Finnar 1/2

"Detta säregna folk med alla dess olika egenskaper, dess barnsliga uppriktighet och tunga inbundenhet, dess fallenhet för mystik, dess hänsynslösa kraft och demoniska vildhet, dess halsstarrighet och hjältemod.”

Fornfinnar, tjuhóner och kväner. Seder och bruk, lynnen och tankar skildras mästerligt i Kajevala. Man finner av detta epos, att fornfinnarna satte högsta värde på de egenskaper, som ännu i denna dag uppskattas framom andra, nämligen visheten, sångarbegåvningen, yrkesskickligheten, rådigheten o. dyl.

Väinämöinen är ett ideal som mången åldring i ödemarken försökt och delvis lyckats efterbilda, om också icke sångskickligheten alltid varit något att skryta med. Den trygga, lugna betänksamheten, den kloka, ofta något satiriska repliken, värdigheten och avsaknaden av fjäskig nervositet samt kallblodighet inför faran, äro dygder, som varje finne söker tillägna sig. “I Väinämöinen har”, skriver J. Krohn, “det finska folket velat skapa en sinnebild av det drag i dess natur, som folket självt alltid satt det största värdet på. I honom äro personifierade finsk djupsinnighet och poesi, finsk håg till andliga strävanden och tillit till själens kraft.”

Ilmarinen representerar yrkeskunnigheten, som av finnarna skattas så högt. En skicklig smed är enligt finsk uppfattning en konstnär. Betecknande är, att skalden kallas runoseppä, d. v. s. verssmed. Intet yrke var så högt skattat som smedens, och när snickaren ville höja sitt anseende, kallade han sig puuseppä, d. v. s. träsmed. På en utställning ser man folk av andra nationaliteter stå och grunda t. ex. över en mekanisk manikels ändamålsenlighet eller över huru man möjligen kunde göra efter den; finnen står betagen av vördnad inför skickligheten och kunnandet.

“Vad som mest karakteriserar den finska epopén är den hyllning som däri gives åt visdomen, kunskapen om tingens ursprung framom det krigiska modet och den brutala styrkan. Den vises rätt går framför den starkes. Tårarna äro endast det naturliga uttrycket för själsrörelsen och lidandet. I motsats härtill anses icke skrattet värdigt en man. Det förråder ytlighet och själssvaghet”, skriver Louis Sparre.

Lemminkäinen representerar det ungdomliga lättsinnet, som besjungits av många diktare, och kanske mest mästerligt av Linnankoski i hans “Sången om den eldröda blomman”. Men betecknande är, att lättsinnet får sitt straff, när det slår över i tygellöshet. Sådant fordrar finnens rättskänsla.

Kullervo har det äkta finska vemodsdraget över pannan. “Se on sallittu” - - det är så av ödet bestämt, står ristat över hans bild. Finnen är fatalist i högre grad än något av de skandinaviska folken. Denna fatalism har kanske en och annan gång hejdat hans framsteg, men har å andra sidan hjälpt honom att bära de lidanden han haft att genomgå i kamp mot en karg och njugg natur samt mot ödets oblida nycker. Men Kullervo är tillika det dolska hatets man.

“Om vi kunna betrakta Ilmarinen såsom en symbolisk representant för ett visst karaktärsdrag hos folket, så representera Kullervos vilda instinkter lika mycket våra nationella svagheter. Om vårt folk har mycket av Ilmarinens eremitaktiga, misstrogna inbundenhet, så gömmes också inom detsamma mycket för ett ordnat samhälle främmande, farliga, hatfulla instinkter, i bredd med oföretagsamheten hos forna skygga och timida jägare, en odisciplinerad, anarkistisk vildhet: “Kullervo-blodets lyten”, skriver den varmt kännande Volter Kilpi.

Louhi och Aino äro kvinnotyper, direkt skurna ur det levande livet. Den förra är en elak satkäring, sådan motgångar, skvaller och grannarna" ondska ofta skapa henne, om eljest lämplig jordmån finnes, den senare är idealet för en lantlig jänta, åtminstone det ideal, som männen uppställt för en sådan.

Tacitus' skildring av finnarna stämmer mycket illa med Kalevalas. “Hos finnarna råder”, skriver Tacitus, “en häpnadsväckande vildhet och ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Samma jakt. sätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa med vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen ha ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, göra sig möda med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna ha de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov.”

N. E. Hammarstedt anser, att Tacitus' finnar “sannolikt beteckna något folk, som uppgått i och givit sitt namn åt de nuvarande finnarna”. Han påminner också om att norrmännen ännu i denna dag kalla lapparna finnar.

Att kvinnorna följde sina män på jaktfärder och fingo del av bytet är måhända en ursprunglig finsk plägsed. Kvinnan har, i motsats till vad förhållandet är hos andra i Östeuropa hemmahörande folk, intagit en jämförelsevis aktad ställning. Egendomlig är avsaknaden av kön i finskan, så att “hän” kan beteckna både maskulinum och femininum (han eller hon). Att de ursprungliga finnarna föredraga jakt och fiske framför åkerbruk, kan man också förstå, men mest finsk är den resignation, som enligt Tacitus var finnarna egen.

Det finnes många teorier om huru namnet kväner uppkommit. Det är tänkbart att jämte andra omständigheter även “könlösheten” i det finska språket bidragit till att parallellisera begreppen kväner och amasoner. Alltnog - urgamla fabler och “skepparhistorier” om amasonerna och deras land överflyttades under medeltiden till Finland, sedan de hand i hand med utforskningen av och ökad kännedom om andra länder förlorat fotfäste i dessa.

Adams av Bremen förmodan, att de kvänska amasonerna inlåta sig med genomresande köpmän, kan möjligen ha sin rot i ett rykte om kvinnoerbjudande, vilket gått från folk till folk, och vilken sed bevisligen förefunnits hos flera. Att deras tal ansågs skällande berodde sannolikt på den för ett germanskt öra främmande accenten. En utlänning har sagt, att finnarnas “rakastan” (jag älskar) låter som kärrskrammel på en knagglig väg och är betecknande för deras känsloyttringar.

Huru s. a. s. en händelse kan giva upphov till benämningen på ett helt folk framgår av följande uttalande, som jag hört eller läst någonstans: “Ester och ingrer bodde förr tillsammans med sin boskap. A v svinens grymtande tjuh, tjuh, torde öknamnet tjuhonez, pluralis vanligen tjuhni, kunna härledas, vilket namn senare tilldelades även finnar, kareler och andra finska folk.”

Med tjuhón, tjuhná menar ryssen en lågt stående människotyp överhuvud. Namnet användes förr mest om ingermanländska kuskar i Petersburg. Mången blodig batalj säges för detta namns skull ha utkämpats mellan ryssar och ingrer. Ryssarna använde ordet också för att beteckna envishet. - Osäkert är dock om namnet har ovan relaterade ursprung. Finnen säger tjuh, när han är upprymd, t. ex.

- Tjuh! malaga ja porttviini (hej för malaga och portvin).

