TAL
OM DEN RÄTTA ÅLDERDOMENS ÄRNÅENDE, HÅLLIT FÖR KONGL SVENSKA
VETENSKAPSACADEMIEN
VID PRAESIDII NEDLÄGGANDE DEN 4 MAJII ÅR 1763.
AF DAVID SCHULTZ;
M. D. Artis Obstetriciae Professor & Director Regius.
Nådige
Herrar!
Mine Herrar!
De fläste människor födas friska, men få hinna til sitt tilärnada
mål eller til den rätta ålderdomen. Smittosame sjukdomar,
som ej kunna undvikas, och vådelige händelser, bårttaga mindre
delen; men en långt större myckenhet förgås af en oförnuftig
och öfverdådig vanskötsel, både vid de första och senare åldrar.
Aldrasist af alla kreatur är människan förmögen, att föda
och sköta sig sjelf. Förqväfvas icke desse späde varelser
vid den första tiden de äro under andras vård, af onaturliga
konster, om hvilka jag vid annat tilfälle talt; så lägges
ändock redan grunden til deras svaghet och ohelsa vid de tilkommande
åren.
Då barnen tilväxa och börja at kunna vårda sig sjelfva, så
förledas de af efterdömen. Ofta hindras deras naturliga och
nyttiga begär efter mild och smakelig föda, och efter en otvungen
lefnad. De vilja gärna äta litet och ofta, leka sig trötta,
och sedan sofva länge. Deras öme och lättrörde känslesträngar:
deras blöta, eftergifvande och växlande hinnor, rör, köttrådar
och ben, fordra och en sådan hushållning; men de äldre skynda
sig af en otidig sjelfklokhet, at vänja barnen vid det lefnadssätt,
som dem är smakeligast: och som få af de äldre sjelfve begripa,
huru otillräckelig deras kunskap uti vigtiga sanningsmål är,
så är ej heller underligt, at de så ifrigt bemöda sig, at
undervisa barnen uti förmenta storverk. De hinna ej väl öfver
det sjette året, förän de innestängas i sina rum, och förses
med egna Läromästare; men beklageligen så betages därigenom
barnens krafter och förmögenheter, hvilka endast småningom
tiltaga, och förbytes då tillika deras förra glada och milda
sinnelag. Vore föräldrar, eller de som med barnen skola omgås,
mera fullkomlige mönster, så behöfvdes ej många böcker, eller
långsamme och djupsinnige föreställningar, at göra lärlingarna
likavettiga och välsinta; men det är dåraktigt, at sådane,
som i barns närvaro förifras, falskas, och begå andra oseder,
skola sedan genom hugg och tvång kunna göra lärlingarna, eller
rättare sagt, bättre än sig sig sjelfva. Föräldrar och Lärare,
som rätteligen förstå göra sig vördade, kunna utan hårdhet
så väl få barnen goda, som skickelige Förmän, hvilka väl upfylla
sina skyldigheter, kunna göra goda underhafvande. Det är oförsvarligt,
at icke afhålla barn ifrån sjelfsvåld och oseder; men ofta
blifva desse til sinne och kropp försämrade, då deras lifliga
begär och vilja för mycket qväfves.
Ingen stor människa har ännu funnits, som icke haft de häftigaste
begärelser: forntiden gaf oss däruppå många mönster, men nu
förtiden blifva människor, ej af natur, utan af upfostran,
veklige, rädde, falske, håglöse, ja för sig och hela sit släkte
onyttige, om ej skadelige. Huru lätt skulle vi icke kunna
känna barnens hjärteslag, om vi ej bittida skrämde dem ifrån
at visa sig sådane, som de äro? Har deras hog varit felaktig,
så kunna de ej genom hård medfart förmås at älska dygden,
utan komma endast at dölja sina fel så länge de stå under
andras styrsel. En vis ledare däremot nyttjar et barns otjenliga
böjelse eller vilfarelse sig til uplysning för det tilkommande:
han vet at rätta det samma, utan at barnet sjelf kan blifva
det varse, och tager olika mått efter vart och ets olika böjelse
och förmåga. Lagom rörelse och öfning är för människans kropp
och förstånd nyttig, men för mycket arbete och för trägna
tankar utmatta oss; så förhåller det sig och med den förmågan,
som kallas minne. Om förståndet kommer senare än minnet, som
så många påstå, så tvingas ju barnen at minnas det de icke
förstå; man finner, at de gerna vilja begripa alt, och fatta
hela meningar; men äro ganske rädde för sådana ord och minnes-läxor,
som löntagande läromästare för sina egna beqvämligheter updiktat.
