Hvart
och ett folkslag har några egenskaper havrpå det igenkännes.
Härade kroppar och manliga själar utmärkte Svenska folket.
Förflutna tiders erfarenhet vittnar, att Sverige varit mer
och mindre betydande, lyckligt och vördadt, i samma mån som
det uppfyllt sin skyldighet, att iakttaga grunden till sitt
bestånd ock trefnad, nemligen, ungdomens behöriga uppfostran.
Huru vårt nu varande uppfostrings- och undervisningssätt är
i allmänhet beskaffadt, kan icke vara Eder obekant. Kanske
får snillet, icke sin rätta föda, förståndet ick sin lämpliga
upplysning, hjertat icke den bildning, som genom öfvertygande
grundreglor och lefvande exempel bör vinnas? Kanske försvagas
och förnedras ynglingen av klemighet, fåfänga och yppighet?
Jag menar den yppighet som består i seder, icke i rikedomar.
En tapper och ädelmodig Förste, har nyligen hos oss grundat
en inrättning som lifvar de lyckligaste följder. Krigs-Academien
på Carlsberg är ett mönster, hvartill våra andra uppfostringsverk
borde vara angelägna att kunna närma sig. Sederna hafva här
en fristad, och genom måttlighet, arbeten och ständiga öfningar
erhållas sundhet, munterhet och styrka, nödvändiga för alla
stånd; men i synnerhet för krigsmän, om de skola kunna uthärda
förestående mödor.
”Krig, har en verkligen stor Konung (Fredrik den Andre av
Preussen) sagt, är en af de ingredientier som höra till blandningen
af detta lifvet.” Man bör således under freden bereda sig
till kriget, och strax under sjelfva barnaåren tilldana förnuftiga
stridsmän, hvilket sker, då man aldrig förlorar ur ögonsigte
2:ne föremål som uti all uppfostran böra föresättas: Förståndet
och Kroppen. Förståndets odling är utan tvifvel ganska nödvändig;
men kroppen förtjenar icke mindre omtanka, och af hvad som
redan är anfördt lärer finnas, att vi i detta hänseende äro
långt under icke allenast Greker och Romare, utan äfven våra
förfäder.
Denna del af vår uppfostran är synnerligen vanvårdad, ehuru
dagliga förfarenheten visar på ett afgörande sätt, att en
skröplig kropp försvagar själen, eller lägger henne hinder
i vägen, att utöfva son förmögenhet och ernå sitt ändamål.
Vid Krigs-Academien på Carlberg, der krigsmän och medborgare
skola tillskapas, blifva själens krafter likasom härdade med
kroppens. Genom den nogaste tillsyn hålles ynglingen till
flit, till ordning, och till lydnad af denna ordning. Ingen
skillnad göres emellan förnämare och ringare barn. De är stadda
uti lika omständigheter och följas i lika arbeten, till dess
embeten kunna dem framdeles åtskilja; och detta gör, att de
förre afhållas från en otidig högfärd, och hos de sednare
måste tillväxa en viss ädelmodighet, som bibehåller kärleken
för det lagliga väldet och styrker allmänna förtroendet.
Ju närmare man gör sig underrättad om denna förträffliga inrättning,
ju mera öfvertygelse vinnes om värdet deraf. Styrelsens nitälskan
och klokhet, den oupphörliga vaksamhet, Officerarnas och Lärarnas
insigter, seder och belefvenhet, sjelfva undervisnings- och
öfningssätten, allt bör tjena till efterdöme för dem, som
med ungdomens uppfostran hafva någon befattning.
Ynglingen uppfylles icke här med en hop ofullkomliga begrepp
om mindre nyttiga ting. Han uppstoppas icke med gräl, fåfänga
och sådana saker, som hvarken kunna skaffa honom eller det
allmänna någon verklig båtnad. Han får ej lära utan det som
är gagnande, med hans ålder, böjelse och framsteg öfverensstämmande,
hvartill de lättaste och lämpligaste utvägar vidtagas. Han
sysselsättes alla stunder på dagen, antingen med förståndets
odling eller kroppens öfning.
