Föreliggande
En omåttelig Veneris dyrkan, i synnerhet för svaga personer,
för mycket unga eller ock mycket gamla, är ganska skadelig;
ty kroppen blir däraf kall, uttorkad, matt och darrande, samt
underkastas åtskilliga nerveusa sjukdomar, sten och gikt,
hvarföre ock Castrater aldrig skola plågas af bägge sistnämde
olägenheter. En gammal Skald kallade därföre, med mycket skäl,
Vin-guden Podagrens fader och Kärleks-gudinnan dess foster-moder.
Veneris måtteliga bruk uplifvar däremot kroppen, botar mångas
mjältsjuka, och förekommer ofta febrar.
Då kroppen är sjuk veta Läkare, med mycken förmon, at föröka
de vanliga afsöndringar, eller upväcka nya; men ingen ting
förefaller mig dåraktigare, än at en människa, som är fullkomligen
frisk, eller inom hvars kropp all ting är i sin rätta ordning
och jämvigt, kan ännu önska något mera, eller kan våga, at
ändra det goda skick, som hännes kropp är uti. Afförande och
svett-drifvande medel, samt åderlåtningar, som visse människor
bruka månateligen eller årligen, hafva åldrat eller dödat
mången i förtid. Som Naturen snart kan vänjas vid både ondt
och godt; så blifva sådane människor, efter några års förlopp,
af Naturen sjelf påminte, at fortfara med denna deras tagna
plägsed, om de eljest vilja undvika sjukdom; men det händer
gemenligen få, at de för hvar gång få sämre vätskor igen,
än de uttömt, samt förvärfva sig svagare kännslo-strängar
och fibrer. Mången, som, för ro skul anstält bruns-drikning,
har ock dymedelst satt sin kropp i oskick. Hit hörer äfven
tobaks-rökning, som bårttager saliven eller spotten, hvilken
af ingen borde förslösas; emedan den samme befordrar matsmältningen
och är ganska födande. Utom det, at denne förödande krydda
torkar och utmärglar vår kropp, som de magre mäst ärfara,
så skadas därigenom minnet och alla känslo-strängar i gemen.
Den förorsakar naturligt vis ängslan och mjältsjuka; men den,
som vant sig vid tobaks-rökning, söker däruti sin enda tröst,
lika som andre olyckelige i starka drycker. De, som varit
rörde af slag, hafva då de åter börjat at röka, fått nya och
dödeliga anstöter af sjukdomen. Nybörjare känna eljest tydeligast
tobakens verkan; men med vanan blir dess giftiga art mindre
märkelig. Jag vil ej tala om den dyrbara jord och de stora
penninge-summor, som årligen förödas och bårtslösas för denna
skadeliga växt; men kunde däremot användas til människors
uppehälle. Snus, som tilredes af samma krydda, har en liknande,
ehuru mindre känbar, verkan. Det angriper mäst de närmaste
känslo-strängar, såsom de hvilka befordra lukten och synen.
Med rökande och äfven snus måste imedlertid småningom, som
flere ovanor, uphöras om ej kroppen af en hastig ändring skal
lida mehn.
Til slut beder jag, at med några ord få tala om rörelse och
hvila, hvilka bägge äro för människor så högst nödige.