De fleste lärare visa sig mera angelegne om, at göra fina
underhafvande boklärda, än förståndiga och goda; men det lyckas
ofta så illa, at om desse lärlingar icke blifva aldeles förbryllade,
så få de för boken största afsky och ledsnad, hvilken ibland
aldrig, ibland då först förgår, när de vid mognare år hunnit
hämta mod och krafter, samt blifvit ledige ifrån Skolmästarens
styrelse, då och sådane inom kårt tid tiltaga i vett och redig
lärdom, sedan de förglömt större delen af deras förra utanläxor.
För andra går det senare, eller öfvervinna de aldrig de föredomar
eller olater, som de förvärfvat sig i deras Läromästares besvärliga
sällskaper. Ofta har så händt, at de som i förtid skolat göras
til gammalt folk, hafva sedan förblifvit barn i all deras
lifstid, hälst när de i otid smickrars därmed, at ingen ting
vore öfver deras barnsliga begrep och förmåga. Det fordras
i sanning mycket förstånd, tid och tålamod, at rätteligen
undervisa och handleda barn; men den är otjenlig til upfostrings-verket,
som lika ofta med lärlingen ledsnar, tappar mod och saktmodighet.
Jag skulle ej såm länge uppehålla mig vid detta ämne, som
Sedolärare egentligen tilhör, om jag ej vore öfvertygad, at
et gladt hjärta, endast kan tilverka et godt blod, och at
däremot räddhåga, tvång och stillasittande förtaga barnens
helsa och förmögenheter. Den växt och de krafter, som nu förkårtas
eller qvävjas, kunna ej i de senare åren återfås. Deras försvagade
känslo-strängar göra dem fallne för Convulsiva sjukdomar:
deras saftfulla kropp, som hålles ganska varm, och ej nog
röres, underkastas utslag, bölder, utsot och maskar, hälst
då barnen skola nyttja samma stadiga, blandade och hetsiga
spis eller lefnadssätt med de äldre. Däraf at de förmycket
hållas inom rummen, så blifva de veklige och ömtålige för
luftens omväxlingar, samt antastas af hvarjehanda förkylningar
och febrar. En enda ådragen sjukdom i dessa år kan ock lämna
det intryck och den svaghet efter sig, som kroppen måste i
hela den öfriga lifstiden vidkännas.
Då ynglingen öfverlefvat det andra sjutalet, och är imellan
det 14:e och 21 året så blifver han fallen för nya sjukdomar.
En förut okänd värma, nya retelser och nya afsilningar börjar
i dess kropp. Dess upeldade blod bryter ofta ut genom de svaga
rör inom hvilka det är inneslutet, helst ynglingen, ehuru
ovan han kan vara vid rörelse och arbete, gemenligen är omåttelig
i alt sitt företagande. Dess ledare, som längtar, at snart
af fin upfostran blifva hedrad, sysselsätter utan uppehåll
dess eftertanka. Man har utan tvifvel i nyare tider funnit
några lyckliga vedermälen, at hos en yngling kunnat igenkännas
en gammal mans vishet och lärdom; men huru litet tack är icke
densamma sin läromästare skyldig, hvilken med sin flit gifvit
honom vissa kunskaper några få år bittidare men däremot ådragit
honom en sjuklig kropp och en förkårtad lifstid. Med de fleste
åter händer, at sedan de efter mycket hufvudbry och mycket
nattvak försvagat sina känslosträngar och fördärfvat sina
vätskor, ändteligen lärt minnas och äfven begripa andras mångfaldiga
tankar, så stanna de gemenligen sedan på en gång ut i deras
hastiga lopp. De komma både til kropps och sinnes svaghet,
at likna de växter, som upskutit i drifhus, hvilka endast
hava det utvärtes formliga anseendet. En frukt, som med konst
drifves til hastig mognad, blir sällan så god och kraftig,
som den, hvilken framkommer efter Naturens tågliga ordning.
