Finnar (2/2)

"Den lågmält och ofta i bas talande finnen, som använder korta, kärva uttryck, ofta träffande, är fullkomligt att lita på i vänskap."

Finnen är till den grad en samfundsmänniska, en kollektiv varelse, att han vill känna sitt eget folks atmosfär omkring sig för att kunna trivas. I finskan är muukalainen (främling) närmast ett skällsord, meikäläinen (en av de våra) närmast ett smeknamn.

Det finnes väl knappast en finne, som icke blir glad, om han tilltalas på sitt eget språk. Då försvinner vanligen all tidigare visad vresighet, han har liksom större kontakt med personen i fråga. Han vill också gärna draga folk in i sin egen åskådnings- och nationalitetskrets, Därav hans styrka i propagandan.

“Finnarna ta inte intryck av utlänningar, utan försöka i stället förfinska alla utlänningar, som komma till deras land”, skriver Abu Hassan.

Vi ha hittills trott avundsamheten vara en kunglig svensk egenskap, men en författare, som tydligen icke saknar galla, skriver:

“Värst av våra egenskaper är avunden. Detta folk tål icke någon man, som är huvudet högre än andra, icke ens om han vore “en vanlig finsk man”. Det kan icke ens komma i fråga, att en man av ett annat parti skulle kunna få något erkännande, men även inom det egna partiet bildas klickar, vilka stundom öppet, stundom i all stillhet kämpa mot varandra. Grunden för dessa inbördes stridigheter är mycket sällan principiella meningsolikheter, utan vanligen personfrågor, som bero av avundsjuka. Samma fenomen kan man naturligtvis konstatera även på andra håll, men hos oss är det alldeles speciellt kraftigt och iögonenfallande. En sekundär fråga är i detta avseende, huruvida denna småaktiga avund beror av vår nationalkaraktär eller av de trånga vyerna under vår långvariga underkastelse under främmande välde. Sannolikt ha alla dessa faktorer medverkat därtill. Huvudsaken är emellertid, att vi äro behäftade med alltför mycken småaktig grälsjuka och avund. Denna företeelse är så mycket egendomligare, som vårt folk i allmänhet har sinne för humor, vilket framträder i allmogens dagliga liv och i vår litteratur. Men vi sakna befriande humor i vårt dagliga liv. Vi se på alla frågor så högtidligt och allvarligt, att vi förlora sinnet för proportionerna. Man behöver blott betrakta det mäktiga Englands politiska liv för att förstå, vilken betydelse en i rätt tid framförd välvillig humor kan hava. Hos oss förbytes humorn, om man någongång försöker sig på den, till bitter satir. Av denna omständighet beror även delvis det, att personer av olika partier överföra sin politiska envishet och motvilja även på privatlivets område, vilket även är ägnat att förbittra vårt liv.”

Vresighet. Trumpenheten i det finska kynnet påtalas också:

“Hos oss fördystras man mestadels”, säger W. Ruin, “där man ej arbetar eller bråkar eller kanske tränar sig för en idrottstrofé; vilket allt i grunden är att tumma på medlen, men ovisst skjuta framför sig målen, leva i förberedelsens tecken, sällan i uppfyllelsens.

Men är det ej otacksamt tal, invänder väl någon, har ej Finland vederfarits uppfyllelse mer än något annat land? Ja, men vi äro ej riktigt glada därvid. Främlingar, som på länge ej gästat landet och nu komma hit, förvåna sig däröver, tycka att vi borde vara oavbrutet glada sedan 1918. Men vi ha liksom glömt den konsten.”
När finnen har motgångar eller är på dåligt humör, så är han det med besked. Han blir antingen misantropisk eller vresig. I det förra fallet drar han sig undan folk och låter förtreten stanna inom sig själv, i det senare fallet visar han sig butter mot andra, svarar icke på tilltal eller ock med ett kort och tvärt “jag ids (gitter) inte!” Han gör också mycket “i harmen”, som han senare ångrar. Ibland går det ut över andra, men ofta över honom själv - finngumman hade “ost och bröd i barmen, men åt det int' i harmen”.

Man skall dock icke låtsa om hans misshumör. Han blir god igen, om ock mången är nog så långsint, och då ser han helst att ingen fäst sig vid det och tror gärna, att så varit fallet.

Mången skyller detta sinnelag på naturen. Mot detta betraktelsesätt opponeras i en tidning:

“Det skulle leda till en alltför mekanisk uppfattning att tillskriva yttre klimatologiska faktorer allt som sker på de mänskliga instinkternas och det mänskliga viljelivets område. Ingen kan mildra kölden, förkorta vintermörkret, lyfta solen högre och göra rymden vidare över vårt molntyngda, frusna och solfattiga land. Vad som i rent yttre avseende gjorts för att bryta isoleringens ödslighet är dock icke ringa. Järnvägen och bilen, telefonen och radion har under årens lopp brutit avskildheten och instängdheten. - Enslighetskänslan och ödemarksförgrämdheten ha hos oss blivit i alltför frikostig grad politiskt utnyttjade. Folklynnet pendlar mellan tungsinne och överdåd, mellan ruelse och vildhet.

- Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan,

skriver Levertin i sin dikt “Folket i Nifelhem”. Men då gästen stundom kan visa även dåliga sidor, så är ingenting enklare än att helt förbjuda honom, för att i fortsättningen vara befriad från frestelsen att krusa honom. Det är ont om rikedomar i landet och arbetet är strävt. Javäl, låt oss stifta en lag som gör det lika för alla och livet lätt att leva! Den kulturella trivseln är inte överhövan stor. - Livet vimlar av fiender såsom skogarna av troll i forna dagar. Genom en serie av besvärjelser, förbud och statsåtgärder får man dem fördrivna. Vi berömma oss ofta av att stå naturen nära och att tills vidare vara oanfrätta av kulturfolkens nervösa åkommor. Men uppgiften om naturfolkens goda nerver är i stor utsträckning en myt. Ödemarksfolkets skrock och vidskepelse går igen i vår politik. Den bär i många stycken neurastenins drag. Vi ha fått ett politiskt läseri, som utesluter jämvikt och sinnesbalans. - Vi få icke ge oss ödemarksskräcken i våld.”

“Finnarna äro ett nordiskt folk trots att naturen begåvat dem med ett sydländskt temperament”, skriver märket Abu Hassan.

Finnen klandras ytterligare för att vara i avsaknad av skamkänsla och ridderlighet. Ett finskt ordstäv säger visserligen: “det är min starka sida, att jag ej skäms”. Men å andra sidan är det farligt att såra den mycket ömtåliga finnen, ty då kan han lätt visa sitt våldsamma sinnelag.

Finnen har svårt att förlåta, men ännu svårare att be om förlåtelse. Han tror att detta på något sätt skall nedsätta hans värdighet och anseende, och styvnackad som han är, kan han inte förmå sig att bryta det pansar han själv byggt omkring sig.

Ridderligheten står kanske icke så högt i kurs som bland germanska folk, men ofantligt mycket högre än hos öst- och sydeuropeiska nationer. En finne kan bära hand på sig själv av sårad stolthet, men har svårt att förstå, att man genom ett självmord kan avtvå en fläck på anseendet.

En förmånlig befattning söktes strax efter slutat frihetskrig av två personer, en finne och en finlandssvensk. Den senare hade i följd av olyckor under “den röda tiden” icke i tid fått en meriterande skrift fullt färdig, anhöll om ett par veckors förlängning och fick svaret “gärna, om blott medsökanden icke har något däremot”. Men denne opponerade sig bestämt: “Är det tänkbart, att jag skulle släppa en så enastående fördel ur händema?” - Det gällde en befattning av etisk-idealistisk natur.

När Rolf Lagerborg hade yttrat i en intervju i Stockholm: “Tror ni att en fattig fan icke helst slipper att, medan han är i paradiset, tänka på den tandagnisslan, därifrån han kommer”, vållade detta en hejdlös storm i det äktfinska studentlägret. Man uppvaktade honom med visselkonserter, kattserenader, hånfulla tillmälen och skarpa skrivelser.

