Finlandssvenskar

"Till den svenska stammens särdrag räkna vi med stolthet, att den i nationens liv företrätt de sammanhållande, statsbyggande krafterna, ordningens och rättssamhällets höga idéer."

Allmänna drag. Svenskarna i Finland ha det svårt redan med själva namnet. I Sverige och annorstädes kallas de vanligen finnar och deras svenska dialekt kallas oriktigt nog finska. I Finland gör man åtskillnad mellan finnar och svenskar, men huru skola de kallas utåt, då de alla äro finska medborgare! Man uppfann slutligen termen finländare eller rättare lånade den utifrån, där den användes av tyskar, fransmän, ryssar m. fl. - I det nordliga Norge t. ex. är varje finsk medborgare finländare; en lapp däremot finne. Men namnet finländare väckte ond blod hos finnarna, som på inga villkor ville, åtminstone för sitt eget vidkommande, erkänna denna benämning. Man har numera också fått finnländisch, finlandaise och finljandski ersatt med resp. finnisch, finnoise, finski o. s. v. Sedan försökte man med namnet östsvenskar, men då blev det rent av galet, och erkännas må, att namnet icke är särdeles lyckat. Numera talar man helst om finlandssvenskar, ehuru termen är rätt obekväm på grund av sin långsläpighet.

Äro då finlandssvenskarna icke svenskar, så att de kunde behandlas i sammanhang med övriga svenskar? Detta kan man knappast säga. Det finnes i våra dagar större likhet mellan en del skåningar och själländare, mellan jämtar och trönder än mellan finlandssvenskarna över huvud och rikssvenskarna, ehuru medges måste, att skillnaden mellan ålänningar och rospiggar samt mellan österbottningar i vissa socknar och norrlänningar i några trakter icke är synnerligen stor. Men överhuvud har miljöpåverkan och den starka blodblandningen med in- och utländska element inverkat på psyket liksom på andra rasegenskaper.

T. E. Karsten söker t. o. m. bevisa, att den svenskspråkiga befolkningen i Finland icke, såsom man hittills menat, hör till den skandinaviska folkgruppen, utan är en - visserligen starkt försvenskad - kvarleva av den östgermanism, vars mest bekanta representanter de gamla goterna voro. I motsats härtill framhåller O. F. Hultman: “De nuvarande svenskarna i Finland och i Östersjöländerna leda, såsom deras egna vandringssägner antyda och även vetenskapen hittills lärt, huvudsakligen sina anor upp till kolonister, som från Sverige överflyttat till dessa länder. Huvudsakligen - ty det är ingalunda osannolikt, att avkomlingar av stenåldersgermanerna, de må hava varit av skandinavisk eller av östgermansk stam, kvarlevat ända tills den nya svenska befolkningen började nedsätta sig här, och att de uppgått i denna.”
På exklusivt rikssvenskt håll vill man t. o. m. vägra finlandssvenskarna rätten att kalla sig svenskar, “emedan de vid Borgå lantdag avsvuro sig denna rättighet”. Men då finnarna kalla dem svenskar, varför skulle de ej själva få kalla sig med detta namn?

Rikssvenskarna ha, enligt Alma Söderhjelm, gjort upp för sig en fantasityp, vilken för dem representerar finlandssvensken. Denna typ beskriva de på ungefär följande sätt:

“Ett öppet och litet kargt ansikte, ett friskt och frimodigt väsen, i yttre uppträdande något av gammaldags sirlighet, men utan snobbighet eller ens överdriven elegans. Och över allt detta något personligt, något av havets sälta eller vindens sus i vilda skogen. I en ledare i “Hufvudstadsbladet” för ett antal år sedan skrevs följande, som dock kanske mer avser den finska än den svenska befolkningen i Finland:

“För de bedömare i Sverige, som pläga förvåna sig över de egendomliga livsyttringarna i Finland, är det ibland upplysande att erinra om, att vårt land, geografiskt sett, är ett enda Norrland. Helsingfors breddgrad går ett gott stycke norr om Upsala; tag bort allt i Sverige, som ligger söder om Dalälven, och man har kvar det luftstreck som är Finlands. Jämförelserna mellan rikssvenskt och finländskt få lov att göras med beaktande av denna omständighet. Den som i rikssvensk litteratur och press mött skildringar av norrländskt vardagsliv och norrländska problem, blir ofta slagen av den likhet med finländska förhållanden, som möter en ur dessa skildringar. Det politiska “Norrlandsfrisinnet” hade sin mycket påtagliga motsvarighet även i vårt land och har det ännu. Förbudshänförelsen i Norrland är även vår. De plötsliga syndikalistblockaderna däruppe vid arbetsplatserna äro ingenting annat än våra berömda ödemarksstrejker. - Hela landet söder om Stockholm har inte lyckats placera en enda kommunist i riksdagen! Vid förbudsomröstningen presterades det starkaste motståndet mot förbudet av landskapen längst i söder. Utsträcker man jämförelsen till det religiösa området, skall man förvisso även finna liknande motsvarigheter.”

Signaturen” Vagabonde” i “Dagens Nyheter” placerar släktskapen ännu västligare:

“En finländare besökte mig häromdagen, en svenskfinne, en av de vita och överklassiga finnarna. Jag gjorde samma reflexion som jag alltid gjort, när jag träffat på något typiskt exemplar av den rasen; de äro mycket olika oss. De påminna på ett sätt om norrmännen. Jag reste en gång från Paris med nattåget, kupén var fullproppad med människor av alla nationer, det var omöjligt att finna en plats att luta sitt huvud mot, alltså beslöto vi oss för att ignorera sömnigheten och i stället samtala. Vi talade, bland annat, om varietéerna i Paris och London och jämförde dem med varandra. Då sade en av herrarna: “Jag tycker nu inte någondera är något vidare, tacka vet jag varietéerna i min hemstad.” Jag frågade: “Är inte monsieur norrman?” och han svarade: “Jeg er fra Bergen, men hvordan kunde Fruen vet det?” Nu vet jag att han också kunde varit finne!”

I den diskussion, som för en tid sedan uppstod i den svenska pressen med anledning av en fransmans skriverier om kvinnan och erotiken i Norden, deltager bl. a. också en “Finlandssvenska”:

“Ser Ni, våra systrar i Sverige, i ett rike med hov och drottningar, ha dock haft andra chanser än vi att också som kvinnor göra sig gällande. De ha mera karaktär, mera självförtroende och därför ett på samma gång mera öppet och behärskat sätt att vara. - Det har i själva verket varit en liten kulturhistorisk lektion med de så populära rikssvenska resturangservererskorna här. Jag har ofta iakttagit hur de mycket naturligare representerat en dams värdighet och charm än de remarkabla helsingforsiskor, som suttit vid deras bord.”

“Vi ha så vant oss”, skriver Ragnar Granit, “under hårda tider att dölja vår inneboende livsglädje, kela med den i tysthet, till det sista se stränga och högtidliga ut, till det sista kritiskt misstänkliggöra den uppsluppna festglädje, som sedan plötsligt rycker oss i frackskörten och smusslar en skälm in i våra damers hjärtan. Det är denna på en gång trumpna och slagkraftiga vaksamhet, som våra rikssvenska fränder benämna det klassiska draget hos finlandssvenskarna.”

En nordnorrman har yttrat: “Eder, svensktalande finländare, betraktar jag som närmare släktingar än t. ex. skåningar - man förstår ju icke ens vad de säga.”