Upfostran i dess behageliga år af människans lefnad, bör både
til sinne och kropp vara ganska laggran; ty sådant skick,
som ynglingens hjärteslag får, då han uphör at vidare tiltaga,
eller då han stadgas, sådant blir det gemenligen för hela
dess lifstid. Den vilfarelse och oredighet uti begrep, som
han nu insuper, komma och sedan alltid uti de senare åldrar
at vidlåda: likaså kommer äfven dess invärtes och utvärtes
kropps delar, at behålla den ställning de nu antaga. Uphetsas
eller försvagas dess blod, inelfvor och kropp i allmänhet
genom öfverflöd uti mat, dryck, rörelse, genom arbete öfver
förmågan, hufvudbry eller vissa begärelsers otidiga utöfning,
så sätter han snart nog, eller åtminstone inom det fjerde
sjutalet lifvet til, antingen genom häftiga sjukdomar, eller
våldsamma Febrar, eller får den oförsigtiga ynglingen drygt
betala hvarje sin förseelse vid de tiltagande åren.
När den manliga eller medel-åldren kommer, som är tjenligast
til släktets fortplantning, til syslor och arbete, så får
mången af förut gången elak hushållning aldrig känna den styrka,
som vid dessa år skulle förväntas, eller åtminstone får han
en ganska kårt tid at njuta et fördelaktigt stillestånd af
kropps och sinnes krafter. Har en man ordenteligen fått mogna
och stadgas, så kan den samma utstå mycket arbete, utan at
svikta under bördan. Han är i den åldern utsatt för brånader
eller inflammationer på hvarjehanda ställen, i synnerhet uti
bröstet, och för de starkaste febrar, om han råkar förkyla
sig eller förmycket försöka sina krafter. Blodet stiger ej
mera så lätt upföre, hälst vid brist af rörelse, hvarföre
han plågas af Gyllen-åder. Ådrager han sig någon Chronisk
sjukdom, så rotar den samma sig mera, emedan dess fasta delar
svårligen tågna. Han bör nu vid detta år tilse, at ej genom
fin matordning och öfriga kropps skötsel, de flytande och
fasta kropps delar för hastigt tjockna och stelna.
När ändteligen åldren omärkeligen, eller oss liksom ovetande,
hunnit nalkas, och de dagar börjar komma, som ingen behaga,
men alla längta at kunna ernå; så kallna och förtorkas våra
redan mindre rörlige vätskor: våra hinnor, rör, ådrar, kött
och ben mista sin spänstighet, blifva sege, krympa tilsammans,
sammanväxa och hårdna, oaktadt de med mer eller mindre fetma
kunna vara omgifne. Deras saftlösa kropp blir ofta så lätt,
at densamma ej sjunker i vattnet, hvarföre sådana blifvit
i forntiden oskyldige för trolldom brände. Vil en åldrig förmycket
lita på sina darrande lemmar, försöka sådant arbete, som mödar
hans bröst, eller i öfrigt framfara i likhet med unga människor,
så räcker hans styrka ej länge til, utan kan tvärt om i et
ögnablick öfvergifva honom. Har han förut visligen arbetat,
så behöfver och bör han njuta frukten af sin möda, och meddelar
han endast verlden, sina gjorda förfarenheter, så är han densamma
ej mera skyldig. Han bör akta sig för luftens våldsamheter,
som han vid sin förminskade utdunstning svårare öfvervinner
de sjukdomar, som däraf kunna härflyta. Han nödsakas åter
börja, at lefva med barnen lika, dock utan at på en gång ändra
sitt lefnadssätt. Han måste för hvarje år äta mindre, men
ofta. Han väljer sådana rätter, som äro löse och lättsmälte,
hvilka lämpa sig bäst med hans lossnade och utfallna tänder,
samt försvagade maga. Man plägar gemenligen föreslå en mycket
värmande och födande mat; men den bör dock med måttelihet
nyttjas, som den samma är torkande och merendels svår at förena
med våra vätskor. Af samma orsak bör man med varsamhet omgås
med åtskilliga hetsigare drycker, oaktadtde af många ganska
åldriga personer blifvit brukte. Det är för en gammal man
tjenligt, at sofva mer än förr, ehuru hans uttorkade hjerna,
hvarjehanda bräckligheter och bekymmer ej sådant alltid tillåta.