Juhani Aha uttalar i ”Otava” sin mening om huru en finsk gentleman borde vara beskaffad. Som en efterföljansvärd typ uppställde han “en lugn, tillförlitlig, behärskad nämndeman, fåmäld, men vägande sina ord, talande i ordspråk och vändningar, i vilka århundradens visdom koncentrerats.

Ty allvar, stadga, rätlinighet (åtminstone hos österbottningar), måttfullhet och yttre värdighet ha alltid varit uppskattade egenskaper hos finnen.”

Flegman. Till den finska flegman hör naturligtvis en god portion maklighet, för att icke säga lättja.

“En tok arbetar mycket, den kloke lever med mindre.”

“Inte lever man med arbete, men med knipslughet.”

“Ingenting finnes så rikligt som tid.”

“Uppskjut icke till morgondagen vad du möjligen kan lämna till i övermorgon.”

Det är gott om dylika ordstäv. Men gäller det, kan finnen arbeta som “en hel karl”.

“Finnen arbetar i ilskan”, säger man bland finlandssvenskar.

Men att här också kan arbetas äro t. o. m. utlänningarna villiga att medge. Dansken Johan Skjoldborg, som reste i Finland 1928, skriver:
“Jag fick ett livligt intryck av huru strängt det arbetas i detta land. Jag såg ett folk i energiskt arbete, ett folk i vårens tecken, ett folk fyllt av dröm och tro, ett vaknande folk i kraftutveckling efter frihetskrigets dagar.”

“I Sverige, Norge och Danmark förnimmer man”, skriver en amerikanska, “den lugna undertonen i allt arbete. Särskilt i Sverige har man tid och arbetsro, man kan unna sig meditationer och annan andlig lyx. I Finland härskar däremot samma intensiva arbetsiver som i Amerika, samma oavbrutet eggande framåtdrivande. - Av alla länder i Norden påminde Finland mest om Amerika.”

Ett finskt ordspråk harmonierar med den förmåga att icke ge tappt som är finnen så säregen. “En kvinna må återvända på halva vägen, en man måste gå fram till slutet.”

Flegman understrykes i följande ordspråk:

“Gud har ingen brådska skapat,
den är onda världens påhitt.”

Som brottarnation stå finnarna utom fråga främst bland alla världens folk. “Det är någonting visst i det finländska kynnet som betingar denna överlägsenhet: energi, envishet, förmåga att hålla ett grepp, men dessutom en kontemplativ läggning, som hjälper att fundera ut nya grepp och konster”, skriver märket Allround.

Värdighet - torr humor. Mången säger, att finnen icke har sinne för humor. Rättare vore kanske att säga att icke all humor tilltalar honom. Men den som hört i vilka väldiga upplagor t. ex. märket Veli Giovannis små anekdotböcker gå ut eller sett huru den savolaxiske humoristen Ernst Lampén uppskattas eller som vistats någon tid bland allmogen i Savolax, kan dock icke tvivla på finnens läggning för skämtet. En annan sak är att han vill uppträda värdigt, ofta nog med krystad värdighet, med s. k. “kyrlanim” och lägger sig till med “kyrkhosta”.

Vid föredrag och i festtal få icke humoristiska vändningar förekomma, de skola vara torra och sakliga och kunna gärna vara svamlande, blott detta sker i retoriskt väl svarvade fraser. Finnen som eljest gärna är tillbakadragen, är icke blyg för att uppträda offentligt, n. b. på sitt eget språk, då han vanligen kan lägga sina ord väl och har, som han själv säger, god supplik. Han uppträder ofta med patos, ty han vet att åhörarna sätta värde därpå. Den gråtpatos som finska recitatriser och recitatorer oftast använda, skulle helt enkelt icke låta sig göra i svensk uppläsning.

Finnen anses i allmänhet icke vara snarfyndig, kanske dock savolaxarna utgör ett undantag. Finnen står ofta svarslös och är eftervis. Men ett kvickt eller hellre bitande svar uppskattas högt, och den som kan giva sådana, anses utan vidare vara begåvad.

Det berättas om en slagfärdig finsk domprost, som en gång vid ett festligt tillfälle fick plats vid sidan av generalguvernör Bobrikovs huskaplan, att han råkade i dispyt med denne om vilket språk Kristus helst använde. Finnen höll på hebreiska, men ryssen påstod att det nog var ryska han kunde bäst. De grälade länge om saken, men slutligen sade finnen:

“Jag tror nog ändå att Ni har rätt, Kristus måtte ändå ha kunnat ryska rätt förträffligt.”

“Nå, där ser Ni, vad kom Er att ändra åsikt”, sade ryssen.

“Jo, i skriften står, att Kristus nedsteg till helvetet och predikade, och huru skulle de ha förstått honom där nere, om han ej talt ryska.”

Knipslughet är dock långt ifrån främmande för det finska folkIynnet. Våra domare kunde berätta om tusen mer eller mindre finurliga försök att slingra sig undan rättvisans griparm.

Dygder och odygder. Man beskyller finnen för bristande tacksamhetskänsla. Någon har sagt, att den finska tjänaren alltid vill lämna ett dåligt intryck efter sig, när han eller hon flyttar, oberoende av huru de blivit bemötta. Men skall man höra på klagomål över tjänare från värdfolkets sida eller tvärtom, råkar man vanligen in i det rena skvallret. Så därpå är inte att lita.

Värre är det med den politiska otacksamheten. Det är en stor skillnad mellan esternas och äktfinnarnas sätt att se på den “svenska tiden”.

I en finsk tidning skrives sålunda bl. a.: “Då de (svenskarna) utbredde kristendomen i Finland, förstörde de med våld finnarnas andliga liv och tillintetgjorde finnarnas vackra Kalevalaartade livsuppfattning, allt det som först efteråt andats så skönt och rent ur Kalevalas och Kanteletars poesi.”

Klart är emellertid att finnarna blevo strängt anlitade i alla Sveriges krig, men detta land skonade ju icke heller sina egna söner. Även tyskarna ha vissa skäl att klaga över otacksamhet.

“Så kommer det, att Tysklands hjälp till vår frihet förtränges som någonting man blyges för. Samvetet säger: de räddade oss; högmodet säger: vi behövde dem icke. Till slut - ger samvetet vika. På samma sätt går det i vårt självbelåtna folk med västerlandets insats sedan Erik den helige”, säger Rolf Lagerborg.

Huru det hade gått med vårt land det svåra året 1918, om Mannerheims armé fått belägra Helsingfors långt in på sommaren, kan var och en lätt föreställa sig. Redan nu, då ändock hela bandarmén fick resa hem till sina avelsgårdar, då vårsådden började, var hungersnöden hotande nära. Man har sökt upp åtskilliga egoistiska motiv för tyskarnas ingripande, och otvivelaktigt funnos sådana. När är icke politiken egoistiskt? Men i stort sett förefaller det som om vi här hade att anteckna den germanska riddarandans kanske sista storbragd.

Om finnen är ofördragsam är omtvistat. Man har sagt, att äktfinskheten är ett utslag därav. Men ohöljd chauvinism finnes hos alla folk. Och det finnes några finnar, som vågat opponera sig mot denna rörelse. Så t. ex. skriver Eino Kaila bl. a: “Är - så börjar kanske snart en utlänning tänka - huvudsaken i verkligheten icke finska rikets självständighet, som också är en nödvändig förutsättning för dess kultur, utan ett “purfinskt” Finland? Frågan om vår självständighet och dess förutsättningar borde ju dock ovillkorligen stå i främsta rummet och frågan finsk eller svensk först i det andra. - Jag har det intrycket, att “äktfinskheten” - upphetsningen mot det svenska språket och den svenska kulturen väsentligen beror av den känsla av underlägsenhet - i jämförelse med “germanismen” - som besvärat den rasmedvetet betonade “äktfinskheten” själv - medvetet eller omedvetet.