Cadetterna äro både dag och natt under uppsigt, och denna
beständiga vaksamhet afvärjer förströelser, och allt umgänge
med sådana menniskor, från hvilka liksom en moralisk smitta
utdunstar. Alla uppstignings och läsnings, öfnings, måltids
och hvilotimmar är oryggligen bestämda, lika både vinter och
sommar. Hvar morgen och afton göres bön, hvar söndag bevistas
Gudstjensten.
Lefnadssättet är äfven så ordentligt som tarfligt. De spisa
alla tillsamman. Icke ågot klifs, icke thé, chocolad, viner,
liqeurer: men god stadig mat, hårdt bröd, dricka och vatten.
Sängen fri, öppen, utan omhäng, bäddas med en madrass, kudde
lakan och filt. Cadetterna få aldrig bruka stöflor, nattröjor,
nattmössor eller tofflor; måste kläda sig så fort de komma
ur sängen sådana som de sskola vara hela dagen; bruka aldrig
puder eller krusade lockar; måste kamma och binda sina hår
sjelfva.’’
Under de timmar som äro afdelta till kroppsöfningar, läres
fäktkonsten, hvilken utom det att den är olyckligen nödvändig,
ökar, jemte voltigering, styrkan och vigheten dansen, som
bidrager till smidighet och lätthet riddkonsten, så nyttig
för alla simmandet, som i så mångafaldiga händelser gör
ynglingen tilltagsen, betager räddhågan för vattnet, är för
helsan så nyttig, och en gång lärd kan aldrig förglömmas.
Utom dessa öfningar, ser man dem på de emellan sjelfva läsningstimmarne
tillstadde frihetsstunder, än under promenaderna repetera
hvad de hört, sett, läst, uppskrifvit, än kasta boll, spela
käglor, trucko eller schack, löpa på skridskor, åka på kälke,
springa ikapp, brottas, klättra upp i trän, ro på sjön men
vid alla tillfällen måste noga passas på klockslaget, på trumman,
hvilkens virvlande ljud, höres hvar half timma.
En Officerare är under allt detta tillstädes, eller någon
för särdeles stadighet med rödt band och silfvertecken utmärkt
Cadett; hvilket tecken under de noggranna förhör som årligen
anställas, blifver jemte flera små lämpliga belöningar utdeldt
af sjelfva den höge Stiftaren. Här tillåtes icke sådan aga
eller sådana straff, hvilka ehuru af vanan helgade likväl
vanhedra menskligheten. Om lämpliga föreställningar icke äro
tillräckliga, gifvas nog medel att alfvarsamt straffa, utan
att komma till sådana ytterligheter som förnedra i stället
att upplyfta själen.
Genom förenämnda öfningar och rörelser, i fria luften, härdas
kroppen och sättes i stånd att länge och fullt njuta alla
frukter som af ett odladt vett kunna hemtas. Genom vanan måste
kalla vattnet, snö, köld och regn blifva för dem ganska drägliga.
Frost och hetta måste blifva med alla elementer. Om menniskor
kunde lära att flyga, skulle dessa göras till örnar, och till
salamandrar, om det voro möjligt att kunna härda sig mot elden.
De exerceras flitigt, så väl uti att handtera vapen, som uti
de skiljaktiga evolutioner hvilka de en dag sjelfva skola
låta verkställa; och som en detaillerad topographie är ganska
nödvändig, anställas ofta recognosceringar, dessa icke sällan
på afstånd. Vid vårens början gå de äldre cadetter alla dagar
under viss tid till Ladugårdsgärdet, att förrätta målskjutning
och bombkastning, att anlägga skansar eller fältverk, hvarvid
de sjelfva hjelpa till med gräfvande, med fasciners och skaanskorgars
förfärdigande. De åter som af naturens egen drift åstunda,
att på ett stormande element kunna blifva segrande, som vilja
blifva underrättade i en sjömans konst, hvilken genom arbeten
och svåra prof måste vinnas, fara till sjöss under sommarmånaderna
att lära manoeuvren, att vänjas till alla sjömäns yrken; och
detta under en befälhafvare, känd för seder och tjenster,
för den frimodighet som verkställer medan försigtigheten öfverväger.
