Icke många år äro förflutna, sedan jag hade den äran, att
från detta rum betyga Eder min vördnad, min tacksamhet och
min erkänsla.
Sedan Edert val befallt mig för andra gången, att på någon
tid föra ordet uti Edra sammankomster, har denna fördubblade,
välvilja ökt min förbindelse till den höjd, att jag icke vet
hvad sätt och med hvilka ord jag tillbörligen skall kunna
förklara den samma.
Jag har fått af ynnest, hvad andra genom rättvisa tillfallit.
Ett sträfvande nit för allt hvad som kan gagna ett kärt Fosterland,
är den egenskap jag all min tid hyst, och hvilken endast lärer
kunna rättfärdiga det förtroende mig vederfarits.
Jag har inga andra offer att frambära än hjertats.
Innan jag lemnar detta äreställe, bjuder en stadgad plägsed,
att tala om något som för det Allmänna kunde vara nyttigt.
Det ämne jag vågat utvälja är af största vigt, det rörer menskligheten
nära, det angår både den allmänna och enskilta välfärdens
befrämjande:
Genom hvilka medel och utvägar, kunna
styrka, manlighet och härdighet hos Svenska Folket befordras?
Det gifves ingen ädlare föresats under Solen än den, att uppsöka
de utvägar som kunna förbättra ett folk, förekomma dess fall
och bereda dess lycksalighet. Långt ifrån att tilltro mig
vara ägare af de insigter och den erfarenhet, som i detta
hänseende äro nödvändiga, kan jag endast meddela strödda anmärkningar,
hvilka likväl torde gifva något lyckligt snille anledning
att behörigen utföra, hvad en inskränkt tid och instränkta
kunskaper nekat mig att åstadkomma.
Om menniskors uppförande och lefnadssätt även uti de bäst
inrättade stater skärskådas, finner man dem beständigt sysselsatta
med helt andra saker, än med det som framför allt borde fästa
deras omtanka: Slägtets förbättring.
Länge har man använt den yttersta sorgfälIighet jemte den
största kostnad, att förhöja växternas godhet och frodighet.
På lika sätt har man varit angelägen om det som kunde bidraga,
att göra hemtamda djuren starka och storartade. Konstens bemödande
härvid har icke saknat en önskad framgång. Men då vanliga
växter och djur kunnat emottaga en sådan förbättring, måste
äfven denna kunna sträckas till menniskoslägtet. Gifves något
nyttigare, något värdigare föremål?
Detta föremål har öfverallt blifvit försummadt. Hvilken lag,
hvilken författning har uppsökt, gynnat och uppmuntrat sådana
medel, hvarigenom menniskorne kunde blifva större, starkare,
skönare och bättre bildade? Yi medgifva, att själens styrka
kan mycket bero af den styrka vår kropp äger. Vi tillåta likväl,
att genom det skadligaste bruk och plägseder, konsten användes
mera till naturens försämrande än förbättring. Verkligheten
utmerglar våra kroppar, och under de förföriska namnen af
smak och beqvämlighet, blifva ganska föraktliga dårskaper
hos oss inympade.
Det lärer icke behöfva bevisas, att de Europeiska folkslag
icke allenast till kroppsstyrkan blifva ju mer och mer försvagade;
utan äfven att de manliga själar snart synas vara utslocknade
den höga och ädla anda, som upplifvade förra tiders hjeltar,
och förmådde dem till de vackraste gerningar, till de största
uppoffringar.
Sverige har icke mindre än andra Riken i Europa länge varit
bebodt, och haft sina särskilta invånare, från uråldrige tider
kända för tappra bedrifter. De utförde i flere hundrade år
sina många krig med handkraft, utan konster, utan svek, utan
vapen som döda på långt håll. Således ej underligt, att kroppsstyrka
var högst gällande, att svaghet föraktades, att feghet och
räddhåga ansågos med afsky.