Utlänningen, som läst om våra språkstrider, förvånar sig ofta över det goda förhållande, ibland t. o. m. kordiala, som råder mellan finnar och svenskar i landet. Man kan väl tänka sig en sådan syn som den, att en finne och en finlandssvensk sitta med armarna om varandras skuldror - givetvis efter att ha njutit alkohol, ty spriten förmår hos dem båda utlösa allehanda stämningar, från vilt raseri till mildhet emot hela världen, beroende på ölsinnets karaktär - och rådbråka, finnen svenska och svensken finska för att visa sig uppmärksam mot varandra.

Mot utlänningen som ej talar hans språk, är finnen vanligen tvär och butter, men t. ex. i affärstransaktioner är han storartat fördragsam och långmodig. I intet land i världen torde det vara så lätt att erhålla penninglån eller kredit “blott för sina blå ögons skull” som i Finland. Ett stort antal studenter lever ju på lån av anförvanter eller t. o. m. obekanta personer, som stå risken för förhoppningars skull, vilka ofta grusas.

I samband med detta lättrogna sinnelag står bristande ekonomisk håg överhuvud. Man skaffar sig en mängd onyttiga eller obehövliga saker, ifall man till äventyrs har pengar. Sparsamheten är ringa, jämförd t. ex. med fransmannens, ja, med svenskarnas och danskarnas sparsamhet. En finne vill gärna “bestå”. Historien om finnen som kom in på ett tyskt värdshus och såg en tysk beställa en flaska öl med sex glas för sitt sällskap och strax sökte bräcka honom genom att beställa sex flaskor öl och ett glas, kan vara sann. När den finske arbetaren har förtjänat en god dagspenning, köper han prima charkuterivaror och äter upp hela förtjänsten i ett ögonblick. Blir det sedan arbetslösa tider, drar han ihop svältremmen, ty han har en storartad förmåga att resignera i detta avseende. Bonden Paavo i Runebergs diktning är visserligen något idealiserad, men kan ännu i den dag som är ha sin motsvarighet.

“I Frankrike lär man sig spara, i Tyskland att förtjäna” och i Finland - kunde man säga - att göra av med sina pengar.

Finnen är inte chevaleresk, men inte heller brutal mot det kvinnliga könet. Under det röda upproret hörde man om gruvliga illdåd från rödgardisternas sida, men icke om våld mot kvinnor, medan sådant däremot tyckes ligga för ryssarna. Många historier voro kanske överdrivna, men det talades ofta om våldtäkt, som de ryska matroserna gjort sig skyldiga till. Finnen har i det hela taget en helt annan könsmoral än ryssen och skiljer sig till och med i detta avseende litet, men dock märkbart, från finlandssvensken. Osedligheten kan ju lätt taga grova former, vilket framgår av Sillanpääs och flera andra – i synnerhet tavastländska - författares skildringar, men blir vanligen mera en bisak och heller aldrig raffinerad.

Pornografi går icke i Finland. Folk har ju försökt sig därpå, men dylikt är en dålig förlagsartikel. Icke ens revyer, som äro så omtyckta i Sverige och Danmark, äro i den finska publikens smak. Man anser dem alltför lätta, för att icke säga lättsinniga.

Finnarna äro i regel varmt religiösa. Det synes som om den religiösa, ja, pietistiska känslan skulle stegras norrut, i likhet med vad fallet är i Sverige och Norge. Särskilt österbottningarna ha fallenhet för religiositet, men vi få icke glömma att en kraftig andlig väckelse också utgått från norra Savolax. Otaliga belägg på förefintligheten av detta drag kunde anföras, jag vill här blott citera några rader av K. S. Laurila:

“Hos kalajokiborna, som ytligt sett förefalla att besitta ett kallt, sunt och nyktert förnuft, blottat på all sentimentalitet och allt svärmeri, bor dock innerst en djup metafysisk längtan mot det eviga. - De religiösa rörelserna ha präglat dem med allvar och djup - de äro gudssökare och forskare, dryftare av tillvarons dunkla gåtor och problem.”

Ett ordspråk, som användes både bland finnar och svenskar i Finland, ljuder i svensk språkdräkt sålunda:

“God mat smakar bra gott, när den är riktigt god.”

Detta tyder på, att man icke är totalt likgiltig för bordets njutningar.
Ja, vi komma åter in på kapitlet finnar och svenskar i Finland. Skillnaden kan ju vara mycket stor, t. ex. mellan en ålänning och en kuusamobo, men den kan också vara hårfin.

Otto Manninen har privatim sagt om flera av mina typer från Kyrkslätt (“Gammaldagsfolk” och “Min hembygd”) att de kunde ha passat i Aleksis Kivis skildringar. I själva verket är ej skillnaden stor mellan svenska och finska nylänningar, vilka senare Kivi mest skildrat. I bådas ådror flyter blandat blod. Vad som stört grannsämjan har mest varit en viss lömskhet från finnarnas sida och svenskarnas alltför “ypiga (öppna) käftar”. Finnen kan förstå skämt och humor till en viss grad, men icke ironi och sarkasmer. Redan en anmärkning kan han, som sagt, ta som en personlig förolämpning.

Orsaken till finnarnas hätskhet mot finlandssvenskarna och f. ö. allt svenskt ligger till en del i övermodiga yttranden från svenskarnas sida. Sådant ligger och pyr och gror och dikterar medvetet eller omedvetet både tankar och handlingar. På “äktfinskt” håll har man helt obefogat börjat tala om finnarnas slavsinne. Finnen har ju aldrig varit träl. De husträlar man hade “på Väinämöinens tid” behandlades ju nästan som medlemmar av familjen, om man jämför dem med slavar och livegna i det övriga Europa. Men detta tal är väl icke heller allvarligt menat, utan utgör endast ett kampmedel i partifejderna.

Som lärare under mer än fyrtio år till kanske ett par tusen elever med finska som modersmål, har jag gjort den iakttagelsen, att den finska lärjungen till en början står sig ganska slätt, kanske beroende därav, att min frågeställning avvikit från den han vant sig vid i skolan, men att han är i hög grad utvecklingsmöjlig, bara han får tid på sig och den nödiga ledningen. Jag har kommit till den slutsatsen, att man aldrig bör misströsta, om lärjungen har blott en medelmåttig begåvning. Just medelmåttorna äro vanligen de flitigaste och kunna ordna sina studier praktiskt, vilket är av stor betydelse. Endast i det fall, att uppmuntran är så påfallande att de bli självtillräckliga, vilken fara lätt är förhanden, kan det hända att man misslyckas, ty ingenting anstår en vetenskapsidkare mindre än självtillräcklighet, som förr eller senare urartar till kritiklöshet.

Många av mina finska elever ha i hög grad överraskat mig genom den utvecklingskurva de kunnat uppvisa, och det tyckes icke finnas någon gräns för deras utvecklingsmöjligheter. Flera ha som gamla återupptagit sina studier och bedriva dem med den mognade och erfarna personens rationalitet och målmedvetenhet.

Medan en person av slavisk nationalitet ofta uppvisar en tidig begåvning, som kan verka underbarn, men sedan vanligtvis stannar i utvecklingen, har finnen, som sagt, en jämn utvecklingskurva, varför jag tror att denna nation, om dess politiska frihet kommer att fortfara, kan bli en av de ledande i den kommande tidens arbete, åtminstone på de teoretiska, men sannolikt även på en stor mängd praktiska forsknings- och verksamhetsgebit. I detta fall stämmer Per Brahes ovannämnda uttalande märkvärdigt bra.

Den lågmält och ofta i bas talande finnen, som använder korta, kärva uttryck, ofta träffande, är fullkomligt att lita på i vänskap. Den blick han ger en, ofta snett nedifrån, är som ett fast handslag. Men reta honom icke, och akta er för att begabba honom, då är det slut med hans självbehärskning.

Finnarna anses höra till de passiva folken. Denna passivitet har varit framträdande, så länge det ryska beroendet varade, men nu synes saken ha förändrat sig betydligt. Att det finska elementet mångenstädes tränger in på grannarnas område, tyder icke på passivitet. Lika är det med flera andra av de “hävdvunna” egenskaperna, t. o. m. tillbakadragenheten och inbundenheten ha försvunnit eller förändrat sig, ty såsom Arvi Grotenfeft säger: “historien utvisar att folkets psyke förändrar sig”. Blott envisheten står kvar.