Finlandssvenskarna ha icke sparat på skarp och bitter självkritik. En panegyrik är sedan Topelius' dagar otänkbar i en svensk publikation i Finland. När man i Finland skämtar över egna lyten, gäller det vanligen både finlandssvenskar och finnar, ty det är åtminstone bland de bildade och halvbildade svårt att finna någon skillnad i yttre uppträdande. Jo, kanske bland studenter, där en viss käckhet, någongång övergående i fräckhet, kännetecknar de förra, medan trumpenheten är större hos de senare.

Finsk jordbrukarfamilj i mellersta österbotten (Kauhava).

På landsbygden finner man vanligen den svenska ungdomen mera glättig, skämtsam och lekfull, den finska tystare och allvarligare.

Jag vandrade en gång tillsammans med en utländsk professor på gatorna i Helsingfors, varvid han efter ansiktena sökte utröna om de mötande voro svenskar eller finnar. Att han ofta misstog sig, kunde man konstatera, när man hörde personerna tala med varandra. Men märkvärdigt ofta “gissade” han rätt. Lättare är att i ett svensk- resp. finsktalande sällskap utpeka dem, som haft svensk resp. finsk skolbildning.

Det frapperar ofta utlänningen att de två språken blandas ihop under samtal. Så t. ex. anföras yttranden av utomstående personer gärna på det språk de fällts, vare sig detta är finska eller svenska. Det förefaller t. o. m. en finlandssvensk litet löjligt, om man börjar översätta.

Krönikören “Sam” skriver bl. a.: “Om jag kommer in i en välfylld svensk eller dansk spårvagn, börjar man genast maka ihop sig för att bereda mig plats. Om jag kommer in i en vagn i denna goda huvudstad (Helsingfors) och där sitter tre personer på en bänk avsedd för fem, så kan det inte falla dem in att maka på sig, ehuru de veta, att bänken har utrymme för fem. Om en herre i en spårvagn i Stockholm i en tvärvändning råkar trampa mig på tårna, lyfter han artigt på hatten och säger: “förlåt mig!” på ett sätt, som otvetydigt visar, att han är ledsen över att han burit sig drumligt åt. Sker detta i Köpenhamn, säger den trampande sitt “undskyld”, så att man förstår, att han beklagar det skedda. Hos oss säger den som trampat: “åhå!” eller också säger han ingenting alls utan ser likgiltig och oberörd ut. Han är präglad av sin finländska mentalitet, som stockholmaren av den formella svenska artigheten och köpenhamnaren av det danska gemytet.”

En annan krönikör skriver:

“Vältalighet är en konst, som icke står högt i kurs hos oss. I varje fall har den få utövare. Vi äro närapå en undantagsnation i detta avseende liksom i några flere, låt oss säga t. ex. i vår sociala reformvänlighet, som i och för sig är lovvärd, men som i en alltför brådstörtad gestaltning kan te sig huvudlös. Vi äro styvmynta i sådan grad, att utlänningen har intrycket att tungan låder vid vår gom. Om vi läte den där förbliva, vore det angenämare både för främlingar och andra åhörare av de hackiga anföranden, vilka somliga av oss envisas att exekvera vid offentliga och enskilda tillfällen.

I Skandinavien och Tyskland samt i den anglosachsiska och romanska världen är litet var en god fest- och mötestalare. Den skandinaviska och anglosachsiska vältaligheten tilltalar oss mera än den lidelsefulla romanska eloquentian och emfatiska tyska talträngdheten, vilka båda stundom förefalla oss besvärliga. Skandinaverna tala bra, svenskar, danskar och norrmän, alla uttrycka på ett behagligt och medryckande sätt vad de än ha på hjärtat.”

Det sagda gäller huvudsakligen finlandssvenskarna; finnarna ha, som de själva säga, god supplik, varmed förstås svada, som kan slå över i retorisk fraseologi, utan motsvarande innehåll.