Hos ett folkslag, der tapperhet, mod och styrka voro de förnämsta
egenskaper, der största manligheten och dygden utgjorde all
skillnad, der sjelfva det vackra könet var behjertat och stridbart,
kunde naturligtvis icke sådana laster trifvas, som härflyta
af ett elakt men tillika vittna om ett fegt och försagt hjerta.
Alfvarsamma i sina seder, stränga i sitt uppförande, var enfalden
hos dem härskande, hvilken är och blifver den sanna höghetens
rätta kännetecken.
Gudalära, regeringssätt, lagar, uppfostran, allt tjente att
göra folket manligt och härdigt. Alla öfningar, lekar och
nöjen som skaffade vighet och styrka voro i synnerhet älskade,
och det räknades till mycken heder att äga färdighet uti sådana
idrotter, hvarföre ungdomen från barnaåren häruti inöfvades.
Genom kapplöpande och hoppande öfver de djupaste grafvar,
vunno de lätthet och hastighet; brottande och tyngders lyftande
gjorde dem styfva och starka, klättrande uppföre branta klippor
viga och dristiga; ringränning, envigen och skämtanda med
mordvapen gjorde dem skickliga uti stridstygens handterande.
Både utan vapen så väl som med sköld och svärd väpnade, borde
de kunna springa från marken af och på hästarne; under ridanddet
kasta spjuten i höjden, fatta dem i nedfarten och till visst
föremål återkasta dem. Mästerliga slungare och skyttar, bändes
bågarne med den kraft, att sköldarna ofta genomborrades med
deras pilar, hvilka än skötos framvärts, än upp i vädret,
men ändå råkade falla öfver fiendens hufvuden. Uti simmande
och dykande voro de så förfarna, att de kunde gå till bottnen
och upp igen efter behag, kunde simma långa stycken med full
haarnesk, eller ock hålla i handen inemot lispunds tyngd öfver
vattnet, hvarunder ofta allenast ena foten och ena handen
ömsevis brukades, hvilket ansågs trötta mindre och vara säkrare.
Det händer i vår tid, att man begabbar en konstig snabbhet
med krigsvapen, och med förakt anser dem som för mycket vinlägga
sig om kroppsöfning. ”De som finna underligt hos Homerus och
Virgilius, att de prisa sine hjeltars krafter, borde le åt
Sallustius och Plutarchus, som berömma Pompejus, hvilken vid
58 års ålder utmärkte sig i brottande, springande och att
bära en börda så väl som någon annan” (Montesquieu)
Sådana öfningar voro ständiga hos våra förfäder. Genom dem
blef folket styft uti krafter och raskt uti vapen. Genom dem
tillvändes de att ej frukta för någon fara, att göra en lek
af sjelfa döden.
Dessa härdade kroppar voro merendels alltid friska. Man finner
icke att de under sina månge härfärder förlorade mycket af
sjukdomar, hvaremot denna tid icke sällan händer, att krigshärar
utan att slåss likasom smälta bort i ett fälttåg. Manliga
seder, den ifrigaste kärlek för frihet och ära, för ryktbarhet
och ödödlighet, framskaffade män ur folkhopen, med både vilja
och förmåga att uträtta stora värf.
Det är värdt all uppmärksamhet, huru menniskor af samma slägte
i särskilte tider varit sig så olika, huru nästan allt nu
är förändradt, i aftagande. Och dessa förändringar äro inom
få generationer tillkomna. Om detta urartande ännu allt vidare
tilltager, kunde, i stället för ett stort, starkt och välutbildadt
folk, landet uppfyllas med Sibariter, med vanställda menniskoskroppar,
med klena, krasliga, ostadiga väsender, känslolösa för alla
stora och starka böjelser.