Finnen blir sällan så högmodig i medgång som germanen. Små sår och fattiga fränder skall man ej förakta.”

Fattigdomen är ingenting föraktligt, man skall ta den med resignation: “Fattigdomen är ingen fröjd för någon, men skratta får man ändå.” Finnen har en viss art av högmod; han tål icke satir riktad mot honom själv, han fruktar att bli utsatt för nedlåtenhet, och han hänger sig hellre än han förödmjukar sig inför sin fiende. Han kan, som sagt, icke be om förlåtelse, vill aldrig erkänna ett fel, och är envis som synden i att fasthålla vad han en gång sagt, fastän han inser att han har orätt. Högmodet visar sig sällan i prål eller skrytsamhet.

Finnen blir dock på sitt särskilda sätt högmodig, eller snarast egenkär; han tror sig förstå allt, om han lärt sig endels. Man talar om s. k. jyväskylämagistrar. Det är närmast Chronschough-typen vi här ha att göra med.

Ännu en sak, som synes karakteristisk för finnen är hans läslust, hans fallenhet för teoretiska spekulationer, hans tro på “ordets makt”. Det kan, såsom redan påpekats, icke finnas andäktigare åhörare än finnarna. En föreläsare berättade, att ett par personer efter ett föredrag komma och tackade honom för det synnerligen lärda föredraget.
“Jag hoppas att ni förstod mig, jag försökte ställa mina ord så begripligt som möjligt”, sade föreläsaren.

“Nej, inte förstodo vi just någonting, men roligt var det att höra ett så lärt föredrag.”

Respekten för lärdom och vetande är synnerligen stor.

Finnen läser otroligt mycket. Det finnes väl ingen nation som förbrukar tillnärmelsevis så mycket litteratur. En statistik över huru många böcker, som ägas och läsas per man i Finland vore helt säkert överraskande för alla. Ty finnen läser verkligen den bok han engång köpt. Naturligtvis kan det vara förenat med en smula snobberi, att hålla sig med ett rikt och vackert bibliotek. Ett dylikt snobberi förekommer ju hos alla kulturfolk och mest inom de högsta klasserna. Men bondens bibliotek genomläses vanligen, det kan man genom samtal övertyga sig om.

Egentliga finnar. Vi skola nu tala några ord om de provinsiella olikheterna, som dock alltmera genom skolornas, litteraturens och omflyttningarnas nivellerande inflytande hålla på att försvinna.

Som känt indelas det finska folket i stammar: egentliga finnar som påstås ha estniskt påbrå, de blonda (linhåriga, gråögda) sävliga tavasterna och de mörkare och livligare karelarna. Savolaxarna äro ett blandfolk av tavaster och karelare. De gamla kvänerna äro utdöda som särskild folkstam betraktade, men deras blod flyter i Kvänlands (Kainuu-Kajanatrakten) befolkning och i Mellersta Österbottens. Österbottningarna skulle således mer än tavaster och karelare vara ett blandfolk av alla dessa stammar samt vara i Sydösterbotten uppblandade med svenskar, i Kuusamotrakten och i Uppbotten med lappar.

På grund av vissa etnografiska egenheter söker man att draga upp gränsen mellan dessa stammar. Sådana äro användningen av mjukt bröd i öster, hårt bröd i väster, kort filmjölk i öster, lång i väster o. s. v., men dessa gränser bli ganska vaga. Den inre koloniseringen, statens anskaffande av sina befattningsinnehavare o. dyl. omständigheter ha kastat dem om varandra. Egentliga finnarna äro även så gott som utslocknade som stam. De äro uppblandade å ena sidan med svenskar, å andra sidan med tavaster. Några särskilda raskaraktärer äro numera svåra att finna hos dem. De äro flitiga och ofta yrkeskunniga arbetare. Flera bland våra vetenskapsmän härstamma från dem. Men under det röda upproret gjorde de sig kända för illgärningar och t. o. m. bestialiteter. Detta har dock förklarats så, att de mer än andra finnar lidit av förtryck från herremännens och storböndernas (rusthållarnas) sida. I allmänhet gälla de dock som rätt belevade, i synnerhet i Vakka-Suomi (Nystads-Raumotrakten), hövliga och fogliga. I en del mera tavastländskt påverkade socknar äro de nog så morska: “Loimaalta ollaan!” (jag är gudskelov loimijokibo). - De ha flitigare än i andra landskap brutit bygd, så att praktiskt taget all odlingsbar jord är under plog. För emigration och utflyttning ha de ringa lust. - Dock lär sitkafararna i mitten av 19:de seklet till stor del ha varit hemma här.

Invånarna i Egentliga Finland karakteriseras av grannarna t. ex. i följande talesätt:

“Den som är överlopps på landet,
duger till piga i Åbo.” -
”Mynämäki har gott folk,
Kumo socken bara smolk.”

Tavaster. Tavasten skildras av alla tidigare författare som den verklige finnen, sävlig, arbetsam, lugn och trygg, men med “sisu”, hederlig, konservativ och pålitlig.

“Allt det stadiga, tysta och sträva hos finnarna är förnämligast tavastarv. - Tavasten är trög och oböjlig, - härdad, tvär, - tystlåten, allvarsam, längtänkt och envis, sen att vredgas, sen att förlåta. Bakom hans halsstarriga lynne bor mycken trofasthet, mycken hjälpsamhet, mycket tålamod”, skriver Z. Topelius. “Han mottager den onda och den goda dagen med samma orubbliga lugn. En ihärdigare man är icke lätt att finna, när han företager sig något, icke heller en trögare, när det faller honom in att ingenting göra.”

“Finnen behöver en petard i ryggen för att komma i rörelse”, säger amiral von Stedingk och tänker därvid troligen på tavasten.

Det är om tavasten man säger: “Ärlig som en finne”, men även: “Envis som en finne”.

Arvi Grotenfelt framhåller att “tavasten är styv och ovig såväl fysiskt som psykiskt, fåmäld, men med förmåga att framhålla sin åsikt med episk bredd, benägen för tungsinne; han är ingen initiativets man, utan tvärtom, gammalmodig, olustig och misstroende mot nyheter och förbättringar, en förnöjsam undersåte; fattar trögt, men då grundligt, utan pretentioner och nöjd med litet, uthållig i resonemang och även i arbete, tröttnar ej eller förslappas då han en gång kommit i gång, fatalist, tror på ödets nycker, långsint och hämndlysten, likväl hjälpsam och gästvänlig, då han bemötes vänligt, sluten, visar ej sina känslor, i synnerhet icke ömmare känslor.” -

Allt detta stämmer någorlunda också nutilldags, men angående anspråkslösheten skulle jag vilja opponera mig. Finnen har över huvud lätt att bli pretentiös. Ett ordstäv, som alla finska arbetsgivare bruka följa är: “Gör bonden rätt, men aldrig gott.”

Den gammaldags enkelheten har också fått vika. Men sinnelaget är väl i stort sett detsamma, ehuru varierande i de olika socknarna. Flegman och sinneslugnet ha i allmänhet icke låtit sig störas av bibliotek, bil, telefon, grammofon, radio m. m., som man finner i nästan varje gård.

Lampén skattar icke tavastlänningens humoristiska begåvning särdeles högt:

“En tavastlänning anser en skämtande främling för en halvtokig individ. Tavastlänningen skämtar endast i mycket bekant sällskap. - De älska endast den stramaste högtidlighet.”

De rapptungade savolaxarna ha många rätt spydiga ordspråk om de försagda tavasterna.

“Hopp hästen min: sa tavasten, när han körde med oxe.”
“Tavasten söker sin käring fast hon står bredvid.”

“Nog finnes det tid alltid, tar den slut, hämtar man mera i Laukas.”
Denna socken ligger på gränsen mellan tavasternas och savolaxarnas bosättningsområden.