En finlandssvensk domedagspredikant, doktor Hastig, säger i ett tal, efter att ha gisslat moderlandet:

“Kasta vi en granskande blick på vårt eget folk, så finna vi även här mitt i all upplysning och kultur mycket mörker, mycken förvildning och mycket fördärv. - Utan tvivel har den svenska andan starkt angripits av det allmänna förfallet, och dessutom har den redan en lång tid stått under upplösande och fördärvande inflytelser av särskilt slag. Vi få icke förbise, att även i vårt land det sedliga förfallet redan antagit en mycket oroväckande och olycksbådande karaktär. Den nutida bildningsformen har även här visat sig vara alldeles vanmäktig, och våra bildningsorgan hava ingalunda heller alltid varit sin uppgift vuxna. Särskilt har vår tidningspress, som numera äger en härskande ställning inom landets kulturliv, röjt omisskännligt sjunkande tendenser med begränsade vyer, avsöndrade intressen och bristande ansvar. - Inför en ytlig betraktelse av livet kan denna teckning av den svenska andens yttringar sannolikt förefalla över hövan mörk och dyster, och jag skulle själv glädja mig av hjärtat, om det svenska livet dock i verkligheten ägde en renare, friskare och gedignare karaktär. Men om man icke låter blicken stanna vid de yttre konjunkturernas rörliga spel, utan även skärskådar utvecklingen i de stora, bärande idéernas ljus, så kan man icke undgå att här varsna ett fortgående och överhandtagande förfall och att i sitt innersta gripas av sorg och besvikelse.”

Annorlunda ser märket “A-son med ögat” på saken, då han strax efter frihetskriget skriver:

“Upproret var en finsk företeelse, och det slogs ned med svensk hjälp. Det är inte heller på svenskarna ansvaret faller, för att de nya kommunallagarna kommo till, men när finnarna nu främst äro i behov av ändring, så hjälpa vi naturligtvis till, då det ytterligare gäller att råda bot på den principiella oformlighet, som ligger i att låta icke-skattebetalare besluta om utgifter, som andra skola betala. - Vad jag ville komma till är, att de svenska röda, som under upproret inte rekryterade de speciella mördarbataljonerna även efter upproret visat sig besitta något, som kallas skamkänsla. Den f. d. svenska rödgardisten skäms för vad han varit med om, han drar sig för att för sina sockenbor omedelbart börja greja med klassmedvetande, hämnd, egna listor och dylikt.”

Strax efter frihetskriget skrevs i “Aftonbladet” (Stockholm):

“Ovan antyddes att den svenska befolkningen fann sin plats, när det gällde att tillbakaslå den andliga farsot som sökt sig in över Finlands östra gräns. På få undantag när var det faktiska förhållandet nämligen det, att det svenska folkelementet stod enigt och samlat på den vita fronten. Den röda däremot, den bestod, om man bortser från den rent ryska soldatesken så gott som uteslutande av finnar. Detta kan icke betraktas såsom en tillfällighet, ej heller såsom beroende på det finska folkelementets flertal. Utan att man behöver pådyvla den finska folkkaraktären speciella anlag för huliganism, kan man likväl icke blunda för det sakförhållandet, att den är vida mottagligare än den svenska för det anarkistiskt betonade i den ryska folksjälen, en omständighet som kanske skall synas mindre förvånande, om man betänker, att den storryska folkstammen - och det är framför allt den som danat bolsjevismen - till icke oväsentlig grad har finskugriska inslag att uppvisa.”

”Till den svenska stammens särdrag räkna vi med stolthet, att den i nationens liv företrätt de sammanhållande, statsbyggande krafterna, ordningens och rättssamhällets höga idéer. Det är till icke ringa del just tack vare svensk insats i dessa hänseenden, som vårt land förmått hålla sig uppe i tider av nöd och faror och under stormarna kunnat bärga sin ställning som fri och oberoende stat”, skrives i en finlandssvensk tidning.