Kroppens rörelse befordrar alla afsöndringar och i synnerhet
utdunstningen. Är rörelsen måttelig, styrkes däraf hela kroppen;
men börjas därmed för ifrigt på en gång, eller fortfares öfver
krafterna, och til dess stark svettning följer, så försvagas
den samma. Rörelse är för alla nyttig; men saftfulle personer
behöfva och tåla den samma alldramäst. At ensamt möda nerverna
eller de invärtes sinnen: at arbeta med sin eftertanka: at
röras af häftig glädje, kärlek, längtan, högmod, sorg, ånger,
förskräckelse, förtviflan eller vrede, förvillar blodets omlopp,
samt tröttar kroppen, utan at gagna dess hushållning. Ömsinte
och kallsinnige, glade och trumpne, hastige och långsame människor
lida dock af dessa rörelser olika. Af öfvad eftertanka tiltager
förståndet, och at vilja afhålla en tänkande människa ifrån
dess nyttjande, är at betaga honom lifvet. Arbetar man måtteligen
med sin hjärna, och sig sjelf til nöje, så kan ock hela kroppen
sägas vinna så mycket därvid, som vid annan sinnes ro. Det
är ej vid all tid, at kroppens eller sinnets bemödande är
lika nyttigt eller lika skadeligt. At trötta både sinne och
kropp, är särdeles efter måltiden ohelsosamt. Kroppen, som
då är sysselsatt med en angelägen förrättning, bör ej störas
i sin hushållning, eller nerv-saften förslösas til mindre
nödiga göromål. At, likmätigt det gamla rådet, blifva efter
måltiden stående, eller gå et tusen steg, är redan nästan
för mycken möda. Det är lyckligt, at om för middagen kunna
sköta sina förnämsta syslor, och använda eftermiddagen mera
til sin ro. Til et sådant ändamåls vinnande brukas i några
Länder, at förlänga förmiddags tiden til klockan 3 eller 4,
och veta de alltid at genom god frukost fria sig från hunger.
Mången värdig arbetare eller landtman har skadat sin helsa
och satt lifvet til af starkt arbete snart efter måltiden,
besynnerligen då det skedt i Solhettan. En sådan gjorde bättre,
ar i likhet med några Södra folkslag äta mindre om middagen
och något rikligare om qvällen, oaktadt jag eljest ej billigar
starka aftonmål, som göra sömnen orolig, och hufvudet tungt.
För svagare och äldre personer, som behöfva mera, än vakande
hvila, är middags-sömnen tjenlig. Alla kreatur hvila och många
sofva äfven på maten. Sedan den så kallade Chylus eller mat-musten
stigit in i blodet, så är åter kroppens rörelse högstnödig,
at däraf tilreda sunda vätskor, eller genom utdunstning afföra
det otjenliga. Den hårda och ofta til röta benägna spis, som
arbets-folk förtära, blir genom rörelse således hos dem helsosam,
utan at upväcka skörbjugg eller illa artade febrar: om ock
något sådant, som hos förnäma föder sten och ledverk, skulle
vilja stanna i deras njurar och leder, så afskuddes det åter
genom arbete. Landmänners jämna rörelse uti renare luft, förenad
med mycken måttelighet, gör dem mera långlifvade, än stads-boer.
En viss folkhop, ehuru fruktsam den ock vore, skulle aldrig
i en stor stad kunna bibehålla sig vid samma nummer, om den
ej dageligen finge frisk ersättning ifrån landet och utrikes
orter; antalet däremot af dem, som flytta ifrån stora städer,
är ganska litet. De som äro vane vid at mycket färdas eller
arbeta, så af stilla-sittande och lättja den märkeligaste
känning. Ej är all rörelse lika nyttig; den, som sker med
möda och besvärar bröstet, är ej så helsosam. At gå upföre
backe: at läsa högt och sjunga, mödar inngorna och magen;
dock om sådant sker med ganska mycken måttelighet, så styrkes
ock nämde delar däraf. De som endast röra sig för sin helsa,
välja at gå, åka, och i synnerhet rida; men sådane lekar,
som sätta hela kroppen i rörelse, dock utan häftig springning,
äro ej mindre tjenlige. Om sommaren kunne vi taga oss rörelse
uti öpna luften, och om vintren mera inom rummen. Vi kunne
vara trötte vid et slags arbete; men genast förmå, at företaga
et annat, hvilket ej så mycket sker för sinnes ombyte, som
för omväxling af muskler och ledband, hvilka ej blifvit trötte,
öme och uttorkade. Kroppen skadas äfven, om den för länge
eller för ofta hålles i en ställning, hvarföre ock vissa handtverkare
och stilla-sittare måste undergå vissa sjukdomar. Öfves eljest
en viss kropps del måttelig, så blir densamma, i jämförelse,
starkare, än de andre.