Savolaxare. Savolaxaren är mer än andra finnar behandlad i litteraturen, dels emedan han har åtskilliga säregna drag, dels emedan åtskilliga författare äro av savolaxisk härkomst och gärna bevara en viss lokalpatriotism hela livet igenom. Att uppräkna savolaxiska författare vore att plocka ut ungefär hälften av namnen i litteraturhistorien.

“Savolaxaren är stundom dryg, men saknar icke sin värdighet. Han tillhör med sin vetgirighet och sitt goda huvud de mest bildade av landsbygdens folk - han är en förståndigare och mer beräknande man än den godmodiga karelaren. Hans handel lyckas vanligen bättre, och han skrattar åt sina grannar, som uppäta idag, mer än vad de förtjänat i går”, skriver Z. Topelius.

Men huru är det egentligen? Var det icke två bönder från Kuopiotrakten, som sålt skog och tjänat pengar och reste in till sin stad för att lätta litet på kapitalet. De togo in på Societetshuset, kallade på kyparen och kommenderade:

- Två kannor (man hade inte litrar då ännu) champagnedricka! De fingo åtta uppkorkade flaskor på bordet.
Juhani Aho, själv savolaxbo, kallar sina landsmän:
“Talföra, ljushyllta och en smula vekliga.”

Ernst Lampén är den kanske mest hänförde savolaxaren. Han har gått så långt, att om han icke precis gjort både Strindberg, Nathan Söderblom och Björnstjerne Björnson till savolaxare: så har han åtminstone försett dem med finskt inslag i blodet. Vettenhovi-Aspa är en fantast, som tror att Savonarola är detsamma som Savon Arola.

Vad som mest tilltalar Lampén, själv en stor humorist, är slagfärdigheten och finurligheten i det savolaxiska lynnet.

“En gladlynt, munvig savolaxare kan ösa ur sig kvickheter i en aldrig sinande ström”: skriver han.

“Folket älskar över allting annat humoristiska, kvicka liknelser och pregnanta uttryckssätt. Folket är som skapat att mottaga skämt, att ytterligare rikta språket med nya slängar och skapa alldeles färska infall. Och skämtet, det är ett tecken på kultur. Barbaren älskar icke kvickheter.”

Ernst Lampén framhåller som ett savolaxiskt drag skrävel och säger:
“Savolaxaren glömmer, livlig och munvig som han är, vad han tidigare möjligen låtit undslippa sig.”

Några axplock ur de savolaxiska kvickheterna:

När en savolaxare t. ex. på frågan om var postkontoret ligger, svarar:

“Ja, postkontoret, var det då ligger, jo - det vet jag verkligen inte”, så ligger däri en lika stor portion finurlighet som långsam uppfattning.

Frågar man en savolaxare, som sitter och metar: “Nappar fisken på kroken”, kan man t. ex. få svaret: “Ibland nappar han, ibland inte.”
En savolaxare, som sysslade uppe på sitt tak, föll ned med en försvarlig duns och låg en stund bedövad.

När han visade livstecken frågade en bredvidstående person deltagande:

“Gjorde det mycket ont, när Ni föll?”

“Nej”, ljöd svaret, “inte var fallet så farligt, men det plötsliga stannandet.”

En äldre savolaxisk bonde, som i sina dagar starkt syndat på nåden, belägrades av två kvinnliga frälsningssoldater, vilka bådo honom “komma till Jesus”! Gubben förhörde sig försiktigt om fördelarna och fick veta att honom efter detta utlovades dans med änglar i paradiset.

“Och i motsatt fall”, frågade han. -” Vad sen?”

“Jo, då kommer Ni säkert till ett mycket varmt ställe.”

Efter att en stund ha skrapat sig bakom örat utbrast bonden:

“Jag tror ändå att en gammal man föredrar värmen framför ständig dans.”

Arvi Grotenfelt säger om savolaxaren:

“Tavasten klandrar savolaxaren för herrefasoner, “käppherr”, som inte kan utföra hårt arbete och som äter mjukt bröd - savolaxaren förstår icke ett idealistiskt språk, om det alltigenom är allvarligt och enformigt, ty det måste vara kryddat med skämt, om det skall finna vägen till hans hjärta.”

I en finsk visa heter det:

“Hos savolaxaren ser man huru rävsvansen sticker fram och svänger.” Med andra ord: han är falsk och opålitlig. Han är också rätt bekväm av sig, för att inte säga lat, och blir, påstås det, lätt oförskämd.

En arbetare anmälde sig på en arbetsplats. Man erbjöd honom olika arbeten, men han betackade sig; han hade inte sysslat med sånt.

- Nå, vad duger ni då egentligen till? frågades det.

- Till arbetsförman, ljöd svaret.

Om savolaxaren finnas många ordstäv:

“Frosten lämnar aldrig Hamula (en by i Maaninka). Kanaljeriet icke Kuopio.”

“Savobon med tjocka kinder
äter gröten sin med bröd;
Kvänen med sitt smala anlet
slickar spadet utan bröd.”

Ingenstans fanns det förr så många “inhysingar” i gårdar och torp som i Savolax. Dessa jagade litet (med snaror om vintrarna) och fiskade litet samt hjälpte till med småarbeten, såsom vedhuggning och pärtspäntning (klyvning av furuvedstickor för belysningsändamål) för att få bo i stugan hos de bofasta, helst dock att masa sig uppe på ugnen. Av folkhumorn kallades de “tupalurjuksia” (stugskojare).

Anmärkningsvärd är icke blott den fintlighet i talet som dessa ofta visar utan även den begåvning för i synnerhet litterära och konstnärliga sysselsättningar, som är dem egen. Det lär tidtals ha funnits målarskolor, eller rättare målarföreningar bland nordsavolaxarna, och dessa rekryterades till en del åtminstone ur denna “drönarklass”. Många framstående konstnärer äro också av savolaxisk börd.

“En av savolaxarnas huvudegenskaper är konsten att kunna skildra och skämta”, skriver Lampén.

Karelare. “Karelarens lynne är känsligt”, skriver Z. Topelius: “han blir lätt sorgsen och lätt glad; han älskar skämt och vackra visor - han är givmild, lever gärna gott själv och delar med sig åt andra - han är liksom solsidan av det finska folket: öppen, tillgänglig, livlig och lättsinnig, lättledd och lätt missledd, godtrogen - och envis, men läraktig och utrustad med gåvor, som endast behöva en god uppfostran för att ställa honom bland de främsta i folkets led.”

“Karelaren rör sig med smidighet och lätthet, har ett tilltalande uppträdande, är öppen och glad”, menar Grotenfelt; “han är mera än tavasten fallen för nymodighet, men mindre seg och uthållig; han är skickligare att skaffa sig utkomst genom lätta arbeten, lyckas ofta som köpman, men kan ej spara.”

"När brödet är slut, äter man vetebröd”, säger ett ordstäv. Ett annat sådant säger: “I brist på bröd äter man rysslimpa”, men detta satiriska ordspråk har kanske finlandssvenskt ursprung.
Juho Hurmalainen skriver om sydkarelarn:

“Han har vårt folks livligaste, öppnaste, hjärtligaste, för nytt mest emottagliga, men tillika ytligaste, för stundens fördel mest benägna och minst uthålliga sinnesstämning; han kan vara lugn och betänksam, men tillika obalanserad, - vänlig, men tillika egoistisk. Han kan arbeta flitigt, men sitter hellre på ett fraktlass. En egendomlig dubbelnatur finnes hos honom, benägenhet att förstå livets djupare meningar, men tillika fallenhet för att jäkta från det ena till det andra. - Han är sångens och den tillfälliga stämningens människa, mer än den i detalj gående eftertankens.

Då karelarn är så livlig och benägen för små knep, kan man förstå att han icke alltid kan hålla sig inom redlighetens gränser. - Men då han är rätt öppen, komma snart hans avsikter fram, och han liksom varnar; tag eder i akt; jag ämnar sko mig på eder bekostnad.”

Den fallenhet för kontemplativt begrundande, som hos de andra stammarna lett till pietism, skörtism, lästadianism och andra religiösa rörelser uppenbarar sig hos karelaren som poesi. Det är bland karelarna som Kalevala-sångerna bevarats ända intill våra dagar och därigenom räddats till evärdelig glädje för det finska folket, som därpå i hög grad baserat sin endemiska kultur.