De obehagliga känningar af sina krämpor måste vidkännas, och
i hogkomsten af förra nöjen, förorsaka hos honom otålighet
och missnöje öfver den tiden, som nu för honom är närvarande.
Han bör ej bry sitt trötta hufvud för mycket: sällan hinner
den blifa åldrig, som har et bekymmerfullt sinne. Åldern är
endast för dem til kropp och sinne drägelig, som hafva fört
en sedig och ärefull vandel: som hafva ingen ting at rädas
före: hvilka ännu kunna älska människor, fägna sig åt sin
afföda, och ej afundas öfver de skatter eller förmoner de
skola qvarlämna. Sådane blifva sina slägters glädje och efterdöme,
de vördas och betjenas med nöje af de yngre, som de förbundit
sig, och sakna aldrig inom sig den verkeliga lycksaligheten.
En 30 årig man är föga vis, om han ej redan funnit, hvad hans
kropp sundt är; mycket mera borde en gråhårig hafva nyttjat
en mångårig ärfarenhet sig til rättelse. Hans krafter böra
kunna utstaka för honom gränsen til hans arbete. Ungdoms begärelser
försvinna af sig sjelfva, eller åtminstone påminner Naturen
tydeligen skadan af deras utöfning, innan förmågan helt och
hållet uphör. Åldrige undslippa ofta smittor och gångbara
farsoter och förgå ibland af sig sjelfva deras förra sjukdomar;
deras bristfulle afsilningar, deras salta blodvatten, samt
hårdnade vätskor och trådar, göra dem fallne för andra krämpor,
samt hvarjehanda förstoppningar uti inelfvorna, stenplågor,
ledvärk, andetäppa, hosta, utslag, ögonslusser, hudlösheter,
blodstockningar, kallbrand, svindel, dåningar, slag och brådöd.
Åderlåtningar och andra bote-medel böra vid deras krankheter
med mycken sparsamhet nyttjas, som de svårligen nu mera af
kroppen tålas; någre af dessa långvariga sjukligheter äro
obotelige och någre åter verkeligen bidragande til deras lifs
uppehälle. Mycket mindre finnes någon läkedom, som förmår
återgifva åt en åldrig en ung mans styrka, Han saknar icke
så noga sin förlust, som alla dess förmögenheter efterhand
aftaga, och han ändteligen då högsta åldren kommer, förglömmer,
om icke nära sig sjelf, åtminstone verlden, samt, vid sin
försvagade syn och hörsel, ser och hör föga af dess retelser
och buller. Rätta ålderdomen blir hans sista, naturliga och
oundvikeliga sjukdom, då vätskorna tryta och konstbygnaden
blir vanmägtigt at vidare röras.
Desse särskilde åldrar kunna ej fullkomligen utstakas til
några vissa årtal, som deras tiltagande, bestånd och varaktighet
hos människor äro ganska olike. Mången 50 årig tryckes redan
af ålderdomens börda, och somlige 70 årige hafva ännu icke
förlorat manlig styrka. Vårt lif varar eljest 70, och det
högt kommer, 80 år. Sällan hinner någon fylla et helt hundra
tal; dock finnas några vedermälen på ringare personer, i synnerhet
invånare på torra, höglänta ställen eller öar, hvilka öfverlefvat
halft annat Seculum, ja, vi hafve ännu vid de nyligen förflutne
åren et ojäsaktigt bevis på en man, hvilken hunnit til 185
år. Då det kommit til den högsta ålderdom, hafva karlar, så
mycket vetterligt är, förmått lefva längre än qvinkönet. Inga
år äro i synnerhet mera föränderlige, eller farlige än andra,
som man förmodat om 7 gånger 7 , 7 gånger 9, och 9 gånger
9 eller det 49:de, 63:dje och 81:sta året. Upfostran och lefnadssättet
äro väl i synnerhet bidragande til människors olika åldrar;
men så kan och mycket tilskrifvas deras förfäders helsa och
styrka. Mången förnäm ätt plågas af sina egna krämpor, til
dess den aldeles utdör, då däremot den ringa bonden meddelar
sin afföda helsa och styrka, om han icke förmår tilägna densamma
andra förmåner. Vi se och nogsamt hos våra närmaste anhöriga,
djuren, huru slag och slägten kunna för långliga tider fortplantas.