Detta är hvad jag hittills hunnit utröna om planen till den
vackraste inrättning i verlden. Anläggningen är ännu i sin
början. Måtte den ju mer och mer tilltaga, tillväxa, och fonder
aldrig tryta till vidmagthållandet!
Jag ser Eder Nådiga Herrar, Mina Herrar, dela med mig den
lifligaste glädje öfver en inrättning, som bådar fäderneslandet
oväntade fördelar, och som är så värdig hjeltens godhet och
mensklighet. Lyckliga de ynglingar som här blifva emottagna!
De skola utgå härifrån med raska kroppar, med uppbrukadt förstånd,
med seder, som en flerårig vana skall sätta i säkerhet emot
förförelsen, med de fullkomligaste erkänsla, hvaraf de redan
synas vara intagna; först i anseende till den, hvilken såsom
en öm fader skaffat dem så stora förmåner; sedan emot dem,
som med ett outtröttligt bemödande, med förnuft och exempel
varit deras styresmän och ledare.
Vore det icke önskansvärdt, att de andra uppfostringsverken
närmade sig till detta mönster så vida ske kunde? Pädagogier,
skolar, gymnasier och academier äro upprättade, icke blott
att tilldana prester och lärare, icke blott att undervisa
ungdomen uti vetenskaper, och att formera snillen som sällan
låta formera sig; utan ock att tidigt lära dem lyda vissa
lagar, vänja dem till ordning, till undergifvenhet för sina
förmän, och att från barnaåren fästa en för dem sjelfva angenäm,
och för riket af största vigt. Deruti, jemte den starka driffjädern
till kunskap och seder, nemligen täflan med jemnåriga, består
fördelen af den publika uppfostran framför den enskilta.
Så länge communiteter eller sammanspisningar, hvilka i synnerhet
uti England ännu bibehållas med den ömmaste granlagenhet,
ansågos nödvändiga vid våra allmänna uppfostringsantalter,
vistades ungdomen nästan ständigt under sina lärares ögon.
Nu, sedan communiteterne äro afskaffade, lefver hvar och en
för sig sjelf och är sin egen herre. Bandet emellan lärare
och lärjungar synes vara upplöst.
Under fördomarnas beständiga strid med allmänna förnyftet,
hafva så många felaktigheter och brister fått intränga sig
både vid det ena och det andra. Det vore för vidlyftigt att
här anföra dessa, och att visa nödvändigheten af våra skolordningars,
läroböckers samt academiska constitutioners noggranna öfverseende
och lämpliga förbättring. Men innan detta sker, innan de bästa
till ändamålet ledande medel vidtagas, kan den önskan icke
äga rum: att all Sveriges ungdom måtte vid de allmänna läroverken
hafva sin uppfostran (R. R. Gr. Lövenhjelm)! Hvilken täflan
skulle icke då befordras! Huru likformig skulle ej uppfostran
blifva i anseende till sederna, utom hvilka lagen är kraftlös.
Både veklighet, fåfänga och sjelfsvåld skulle då lättare kunna
förekommas. Så mycket bättre om begreppen icke öfverlastades
med kunskaper, om man blott höll sig till det gagneliga.
Nu synes vår mångkunniga uppfostran leda till en allmän okunnighet.
Lärdomen, vitterheten, konsterna, förlora sig i öfverdrifna
finheter.
Ynglingen, ifrån barnaåren, tillvand ett makligt och sjelfrådigt
lefnadssätt, blifver under hela lifstiden en veklig, ömtålig
menniska, som skild från sina beqvämligheter icke kan företaga
sig något, eller med nytta någon syssla bestrida. Han får
dessutom ej ordentligen mogna och stadgas. Han brådskyndar
i allt, gör halfva framsteg i allt. Att på sina ställen blifva
inskrifven och att få räkna tjensteår, har han ej tid att
vinna annan skicklighet, än att uppstapla i minnet hvad som
kan tjena honom vid de förhör han måste undergå och hvartill
fordras så litet. Han inträder i verlden utan rätt begrepp
om en sannskyldig ära, som icke består i höghet, rikedom,
börd och flera lyckans håfvor, utan i ett ständigt bemödande
att uppfylla sina pligter emot Gud, sig sjelf, sina medmänniskor,
sin öfverhet och sitt fädernesland. Genom vissa små artigheter,
med vissa små behag, med blotta skenet av klokhet, tror han
sig ändå kunna hinna till åstundande fördelar. Sedan vägen
till äran göres så jemn och beqväm, att sjelfva lättjan kan
löpa den samma utan möda, är mindre underligt om båda själar
och kroppar skulle blifva mindre dugliga. De få ingen styrka
mera. Om de ägan någon, lärer den mest blifva nyttjad att
vidmakthålla nöjen och dårskaper.