Juho Hurmalainen säger, att karelaren är avundsam och misstänksam mot sin granne, men huru skall man då förklara, att andelsrörelsen och hågen för kooperativ verksamhet ingenstädes är så vaken som just i Karelen?

“Karelaren är livlig och har ett lätt lynne; hans tal är mera flytande än savolaxarens, åtminstone i södra delen (av landskapet). - Han har läggning för handel och resonemang”, skriver P. Hannikainen.

Karelaren anses mer än andra finnar benägen för sällskapsliv och lek. “Benägen för allt nytt, har han lätt att övergiva det gamla”, säger Juho Hurmalainen.

Iivo Härkönen säger, att gränskarelaren är nyfiken och vetgirig, varför han vill ut och se världen. Han beundrar allt som är ståtligt, vackert, sinnrikt o. s. v. Därför är han även begiven på nytt. Men han lider av hemlängtan, och då han är förnöjsam med sin lott i hemmet, trivs han där.

Till hans avigsidor höra enligt samme författare slösaktighet, lättsinne, benägenhet för att göra skulder, avundsamhet och snarstuckenhet.

Han vill aldrig fixera ut något precis; han säger vanligen: “Ni vet bäst själv vad det kostar, ge så mycket ni tycker”, i den tanke att han på detta sätt skall få mera än han ville begära.

Karelska ordstäv äro: “Då det finnes mat så äter man, då det ej finnes så gungar man.”

Karelarens nyfikenhet gör att han måste fråga varje främling: ”Var är ni hemma ~ Vem är ni egentligen?”

Österbottningar. Österbottningarnas stolthet omtalas redan av Acerbi. Hos invånarna i Uppbotten slår den över till självmedvetenhet och självtillräckligh
et.

“Grunddraget i den österbottniska mentaliteten är något, som i många avseenden närmar sig den gamla frihetsälskande vikingaandan. Traditionerna i detta avseende uppbäras främst av ett flertal gamla bondesläkter, vilka i själva verket äro en motsvarighet till den västeuropeiska jordägande s. k. uradeln. Den karaktäristiska självkänslan kompletteras av en hängiven och nitälskande gudsfruktan, och kombinationen måste bli det genuint österbottniska skaplynnet”, skriver Arvid Kajan.

“Självtillräckligheten är hos österbottningen mera framträdande än hos invånarna i övriga landskap. Den röjes i hans företagsamhet, arbetsdrift, mångsidiga arbetsskicklighet och praktiska förstånd. Han känner sig oberoende och finner sig icke förbunden att krusa för någon. Men denna självtillräcklighet har även sin frånsida. Ty med den följer en stor okunnighet om allt, som är något avlägsnare från hemknuten”, skriver på sin tid J. V. Snellman.

“Stundom utbryter hos dem (österbottningarna)”, säger Z. Topelius, “det gamla nedärvda krigarlynnet. - Ingenstädes i landet har så ofta flutit blod som vid deras gästabud. Ännu för någon tid sedan kunde stundom ungdomen från två byar samlas på landsvägen enkom för att slåss. Det kom en resande längs vägen: kämparna avbröto striden, lämnade vägen fri, och fortsatte slagsmålet, när den resande åkt förbi.”

Ernst Lampén uppehåller sig med förkärlek vid deras knivskärningar och braskande tal. Härom skriver också Grotenfelt:

“Österbottningarna voro för ett par decennier sedan överallt kända för sitt obändiga slagsmåls- och kamplynne, vilket dock nu förmildrats. Av gammalt ha de också haft större företagsamhet och initiativkraft än landets andra invånare. De ha ett koleriskt, livligt och kraftigt sinnelag, i motsats till tavasternas flegma och karelarnas sangviniska lynne - Österbottningen har dock gemensamt med andra finnar fallenhet för begrundande, och här ha många religiösa sekter haft en god jordmån.”

Emigrationen har kännbarast drabbat Österbotten, främst Syd-Österbotten och de stora floddalarna i norr, där knappast en gård finnes, varifrån icke utvandring skett.
Lampén har mera intryck av personer han träffat:

“Jag har ofta märkt, att bland de barska österbottningarna, vilka föra så stora ord på tungan, vilka kunna skryta i oändlighet, vilka med ett oro sagt äro duktiga karlar, kunna förekomma till ytterlighet slappa, ryggradslösa individer. Stundom påträffar man dem även bland studenterna inom de österbottniska avdelningarna, där annars våra manligaste studenter mest förekomma.”

I detta fall gör han sig uppenbart skyldig till att taga pars pro toto. För min del känner jag, utan österbottniskt skryt, minst lika många österbottningar som Lampén - då jag bott i Uleåborg någon tid - utan att ha påträffat sådana degenerationstyper.

Men Lampén har också andra strängar på sitt instrument:

“Ett barskt folk och elakt i onyktert tillstånd. Men stolt, självmedvetet, pålitligt och hederligt. Alltså, ett duktigt folk, som man kan räkna medl när det gäller.” - När jag tänker mig en lappobo får jag alltid bilden av en pietist för mig, och då jag tänker mig en pietist, minnes jag alltid Lappo kyrka -. Kraft och ihärdighet erfordras det för att förvandla ett dylikt moras till åker och äng. Och dessa egenskaper besitter folket i denna landsdel i vida högre grad än vi övriga finnar. Låtom oss ödmjukt erkänna detta. Österbottningen har visat det under livets olika skiften. Såväl i det andliga som det ekonomiska livet. Han nöjer sig ej med subalterngrad, han trivs ej i en underordnad ställning! Det är till generalsposter han strävar, han är född till ledare.”

“Två av oss sutto fängslade för mord,
de övriga för små bagateller.”

“Också i fängelset vill österbottningen vara den främste. - Med en österbottning bör man ej skämta vid inledandet av den första bekantskapen. Han förstår det ej och svarar ingenting. - En gång hade härmäborna inbjudit sina grannar till en fest i föreningshuset. Men värdarna lyste med sin frånvaro. - Plötsligt höres ett vilt oljud från landsvägen. Där kommo värdarna. Men beväpnade med puukkor ända till tänderna. Bland gästerna uppstod panik -.

Österbottningarna äro ett morskt folk, de vårda sig passionerat om sin frihet och självständighet. En oförrätt tåla de ej. Hellre mista de livet. De äro stolta, självmedvetna, pålitliga och ärliga - ett duktigt folk.” Om österbottningarna gå följande ordstäv, men de yttras helst bak ryggen:

“Tig och truten stäng, eljes bli vi tvenne gäng”, sa kauhava-grabben. “Här är bra ti vara”, sa kälviåklockaren, då han låg i diket. - “Laihela själar filmjölksläglar.” “Muhos har många märkvärdigheter, där ha också grodorna horn.” “Tag en präst från Österbotten, tag en häst från Tavastland.” - ”Med främmande är det ej ynka”, sa österbottningen, när han högg med kniven. “Dit vill jag ej in eller sätta hästen min”, sa österbottningen om häktet. - “Hur mycket tål du kallt stål?” - “Nog får man slå med kniven när en varning är given”, sa’ österbottningen. - “Lappen föddes i en skrymsla, österbottningen på tvären, estländarn han kom på snedden, rätt fram endast finske hjälten.”

- “Hjälpexpeditionen till Estlands frihetskrig synes ha väckt det Iivligaste intresse även i Vasatrakten. Hos ombudsmannen i Vasa har varje dag infunnit sig ett stort antal intresserade, från småpojkar ända till de äldsta årsklasserna. Antalet där anmälda frivilliga uppgår till flera hundra. Även kvinnor ha önskat deltaga i expeditionen såsom sjuksköterskor, kokerskor eller vad som helst blott för att få göra nytta och hjälpa Estland. En pojke från Härmä, som önskade deltaga i expeditionen, tillfrågades om han förut varit i krig och svarade: “Inte har jag varit i krig precis, men jag är härmäbo.”

- Detta tyckte pojken var tillräcklig rekommendation.”