Att tjuhnán dock tillvann sig en viss respekt, framgår av ett uttalande i tidningen “Mirovye Otgoloski” 1897:

“Finnen kom såsom en fredlig erövrare och knep vår Neva och våra stinkande kanaler, genom att på dem anordna bekväma kommunikationer med rena, snygga och vackra ångbåtar. Denna dystre och sträve son “av ett land nära polen” inrättar varje vinter elektrisk spårväg över Nevan och förtjänar penningar även på den. Med ett ord, han exploaterar vår huvudstad från alla sidor, och dock är det just vi, som böra vara honom tacksamma. Om han ej kommit med sin företagsamhet, skulle vi icke äga de bekvämligheter, han skaffar oss. Och i sanning, tack åt honom, åt denne, som vi icke sällan benämna “naturens styvson”.

Kvänerna omtalas ofta i norska källor och skrifter om Norge.

“Kvänerna voro ett stridbart folk, de kommo ofta över till Finmarken och Nordland och plundrade norrmän och lappar”, skriver L. von Buch. Såsom fiender till norrmännen och plundrare rosas deras egenskaper ingalunda. Senare, när kvänerna började invandra - mest under hungerår och till följd av vantrevnad i hemlandet - ljuder det annorlunda, såväl hätskt klandrande som lovordande.

I detta sammanhang kunna även tillfogas några uttalanden om kvänerna i Norge - jämför även mina skrifter “Finnarna vid Pasvik älv” och “Finnarna i Tromsö amt”. Leopold v. Buch skriver: “Kvänen super mindre än lappen, emedan hans lantbruk är en kedja av göromål, som spänner hans uppmärksamhet och utsträcker hans omtanke från början av året till dess slut.”

“Kvänerna äro mest ondsinta, hämndgiriga, lömska, styva och envisa. En sjuttioårig kvän sa till en norrman, som risade sin lilla son: stå icke där och klema med pojken! Stick honom hellre med kniven i hjärtat! De äro föga norska i talesätt och tankegång. Deras kärlek till sitt folk är en lidelse, som trotsar all påverkan från vår sida”, skriver N. Collett Vogt.

“I gamla berättelser rosas kvänerna för deras arbetsförmåga, deras kraft, deras uthållighet och deras renliga hushållning, men tadlas samtidigt för styvsinne, halsstarrighet och bristande förmåga eller vilja att lära landets språk. - De invandrade kvänerna hänga utomordentligt starkt fast vid sina nationella traditioner och vid sitt språk. Detta talar ju bara till deras heder, men icke när det utartar till arrogans och usurpation”, skriver Chr. Giertöff. “En ung finländare klagade bittert över matnöden där hemma. Då vi skämtsamt föreslogo honom att flytta över Tanaälvoch bli norsk, ryckte han till, höjde på huvudet och sa: aldrig, aldrig och skrattade högt mot taket.”

Om de av lappar i Troms fylke inackorderade (d. v. s. sålda) finska barnen från Norrbotten säges, att de blevo bekanta för klokhet, flit och goda seder. “Den för finnarna karakteristiska stridslusten hade blivit avslipad, och kvar hade blivit den för finska rasen egendomliga kraften och andra goda egenskaper”, skrives i en norsk tidning år 1897.

Edv. Welle-Strand anser finnarna vara duktiga arbetare och fiskare och förträffligt tåla det hårda klimatet. De bevara emellertid sitt språk och sin kultur, i synnerhet som det städse kommer ett nytt folktillskott från Finland. “Den starka friktionen med norsk kultur har medfört, att de bli norska till väsen och tänkesätt. - Det finska elementet i Finmarken har genomgått samma metamorfos som det svenska elementet i Finland - det har blivit nationaliserat.”

Den topelianska uppfattningen. Det fanns en tid - för ett par århundraden tillbaka - då det var på modet att skriva panegyriker över sitt land och folk, och då det även lönade sig, i det att sådant bidrog till erhållande av adelskap. Så gick det med Mikael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, och Johannes Paulinus, adlad Lillienstedt. Senare författare - Thuneld, Djurberg, Porthan m. fl. - lämnade överdrifterna och sökte framhålla de goda sidorna. Denna metod fortsattes av Runeberg, Topelius och andra med dem samtida författare, som sökte loda djupt i folksjälen. Runeberg har några präktiga typer, såsom bonden Paavo, Munter och De båda dragonerna.

Topelius har mera tendens i sina skildringar, t. ex. om drängen Matti.

Hans uppfattning om den finska nationalkaraktären i allmänhet framgår av följande yttrande:

“De allmänna karaktärsdragen äro: härdad, tålig, passiv kraft; resignation; ihärdighet med dess avigsida envishet; en senfärdig, begrundande, inåtvänd tankegång; till följd härav sen vrede, men en gång väckt utan hejd; lugn i dödsfara, efteråt försiktighet; fåordighet, omväxlande med ett brett ordflöde; böjelse för att vänta, uppskjuta, leva för dagen, men därefter ej sällan göra sig brådska i otid; vidhållande av det kända, gamla, med obenägenhet för nytt; plikttrohet, laglydnad, frihetskärlek, gästfrihet, ärlighet, och innerst en förkärlek för andligt begrundande, som röjer sig i en oskrymtad, men vid bokstaven hängande gudsfruktan. Man igenkänner finnen på hans slutna, reserverade, otillgängliga hållning. Han behöver tid att töa och bliva förtrogen, men blir då en pålitlig vän; kommer ofta för sent, står ofta i vägen, utan att märka det; hälsar på en mötande bekant, när denna redan hunnit stryka förbi, och tiger, där det vore bättre att tala, men talar stundom, där det vore bättre att tiga. Han är en av världens första soldater, men sista räknemästare; han ser guld framför sina fötter, men kommer sig icke för att taga upp det, förblir fattig, där andra bliva rika. - Innerligare ur hjärtats djup än finnarna, sjunger intet folk.”

Snellman åter talar om “den finska ödmjukheten och likgiltigheten”.

Under den överdrivna nationalismens dagar återuppblossade den panegyriska tankegången och torde väl fortleva hos “äktfinnarna”. Det skadar ju icke att tänka stort om sitt eget folk, bara man ej tänker alltför smått om andra.

Topelius vill få fram finnens känsla för rättvisa, även då det gäller satiren. “Finnen hyser”, säger han, “kärlek till sagor, visor, ordspråk, gåtor och tankeövningar samt har en böjelse för satir, som obevekligt förlöjligar egna och andras dårskaper. Finnen kan nämligen vara ironisk på ett stillsamt, men desto mer bitande sätt.”

Synnerligen måttfullt, som i hela sitt skriftställeri, tar Juhani Aho på dessa ömtåliga saker i sin bok “Katajainen kansani” (mtt enrisfolk). Han betonar också miljölockelsen och miljöinflytandet, det som fortfarande påverkar finnarna i Amerika, så att de företrädesvis sökt sig till Michigan, Wisconsin, Ontario och andra skog- och sjörika stater.

