Hvad
mat-ordningen angår, så har mycket både ibland Sedolärare
och Läkare varit tvistadt om kött och fisk någonsin borde
ätas. Jag vil endast här i allmänhet nämna sådana rätters
verkan, som hämtas ur djur-riket och nu för tiden nyttjas.
De äro alle mera födande, än rätter ur växt-riket; men uphetta
ock mera vår blod, samt göra våra sinnen ostyriga, så at de
Verlds-vise kunna ursäktas, hvilka trott, at djurens själar
kunde flyttas til människan.
De styrktes i denna tankan, när de funno, at människan genom
köttätning blefvo vilddjuren mera like. Vid hetsiga sjukdomar
blifve vi tydeligast varse kött-rätters röriga verkan. Om
vintertiden då vi kunne behöfva en mera värmande och stadig
föda, bekomma sådane rätter oss bättre än om sommaren. Gamla
kreaturs kött är svårare at smälta; men gifver mera styrka,
än de yngres. Dess hårdare kött är icke annat än et mera sammangyttradt
gelée, det kan ock på slutet blifva aldeles benlikt. Ja, vi
vete huru horn och sjelfva benen förvandlas genom stark kokning,
i synnerhet i täpta käril, til sky eller gelée, eller ock
mera utspädt til en god kraft-soppa. Alla tama kreatur, och
de som sjelfve lefva af växt-riket, hafva en mildare smak,
och äro mera kylande, än de vilda, som däremot äro ganska
lättsmälta och möra. Ätes vilbråd först då det blifvit ankommit
eller fått någon röta, som med mångas förvända smak är enligt,
så upeldar det samma mera vår blod. Vilddjur, som lefva af
rof, äro ännu hetsigare; men få af dem nyttjas nu förtiden
af de mera uplyfta folkslag. Både af fyrfotade djur och foglar,
pläga de, som äro störst eller sist blifva fullvuxne, äfven
hafva det hårdaste köttet. De, som äro fallne för at blifva
mycket feta, äro ock farligast at förtära, i synnerhet hvilkas
fett icke förvandlas til talg, utan til speck. Ofta torde
vi ock kunna skadas af kreaturens sjukdomar, som oss varit
oveterlige. Vi böre ej eller förmoda, at våra instängde och
gödde kreatur gifva oss en helsosam, ehuru ganska läcker föda.
Alla insekter och maskar äro en mera onaturlig föda: förmoderligen
hafva människor af hungers nöd gripit til dem, men sedan af
öfverdåd därmed fortfarit. Mycket kommer därpå an, huru kötträtter
tillagas. Saften eller soppan af dem är den helsosamaste,
då den ej ätes het, för stark, eller mycket kryddad. Därnäst
är det stekta köttet bäst, om det icke är för fett eller mycket
magert, och icke blifvit brändt eller förtorkadt. Några gröfre
folkslag, hvilka sägas hinna til hög ålder, äro i stånd, at
äta köttet aldeles rått, eller ganska litet stekt, och supa
ut blodet så varmt, som det runnit utur kreaturens ådror.
Nästa rummet kan tilägnas stufvadt och lindrigt kokadt kött;
men det tyngsta och otjenligaste af alt är det köttet, hvarpå
förut en kraftig soppa blifvit kokad. Insaltadt kött eller
fläsk är ej så helsosamt, och ännu mindre det som blifvit
rökt. Det är sjelfva det omärkeligen skämda köttet, och ej
saltet, som förorsakar skörbjugg och itänder feber; ty om
salt någorlunda måtteligen nyttjas, så värmer det endast vår
kropp, dämpar det feta och förenar det samma med vatten, samt
hindrar förruttnelse; men det förmår ej fulleligen emotstå
det egenteliga köttets röta och fetmans hersknad, om det ock
för våra sinnen döljes. Ju hårdare et sådant kött är, ju nödigare
är ock, at det tuggas väl, ätes långsamt, samt vidare utspädes
och uplöses med tilräckeliga tunna drycker. Blod af kreatur,
som så snart ruttnar, och hvilket med ingen ting kan fulleligen
uplösas, är en ej mindre ohelsosam än onaturlig föda. Däremot
är djurens mjölk för oss ganska nyttig, i synnerhet de tunnaste
slagen, som mäst likna qvin-mjölk. Den, som ej afvänt sig
ifrån denna milda föda, och ej därmed blandar annan stridande
mat, bekommer den spenvarma, kalla och äfven kokta mjölken
ganska väl. Den luppna mjölken är ej eller särdeles otjenlig
för den, som vänt sig därvid. Smör, som af gräddan tilredes,
föder och uplener vår kropp, i synnerhet osmält eller ganska
lindrigt smält. Kirt eller härskt smör, skämmer däremot magen,
uphetsar blodet och gör detsamma benäget til röta, ehuru ej
til den högd, som sjelfva djurens fetma, hvilken härsknat.