Sedan jag uprepat alla åldrar, bör jag anföra de särskildta
mål, som underhålla eller förstöra alla samfältas helsa.
Den, som sätter värde på sin helsa, granskar noga myckenheten
och egenskapen af det han ärnar förtära. En bör dricka och
äta för at släcka sin törst och sin hunger, eller at återfå
sina krafter; men går någen vidare, än kroppens behof tilsäger,
så blifver han tung och det helsosamaste mister sin goda egenskap,
emedan hvar kropp förmår at sköta endast en viss myckenhet.
Man har velat utsätta såsom tilräckelig föda för en fullvuxen
person på et helt dygn, 8 unce til et skålpund af kött eller
fiskvaror, 12 til 15 unce af bröd och andra ting ur växt-riket,
2 til 3 qvarter af våt-varor och vattenaktiga dricker, samt
1 qvarter af mat-vin eller öl; men så kunna lefnadssätt och
kropps bygnad göra dessa reglor ganska föränderliga. Den som
äter mäst, och förtär den starkaste mat, födes ofta i följe
af elak smältning minst, och blifva felaktigher i första kokningen
sällan förbättrade i de senare. Af förfarenhet vil man intyga,
at frossare ej så länge uthärdat, som starke drinkare: det
synes och vara lättare, at afhjelpa hetsiga dryckers öfverflöd,
ehuru de samme, som mera lättblandade med våra vätskor, i
början häftigare angripa kroppen. Några vedermälen torde väl
kunna anföras uppå starka frossare och drinkare, som lefvat
tämmeligen länge; men huru många hafva icke förgåtts vid så
skadeliga försök? Flere människor af svag och klen sammansättning
kunna däremot namngifvas, hvilka genom en måttelig lefnad
hunnit til hög ålder. De gamle sade, at kroppen bättre tål
öfverflöd än brist; men vad dryck och spis angår, så är väl
rådeligast, at uphöra med bägge, medan de ännu smaka tämmeligen
väl. Hunger däremot uttorkar våra vtskor och gör dem skarpa,
samt angriper nerverna. Om någon blifvit utstäld för hunger,
så är det försigtigast, at ganska tågeligen hämma den samma:
lika så bör man förhålla sig mycken törst. För en medelåldrig
är rådeligt, at äta mindre uti tvånne til trenne mål, än at
förmycket på en gång utspänna magen; dock bör densamma ej
öfverlastas med ny mat, innan den förra hunnit smälta undan.
För dem, som ej kunna sätta gränsor för sin matlust, torde
vara bäst, at häldre äta et enda mål, än öfverflöda flere
gånger. De som afvänt sig at äta om aftnarna, må och sedan
illa, om de afvika ifrån sin plågsed.
Af drycker är kallt vatten för människan och för alla djur
den naturligaste. Det vatten är det helsosamaste, som är klarast,
och som har hvarken smak eller lukt, hvilket och plär vara
oblandadt af alla främmande delar. Snö-vatten på landet och
äfven rägn-vatten, som ej runnit af tak, plär i synnerhet
ega dessa egenskaper. Därnäst plär vatten utur källor och
brunnar vara smakligast; men det är ofta blandadt med mer
eller mindre skadeliga salter eller mineralier. Vatten ur
klara floder, försedde med sandig botten och starka fall,
äro föga mindre helsosame; men sjö-vatten bör endast brukas
i nödfall. De bästa slags vatten, hvilka äro rena af sig sjelfva,
behöfva naturligt vis ej genom upkokning, destillerning, eller
silning med duk eller sten at rensas, hälst alla dessa konster
antingen bårttaga några goda egenskaper af vattnet, eller
illägga några otjenliga och obehagliga. Med kallt vatten ensamt
kan både helsan vid magt hållas samt återställas, och är den
utlåtelsen, at mineralen bär namnet och vattnet gör gagnet,
icke så aldeles ogrundad. Varma vatten-drycker äro åtminstone
för en frisk människa otjenlige. Det varma vattnet för sig
sjelft fördärfvar länderna, slappar, utvidgar och mattar mage,
tarmar, nerver, ådror, njurar, ja, snart sagt, alla kropps
delar på en gång; så at väderplågor, magref, sten, darrande
lemmar, yrsel och hjärtklapning blifva säkre fölgder. The,
Caffe och Chocolad, som pläga tilredas med varmt vatten, förtaga
ingalunda dess skadeliga verkan, utan snarare föröka densamma.