De Gamle kände visserligen icke så många saker som vi, men
de voro kunnigare i det som de kände. Deras sedelära har icke
eftergifvit något annat folkslags. De hade åtskillige sinnrika
kunskaper, i en tid då vetenskaperna ännu låg i linda. ”De
talte som de stridde, starkt och eftertryckligt.” Konsterna
voro hos dem ansedda; de hade äfven sådana som nu äro förlorade,
och som förtjente att åter uppsökasur ålderdomens qvarlefvor.
Lät vara att Göthiska Architecturen icke har de grundade proportioner
som den Grekiska och goda Romerska, så äger den likväl en
dristighet i utförningen, som våra tiders byggmästare knappt
torde varaa i stånd att efterfölja, och hvarom hufvud kyrkorna
i Strasbourg, Paris, Rheims och många fler ställen lemna säkra
bevis. De voro således inga vilda och barbarer. Någon har
sagt att Svenska historiens sanning är otroligare än andra
folkslags romaner. Men icke allenast egna utan äfven utländska
tideböcker försäkra oss, att icke något folk i verlden varit
kändt för tapprare bedrifter, att icke något folk kan uppvisa
lagar så urgamla som dem vi äga; lagar, hvilka för deras billighet
och rättvisa blifvit antagna i Frankrike, Spanien, Italien
och Tyskland. Våra förfäder åtlydde dessa lagar, icke af fruktan,
icke af förnuft men af lust och böjelse.
En philosoph (Baco Verulamius) påstår ”att vördnaden för sig
sjelf är en tygel för alla laster.” Svearnas och Göthernas
stolthet i själen, grundade sig på känslan af eget värde,
på åtankan af sina fäders berömliga gerningar; huru dessa
försvarade sina hemvist, huru de tuktat grannars och någrannars
öfvermod. När skalderna i sina lifliga qväden detta upprepade,
föll likasom en yrsel öfver barnen, och föräldrarna fällde
tårar då de ej kunde härma dem.
Behöfva vi att söka mönster hos andra folkslag, när vi inom
oss sjelfva kunna framdraga män af yppersta slaget: Regenter,
med alla de egenskaper som pryda kronor; Anförare, hvilkas
sluga rådslag kunde rädda Riket i de svåraste omständigheter,
hvilkas armar och vapen tjente i de farligaste tillfällen:
Lagstiftare och Domare, som sökte rättvisan i sitt ursprung
och dömde efter denna osvikliga förebild.
Ännu kunna tideböckerna icke uppvisa en större och nyttigare
Konung än Bröt Amund, som förenade hjeltemod med de mildaste
seder med det alldrabästa hushållningsvett klokare och tapprare
höfdingar än Thorgny Lagman, Birger Jarl och Thorkel Knutson.
Ju mera förfädernas minnen af oss vördas, ju mera skola vår
känslor förhöjas, våra begär uppeldas till det som är manligt,
nyttigt och ädelt. Det är bevisligt, att de sträckte deras
handel och sjöfart, till vida aflägsna länder. Det är bevisligt,
att då de hade större delen landfast gräns, vunno de härliga
segrar till sjöss, och nu då stranden nästan utgör vår gräns,
hafva vi svårt att utgöra en sjömagt. På råa och obanade
vägar uppstego fornålderns män till ärans och dygdens höjder.
Är det genom mera hyfsade seder och en större vällefnad, som
vi skola förlora, hvad genom tarflighet och arbeten blifvit
vunnet?
Kanske böra vi med saknad påminna oss den gamla goda tiden
då en lycklig okunnighet var rådande om så mycket, hvaröfver
vår tid högmodas; då folket med ett godt medfödt lynne, gingo
ofta högre i sina skyldigheter än vi med alla präktiga begrepp
om dygder; då sparsamhet, förakt för veklighet, fruktan för
lättja och fattigdom gjorde, att Nationen i allmänhet var
välmående, lättingar sällsynta, uslingar obekanta?