Att finlandssvenskarna ha ansvarskänsla visar följande notis ur en tidning: “En söndagsmorgon inträffade i Ingå en bilolycka, som kunnat få allvarsamma följder. Vid halv 6-tiden sagda morgon körde en bil med fem personer mot en telefonstolpe vid stora landsvägen. Bilen, som hade kommit med stark fart, slungades utför den branta vägkanten och välte, men som av ett under blev ingen av de medföljande skadad. Som chaufför hade en hemmansägarson från Ingå fungerat. Denne tog emellertid olyckan mycket hårt och sedan ett försök att lyfta upp bilen, som var lånad, misslyckats, begav han sig till sitt närbelägna hem, där han sköt sig.”

En ungefär liknande händelse inträffade samtidigt i Vasatrakten.

Ett par år efter frihetskriget var pessimismen ännu stor bland finlandssvenskarna, vilket framlyser ur följande uttalande i “Åbo Underrättelser”:

“Skandinaverna äro individer i samma ögonblick de uppträda på historiens vädjobana. Men de äro dessutom något annat. De äro statsbyggare. Europas äldsta nu existerande stat grundlades av dem. Men man kan icke underlåta att fråga sig, vilken uppgift skall sist och slutligen här vara förbehållen oss svenskar! Ju längre det går dess mer förintas det svenska kulturarvet medvetet och dess mer kommer svensken ock att känna sig främmande och otillfreds i detta land, där samhällsutvecklingen är baserad på det lynnesdrag, som är honom mest främmande.”

“Svenskarna i Finland äro hopplöst fåtaliga och veta fuller väl, att de ej hemma hos sig kunna skaffa de kulturvärden, som göra livet dyrbart och skönt. De måste söka sig utomlands för att få något riktigt tiptop i kulturvälsignelseväg”, skriver R. Hyltén-Cavallius.

Annorlunda ser den ryske diplomaten Njekljudov på saken, då han i sina memoarer bl. a. säger: “Om det svenska elementet i Finland, vilket är sunt och i högsta grad redbart, får det inflytande det förtjänar i landet, skall Finland taga den naturliga och gagneliga rollen av en fredlig stat, intresserad av sin stora östra grannes ekonomiska välfärd och utveckling. -” Men det var då!

Man finner ofta såväl i den svenska som finska pressen i Finland rikets svenskar och finnar jämförda med varandra. Sådana jämförelser ha dock ringa värde, då de i allmänhet äro tendentiösa.

Gunnar Castrén skriver i “Nya Argus” om svenskar och finnar i Finland: “Å ena sidan en böjelse för lyriskt, trotsigt övermod, å den andra för ömtålig, inbunden misstänksamhet.”

“Vi äro ett folk, sent till att giva våra känslor luft, och ängsliga för att skänka dessa högljuddare former”, skriver märket “Observer”.

Språkstriden som rasat sedan J. W. Snellmans dagar, har stundom mattats av, stundom åter blossat upp. Dess ytterligheter å ömse sidor ha varit “östsvenskhet” och “äktfinskhet”. Mången främling, som läst om våra språkstrider, har förvånat sig över hur fördragsamt ja, kordialt svenskar och finnar i själva verket kunna umgås med varandra. Liksom alla partistrider är språkstriden till stor del uppblåst av tidningspressen och yrkespolitiker, som skola leva därav.

E. N. Setälä sade en gång i ett tal: “Man kan knappast få se såtare vänner än en finskfinne och en finlandssvensk, när de råkas på utländsk botten.”

Men även i hemlandet finnes det mången finne, som har sitt intimaste umgänge inom svenska kretsar och tvärtom, och rörande är att se huru finlandssvenskarna försöka sin bästa finska, när de äro i sällskap med “fennomaner”, medan mången finne försöker sticka in så många svenska ord som möjligt, när han är bland “svekomaner”.

En person med fint öra skall kunna höra skillnad på svenskt tal hos en finlandssvensk, som ofta talar dålig svenska, och en finne, som någongång talar god svenska. Den senares tal går mera i stackato med rullande r- och vekare e-ljud.