Ost, likaledes tilredd af mjölk, är en god, fast och stark
föda om den är måtteligen gammal. Färskt ost däremot är seg
och en mycket gammal blifver skarp. Hvarjehanda foglars ägg,
äro mycket födande och äfven lättsmälte, om de äro färske
och löskokte. De fläste fiskslag äro lösare, men tillika mycket
slemmige, i synnerhet de, som ej äro försedde med fjäll. Alla
svälg-fiskar hafva et hårdare kött, särdeles de, som vistas
i salt vatten. De fetare fiskslag äro ock de, som äro mäst
rörige. Insaltad, torkad och rökt fisk är i samma ordning
och af samma orsak mindre helsosam äfven som köttvaror, på
lika sätt ansade.
Rätter hämtade ur växt-riket smälta, emot allmänhetens tanka,
merendels alle senare, än de utur djur-riket. De gifva däremot
en mildare föda, de undergå ingen stinkande förrutnelse, de
upelda icke blodet eller stelna det samma, och förorsaka således
hvarken brånad eller bulning i lungor och andra inelfvor.
Vi hafve ur växt-riket allahanda rötter och rofvor, blad och
kål, ärter och bönor, frön och gryn, mandlar och kärnar, bär
och frukt, af hvilka en skickelig hand kan göra de smakeligaste
rätter. Långt flere skulle ännu kunna samlas på vieda marken,
af hvilka många anses för ogräs, och dock för människans föda
skulle blifva högst tjenlige. Alle växter och frukter, som
mogna sent, äro gemenligen de mäst hårdsmälte. Vi hafve uti
detta Naturens rike, at välja af kylande och äfven värmande,
af syrliga, bäska och ampra, af lösande och stoppande saker,
hvilka efter behof kunna tagas särskildt eller blandade. De
mista sina egenskaper mycket genom kokning, som Läkare nog
ärfara på sina bote-medel ur växt-riket. Jag vil ej påstå,
at alla växter skola ätas råa, för at icke synas för mycket
besynnerlig; men vi se dock af Villarnas vedermälen, mögeligheten
däraf. Barn må sällan illa af råa frukter eller rötter; men
äldre, som aldeles afvänt sig därifrån, besvärades genast
vid deras bruk af väderplågor. Sallader som så väl bota den
skörbjugg vi om vintren samle, skulle ej kokte hafva samma
verkan, ej eller skulle våre smakelige bär och frukter så
väl svalka, förtunna och fria vår blod ifrån röta om heta
sommaren, om de blefvo kokte. Den Allvise Skaparen har om
sommaren gifvit oss växt-riket til en naturlig föda; emedan
vi, utan det samma, vid den tiden ofta skulle förgås; men
månge, om icke alle desse håfvor, kunna af en förståndig och
flitig hushållerska, äfven i vår kalla Nord, förvaras hela
vintren igenom, oss til föda och vederqveckelse. Vi hafve
brödet af jordens alster, som är det förnämsta af all föda.
Det som tilredes af hvete, föder starkast; men det stoppar
och mäst. Det hårda brödet, som våre Svenske förfäder alltid
brukte, håller tänderne vid magt, och blandas bäst med spotten,
samt blir således mera afförande och lättsmält. Vid mat-ordningen
bör ändteligen nämnas, at blanningar äro mäst skadelige; ty
därigenom blifva de helsosamaste rätter sämre, än enda mindre
nyttig rätt. Vid de stora och långsama måltider, hvarmed den
ene vännen skadar och uttröttar den andra, vore väl, om vi
af de många rätter och flera slags drycker, som vankas, endast
valde de bästa för vår smak och natur. Den tjenligaste rätt
efter vår uträkning, som alltid bekommer en viss person illa,
bör ock för honom kallas ohelsosam.
Det är ej underligt, at en fet och en mager, en saftfull och
en torr, en fast och en löshult, en hetsig och en kall, en
stark och en veklig människa, samt en, som är fallen för förstoppning,
och en annan, som plägar hafva mycken öpning, skal må af en
och samma rätt olika-väl, hälst om de vistas i olika landsorter.