Flere hafva förgåtts af lättja, än af arbete; dock är ingen
ting naturligare, än at hvila sedan en blifvit uttröttad.
Man bör välja de ställningar, som mäst lisa, samt efter behag
ombyta dem. At sitta länge på et sätt, är ock en möda; ty
vissa muskler äro äfven då sysselsatte. At vederqvecka en
mycket utmattad kropp med mat och dryck, är äfven tjänligt,
allenast det sker under det man är svettig eller genast efter
slutat arbete. Det är bäst, at då välja en tunn och snart
födande spis, samt en sparsam och köldslagen dryck, oaktadt
man känner mera åtrå efter den, som är kall, väl vetande,
at Naturen icke är allvis, som månge orättmäteligen påstått.
Då en mödat sitt hufvud och sina sinnen, är ej mindre tjenligt,
at söka för dem hvila och ro, än då den öfriga kroppen blifvit
af arbete utmattad.
Vakne förmå vi imedlertid ej at hämta tilräckeliga krafter.
De kunna endast återvinnas genom en tidig, full och rolig
sömn. Den sedige, mättelige, friske och nögd arbetaren, får
på sin hårda bädd riktigast smaka dess sötma; men saknas menligen
af lättingar, och sådane, som äro obändige i kropps och sinnes
begär, oaktadt längre tid af dem förödes i sängen. Alla rörelser,
som lyda viljan, afstanna då vi sofve. Nya förråd af lifs-andar
och nödiga vätskor hopsamlas, blodet afkyles, och man vaknar
omsider såsom en förnyad människa. Upoffras mera, än 7 eller
8 timar til sömnen, så afmattas tvärt om kroppen, i följe
af för mycken utdunstning; hvarföre äfven den gode sömnen
bör vara lagom och vore önskeligt, at mera än sjelfva ordet
hos oss vore öfrigt.
Nådige Herrar! Mine Herrar! Jag har härmedelst den äran, at
sluta detta mitt Tal, och lemna Praesidii stolen. Jag har
ej för Eder kunnat berätta någon ting nytt eller ovanligt;
men de äro och få, hvilka sådant förmå. Jag har hälst valt
et ämne som är inom mångas begrep, och med nöje budit til
at ytterligare upmuntra mina medborgare, at vårda sin helsa.
Hemligheten at förlänga människors lif, eller at hinna til
den rätta ålderdomen, igenfinnas endast i utvalde lefnads
eller sundhets-reglor, och icke i Apothekare-medel. De som
så illa missbrukat diaetens föreskrifter, at de däraf blifvit
veklige och orklöse, hade gjort bättre, om de lefvat utan
reglor. Men på en tid, då mångkunnoghet så tiltagit, vore
önskeligt, om flere ville inhämta den rätta kunskapen om sin
kropp, och om de ting, som för honom äro sunda. Huru ofta
skulle de icke genom en sådan kännedom kunna undfly pinsama
och oboteliga sjukdomar, samt undvika at falla i okända och
okunniga Läkares händer. Djuren afvika icke gärna ifrån Naturens
goda lag och drift, och äro således friskare än vi; men människor
hafva i detta, som i många andra mål, blifvit af onaturliga
konster tid efter annan så förvillande, at de nu mera med
möda måste upsöka vägen til den klara och sanna enfaldigheten.
Alla förslag at förbättra Samfundets tilstånd lära blifva
fåfänge, så länge oss fattas människor til de nödvändigaste
värfs utförande. Alla hjelpmedel, at bevara den lilla qvarblefna
folkhopen, lära äfven blifva som mäst angelägne, då bristen
är som starkast. Jag har ock det fulla förtroendet til en
vis Regering, at den samme på möjeligaste sätt hämmar våra
medborgares vidare förminskning, genom andra vägar. Mine Herrar!