Det är säkert, att Sveriges inbyggare i de äldre tider, voro
i anseende till kroppsbyggnad, styrka och seder mycket olika
dem som lefde vid Calmar unionen. Dessa olika med dem som
lefde i Gustafvernas och varlarnas tider. De nu lefvande visa
oss huru de nästföregående hafva varit. Luften blifver densamma;
men uppfostran förändras och den förändrar folkslagen.
Man artar växterna genom odling och menniskorna genom uppfostring,
hvilken tager sin början så snart vi kommit till verlden.
Den bästa uppfostran är den som bäst lärer, att kunna bära
detta lifvets både förmåner och olägenheter. Den består mindre
i lärdomar än i öfningar.
Vi se huru naturen öfvar och pröfvar barnen allt ifrån första
åldren: Tändernas utbrott, magplågor, maskar, med mera, utsätta
dem för många besvärligheter och faror. Hvad naturen gör invärtes,
borde vi göra utvärtes: vänja barnen så småningom att lida
de hvarjehanda svårigheter som kunna förestå, härda dem i
mån af deras krafter emot årstider, climater och elementer,
emot hunger, törst och mödor. Deras ömma och lättrörda känslosträngar,
deras blöta, eftergivande och växande hinnor, rör, kött trådar
och ben kunna tilldanas och tillvänjas sådana afväxlingar,
som en man icke skulle kunna fördraga.
”Lefva, säger Rosseau, är icke att kunna andas; men att göra,
förrätta; bruka sina organer, sina sinnen och förmögenheter.”
Hvilken stor skillnad emellan att vara sjuk och frisk, emellan
att vara frisk och stark.
Icke af naturen, men af uppfostran blifva menniskor vekliga,
rädda, falska och håglösa, onyttiga både för sig och hela
sitt slägte. Hos oss hafva vi mycken undervisning, men liten
uppfostran. Denna sednare borde vara så allmän och enahanda,
som den förra skiljaktig, lämpad efter hvars och enss stånd,
vilkor och andra omständigheter.
Hos alla ålderdomens mest berömda folkslag, syftade uppfostringen
förnämligast derhän, att tillskapa friska, starka, modiga
och sediga medborgare. Våra fornfäders uppfostringssätt, som
till en del redan är omnämnt, deras härdade seder, jemte deras
återhåll från giften med de mindre och svagare qvinnor, framskaffade
tappra, storväxta och resliga män, som verlden gifvit namn
af Jättar och som nu skulle anses med förundran. Enligt Minos
lagar på Creta, uppfostrades barnen tillsamman på allmän bekostnad,
vandes till ett hårdt och sparsamt lefnadssätt, till allt
hvad som kunde göra dem stridbara, fria och lyckliga. Lycurgi
lagar gjorde Sparta till treflighetens och hjeltemodets hemvist.
Dessa lagar, ehuru i några hänseenden onaturliga, visa likväl
tydligen, att havrt och ett samhälle kan vinnas nästan hvad
ändamål som åstundas, om man begynner med ungdomens uppfostran
och leder den deråt. Solon, som tog alldeles stridiga utvägar
emot Lycurgus verkade likväl genom den noga tillsyn öfver
ungdomens uppfostran, genom flitiga kroppsöfningar, genom
den yppersta täflan som underhölls medelst allmänna undervisningen,
att Athen frambragte så många stora män uti alla idrotter,
i alla vetenskaper och konster. De Romare, som hade till föremål
att blifva verldens herrskare, började med det som bildar
framtiderna, landets ungdom, hvilken, uppfostrades till krig
genom kroppsöfningar, dessa så starka, att vår nuvarande tid
knappt kan inbilla sig dem. Genom ständiga arbeten och öfningar
kunde Romerska soldaten bära tyngre vapen än andra menniskor;
kunde gå fält skrettet eller fyra Svenska mil på fem timmar
med 60 maarkers tyngd på ryggen; kunde i full rustning kappspringa,
och efter allt detta kasta sig i Tiber strömmen, att äfven
kämpa uti simmande, eller att rena sig från stoft och svett.