Vanan har på matens verkan ganska mycket intryck; ty vi finne
ofta huru landtmannen vantrifves, och mister sin helsa vid
herskapers och stadsboars kryddade, starka och äfven lösa
eller tunna rätter, och åter huru illa en läcker person, åtminstone
i början, spisas med den fattigas föda. Den som vänt sig vid
få slag af rätter, tål ej ombyten hvart mål, mycket mindre
hvarjehanda slags spis på en gång. Förståndige Läkare, våga
ofta vid vissa sjukdomar icke at förbryta den vedertagna mat-ordning
med en annan, som vore mera regelbunden. At reta smaken å
nyo, sedan måltiden är förbi, och hungern mer än tilräckeligen
mättad, med en ny anrättning, eller så kallad Dessert, måste
hvar och en lätteligen finna vara otjenligt. De sockerbakelser,
syltsaker och frukter, som då frambäras, kunna ej annat än
blifva magen til last, förorsaka syra, och hindra smältningen
af den förutgångna maten.
Til de ting, som af oss förtäras, höra ock läkemedel. Vår
tacksamhet blir aldrig tilräckelig emot verldens Skapare för
dessa ovärdeliga gåfvor; men beklageligen så missbrukas de
så oförsvarligen, at flere nyttjat dem til fördärf, än helsa.
De äro inga matvaror, utan alle mer eller mindre giftige,
tetande eller mattande. Med läkemedel kunna ovedersägeligen
vissa nödvändigt dödelige sjukdomar häfvas, någre lindras;
men andre däremot aldeles icke botas eller förekommas. Månge
små krämpor skulle naturen bättre kunna sjelf undanrödja;
men den försvagas ofta genom konstiga afsöndringar, samt hindras
i sina verkningar, och man begriper icke, at med et litet
så kalladt oskyldigt afförande eller svettdrifvande medel
kroppens hushållning så kan förvillas, at densamma ej mera
står at rätta. Huru månge långsama eller så kallade Chroniske
sjukdomar, hafva icke genom goda lefnadsreglor och återvändande
af läkare-medel blifvit botade? Man borde verkligen ej undra,
om en vis Regent, som sörgde bättre för sina undersåtares
lif, än de sjelfve, skulle låta förbjuda all utöfning af läkare-konst
och tilsluta alla så kallade Apothek, oaktadt de dråpeliga
medel, som däruti finnas förvarade; emedan den nytta någre
få uplyfte Läkare med dem kunna uträtta, ej någonsin blir
svarande emot de missbruk, som dageligen därmed utöfvas.
Jag kommer nu til de ting, som insupas i vår kropp, dock utan
at nedsvälgas, ock sådana, som dragas ned i våra lungor, eller
ock gå in genom öpningarna och sug-rören i vårt skinn. Luften,
som är nödvändig til vårt lif, insupes genom ofvannämde vägar
och kan icke utestängas eller hindras, at meddela sina egenskaper,
hvarken genom täta väggar eller kläder, utan rörer så väl
våra kroppar, som väderglasen, hvilka vi hafve inom våra rum.
En tjock luft, utdunstningen af våta murar eller golf, ur
sjelfva jorden eller fuktigt gräs, öker så väl våra vätskor
och vår tyngd, som om vi badade oss i et ljumt vatten. En
innesluten, unken, rutten eller stinkande luft, os och rök,
i synnerhet af skadeliga mineralier, försvaga och angripa
ofta så häftigt våra nerver, at lifvet genast följer med.
Igenom vanan kan dock kroppen komma, at någorlunda tåla många
skadeliga ting. Den, som är upfödd på en sidländt och sumpig
ort, kan tämmeligen där behålla helsan; men de, som äro komne
från högländta ställen, hafva därstädes ingen sund tima, hvarföre
ej under, at de, mera än andre, längta til sina hemvist. Bättre
kan dock den förstnämda trifvas på måtteliga högder och torra
sandiga orter, ehuru luften i början kan vara honom för tunn,
i synnerhet om han har något fel på sina lungor. Höga bergspetsar
äro ej eller tjenlige at bo uppå, emedan man därstädes förmycket
blir utsatt för häftiga stormväder, och luften af skyarnas
granskap ibland där kan vara våtare, än djupare ned i dalar.
Bärgklyfter hafva ock den egenskap, at fukta sig vid annalkande
våt-väder. At välja et sundt boningsställe, är så mycket bidragande
til helsan, at mången icke förr öfvervunnit sin långvariga
sjuklighet, innan han flytt bårt ifrån en osundt landsort.