“Det är”, skriver han, “ingalunda någon tillfällig nyck, att just vi finnar ha placerat oss här på den finska halvön och här haft vår trevnad ända intill denna dag. - Här ha nog andra folk dragit igenom. Men de ha bara kört genom mangården eller vänt om vid grinden. - Finnarna skulle väl nog, de också, kunnat finna bördigare länder, där mjölk och honung flyta. Men deras håg synes alltid ha lett dem till de kargaste länderna. Liksom på trots ha de sökt upp torra moar, blöta mossar och dystra, tjälfrusna granskogar.

Det finnes de som säga, att finnarna varit därtill nödda och tvungna av starkare folk, i vars väg de varit. Jag tror tvärtom, att just detta varit våra förfäders ändamålsenliga kungstanke. De ha känt sin kraft och seghet, och där andra folks ryggrad skulle bågnat, där har deras bara blivit kraftigare. - Just det, att vi valde oss till boplats den bergigaste och kargaste halvön, där endast sådana enträd som vi kunna växa, visade sig vara vårt största förutseende. Den Moses, som ledde oss till detta förlovade land, han förstod den säregna kraft, som gömmer sig i hans folks enrisseghet.”

Det är egendomligt att se, huru litet även de, som bemödade sig om att förstå sitt folk och stodo detta nära i seder och tankegång, i själva verket hade reda på, vilka drifter, som rörde sig på djupet hos det, och vilka krafter, som slumrade där.

Arvi Grotenfelt skildrar, fyra år före världskrigets begynnelse, den uppfattning man inom den finska kulturens spetsar hade om folkets själ:

“Som det finska folklynnets mest iögonenfallande egenskap har man hållit den lugna, sävliga, betänksamma tonen i karaktären, “det flegmatiska temperamentet”; till detta drag ha nära anslutit sig flere andra, både berömvärda och ofördelaktiga: uthållighet i arbete och verksamhet, rådighet i faror, benägenhet för noggrant begrundande, men även halsstarrighet och kanske även lågsinnat hat och en viss dolsk slutenhet.”

“Men”, skriver Arvi Grotenfelt, “senaste tiders tilldragelser ha kommit en att tvivla på, om ens detta traditionella betraktelsesätts första moment håller sträck. - Det kan synas som om Finlands folk under de senaste decennierna begynt visa en natur tvärt emot den som finnes i alla tidigare skildringar, och som närmast motsvarar det ryska folklynnet. Man kan tänka sig, att detta beror av gemensam härstamning - Finlands och Rysslands folk ha i stort sett samma rasbeståndsdelar o. s. v.

Detta betraktelsesätt är fullkomligt främmande för den nutida uppfattningen, om man också icke kan neka till att storryssarna, som länge varit de tongivande inom den ryska samhällskroppen, ha ingjutit i sin folkmassa talrika finsk-ugriska element, så talrika t. o. m., att utseendet och kanske även mentaliteten i någon mån influerats därav.

Arvi Grotenfelt slutar med att uttala en förhoppning att finnen ej alltid skall förbli den där styva, oviga och trilska, dåliga räknekarlen, men att hans grundegenskaper: lugn, behärskning, den där underbara uthålligheten och sinnesjämvikten, den inåtriktade, djupa och poetiska naturen skola bestå.”

Jaakko Forsman, Yrjö-Koskinens broder, skriver i en artikel:

”Finnarna äro ett folk med böjelse för mediterande, teoretiskhet och radikalism, vilket lätt entusiasmeras för nya idéer och slagord. Vi anses tröga, och i vissa avseenden, t. ex. i fråga om farten i arbetet äro vi det säkerligen, men när det gäller nya sociala och politiska idéer äro vi åtminstone för ögonblicket utomordentligt snabba i att omfatta dem.”

“Inneslutandet inom sig själv är en av den finska folknaturens egendomligaste, djupaste och farligaste instinkter”, skriver Eliel Aspelin-Haapkylä, varnande sina landsmän.

Finnarna behärskas vid många tillfällen av flockinstinkten, vilken Henning Söderhjelm definierar så: “Flockinstinkten förenar individerna till gemensam handling och skänker dem en känsla av säkerhet och trygghet.

Santeri Alkio säger i ett av sina lantdagstal:

“Finska folket är misstroget, pretentiöst och högfärdigt.”

Hannes Gebhard skriver åter i tidningen “Uusi Suomi”:

“Vissa partiledare ha gjort allt för att hos det finska folket inplanta en för detsamma ursprungligen främmande anda av självtillräcklighet och dum högfärd.”

Nuförtiden varierar omdömet mellan deras, som endast fäst sig vid lömskheten, hårdheten och grymheten sådana de läto se sig i frihetskriget och deras, som äro berusade av de snabba framsteg, icke blott på det kulturella utan även på det ekonomiska livets områden, som det finska folket onekligen och trots alla bakslag gjort.

Ånyo, och nu mera än någonsin, besanna sig Per Brahes ord:

“Och det är till märkande om detta folket, som hemma latar sig på ugnen, att en av dem arbetar utomlands mer än tre andra.”

Utlänningars omdöme. Det kan ha sitt intresse att se huru utlänningarnas omdöme om detta folk utfallit. Här endast några axplock:

Italienaren Acerbi prisar sina båtskarlar, som stakade hans båt uppför älven till Muonio. Han talar om deras uthållighet och kroppsstyrka. “Rorsmannen var alltid den främste och gav genom sitt outtröttliga tålamod och sin verksamhet de andra ett gott exempel; han övertog alltid själv den svåraste och farligaste delen av arbetet och framkastade aldrig ett förslag utan att förbehålla sig själv den farligaste parten; kort sagt, hans mod skydde inga faror och hans krafter trotsade de värsta ansträngningarna”.

Fransmannen Martinier, som i slutet av 1830-talet reste i nordliga Sverige, anför vad en finsk bonde svarade en präst, som försökt få honom att avstå från det föga lönande åkerbruket där uppe i höga Norden: ”Se så svart jorden är! Det är som hade hon sorgdok, som om hon hungrade. Det är hon som har fött oss, min far och mig. Hur skulle Ni då kunna tänka Er, att jag ville övergiva henne, att jag skulle vilja låta henne ligga där och tråna efter grönska, då jag med en säck korn kan göra henne så glad och vacker.”

Ett år före världskriget skreven fransk rojalist, Jacques Milleret, en längre uppsats om Finland. “Finnarna äro de egentliga infödingarna. De äga vissa band, som "anknyta dem vid flere folk, som för närvarande underlyda tsarväldet. Finnarna äro jordbrukare, föga företagsamma, med en avgjord förkärlek för boskapsskötsel, jakt och fiske; de hava enkla seder. Till följd av sitt inbundna temperament äro de svåra att analysera. De sakna initiativ och förutseende - drag som förråda asiaten, men en asiat, som rönt inflytande av Skandinavien. - Under seklernas lopp hava båda raserna i Finland delvis förbrödrats, detta dels genom ingående av äktenskap.” Sålunda uppkom den grupp, som förf. kallar “finlandais” och som sålunda äger drag av bägge raserna.