Svenskarna synas vara af naturen ämnade till ett stort och
mäktigt folk: Vidsträckta landamären, belägenheten emellan
tvenne haf, makalösa hamnar och inomskärs leder, tillskapande
af nyttiga skärgårdar oss ensamma förbehållna, de många lägenheter,
som inom landet gifvas för näringar och inrättningar; Invånarnas
medfödda egenskaper, de stora föremål som dessa hafva för
deras verksamhet, det stora öfningsfält som är öppnadt för
deras förmögenheter, styrka och patriotism. Allt visar hvad
af detta folk kunde blifva, och till hvad höjd det redan kunnat
hinna, hade allmänna hushållnings styrelsen icke varit hoptrasad
af oredigheter. Om stora och allmänna nationsdygder icke blifvit
rådande, om riket stundom varit en kastboll för tilltagsna
grannars äregirighet, härröver detta af brist på ljus, på
manlighet och samfunds dygder hos de styrande.
Det har nus hos oss blifvit en vana, att tadla climatet, landet,
folket. Ett vanhedrande språk, som kringföres antingen af
sådana, som från deras merendels onyttiga utländska resor
hemkommit med en försvagad helsa och förderfvade tankesätt,
eller af andra veklingar.
Hvart och ett land har sina förmåner, äfven som hvar och en
födes med sin talang. En stor författare (Montesqueiu) har
sagt: ”att nordiska climatet gifver mod och styrka, att folket
der hafva få laster, flera dygder, mycken öppenhjertighet
och redlighet.” Allt detta kunde med största skäl åtminstone
till våra Förfäder vara lämpligt, hvilkas gerningar och bedrifter
torde kunna liknas vid stjernorna som synas små, endast för
det de äro långt borta. Om vi kunde lyfta oss ur de seder
och fördomar, hvarmed vi öfverhöljas allt ifrån vaggan; om
vi kunde fatta dessa okonstlade människors begrepp om äran,
skulle vi likasom de anse feghet och veklighet såsom ganska
föraktliga. Vi skulle anse helsan dyrbarare än nöjen. En ädel
ifver skulle upplåga i många hjertan, som nu synas vara förkolnade.Vare
försynen evinnerligen ärad, för den arfvesäd ssom bland oss
ännu finnes af de dygder, som i alla tider utmärkt Sveriges
invånare! Klenmodighet, misströstan kunna ropa att allt
är förderfvadt, alla tillgångar otillräckliga, alla botemedel
fruktlösa. Men, så länge vi ännu är i stånd, att genom egna
ordningar antaga hjelp och förbättring, så länge ärliga, dygdiga
och kunniga män ibland oss trifvas, så länge Regeringen vakar
lika öfver folkets seder som öfver deras sjelfständighet:
behöfva vi ej misströsta.
Det är en sanning, att rikens väl i allmänhet grundar sig
uti den uppfostran, den böjelse och det föremål, som gifvas
åt landets uppväxande ungdom. Det blifver således af högsta
nödvändighet, att härvid fästa all möjlig uppmärksamhet.
Nådige Herrar, Mine Herrar. Ett sådant samfund som Edert,
kan icke annat än hafva mensklighetens väl och samhällets
fördel till dess förnämsta synpunkt. Slägtets förbättring
både på den physiska och moraliska sidan, måste således räknas
bland edra stora föremål. I arbeten för efterkommande; men
om icke genom uppfostran utvecklas och uppodlas de gåfvor
Naturen förunnat, om icke hos de uppväxande inplantas dygd
och rena seder, om icke från första åldern, barnen uppammas
och inöfvas uti värdiga idrotter och nyttiga kunskaper, arbeten
I för Eder del nästan fåfängt; ”Edra rön skulle blifva gallblommor
utan frukt, och sken utan varma, till dess ock sjelfva skenet
skulle utslockna” äro icke mina, men Eder Wargentins ord.