I hafven aldrig trötnat, at arbeta i detta ämne, och I lären
ej illa uptaga, at jag följer Edert efterdöme. Jag önskar
endast, at jag genom detta mitt Tal, och annat mit villiga
bemödande vid det heders-ställe jag på Eder kallelse intagit,
kunnat behålla Eder aktning, Eder ynnest och Edert förtroende.
SVAR
SVAR GIFVIT På KONGL. VETENSK. ACADEMIENS Vägnar,
AF J. C. WILCKE.
MIN HERRE!
Om staters magt och välstånd, beror på folkmängd: om invånares
antal utgör Rikens sanna rikedom och styrka; så förtjenar
ju den medborgare största beröm, hvars tankar äro fästade
på denna den allmänna välfärdens säkraste grundval.
Är det sant, som så månge munnar enhälligt bekräfta, at Svea
Rike inom vidsträckta gränsor äger för litet inbyggare: at
flere arbetande händer hos oss fordras, om Åkerbruk och Slögders
skötsel skola uplifvas til den drift, at egna behof upfylles,
och öfverflödet förädlas til rikedom; så bör ju den med heder
kallas en välsinnad svensk, hvilken gifver de råd och medel
vid handen, hvarigenom våra medborgares antal kan förökas.
I gören det, Min Herre! Och Kongl. Academien har med nöje
afhört Edert Tal, som under annan påskrift, föreslår säkra
vägar at göra landet folkrikt.
Rikedom vinnes, ibland genom lyckeliga händelser, oftare genom
arf; men säkrast genom god hushållning med det man redan äger.
Folkhopen i ett land, ökes ej allenast genom inflyttningar
och ny tilväxt utifrån: den tiltager af sig sjelf, och lika
som en grönskande skogspark, reser frodiga grenar på egen
stam och rötter, om den fredas, hägnas och varsamt skötes.
Om barnen, de späde plantorne, i de första vanmägtighets åren
vårdades med ömhet, och åtnjöto den fördelaktiga skötseln,
som I, min Herre! I Edert Inträdes-Tal så vackert beskrifvit
och bevist vara dem oumgängelig: huru ansenligen skulle icke
den största bedröfveligaste nummern i vårt Tabell-verk, förminskas,
och invånares antal i samma mon tilväxa.
Men mera behöfs innan den lifliga telningen blir et fruktbärande
trä.
Människan, hvars lif och öden länge är i andras händer, skal
omsider sköta sig sjelf, och vidare fram vårda och sörja för
andras välfärd. Hvad fordras icke härtil, och huru oumbärlige
blifva för hänne de undervisningar Edert nu hållne Tal därom
meddelar?
I de blomstrande åren då människors politiska värde är störst,
komma Naturens krafter okunnigheten til hjelp; men huru ofta
gör den icke likafullt kostnad, tid och möda, med dubbel afsaknad,
på en gång förlorade?
At vara underrättad om de mångfaldiga sjukdoms frön, och dödsens
ymniga snaror hvilka i alla åldrar omgifva vårt usla lif:
at veta huru de böra undvikas, faran afböjas, och helsan vid
magt hållas, är fördenskul en så nödvändig kunskap, som det
är onekeligt, at en med frodiga och raska borgare upfyld Stat
inom sig är lyckelig, och utom sig ansedd och fruktad.
Hafven tack Min Herre! För den meddelta upmuntringen, at sköta
Samhällets välfärd i egen trefnad och sällhet.
Kongl. Academien, hvars högsta önskan är det allmänna bästa:
som ej känner andra göromål, ej gillar andra arbeten, än dem,
som bidraga til så värdigt ändamål; sätter och rätta värdet
på Eder förtjänst. Academiens förtroende å daga lades, då
Eder updrogs Hännes egen styrelse; å Hännes vägnar får jag
den äran, at betyga Hännes ärkänsla och fullkomliga nöje öfver
Edert väl förda Praesidium.
Återkalla Lagarne Klubban i dag, önskar dock Academien i Eder
länge få äga en lyckelig, som värdig Ledarmot.