Att man icke alltid uppskattar österbottningarna till fullo i södra Finland framgår av följande uttalande i tidningen “Etelä Suomen Sanomat”:

“Till dem (österbottningarna) hör en ovanligt stor lust att skryta, en strävan att bli föremål för särskild uppmärksamhet och den ytterst naiva egenkärlek, som inbillar sig, att österbottningarna äro så mycket bättre och bussigare än andra medborgare, att de sistnämnda alltid böra dansa efter deras pipa och prisa deras “stora” bedrifter.”

Man borde dock komma ihåg att ett så stolt ordstäv som ”vasablodet darrar ej, kauhavajärnet rostar ej”, är tänkbart endast i Österbotten, icke i Sydfinland.

I skogarna i norra Österbotten och Lappland skötes skogsarbetet av s. k. jätkät (rallare), vilka till stor del äro hemma i Österbotten. Många av dessa fortsätta till Finmarken och gå upp i den kvänska befolkningen.

Jag har tillbragt mången natt vid stockelden eller nyingen i skogen tillsammans med sådana rallare och i dem funnit utmärkta vildmarksmänniskor, så jag tror att t. ex. Jack London varit nöjd med dem.

Oaktat många av dem icke bry sig om att tala om sina tidigare öden, har jag aldrig blivit bedragen, om jag litat på dem.

Finnar i förskingringen. Vi ha redan talat något om kvänerna i Norge.

Enligt F. O. Viitanen ha norrbottenfinnarna fullkomligt finska drag, som icke ha förändrats till följd av omgivningen och främmande förhållanden.

A. Rauanheimo, som väl är den bästa kännaren av finnarna i Amerika, tycks indela dem i de äldre mera konservativa och de yngre, som redan fått något av amerikanismen i blodet. Det är i synnerhet de äldre som genom sin ihärdighet och arbetsduglighet förvärvat finnarna ett gott anseende, ehuru man icke ser med blida ögon att de separera sig nationellt, ha sina egna föreningar och tala sitt eget språk, allt misstänkta omständigheter enligt amerikansk uppfattning. Många åter av de yngre äro hemfallna åt socialism, ja t. o. m. kommunism och andra irrläror, enligt vanliga amerikanska begrepp.

Finnarna klandras också för benägenhet för dryckenskap och obeständighet i arbete, de skola ofta ha likvid för att kunna söka sig en bättre arbetsplats. Man får icke glömma att finnarna, som till allra största delen äro kroppsarbetare, äro mycket vakna i andligt hänseende och ha en hel del ideella strävanden. Deras ärlighet är också uppskattad.

En bland de talrika arbetare, som från Canada sökte smyga sig in i U. S. A. råkade i gränsvaktens klor, vilket är detsamma som fängelse. Han förklarade sig ha glömt sin resväska i Canada och bad att få gå efter den.

“Gå mer än gärna”, sade gränsvakten, som hoppades slippa honom.
Men efter en tid kom mannen tillbaka, blev åter vederbörligen anhållen och förklarade:

“Här är jag nu igen.” - Mannen var finne.

Finnarna i Sibirien skildras av Granö, far och son, som “hederliga arbetare”, trots att de härstamma från deporterade förbrytare. Men de ha icke på långt när haft samma nationella ståndaktighet som amerikafinnarna, utan ha i stor utsträckning uppgått i mest estniska, men även rent ryska kolonier.

Typer. När vi sedan söka efter finska typer, råka vi i förlägenhet, ty de äro icke så vanliga. Juho Vesainen framhålles gärna som en nordfinsk typ. Han var en bondehövding, som ledde sina skaror till kamp och plundring på ryskt och kareIskt område. Men som han skildras vidlåda honom gälla drag av den allmänna hjältetypen, som sannolikt i stort sett är en uppdiktad skapeIse. Om äldre finnar ha vi för övrigt så få autentiska uppgifter, att man icke med deras tillhjälp kan skapa sig någon exakt bild av männen.

Först när vi komma till 19:de århundradets män få vi säkrare uppgifter om personligheterna. Då ha vi för oss en så präktig typ som Elias Lönnrot, en typ för det bästa inom den finska folkkaraktären: anspråkslöshet, förståelsefullhet för andras strävan och tankar och en seg, outtröttlig flit. En av de äldre bland författarna, Pietari Päivärinta, var även han tvättäkta. Man känner dock icke hans personlighet lika väl som Lönnrots.

Av nu levande personer kunde man kanske uppställa Sillanpää, den flegmatiske, men likväl skarpt iakttagande mannen som typ för tavastlänningen, ehuru han är hemma i Satakunta. Manninen är en typ för det bästa hos savolaxaren. livo Härkönen är en hundraprocentig gränskarelare, den gamle trygge allmogeförfattaren Heikki Meriläinen i Paltamo är en verklig kvän av den nuvarande arten, Kosola som framträtt i lapporöreIsen, och i kanske ännu högre grad hans vapenbroder Herttua, bröderna Sippola m. fl. äro typiska sydösterbottningar.

Bland uppbottningar i Perä-Pohja ha vi karaktärsegenskaperna i särskild grad samlade hos dem, som enligt folkhumorn i Uleåborg höra till Kakaravaara-rasen. Kakaravaara är en stadsdel i Uleåborg. “Rasen” kännetecknas genom begåvning, ofta förenad med en viss knepighet och knivighet, strävan att armbåga sig fram i livet, parad med en god portion hänsynslöshet, polemiseringslystnad och stor munvighet. Flera av landets mera bemärkta män anses höra till denna “ras”. Det är för övrigt anmärkningsvärt huru många politiker Nordösterbotten och Uppbotten skänkt Finland. Här äro också flera kända kultursläkter hemma, t. ex. Borg, Castrén, Fellman, Haataja, Pentzin-Pentti, Riekki, Snellman-Virkkunen, Ståhlberg, Topelius m. fl.
Österbottningarna äro ett blandfolk av olika finska och svenska beståndsdelar. Därtill komma blandningar med lappar, zigenare och t. o. m. judar. De som ha lappblod äro, som begripligt är, ofta småväxta och av mera “mongoliskt” utseende. Vad karaktären vidkommer äro de kanske mera tungsinta och vidskepliga, samt mindre ägnade för praktiska värv än de mera oblandade finnarna, men sådant är mycket svårt att uppvisa utan ingående undersökningar; huru sådana skulle kunna anordnas åtager jag mig heller icke att angiva. Lappbastarderna äro t. o. m. övervägande i vissa byar i Kuolajärvi, Kuusamo och angränsande socknar. Ju längre bort från dessa man kommer, desto svårare blir det att utpeka dem.

Zigenarblod påstås finnas inom flera släkter, huvudsakligast i mellersta österbotten. Många medlemmar av dessa släkter ha gått långt, i synnerhet på den prästerliga banan. De påstås ha en viss glöd och värme i sina predikningar, som andra präster sakna. Det finnes ju också inom de skandinaviska länderna zigenarättlingar, som stigit högt. De anses dock ha kvar något opålitligt och slingrande i sitt väsen. Sådant har man svårt att uppvisa hos de finska zigenaravkomlingarna.

Östkarelsk inblandning i den österbottniska stammen finnes företrädesvis i de östra gränssocknarna och Rovaniemi. Dessa påstås ha större fallenhet för köpenskap än andra (bjarmablodet).

Personer med judiskt blod i ådrorna finnas flerstädes inom Finland, dock mera allmänt bland finlandssvenskar än bland finnar. Flera av de större affärsmannasläkterna ha judiskt påbrå och judiska affärsinstinkter. Här och där slår ett rätt utpräglat semitiskt utseende ut i dessa släkter. föddes i en skrymsla, österbottningen på tvären, estländarn han kom på snedden, rätt fram endast finske hjälten.”