“Finnarna hava så småningom trängt tillbaka svenskarna från nästan alla positioner, och det är till en del svenskarnas eget fel. Finnarna äro kunskapstörstande, och ehuru oftast blottade på de elementäraste tillgångar, översvämma de universitetet och företaga, överdragna med en universell “fernissa”, utan medel resor i Europa. Finnarnas största fel äro deras individualism och skepticism, direkta följder av deras religion, som icke tillfredsställer dem. De arbeta endast för sig själva, utan framgång, utan ideal, utan hopp. Till ett sådant folk kan icke hjälpen komma ifrån himlen. Detta folk saknar tro, historia och traditioner. Till all denna bedrövlighet kommer socialismen, som rasar bland finnarna. Socialisterna älska oklara tankar och mycket ord, och socialismen vinner allt mera terräng i Finland.”

En författare i en finsk tidning har fäst sig vid att utlänningar, särskilt fransmän och engelsmän, ofta klaga över det bemötande de rönt i Finland.

“I den Finland berörande utländska turistlitteraturen framhålles ofta, att utlänningen känner sig besvärad av det buttra och kalla bemötande han ofta röner i vårt land. Poliesen är ohövlig och odräglig, om man frågar honom om något. I restaurangerna se serverskorna sura ut, om man besvärar dem med något. I hotellen förekommer icke - med en del undantag - den uppmärksamhet mot de resande, varvid en turist i andra länder är van. Mänskorna här tjura.”

Amerikanaren Alfred Pearce Dennis, som i Finland huvudsakligast studerat förbudslagens verkningar, anser, att finnarna i ovanligt hög grad lockas att pröva på varje nytt socialt experiment. Finlands folk lider sålunda ingen brist på andlig upplysning. “Det är ett land med starka män och starka drycker, ett land som lyder Nietzsches teori: “Var stark och lev!” Men det är också den gråa himmelens, det glädjelösa landskapets och de dystra feststämningarnas land. I ett halvt års tid ruvar mörkret över landet, och på midsommaren stiger solen upp strax efter kl. 2 på morgonen och myggorna en halv timme tidigare. Den finländska målarkonsten kännetecknas av en heroisk strävan efter att kunna underkuva vildmarken. Den tragiska finnen tar sina nöjen med vemod, och han kan lugnt sitta och se på Chaplin eller Harold Lloyd utan att ens draga på munnen. Följaktligen är han även en bister och envis figur, som sedan han gett sin hand till ett så pass svårt jobb som förbudet, icke heller släpper taget.”

Professor Dennis såg i Reval ett sällskap druckna finnar, och han säger därom, att han aldrig sett något mera upprörande än den finska scen han såg där. “Finnen dricker icke för sällskaplighetens skull, utan för att bli berusad. Den druckne finnen har liksom den gamle satirikern Lukianos ett skarpt svar, som är helt och hållet hans eget. Finnen avslutar fyndigt ett argument - med kniven.”

I amerikanska tidningar finner man ofta notiser om finnar; mest rör det sig om slagsmål, dråp och olyckshändelser av olika slag. Någon gång påtalas deras intresse för socialismen och kommunismen.

En dansk, som länge vistats i Amerika, har sagt att finnarna därstädes stå i anseende efter negrerna på grund av sin dolska och baksluga karaktär.

Likaså har en utländsk sjökapten sagt, att han hellre har en besättning av negrer än av finnar. Men detta omdöme grundar sig sannolikt på bekantskap med några få personer.

Märket P. skriver följande om de finska emigranterna i Kanada:

“Genom sin styrka och uthållighet och genom vanan vid det stränga klimatet, voro de finska arhetarna högt uppskattade, och mången av dem förtjänade under de första tiderna mycket penningar. När sedan järnvägsbygget var slutfört, bosatte sig en del av finnarna i kringliggande trakter som farmare, medan åter andra sökte sin utkomst som gruvarbetare, skogsavverkare m. m. De flesta av våra immigranter anlända till Kanada med avsikt att bliva farmare. Då de i regel äro utan tillgångar, äro de dock först tvungna att söka arbete för att så småningom spara ihop de nödiga penningarna till inköp av jord och lantbruksredskap. Den finska arbetaren är genom sin styrka och arbetsförmåga eftersökt och uppskattad. Varje immigrants dröm är dock att köpa en egen farm, och ofta går denna dröm i uppfyllelse. Mången gång är det i karga, ogästvänliga trakter som finnarna slå sig ner, men genom sin seghet och energi övervinna de lättare än andra en natur, som i mycket påminner dem om deras eget hemlands. Genom att finnarna i allmänhet äro så väl lämpade för de kanadensiska klimat- och naturförhållandena, ha de också varit synnerligen väl sedda av myndigheterna. Dock finnes en omständighet, som hotar att helt förändra den goda tanke, som hittills hysts om finnarna, och det är det kommunistiska eller helt enkelt röda åskådningssätt, som alltmera tycks gripa omkring sig bland våra landsmän i Kanada.”

En ryss, F. Derschan, utgav redan år 1842 en broschyr om “Finland och finländarna”.

“Finnarna är ett folk, uppfyllt av den starkaste patriotism”, skriver han. “De älska sitt fosterland så högt, att många av dem, saknande det dagliga brödet, föredraga nöd i sitt eget land framför välstånd utomlands. Finnens karaktär är kall och fast som klipporna, bland vilka han lever. Hans ansikte är mulet, han är alltid tystlåten, tvär och betänksam. - De snuskiga finnar (bekanta hos oss under namn av tjuhóner), som man får se skocktals på torgen i Petersburg, utgöra ej några mönsterexemplar av den finska stammen. - Finländarna äro förträffliga tjänstemän; i vår armé äro nästan alla verkliga finländare värdiga och exemplariska officerare. Alla officerare vid Finska gardet äro genuina finländare, manskapet värvas bland landets svenskar och finnar - idel utsökt, ståtligt folk! Finska gardets front är en ren tavla! I senaste polska kampanj utförde denna bataljon under av tapperhet och återvände till sitt land höljd av ära. Detta fälttåg bevisade, att finländarna äro lika tillgivna Ryska tronen som tappra och oförskräckta.”

En annan ryss, Valerij Brjusov, skriver en dikt “Till Finlands folk”, i översättning av R. L-st lydande:

Du ståndfasta, styva och sträva,
du furuskogsborna nation!
Av furusus föddes dig tankar,
av furan din sång fick sin ton.

Du lugna, du kärva, du starka
granitfolk till håg och till hamn!
Din ande likt vinterskyn döljer,
ej ljungeld, men snöstorm i famn. - -

Och rimmet och penseln och strängen
de lyda dig villigt idag.
Förvägen och skulderbred mäter
du ödet med bältspännartag.

Stå fast, du oböjliga folkstam!
Ej fåfängt dig klipporna fött,
ej sällan med hopbitna tänder
den rasande östan du mött!

Stå fast! Den som kuvat naturen
i kamp om var fotsbredd av mark,
skall leva trots oväderskuren,
skall leva obruten och stark!