Någre hafva blifvit befriade af långsama fross-febrar, endast
genom flyttning ifrån en underjordisk eller nederst belägen
våning til en annan, som varit högre up. Den giftige luft,
som på vissa ställen i Indierna är vanlig, kan af invånarena
någorlunda tålas, men dödar gemenligen utlänningar. Af dem,
som arbeta i hvarje slags grufvor, se vi huru de kunna vänjas
vid många skadeliga utdunstningar, och andas en ganska brännbar
luft. I stenkols-grufvorna kan luften vara så eldfängd, at
hon af den minsta låga genast skulle itändas, hvarföre arbetarne
därstädes endast måste vägleda sig, och arbeta vid eldgnistror
af stålhjul och flinta: om den luft, hvilken sådane dragit
in i sina lungor, samlas i en oxblåsa under jorden på de ställen
hvarest svafvel ångan är stark, så kan den samma sedan genom
eldslåga itändas. Det är ingalunda härmed sagt, at genom vana
alla otjenliga ting kunna öfvervinnas. Nej, de kunna endast
af starkare människor til en tid tålas; men månge svagare,
som ofta äro värdigare personer, och om hvilka således vi
ej mindre böra vårda oss, sätta genast därvid lifvet til.
Den renaste luft blir ohelsosam, om vi flere gånger andas
den samma, hvarföre små, låge och nog tilslutne rum äro så
ohelsosame, hälst om flere personers utdunstningar däruti
tillika samlas. Igenom andedrägten insupes grus, dam, samt
flera skadeliga ting, i synnerhet af dem, som andas genom
munnen. Många tjenlige och otjenliga ting kunna igenom skinnet
insugas, såsom hvarjehanda smittor, ens egens och andras utdunstningar.
Man plägar påstå, at det gifver en gammal man styrka, at suga
til sig utdunstningen af en ung persons lungor och skinn,
men den samma är endast mindre ohelsosam, än utdunstningen
af en gammal och sjuklig människa. Om en gammal ligger tilsammans
med en ung, har han endast den förmon däraf, at han snarare
kan upvärma sin kalla kropp, ehuru dock någre yngre äfven
af naturen alltid äro kalle. Som kroppen lätteligen insuper
det utdunstade, så är ganska helsosamt, at hvarje morgon och
afton ömsa linne, at beflita sig om all möjelig renlighet,
och äfven lödja eller bada sin kropp i sommarljumt vatten,
i synnerhet då det kan ske vid en klar och varm dag i öpna
luften. Varma och kalla bad däremot höra til konstiga botemedel,
hvilka til vissa sjukdomars häfvande kunna vara nyttige. Läkemedels
verkan och smak vete vi ock kunna genom skinnet insupas. När
omärkelige utdunstningen är minst, när människan är hungrig,
är betagen af räddhåga, är plägad af för mycken öpning eller
annan öfverflödig afsöndring, sker insugningen genom skinnet
starkast och följakteligen blir man ock då lättast smittad
af sjukdom.
Skal människan vara frisk, så böra alla afsilningar och afsöndringar
i vår kropp ej vara i öfverflöd; men ännu mindre kunna de
hämmas utan kroppens svåra känning.
Den omärkeliga eller osynliga utdunstningen igenom huden och
igenom lungorna, är en af de angelägnaste, som hela kroppen
och i synnerhet vår blod, bättre och til större myckenhet
därigenom, än någon annan afsöndring, rensas. Denna utdunstning
förökes med förmon, icke allenast genom åtskilliga kropps
öfningar, utan ock genom skinnets måtteliga gnidning eller
borstning. Är densamma imedlertid för stark, så uttröttas
och afmattas vår kropp däraf. På det sättet kunna sådane människor,
som plägas af för mycken inbillning, eller hvilka för en ringare
orsak lägga sig imellan lakan, blifva inom sin trånga luft-krets
eller ånge-bad mera afmattade och utmärglade, än den starkaste
arbetare ute på fältet, och således efterhand få en fullkomligare
orsak at blifva liggande til sängs. Utdunstningen kan ock
för omätteligen ökas af häftigt arbete vid mycken värma, hvarföre
de gamle haft, och några södra folkslag ännu hafva för plägsed,
at vid stark solhetta och vid fina varma bad smörja kroppen
med feta saker, at hindra en för stark utdunstning eller svettning,
och således väpna sig emot luften. Den omärkeliga utdunstningen
hindras och qväfves af förut gången stark svettning, af våt
och kall luft, af drag och blåsväder, i synnerhet Nordan-
och Östan-vind. Sker ombytet ifrån stark utdunstning och i
synnerhet ifrån svettning til alsingen, blir man styf och
stel, samt tiltager stundeligen uti tyngd, til dess man ändteligen
lägges på fotesängen. Hos starka personer hämmar icke kölden
en nödig utdunstning. Det är visserligen svårt at vänja sig
vid den starkaste köld; dock finne vi, at de människor, som
bo nära Norr-polen, och hvilka njuta en rätt måttelig föda,
ej lätteligen frysa ihjäl; men deremot sätta ofta de, som
bo nära vid den Södra, lifvet til af förmycken hetta, i synnerhet
som deras aftnar och nätter äro fuktige och kalle, hvaraf
de öpnade svetthålen tiltäppas. Solens hetta påskinande, i
synnerhet på et bart hufvud, kan ensamt itända en röt-feber
och förorsaka en brådöd.Det vore därföre väl, om våre landtmän
gjorde bittigare otta, och vore i skygd under starkaste hetta.