Det är olyckligt, att vissa gamla goda plägseder och grundsatser,
nästan allt hvad som stöter på gamla tider, förkastas utan
skonsamhet. Öfvertygad, att man i våra dagar först vetat lefva,
anser man de förra tider med ömkan; men om vi uti en hop saker
hunnit längre än våra förfäder, hafva de derföre icke haft
sämre tanke-gåfvor.
De föstodo åtminstone att åtlyda naturens föreskrifter. De
förmådde upplyfta sig öfver nöd och fara; kunde utstå de största
besvärligheter; ernådde en hög ålder; när vi med all vår hyfsning
ofta förtvina under svagheter och bräckligheter, och med tusende
konstiga påfund skaffa oss tusende nya olägenheter.
Uppfostran i allmänhet är den omsorg man använder, att uppamma,
bevara och undervisa. Uti dessa hänseenden tyckes all vår
klokhet bestå uti trälaktiga fördomar. Knappt är barnet ankommet
till verlden, förr än det fängslas med bindlar och blöjor
af alla slag. Redan då börjas med att tvinga dess rörelser,
redan då skola hinder läggas i vägen för utvecklingen af dess
växt och krafter. Hvilket onaturligt bruk! Men hvilken grymhet
hos de mödrar som kunde neka sina foster den första och tjenligaste
föda! Huru måste sederna ocke vara förvärrade till sin egen
afföda? Det är härifrån som flera och större olägenheter uppkomma
än man vill föreställa sig. En otidig barmbertighet visas
emot barnen, då de besväras med tjocka omslag, öfverhöljas
med onödig klädnad, nedsänkas i mjuka bäddar, hvaraf den späda
kroppen nödvändigt skall försvagas och blifva ömtålig. Barn
hafva likväl en starkare naturlig värma än en fullvuxen. De
kunna och böra så småningom vänjas till alla luftens omvexlingar.
De skola härigenom besvaras för flera sjukdomar.
Sällan födes ett barn sjukt till verlden, och aldrig kan det
dö af ungdom (Hr. Gen. Direct. och R. af Agrel); men väl derutaf,
att man antingen af oförstånd eller onödig granlagenhet förökar
sjukdomarnas orsaker. Ju mera man afviker från naturens äfven
så enfaldiga som säkra bud, hvilka aldrig strafflöst kunna
öfverträdas, ju mera lägges grund till barnens svaghet och
ohelsa under tillkommande år.
Tabellverket har underrättat oss, att hvar fjerde gosse och
hvar femte flicka utslockna inom första året; att emellan
ett och tre år, dö här i riket nästan hvart sextonde eller
tjugonde barn. Uti detta folkfattiga land förloras åtminstone
tredjedelen, kanske rättare hälften af alla dem som födas,
innan de hunnit till 15 eller 18 års ålder. Hvilken förlust!
Denna förtida förstöring af varelser, som naturen ämnat att
fullfölja lifvets bana, härrörer dels af föräldrars utsväfningar
och dålighet, dels af en alldeles förvänd omvänd ordning vid
uppfostringssättet. Att någorlunda hjelpa detta vore bland
alla böcker och skrifter som utkommit, en sådan bok mest nödvändig,
hvaruti efter enkla, säkra och korta methoder som den allraenfaldigaste
lätt kunde fatta och minnas, föreskrifter lemnades, både åt
föräldrar som hafva sitt kall af naturen, och åt lärare som
hafva det af lagen.