En korrespondent till ”The Times”
skriver om ett besök i Helsingfors under rubrik ”Vid terrorns yttersta gräns”:

“Finnarna äro ett lugnt och allvarligt folk: förtjusande uppriktiga och välvilliga till karaktären, en smula naiva men med ett anmärkningsvärt sinne för humor. Vid tebjudningar eller offentliga tillställningar, som hjälper folket att komma igenom den långa vintern och slå så att säga en brygga från den mörka tiden till islossningen och den gryende våren, föres en intelligent och konstnärlig, snarare än en spirituell och blixtrande konversation. En sträng etikett råder, vid risk av social bannlysning. Finnarnas bildning ter sig som en ny aftontoalett, för vars fräschhet de äro mycket ömma.”

Danskan Emilie Demant-Hatt säger om de finnar hon träffade i Svenska Lappmarken: “Männen voro långa och massiva med dystra ansikten och något stelt i uttrycket.”

Carl Thalbitzer skriver i “Finanstidende”: “Denna nation kommer i framtiden att bereda sina grannar överraskningar. Den har icke ungrarnas glödande temperament, men innanför masken av nordisk seghet flammar en vilja och en framtidstro, som bjärt sticker av mot andra folks pessimism. Nu reser sig i ungdomskraft ett folk, som tryggt blickar österut, i tillit till sin armé, ett folk som icke likt det polska är berusat av chauvinism och franskt maktbegär, men kallt beräknande vet sin egen begränsning och endast önskar fasthålla vid vad det historiskt har rätt till.”

Och polarfararen, kapten Mikkelsen säger i “Nationaltidende” 1922 om de finnar han under en resa i Karelen träffade:

“Det var män med ett gemensamt mål och gemensamt ideal. Män som under en lugn yta brunno av hat och som ej veko tillbaka för vad det vara månde. Det var män som så gott som alla hade personlig orätt eller lidande att hämnas, män som jag ogärna ville möta som fiende. Men mot mig som vän voro de välvilliga och tjänstaktiga, och i motsats till de finska norrlandsbönderna har jag i Karelen ej mött ett enda surmulet och lurande ansikte. Deras liv är primitivt, deras känslor primitiva, deras kärlek översvallande, deras hat obändigt i sitt otämda raseri. Det är ett naturfolk med ett naturfolks alla goda och dåliga sidor, mest av de förra.”

Märket H. S. skriver i den danska “Politiken”:

“Den finska tonkonsten avspeglar landets natur och folkets sinnelag. Naturen är än av fantastisk storslagenhet, än av leende idyll. Och sinnet! Detta säregna folk med alla dess olika egenskaper, dess barnsliga uppriktighet och tunga inbundenhet, dess fallenhet för mystik, dess hänsynslösa kraft och demoniska vildhet, dess halsstarrighet och hjältemod.”

Den norske författaren E. Welle-Strand skriver i “Det nye Nord”:

“De finnar man kände (före frihetskriget) voro till gränsmarkerna inflyttade element, och dessa voro icke alltid av bästa slag. De finska sjömän, som tagit hyra på norska fartyg, voro icke heller mycket ansedda. De voro förnämligast kända för sin lust för slagsmål, och även om de voro flinka sjömän, voro de icke några uppmuntrande exempel på sitt folks kultur. Det solida finska bondeståndet, den skickliga finska arbetaren, kände man icke, och med det intelligenta Finland kom man sällan i kontakt. Det finska Finland var på grund av språket ett slutet land.”

Som att vänta är, ha svenskarna mer än andra utlänningar befattat sig med det finska psyket. Men det är ofta långt ifrån några lovsånger till Finlands ära, som numera stämmas upp, liksom under studentmötenas dagar.

Omdömena variera dock något för tiderna före, under och efter världskriget. Före kriget åtnjöto finnarna mycken sympati (eller snarare medlidande) i Sverige, men där funnos också kretsar, inom vilka ett verkligt finnhat frodades. Så skriver t. ex. Johan Levart i sina Studentminnen”:

“Finnarna våra bröder! En flock vildar, som vi och Erik den helige en gång kuvat och kristnat och sökt göra folk av! En samling gentlemän, som springa till Bobrikoffs hejdukar och ange varandra för en mark per styck! Jag betackar mig för broderskapet.”

En skribent säger i “Nya Tidningen” 1923 bl. a.: “Ingenting bringas lättare i rörelse hos Finlands finnar än de nationalistiska instinkterna, och under deras svallning finna även annars bittra fiender varandra. En sådan nationell enhetlighet utgör å ena sidan otvivelaktigt en styrka, å andra sidan innebär den även risk och svaghet. - - Därunder känner man intet igen av den finskhet, som dock existerar, den som tar sig uttryck i folkkaraktärens känslighet, ja själfullhet, vilken härvid förkväves.”

Märket “En svensk kvinna” skriver bl. a.: “Finnen har så lätt för att hata.” Vi ha redan tidigare citerat några av “Vagabondes” uttalanden i “Dagens Nyheter”. Ännu ett tillägg:

“Akta er noga för att intervjua en riktig finne från Finland. - Då får ni för en gångs skull höra sanningen om ert gamla löjligt tillbakablivna fosterland!”

“Alla idéer”, skriver Sven Rinman, som på sin flykt över världen kommit till Finland, “bli så bistert tillspetsade, alla motsättningar så obotligt skarpa. Var finnes en så eldröd kommunism, en så nattsvart nationalism, en så religiöst maskintroende internationalism, en så dåraktigt lallande modernism, en så tungt livsfientlig pietism? Och var annars en så obotlig optimism som Leo Mechelins? - Jag undrar, om inte mycket kan förklaras av bristen på humor eller just den egenskap, som ser nyanserna och ställer proportionerna. Därav det tunga greppet, det hänsynslösa konsekvensdragandet, den inbitna självtillräckligheten. “Ett trögt folk, fullt av hetsigheter!” Ehrensvärds ord, problematiska för oss, stämma bokstavligen på finnarna. - Det är mindervärdighetskänslans överkompensering, som här ådagalägges, samma psykologiska företeelser, som gör det så nöjsamt att ideligen understryka, att man är “husbondefolket” i landet. - - Den som sett den mörka glöden i en ung äktfinnes ögon och lyssnat till hans profetiskt stammade svenska, glömmer det inte så lätt. Vi gjorde väl i att ta med problemet Finland som ett härdande ferment i vår världsinställning.”

En annan syn på tingen har Carl Lindhagen, då han skriver under frihetskrigets dagar: “Man möter under senare tider människor som påstå att deras erfarenheter om finnarnas karaktärsegenskaper i ett visst avseende kunna sammanfattas i orden: Otacksamhet, lömskhet och ett odrägligt partisinne. Jag brukar alltid opponera mig. Och jag gör det fortfarande, därför att jag tror att något av detta ligger hos alla foIk, och om man tror sig kunna spåra något större mått därav för närvarande hos en del finnar, beror det mest på de olyckliga förhållanden, under vilka de leva.”