Veklige människor, som hållit sig från barndomen förmycket
inom fina rum: hvilkas skinn är fint och öppet, hafva af hetta
och kyla, samt af drag och alla väderväxlingar de drygaste
känningar. Det kan vara tjenligt, i synnerhet för svagare
personer, at lämpa sin klädedrägt efter årstiden, och icke
anlägga försent om hösten vinterdrägt, samt om våren icke
för bittida sommar-kläder, oaktadt vi finne, at bonden i våra
Nordiska Länder, utan sin helsas mehn, kläder sig om vintren
och sommaren nästan lika. Man bör sjelf lätteligen kunna finna,
huru otjenligt det måste vara, at sitta vinterklädd i et tiltäpt
och mer än sommarvarmt rum, och sedan begifva sig ut med samma
drägt i den strängaste köld. Förnuftigare är, at vara uti
rummen nästan lika klädd, som om sommaren; men däremot bevara
sig emot kölden utom rummen genom vida kappor, som alltid
värma mera, än trånga kläder. Skulle köldens häftighet nödvändigt
fordra pälsverk, så hafve vi ock i våra Nordiska Länder därtil
tämmelig god tilgång. Ännu mera orimeligt är, at om nattetiden,
och i varma sängen och kammaren, vara med mössa och tröja
försedd, och at sedan gifva sig med blotta hufvudet eller
med nästan bara bröstet, ut i stränga kölden, då den öfriga
kroppen omhylles med de tjockaste pälsar. At förkyla bröst
och lungor, förorsakar i hastighet hos den friskade människa
de farligaste sjukdomar; men at förkyla magen, är visserligen
icke af mindre betydelse. Men så nyttigt det är, at hålla
dessa ädlare delar skäligen varma, så skadeligt blir det,
at med stoppade tröjor, bröst-lappar, helso-gördlar, flanels
och andra dubbla skjortor försvaga sin kropp. At hålla sina
fötter varma och torra, är en helsosam åtvarning, men det
är farligt, at vilja bevara dem med många par ull-strumpor.
De som en gång börjat med dylika uptog, i tanka, at väl förvara
sin helsa, blifva däraf så ömtålige, at de om heta sommaren
ej kunna bårtlägga denna sin vinterdrägt, samt då åldren nalkas,
näppeligen at hålla sig varma. Man bör vid sjelfva kölden
ej eller kläda sig så varmt, at man svettas däraf, om man
vil undvika sådana farliga förkylningar och febrar, som de
människor mäst äro underkastade, hvilka til svettning äro
mycket benägne.
Lifvets jämna och ordenteliga öpning är ock til helsan mycket
bidragande. En för ymnog öpning, som gemenligen är en fölgd
af elak matordning och smältning, försvagar tarmarna och förtager
hela kroppens krafter; men är densamma åter för trög, så kan
mycken otjenlig ånga sugas i blodet, hälst då människan är
i mycken rörelse. Starka och rörige personer, som nyttja en
skälig blanning af torra och våta varor, hafva gemenligen
hvar dag en stadig stolgång. Den som sjelf vil vänja naturen
vid en viss tima, skal sällan behöfva bruka afförande eller
stoppande medel.
För mycket urin-låtande afmattar njurarna och blåsan, samt
uttorkar blodet; men dess afstannande eller dess felaktiga
afsilning, då endast den tunna vattenaktiga delen afskiljes,
har däremot de svåraste fölgder med sig.