- “Hjälpexpeditionen till Estlands frihetskrig synes ha väckt det Iivligaste intresse även i Vasatrakten. Hos ombudsmannen i Vasa har varje dag infunnit sig ett stort antal intresserade, från småpojkar ända till de äldsta årsklasserna. Antalet där anmälda frivilliga uppgår till flera hundra. Även kvinnor ha önskat deltaga i expeditionen såsom sjuksköterskor, kokerskor eller vad som helst blott för att få göra nytta och hjälpa Estland. En pojke från Härmä, som önskade deltaga i expeditionen, tillfrågades om han förut varit i krig och svarade: “Inte har jag varit i krig precis, men jag är härmäbo.”

- Detta tyckte pojken var tillräcklig rekommendation.”

Att man icke alltid uppskattar österbottningarna till fullo i södra Finland framgår av följande uttalande i tidningen “Etelä Suomen Sanomat”:

“Till dem (österbottningarna) hör en ovanligt stor lust att skryta, en strävan att bli föremål för särskild uppmärksamhet och den ytterst naiva egenkärlek, som inbillar sig, att österbottningarna äro så mycket bättre och bussigare än andra medborgare, att de sistnämnda alltid böra dansa efter deras pipa och prisa deras “stora” bedrifter.”

Man borde dock komma ihåg att ett så stolt ordstäv som ”vasablodet darrar ej, kauhavajärnet rostar ej”, är tänkbart endast i Österbotten, icke i Sydfinland.

I skogarna i norra Österbotten och Lappland skötes skogsarbetet av s. k. jätkät (rallare), vilka till stor del äro hemma i Österbotten. Många av dessa fortsätta till Finnarken och gå upp i den kvänska befolkningen.

Jag har tillbragt mången natt vid stockelden eller nyingen i skogen tillsammans med sådana rallare och i dem funnit utmärkta vildmarksmänniskor, så jag tror att t. ex. Jack London varit nöjd med dem.

Oaktat många av dem icke bry sig om att tala om sina tidigare öden, har jag aldrig blivit bedragen, om jag litat på dem.

Finnar i förskingringen. Vi ha redan talat något om kvänerna i Norge.

Enligt F. O. Viitanen ha norrbottenfinnarna fullkomligt finska drag, som icke ha förändrats till följd av omgivningen och främmande förhållanden.

A. Rauanheimo, som väl är den bästa kännaren av finnarna i Amerika, tycks indela dem i de äldre mera konservativa och de yngre, som redan fått något av amerikanismen i blodet. Det är i synnerhet de äldre som genom sin ihärdighet och arbetsduglighet förvärvat finnarna ett gott anseende, ehuru man icke ser med blida ögon att de separera sig nationellt, ha sina egna föreningar och tala sitt eget språk, allt misstänkta omständigheter enligt amerikansk uppfattning. Många åter av de yngre äro hemfallna åt socialism, ja t. o. m. kommunism och andra irrläror, enligt vanliga amerikanska begrepp.

Finnarna klandras också för benägenhet för dryckenskap och obeständighet i arbete, de skola ofta ha likvid för att kunna söka sig en bättre arbetsplats. Man får icke glömma att finnarna, som till allra största delen äro kroppsarbetare, äro mycket vakna i andligt hänseende och ha en hel del ideella strävanden. Deras ärlighet är också uppskattad.

En bland de talrika arbetare, som från Canada sökte smyga sig in i U. S. A. råkade i gränsvaktens klor, vilket är detsamma som fängelse. Han förklarade sig ha glömt sin resväska i Canada och bad att få gå efter den.

“Gå mer än gärna”, sade gränsvakten, som hoppades slippa honom.

Men efter en tid kom mannen tillbaka, blev åter vederbörligen anhållen och förklarade:

“Här är jag nu igen.” - Mannen var finne.

Finnarna i Sibirien skildras av Granö, far och son, som “hederliga arbetare”, trots att de härstamma från deporterade förbrytare. Men de ha icke på långt när haft samma nationella ståndaktighet som amerikafinnarna, utan ha i stor utsträckning uppgått i mest estniska, men även rent ryska kolonier.

Typer. När vi sedan söka ener finska typer, råka vi i förlägenhet, ty de äro icke så vanliga. Juho Vesainen framhålles gärna som en nordfinsk typ. Han var en bondehövding, som ledde sina skaror till kamp och plundring på ryskt och kareIskt område. Men som han skildras vidlåda honom gälla drag av den allmänna hjältetypen, som sannolikt i stort sett är en uppdiktad skapeIse. Om äldre finnar ha vi för övrigt så få autentiska uppgifter, att man icke med deras tillhjälp kan skapa sig någon exakt bild av männen.

Först när vi komma till 19:de århundradets män få vi säkrare uppgifter om personligheterna. Då ha vi för oss en så präktig typ som Elias Lönnrot, en typ för det bästa inom den finska folkkaraktären: anspråkslöshet, förståelsefullhet för andras strävan och tankar och en seg, outtröttlig flit. En av de äldre bland författarna, Pietari Päivärinta, var även han tvättäkta. Man känner dock icke hans personlighet lika väl som Lönnrots.

Av nu levande personer kunde man kanske uppställa Sillanpää, den flegmatiske, men likväl skarpt iakttagande mannen som typ för tavastlänningen, ehuru han är hemma i Satakunta. Manninen är en typ för det bästa hos savolaxaren. livo Härkönen är en hundraprocentig gränskarelare, den gamle trygge allmogeförfattaren Heikki Meriläinen i Paltamo är en verklig kvän av den nuvarande arten, Kosola som framträtt i lapporöreIsen, och i kanske ännu högre grad hans vapenbroder Herttua, bröderna Sippola m. fl. äro typiska sydösterbottningar.

Bland uppbottningar i Perä-Pohja ha vi karaktärsegenskaperna i särskild grad samlade hos dem, som enligt folkhumorn i Uleåborg höra till Kakaravaara-rasen. Kakaravaara är en stadsdel i Uleåborg. “Rasen” kännetecknas genom begåvning, ofta förenad med en viss knepighet och knivighet, strävan att armbåga sig fram i livet, parad med en god portion hänsynslöshet, polemiseringslystnad och stor munvighet. Flera av landets mera bemärkta män anses höra till denna “ras”. Det är för övrigt anmärkningsvärt huru många politiker Nordösterbotten och Uppbotten skänkt Finland. Här äro också flera kända kultursläkter hemma, t. ex. Borg, Castrén, Fellman, Haataja, Pentzin-Pentti, Riekki, Snellman-Virkkunen, Ståhlberg, Topelius m. fl.

Österbottningarna äro ett blandfolk av olika finska och svenska beståndsdelar. Därtill komma blandningar med lappar, zigenare och t. o. m. judar. De som ha lappblod äro, som begripligt är, ofta småväxta och av mera “mongoliskt” utseende. Vad karaktären vidkommer äro de kanske mera tungsinta och vidskepliga, samt mindre ägnade för praktiska värv än de mera oblandade finnarna, men sådant är mycket svårt att uppvisa utan ingående undersökningar; huru sådana skulle kunna anordnas åtager jag mig heller icke att angiva. Lappbastarderna äro t. o. m. övervägande i vissa byar i Kuolajärvi, Kuusamo och angränsande socknar. Ju längre bort från dessa man kommer, desta svårare blir det att utpeka dem.

Zigenarblod påstås finnas inom flera släkter, huvudsakligast i mellersta österbotten. Många medlemmar av dessa släkter ha gått långt, i synnerhet på den prästerliga banan. De påstås ha en viss glöd och värme i sina predikningar, som andra präster sakna. Det finnes ju också inom de skandinaviska länderna zigenarättlingar, som stigit högt. De anses dock ha kvar något opålitligt och slingrande i sitt väsen. Sådant har man svårt att uppvisa hos de finska zigenaravkomlingarna.

Östkarelsk inblandning i den österbottniska stammen finnes företrädesvis i de östra gränssocknarna och Rovaniemi. Dessa påstås ha större fallenhet för köpenskap än andra (bjarmablodet).

Personer med judiskt blod i ådrorna finnas flerstädes inom Finland, dock mera allmänt bland finlandssvenskar än bland finnar. Flera av de större affärsmannasläkterna ha judiskt påbrå och judiska affärsinstinkter. Här och där slår ett rätt utpräglat semitiskt utseende ut i dessa släkter.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Östkarelare >