Sven Söderman ger en resumé av innehållet i F. E. Sillanpääs “Det fromma eländet” samt anknyter därtill några reflektioner om Jussi Toivola som typ.

“Denna skildring av ett livslopp är gjord med oförvillad saklighet och objektivitet. - Ett fattigbarns uppväxt och en fattig mans hårda villkor mot en social bakgrund i en ödemarksby - allt tröstlöst grått och enformigt. I vad mån Jussi Toivola lämnar bidrag till kunskapen om den finska nationalkaraktären är en annan fråga. Han lever, det är säkert, men finns det flera av hans sort, finns det verkligen så många, att de kunna representera en nationaltyp? Man skulle känna sig förstämd om så vore fallet. Vi ha vuxit upp med Runebergs heroiska föreställning om finnarna, och från senare år ha vi i Aleksis Kivis Esko (i “Sockenskomakarna”), på en gång menlöst oskyldig och orimligt halsstarrig, inskränkt och självmedveten, besinningslös och plikttrogen, trott oss se en symbol av det folkliga temperamentet i det finska blodet. Att åtskilligt förändrats, sedan den typen fastställdes, att kriget och det röda upproret påverkat mentaliteten är klart. Men denne ömklige Jussi, som inte duger till någonting, inte ens till att dö på ett korrekt sätt? Kan han representera finska folket annat än i lidande?”

“Finnarna äro underkastade masstämningar som inget annat folk i Skandinavien”, skriver Leif Kihlberg. “Till deras karaktärsdrag hör även envisheten i fasthållandet av en gång undfångna suggestioner.” - Han tänker därvid närmast på förbudslagen och äktfinskheten.

Hans W:son Ahlman säger, efter att ha berört några av finnarnas goda egenskaper, strävsamheten, bildningshågen, m.m.:

“Men alla medaljer ha en baksida. Så även finnens bild. Han är långsint, misstänksam, dolsk och hetsig. Han glömmer visst aldrig en förorättelse utan hämnar sig förr eller senare. Storsinthet torde icke höra till finnens dygder. Därtill kommer hans bestialiskt dåliga ölsinne. Den s. k. blodskrönikan i de dagliga tidningarnas alla nummer är ju något för Europa enastående. Det är därför icke blott en tillfällighet att den mest monumentala byggnad man ser vid infarten till Åbo, är ett fängelse.”

“Man riskerar icke att begå något svårare misstag, om man tycker sig urskilja en förening av primitiv religiositet och fanatism, politisk högerradikalism och äktfinsk nationalism. Det pietistiska draget sätter sin prägel på folkets breda lager, särskilt i vissa landsändar - man tror sig föra en strid mot Antikrist i bolsjevismens gestalt; den rent politiska aktivistiska tendensen förhärskar hos de mestadels anonyma ledarna”, skriver “Dagens Nyheter” om Lapporörelsen 1930.

Med anledning av tävlingen om ett Topeliusminnesmärke skriver Tore Strindberg:

“Det är mig omöjligt att dela majoritetens uppfattning om att förslaget “Tarn ja Totuus” – ”Saga och sanning”, vilket enligt uttalad mening är en exponent för det specifikt finska, det kärva, slutna, segt oböjliga, även skulle vara en god manifestation av Topelii personliga väsende och diktargärning.”

En översikt av folkpsyket gavs år 1921 i “Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning” av Hagar Olsson:

“Ödemarken - det är den finska rasens dröm. I sekler har den gått ödemarkens vägar, brottats med den, besegrats av den och älskat den, som ett barn älskar sin moder. Det sägs, att finnen förr, när han såg en spåna komma flytande utför älven, svor och förbannade över att där tydligen fanns en annan, som slagit ned sina bopålar kanske bara en eller ett par mil ifrån honom, att han kanske skulle möta spår av en främmande fot och märken av en främmande hand under sina strövtåg i obygden, som han utkorat till sin, och att han då vredgad drog åstad till andra marker, trängde djupare in i skogarna för att desto säkrare få vara i fred med sitt. Det ligger en hejdlös individualism förborgad i detta, och det är just den som stöter andra raser vid beröringen med den finska.

Denna individualism, med en skarp tillsats av fientlighet gentemot allt främmande, är ödemarkens stämpel lika visst som det drömmande, fantasirika, inåtvända draget i finnens karaktär. Ödemarken föder självhävdelse och agressivitet gentemot allt mänskligt, men en blid, kärleksfull humor, en känslig betagenhet gentemot naturen. Slagsmål och sång äro därför två goda ting, som bättre än någonting annat känneteckna finskt kynne.”

Enligt andra är finnen i hög grad underkastad den masspsykos, som Gustave Le Bon skildrar i sin "Psychologie des foules” eller Mc Dougall i “The Groups Mind”. Han tänker kollektivt och handlar i klump. Utvecklingsgången vore således från ödemarksindividualism till social kollektivitet.

Knivskärare (puukkojunkkarit). Sisu. Vad som i synnerhet länkat utlänningarnas uppmärksamhet vid oss, och det måste medges, en mindre smickrande uppmärksamhet är “huliganismen”. Ligger då denna i det finska blodet? Är det en oriktig observation, när en gammal författare talar om “Fenni mitissimi” (finnarna de mest saktmodiga), eller menar han kanske lapparna?

Någon har tänkt sig, att t. ex. det österbottniska häftiga lynnet vore miljöpåverkat. Jag har tidigare framhållit såsom en tillfällighet, att man möter samma obändiga lynne på andra sidan av Bottniska viken, på ungefär samma breddgrader, d. v. s. i Hälsingland (t. ex, Delsbo socken).

Man frågar sig strax: borde icke slättlandet snarare lugna sinnelaget än göra det hetsigt?

Redan Jakob Fellman skriver: ”En Finne i sin vildhet, en Norrman med sitt hotande skryt.”

Finnen råkar lätt, i synnerhet under rusets inflytande i “bärsärkaraseri” då han hugger vilt omkring sig, oemottaglig för alla lugnande åtgärder och för övrigt okänslig för honom själv tillfogade slag.

Jag tager en dagspressnotis ur högen:

”Senaste söndag (1930) försiggick i en gård i Kauhajoki ett s. k. karusellbröllop. Vid femtiden på måndagsmorgonen voro en del män så starkt berusade, att de av en obekant anledning började slåss. En av dem, målaren Virtanen, började därpå härja med kniv. Han slog först bonden Tasanko i bröstet med den påföljd, att denne segnade död till marken. Virtanen anföll därpå sonen i gården, som erhöll ett gapande sår i magen. Den rasande Virtanen fortsatte därpå sin fruktansvärda framfart och stack bonden Kujanpää i ryggen. Virtanens raseri avmattades inte ens nu, utan tillfogade han därpå bonden Lusa två sår i högra handen och ett i bröstet samt slutligen bonden Mäkinen flera sår i ryggen.”