Om man ej kan tillegna sina barn något annat, borde man åtminstone
vara angelägen att kunna tilldela dem helsa, munterhet och
styrka. Utom detta och det invärtes goda vittnesbördet, gifves
ingen sällhet i detta lifvet, om icke uti inbillningen. Ifrån
spädaste åldren böra barnen till sina lemmar få njuta all
frihet och ledighet; icke besväras med något som på minsta
sätt kunde hindra utvecklingen af deras krafter; vänjas efter
hand att andas en ren kylig luft; småningom tilläras att tåla
kalla vattnet, hvilket utvertes brukat verkar på kroppen i
likhet med kall och frisk luft: hvarföre flera kroppsdelar
böra härmed dagligen tvättas, till dess kalla bad fördragas,
som i synnerhet härda emot alla väderlekens förändringar.
Då värman slappar fibrerna, utpöser vätskorna och mattar,
ökar kölden deras spänstighet, påskyndar blodets kringlopp,
hjernans, nervernas och magens förrättningar, styrker och
muntrar mer än genom något annat medel är möjligt (Hr Archiat
och R. Bäck).
Naturen har icke fåfängt inplantat hos barnen den åstundan,
att om dagarna vara i ständig rörelse och att tillika få njuta
lyftens uppfriskande svalka. Derigenom bibehålles säkrast
det glada lynnet, som är af största angelägenhet för deras
tillväxt. Det är endast ett gladt hjerta som kan tillverka
en god blod, när räddhåga, tvång och stillasittande förtaga
barnens helsa och förmögenheter. De böra derföre få röra sig
så mycket de åstunda. Under bar himmel, äfven vintertiden,
skola de nog veta att hålla sig varma med lekar och kroppsöfningar.
Deras sömn bör vara tillräcklig; deras mat enkel, okryddad,
icke varm men helst kall; deras dryck friska vattnet; deras
säng öppen utan fjädrar och dun. De böra ej få komma nära
elden, äfven under den starkaste köld; ty icke något kan göra
kroppen mera ömtålig, tung, trög och lat, än att mycket värma
sig. De böra tillvänjas att hålla hufvud, hals, bröst och
händer obetäckta, dessutom tunnklädda midt uti vintren att
kunna trotsa all slags väderlek, och blifva befriade från
det stora antal sjukdomar, som tillhöra de fina och klemiga
herrebarnen. Detta angår väl egentligen gossarna; men samma
uppfostringsätt borde äfven kunna lämpas till flickorna, helst
det är nödvändigt till slägtets förbättring, att fruntimren
vinna all den styrka som deras kön kan medgifva.
Huru mycket vore ej att anföra i detta ämne! Men till den
grad äro begreppen förvillade, att man uti vämening ofast
bereder sina barn den osällaste lefnad. Af den otidigaste
ömhet och skonsamhet afhållas de från sol och köld, instängas
uti varma rum, sysselsättas dessutom med saker hvarmed de
aldrig borde oroas, innan verktygen hunnit till mognad och
stadga. Huru olyckligt! att sjelfva glädjens ålder skall förnötas
emellan tvång och tårar, emellan hotelser, och straff träldom.
När barnen begynna att kunna vårda sig sjelfva, äro de ännu
svaga och bräckliga machiner. Deras trefnad beror af rörelse
och lediga sinnen. ”Den växt och de krafter som nu förtorkas
eller qvävas, kunna ej i de sednare åren återfås” (Hr Prof.
Och R. V. Schulzenheim). Förunnades dem sådana nöjen och öfningar,
som muntrade deras sinnen och härdade kroppar, skulle de blifva
snarare och bättre utvuxne, skulle bekomma ett lifligare utseende,
skulle kunna uthärda de tillfälligheter hvarföre menniskor
äro utsatta. Orimligt är det föregifvande, att kroppens öfning
skadar förståndets operationer. Kroppen måste hafva styrka
om den skall lyda själen. Ju svagare kropp, ju mera befallande,
ju starkare, ju mera lydande. Ingen har ännu kunnat förklara
sättet på hvilket själen och kroppen äro förenade; men att
den senares sjukdomar och lidelser göra intryck på den förra,
bedröfva, oroa och plåga densamma, derom äro vi nog försäkrade.
