkt med vetenskap och
erfarenhet.” Låtom oss betrakta vår tid, och strax begynna
med att uppfostra våra efterkommande till det de bör vara.
Om vi lefva under ett strängt climat, om vi icke äga de tillgångar
och rikedomar, hvaraf andra folkslag kunna skryta och yfvas,
böra vi uti mod, härdighet, samdrägt, sparsamhet och kärlek
för fosterbygden, återfinna outösliga skatter till bestånd,
och till försvar af den sjelfständighet som våra tappre och
ädle Förfäder oss förvärfvat, och som vi äro skyldiga att
till våra efterkommande öfverlemna.
Svar,
Gifvet på Kongl. Vetenskaps Academiens vägnar,
af Dess Sectreterare Johan Carl Wilcke.
Min Herre!
Vältänkande Medborgare hafva i alla tider vänt uppmärksamhet
och eftertanka på de ämnen, som lända dels hela Menniskoslägtet
dels de Samhällen till nytta och förkofran, hvars medlemmar
de varit; och deribland har Barna-Uppfostran alltid hållits
för ett af de hufvudsakligaste; ehuru förslagen dertill och
än mera dessas verkställighet, oftast varit så bundne vid
tid och omständigheter, så lämpade efter rådande seder och
tankesätt, så inskränkte efter egande upplysning och författningar;
att saken sällan i hela sin naturliga vidd kommit i betraktande.
Menniskan och Medborgaren tarfva till egen och det Samhällets
välfärd hvari de lefva, så väl en sund kropp som ett städadt
vett. Sit mensnsana in corpore sano. Och för att gifva den
växande menniskan dessa förmoner; derpå har i alla tider en
god uppfostran syftat. Behofven af det ena eller andra hafva
dock till sina grader icke alltid varit lika betydande. Uti
de äldste, barbariska eller ock de nyare, ofta lika vildsinta
krigstiderne, hafva kroppsstyrka, härdighet, god helsa och
fast kroppsbyggnad, åtgjort det förnämsta. Kroppsöfningar,
sträng och bunden lefnad, mod och djerfhet, ståndaktighet,
tålamod och en på visst sätt hård känslolöshet, voro då de
förnämsta dygder, nödiga, värderade och vid barnauppfostran
påsyftade. Fredigare tider hafva alstrat lenare dygder. Sång-Gudinnorna
dansa kring blomstrande parker, Vetenskaperna leda en stillare
idoghet till otaliga nya näringsfång med stillare flit och
mukare seder. Hela uppfostringssplanen rättar sig derefter,
och i tusende böjningar ärnar göra barnen goda, qvicka, oartiga,
sällskapslika, lärda, förståndiga. Man säger om studier: emolliunt
mores nec sinunt esse feros.
Onekligen hafva begge methoderna sina stora och nödvändiga
förmoner; men och medföra de, hvar för sig och ensamt tagna,
deras brister, som röjas bäst då den förderfvade menniskonaturen
får friare spel, att förledas till missbrukens stadgande i
stället för rätta, sanna nyttan. Den friska, starka, modiga
menniskan, öfvergår allt för lätt till våldsverkan: Den artiga,
sluga, konstrika, till veklig yppighet. Att värja menniskor
och samhällen för följderna deraf, är ingen annan utväg, än
att så visligen med hvarandra förbinda kroppens och själens
uppfostrande, att begge tillhopa formera en frisk, rask och
modig menniska; men tillika en upplyst, ärlig, förståndig
och Fäderneslandet älskande medborgare. Sådan är den förträffliga
Informations anstalt, Min Herre, den vi nyligast hos oss sedt
uppväxa och hvarom Edert tal lemnat oss en till efterföljd
retande målning. Sådana äro de grunder, dem I, till förbättring
af våra nationella uppfostrings methoder föreslagit. Långt
ifrån att vetenskaperna skolat finna sådana förslager främmande
för sig; så äro de just de, som visa vägen till ändamålets
ernående. Och redan ofta har Academien med nöje tagit del
uti det myckna goda, som dess Ledamöter i sådan afsigt henne
och vårt Allmänna föredragit. Academien, som är Eder min Herre,
för allt troget biträde: för Edert nu andra gången förde Praesidium:
och för detta vackra Tal, mycket förbunden; önskar Eder all
lycka och välgång; men i synnerhet den förnöjelsen, att genom
Edert nitiska bemötande hafva bidragit, om vetenskaperne framgent
med styrka, härdighet och manlig ifver idkas af en till helsa
och hurtighet efter edra grundsatser förbättrad Nation.
* * *
Tal om de medel och utvägar, genom hvilka styrka, manlighet
och härdighet kunna hos Svenska Folket befrämjas;
Hållet vid Praesidii nedläggande uti Kongl. Vetenskaps academien
Den 10 september 1794