En annan liknande historia från år 1925 må anföras:

“I lördags inträffade ett mord i närheten av Koura. Tvenne arbetare cyklade på kvällen hem från sitt arbete vid Koura såg. En stund efter det de passerat plattformväxeln upphunnos de av maskinisten Oksanen, som utan att säga ett ord åkte upp till deras sida, satte sin revolver för huvudet på den ena, arbetaren Rajasaari, och tryckte av. Kulan gick genom huvudet på R. som ögonblickligen störtade död till marken. Oksanen flydde, men fasttogs senare.” Han hade sedan nio år hyst agg till Rajasaari.

Notis från 1931:

“Ett sällskap på fyra män och två kvinnor uppehöll sig i en arbetares bostad. Sällskapet hade underhållit sig med samtal och även smakat spritdrycker, men ingen av de närvarande var det minsta berusad. Plötsligt reste sig en av männen, målaren Terho, drog fram ett fickvapen och öppnade eld mot de närvarande. Samtidigt öppnades dörren och tre nya gäster anlände. Av de senast ankomna blev en träffad av ett skott i högra axeln. Ungefär samtidigt segnade en av kvinnorna död till golvet, träffad av flere skott. Även arbetaren Penttinen hade träffats av ett omedelbart dödande skott. Ytterligare en person blev träffad av en kula från den rasande mannens browning. Värden erhöll ett livsfarligt sår i buken.”

Den finska pressen är tydligen generad för detta lynnesdrag, men den finlandssvenska trycker sådana notiser med stora rubriker och sparar icke på kommentarer.

I en ledare i “Hufvudstadsbladet” skrevs redan år 1920:

”Man har icke tagit det finska folkets bildningsgrad och dess psyke med i beräkningen. Den stora massan av Finlands folk står ännu på en mycket primitiv ståndpunkt, den är lättledd, trög, men på samma gång hetsig, med starka känslor av hat och hämnd som dominerande drag i folkkaraktären. Vid minsta - inbillade eller verkliga - oförrätt ropa de obildade arbetarna på vedergällning och hämnd. Kvinnorna äro i detta avseende åtskilligt bråkigare än männen. Vid våra domstolar har man nogsamt erfarenhet om de obildades processlystnad, men på samma gång lömskhet och feghet. Den unge puukkojunkaren anger ej gärna den som slagit honom av fruktan för hämnd, men ruvar i stället själv på vedergällning och hugger gärna i löndom till sin antagonist.”

År 1923 skrives i samma blad: “Man står alltid vid sådana uttalanden spörjande och undrande över de bottenlösa djup av oförståelse och dunkelt hatfulla rasinstinkter, den finska folksjälen ställvis kan gömma i sitt inre”. "Dock kunna även finlandssvenskarna vara oförstående i sin språkfanatism. När jag i en polemik hävdade finnarnas rätt att även i Skandinavien sjunga ”Vårt land” med finska ord, ty, sade jag, “endast sålunda sjungen känna de den som sin nationalsång och låta sina hjärtan värmas därav”, föranledde detta anonyma brev med smädelser.

År 1927 skrives: “Man frågar sig ofrivilligt varpå denna det finska lynnets notoriska otillfredsställelse och eviga missnöje med bestående förhållanden kan bero. Var bottnar sist och slutligen denna städse dokumenterade känsla av att vara förtryckt, underskattad, utsugen. Mellan klagolåten om svenskarna som finskhetens klavbindare och förtryckare och den starka finska vänsteruppslutningen kring samhällsidealen är skillnaden från en synpunkt sett ingen. Båda rörelserna ha sin rot i missnöjet. Och det egendomliga är, att missnöjet hos finnarna består, även då de komma in i andra förhållanden.”

År 1928 skriver signaturen Abu Hassan om ”detta makabra och outgrundliga, som alltid ligger på lur i den finska folksjälen, färdigt att bryta ut vid första bästa tillfälle”.

En skribent i “Åbo Underrättelser” ser åter orsaken i självkulten och skenheligheten:

“För att ingiva folket självförtröstan, har man smickrat det, inljugit falska föreställningar om dess egen förträfflighet i det, lärt det att med oerhört bornerat förakt se ned på alla andra folk, de stora kulturnationerna kanske undantagna. Genom detta har den självkritik, utan vilken intet folk kunnat komma till sunda vanor och en sund syn på sig självt, omöjliggjorts. Det finska folkets pedagoger, ordet taget i den vidsträcktaste bemärkelse, ha enbart följt uppmuntringspedagogiken, utan att betänka att denna, så nödvändig den än någon gång kan vara, bör begagnas med den största måtta och balansera mot en mycket skarp självkritik.” Att märka är att ”äktfinskheten” är en s. a. s. kultursjukdom, som är nästan epidemisk hos yngre studenter, men okänd hos kroppsarbetare.

“Finnarna äro Europas blygaste, stillsammaste och fåmäldaste nation. Men under det stilla skalet bor ett mycket hetsigt temperament. Finnen bär saktmodigt förtreten, försagd och försvarslös. Men förolämpningen sitter inne och gror och växer till. När sedan alkoholen gör sitt till, då lossnar hans tungas band, han spyr ut ord som kulsprutans kulor, då minnes han förolämpningen, då är han färdig till hämnd, slidkniven blixtrar, och ett dråp är begånget. Vi ha att inregistrera ett dråp om dagen i Finland. Vi besitta Europas rekord i mannadråp”, skriver Ernst Lampén (1930).

I tidningen “Maaseudun Sanomat” skrives i anledning av blodsdåden:

“Någon har sagt att intet folk ursprungligen besitter annat än råhet, och otvivelaktigt ligger det i detta påstående en viss sanning. Det nationella temperamentet kommer till synes i den mån passionerna fritt få rasa. Den under senaste tid så mångomtalade “finska sisun” är i själva verket benämningen på finnarnas temperament. Energin kan leda till vackra resultat, men den låter även råheten på bottnen framträda. Till följd av sin energi är finnen en seg arbetare, som icke ger tappt förrän målet har uppnåtts, men den ohämmade sisun gör ofta finnen desperat och kommer honom att begå handlingar av fruktansvärd råhet.

Här är frågan om de mest ursprungliga psykiska faktorerna hos vårt folk. De innebära nog stor livskraft, men samtidigt sprida de, lössläppta, kring sig fördärv och förstörelse. De äro naturkrafter, och som sådana fruktansvärda, om de icke hämmas och ledas rätt.”

Svordomen är hos finnen en säkerhetsventil för ett alltför högt inre tryck.

“Äro svordomar lika vanliga hos andra folk som hos oss finnar! - - - I varje fall vittnar det väl om en viss rörlighet eller rentav en viss explosivitet i affektlivet, ja, även en viss sensibilitet, så mycket egendomligare, som den ofta döljes av en yta av lugn, tröghet och oberördhet”, skriver Margit Niininen.