The-växten är giftigt innan det mäst flygtiga blifvit genom
eld och tid fördrivit. Caffe har genom bränning blifvit skarpare,
och Chocolad är både förmycket fett och kryddadt. Malt-drycker,
som äro gjorde af goda varor, blifvit väl kokte och lagom
gäste, som äro klare och hvarken färske eller sure, utgöra
en af våra helsosamaste drycker. Et svagare dricka kan, lika
som vattner tjena, at utspäda de stadigaste rätter vi hafve
förtärt, och tillika skölja vår kropp; men som denna dryck
är blandad, och tillika gäst, så fordras åtminstone vana,
at vid alla tilfällen hafva utaf densamma lika god verkan,
som af vattnet. Et godt öl, måtterligen tagit, styrker och
värmer vår kropp, och gör honom fet; men drickes det til öfverflöd,
i synnerhet utan rörelse, så förtager det matsmältningen,
gör yrsel och många andra svårare eller senare fölgder. Oförfalskade
och oskadde viner, ganska sparsamt nyttjade, uplifva vår kropp;
men missbrukas de, så hafva de samma en liknande verkan med
öl, som til öfverflöd nyttjas; dock så, at viner först mera
uphetsa, men sedan kyla och utmärgla vår kropp, föda utaf
sig syra, angripa känslesträngarna, samt förorsaka stenplågor,
gikt, eller ledverk. Vi vete af tilräckelig förfarenhet, at
de människor, som öfverflöda med starka malt-drycker, skämma
sin helsa på hvarjehanda sätt; men plågas icke af den så kallade
podagren och mycket sällan af sten; men däremot befrias icke
bonden af dessa pinsama sjukdomar ibland de folkslag, som
ständigt nyttja vin, sitt starka arbete oaktadt. At viner
och starka drycker, ensame til öfverflöd nyttjade, äro skadelige,
lärer ej vidare tarfva bevis; men de blifva det ännu mera,
blandade med mycken mat, eller om den senare i synnerhet förtäres
efter förut gången dryckenskap: de njutne våt-varor föra den
råa, otilredda eller så kallade okokta matsaften med sig uti
blodet, hvilken naturen sedan ofta blir oförmögen genom andra
vägar at afskilja. Både vin och öl, äfven de bäste med helsans
goda bestånd alltid umbäras. Af viner äro de röda gemenligen
magstyrkande, de syrlige mindre hetsige, och däremot de söta
mera födande, men gripa tillika af alla mäst an hufvudet.
De fläste, i synnerhet af de hvita slagen, förädlas genom
tiden; men så böra de ock då sparsamare drickas. Det är en
blygd för människo-slägtet, at bränviner, lika mycket hvaraf
de tilredas, skola kunna räknas bland drycker. De göra en
bränad och skörhet i de fasta delarna och förtorka de flytande.
De reta, och synes först styrka och värma magen; men försvaga
efteråt denna verkstad för våra safter. Genom fortfarandet
af deras bruk, blir man darrande, magtlös och ändreligen til
all ting onyttig, samt kan uti ingenting annat finna någon
kraft. Sällan har någon eftertanka, förbud, eller brukta konster,
kunnat försaka denna dryck, som förstör och föröder människor
och säd, utaf hvilka bägge vi äre i största brist. Bränvin
hade uti en lyckelig stund blifvit upfunnit, om det endast
nyttjades, at draga kraften ur vissa läkemedel som ej med
något annat kunnat uplösas. Utspädas bränviner af säd eller
drufvor, Arrac och Rum, med vatten, så blifva de mindre hetsige;
men skada lika väl om därmed öfverflödas. Syrans myckenhet,
hvarmed desse drycker pläga upblandas försvagar ock känslo-strängarna.
Andre gäste drycker af honung, frukter, bär och vegetabiliska
safter, antingen de äro hetsige eller kylande, äro nyttige,
om de äro väl ansade, och hvar efter sitt slag nyttjas måtteligen.