Eino Kaila anmärker i en artikel i tidskriften” Valvoja-Aika” 1925:

“En sjömanspräst berättar, att ingen som berusad är så vild som finnen. I Tammerfors stad skall det årligen inträffa lika många dråp som i hela Sverige. Se där avigsidan hos den världsberömda finska “sisun”. Så värdefull denna “sisu” är - ty däri ingår uppenbarligen även ett kännbart mått av andlig energi -, tyckes den ännu innehålla även något av en av kulturen otämd ursprunglighet. Som sådan kom den till synes i det röda upproret. Jag skulle tro, att en av finska folkets stora frågor är, huru denna “sisu” skall kunna tämjas, utan att dess kraft försvagas, huru den skall kunna överföras på finare och för kulturen värdefullare delar av hjärnan än blott de motoriska nerverna.”

“Sisukas är”, skriver Sigurd Gadolin, “ett slags medelproportional till energisk, egensinnig, enveten, motsträvig, häftig, ilsken m. m. - -

Kivis “sju bröder” ha gemensamt denna besynnerliga “sisu”, vars ursprung och egentliga innebörd endast tillnärmelsevis låta framställa sig. - - Den finska “sisun” är mera än blott en egenskap. Den ger sig till känna i pulsens slag, den har mycket med nerverna att göra, den är egensinne, oresonlighet, den stålsätter sin ägare inför påfrestningar av olika slag, den är förmåga att härda ut till det yttersta -”

I “Vasa-Posten” anklagar man rent ut de bildade klasserna för att underhålla denna råhet:

“Vi ha länge förvånat oss över att en sådan busvisa som ”Isotalon-Antti” kan vara så populär i alla kretsar. Den sjunges vid alla möjliga tillfällen, i supgillen, på festmiddagar, studentmöten och fosterländska samkväm. Den handlar bara om vilda sällar, som köra knivar i varandras ryggar och mörda länsmän för att komma åt deras hustrur, men den verkar på något sätt upplyftande och hänförande på stora delar av folket. Den råa visan måste tilltala någonting i folksjälen, vad det nu månde vara.”

Visst är den rå, visan om Antti i Isotalo och hans kumpan Rannanjärvi, som voro de största slagskämparna och dråparna på 1860-1870-talet, men målar i sin dysterhet - även vad melodien vidkommer - alldeles förträffligt folklivet och folksjälen i Sydösterbotten på denna tid. Här i översättning några strofer som exempel på sådana allmänt sjungna visor:

I Härmä så hemskt ett bröllop stod,
och där man drack och där flöt blod,
från farstuns vrå till trappan ned
bars lik i långa led. - -

Sörj ej, pappa, sörj ej, mamma,
fast gossen är järnsmidd, fången,
pojken är ju väl anammad,
när för dörren lagts järnstången. -

Stor-Anders vid fästningens port
han hissade sina byxor:
Ack! den som vore hemma ändå
och fick med kniven kring sig slå!

I “Vasa-Posten” skrives:

“Råhet finnes ej blott hos de lägre lagren, utan även på samhällets toppar och tar sig bl. a. uttryck i sådana vidunderligheter som berättelsen om Pikku Eljas.”

“Pikku Eljas” var en berättelse i en finsk läsebok för barn. Eljas var en skrytsam fyraårig parvel, som bland annat sade, att om han fick en svensksinnad hustru, så skulle han kasta ut henne genom fönstret. Denna berättelse rörde givetvis upp mycken polemik, men saken nedlades, då förlaget lät trycka en ny upplaga, i vilken denna berättelse modifierades.

Finnen låter fånga sig av ytterligheterna, säges det. Sålunda skrives i en ledare i ”Åbo Underrättelser”:

“Vardera rörelsens (kommunismen bland arbetarna och äktfinskheten bland borgarna) utbredning liksom i tiden förbudets, beror av samma gestaltning av mentaliteten hos folket. Man måste löpa linan ut. Sedan inträder nog på en del håll besinning, men att då mera rätta misstagen är svårt, kanske omöjligt. Man saknar även mod. Hur beklämmande verkar icke oppositionen mot förbudet. Detta ständiga “visserligen - men”. Å ena sidan vill man ha det, å andra sidan förklarar man det vara landets olycka. Detsamma är förhållandet med äktfinskheten. Hur många förklaringar har man icke hört om denna rörelses osundhet, men hur kapitulerar man icke det oaktat utan vidare inför den.”

I likhet med flera andra unga folk anses finnen sakna pietetskänsla:

“Om det är någonting som kan komma fosterlandsvännen att med tvivel och bekymmer motse framtidens svar på frågan huru vi skola förmå reda oss såsom en respekterad, stark och självständig nation, så är det den besynnerliga eftergivenhet för tillfälligheternas intryck, som gör sig gällande i vårt offentliga liv i stort som i smått”, skrives strax efter slutat frihetskrig.

“Först en hetsighet utan överläggning, sedan en obotfärdig tröghet att åter låta sunt förnuft komma till heders i eftertanken. Vi ävlas med att vara ett demokratiskt folk, som ser blott framåt och vars största iver går ut på att slita sönder minnena av det som varit. Det vore anledning för oss att betänka den djupa visdomen i Renans, den franske tänkarens ord: “Det sanna framåtskridandets, det verkliga sanna framåtskridandets män äro de som bygga på en djup aktning för det förgångna”. Vi sakna denna aktning för det förgångna.”

Sociala drifter. Solidaritetskänslan är mycket utbildad hos finnen, vilket i många fall är en styrka, men individuellt kan bliva en svaghet.

“Man reagerar blott för detta, att en av ens egna blir angripen, och att angriparen alltså måste vara en fiende. Mellan person och sak, mellan vederhäftig kritik och ovederhäftiga beskyllningar förmår man alls ej skilja. - Dylikt ligger kanske i demokratiens natur, men man tycker sig även spåra ett specifikt finskt lynnesdrag däri. Det är i den envisa tron styrkan ligger, i det bestämda avvisandet av allt, som kan rubba den. Tron medför lidanden och offer, och tron skapar martyrer. Den förhånade och beledde är den sanne troshjälten, och till honom blickar man upp. Kanske kan en dylik sinnesriktning bero på bibelns och på ofärdsårens inflytande, kanske på en sekellång kamp mot en hård natur. Kanske ligger orsaken ännu djupare”, skriver märket “Betraktaren”.

Finnarna äro nogsamt “profeter i sitt eget land”. Ingenstans ligger hjältedyrkan så väl till, men hjälten måste ovillkorligen vara “en av de våra”. Detta är ofta viktigare än allt annat. En svensk misstänker sin granne för allt ont som kan tänkas; en finne tror sin sockenbo om gott, även om denne icke är värd det, och tar alltid hans parti.

“Finnarna utveckla en sällsynt hög uppfattning om de plikter det gemensamma pålägger individen”, skrives i tidningen “Hangö”.

Man förvånar sig ofta på finlandssvenskt håll över den lätthet, varmed finnarna t. ex. byta familjenamn. Namnet, menar man, är något man fått i arv, något heligt, som man icke bör kasta bort, om icke någon fläck låder därvid. Men finnen resonerar annorlunda. För honom är det skillnad, att han talar med en Koskinen eller en Forsman.

“Aha, han har ett finskt namn, då får man vara naturlig och otvungen med honom, han är en av de våra”, tänker han.



< Föregående sida | Index | Nästa sida - forts Finnar >