Det är känt att finnarna gärna gifta sig med svenska flickor. Någon fara för den finska nationaliteten behöver därigenom icke befaras, ty dessa svenskor bliva i flertalet fall inom kort lika finsksinnade som sina män. Detta ligger nu en gång inom den germanska benägenheten för ackommodation. Det vore i själva verket intressant och för många överraskande, om man kunde få en statistik över huru många finska märkesmän eller mera betydande personer som haft svenska mödrar eller gift sig med svenskor.

Bland finlandssvenskarna är det i övervägande grad lägre befattningsinnehavare, hantverkare och arbetare, som gift sig med finskor. Ögnar man igenom lysnings- och vigselnotiser i tidningar, skall man finna att omkring 25 procent av män med svenska namn i Helsingfors valt sig hustrur med finska namn. Under sådana förhållanden blir befolkningen allt mera blandad. De finska hustrurna pläga vaniigen inom de kretsar, där miljön är finskbetonad, påtrycka hela familjen en finsk prägel.

I Finland händer det, egendomligt nog ofta, att förmögna flickor bli ogifta, icke blott därför att de frukta att männen vilja ha dem för pengarnas skull, utan kanske lika ofta, därför att männen blygas för att synas efterfika rikedom. Dessa flickor komma därigenom att bli helt isolerade och inrikta sig på välgörenhet, resor m. m.

“Finlandssvenskarna i Amerika ha”, skriver Jennie H. Ericson år 1922, “i färskt minne striderna i det gamla hemlandet, jämförelsevis nyss genomkämpade; icke allenast de som med blod och tunga uppoffringar sist och slutligen gjorde det kära landet fritt, utan de nu pågående, de som livligast ingripit i finlandssvenskarnas tillvaro - striden om det svenska språket och hela den finlandssvenska nationalitetens existens. - Och just detta har hos finlandssvenskarna i Amerika danat en värme för just det genuint svenska elementet, som på många håll saknats hos de från Sverige hitkommande svenskarna. Denna på den andra sidan Atlanten begynta kampen har starkt påverkat finlandssvenskarna i Amerika, utan att likväl hos dem framkalla brist på lojalitet mot adoptivlandet. Finlandssvensken är trög och envis, han ger sig ej förrän kampen är vunnen. Ej heller lär han sig med samma lätthet som svensken i Amerika det nya språket, ej heller övervinner han sin hemlandsdialekt med samma snabbhet som hans svenska bröder, - men till målet kommer han i alla fall, och i hans lojala hjärta växer stadigt en stor värme för det nya, tillika med en aldrig sIocknande trohet mot det gamla elementet.”

Ända till de ryska ofärdsåren drogo många svenska finländare till Ryssland, ekannerligen Petersburg. Kärnan i denna kontingent utgjordes av officerare, enär undervisningsspråket i Finska kadettkåren den tiden var svenskt, och skolan sålunda företrädesvis rekryterades bland ynglingar utgångna ur de högre klasserna av den finlandssvenska befolkningen. Man sade på den tiden, att det enda Finland exporterade till Ryssland var intelligens. Dessa landsmän i Ryssland bibehöllo emellertid med beundransvärd seghet sin finländska nationalitet och kännedomen om sitt svenska modersmål, varför de bildade en särskild liten klick inom den ryska societeten, högt aktad för sin redbarhet, men smått avundad för sin exklusivitet och sin prestige vid hovet. Men man måste också ge dessa s. k. petersburgska finnar det erkännande, att de förstodo att leva sig in i den kosmopolitiska kultur, som på den tiden härskade bland aristokratien i Petersburg och Moskva. De förskaffade sig stor språkkännedom och tillägnade sig i dess huvuddrag den franska eller tyska, senare engelska bildningen, som täckte ytan av den ännu rätt omogna ryska kulturen. Med andra ord, de blevo världsmän och stego ofta till de högsta posterna, ministrar, guvernörer, generaler inom kejsardömet. Man sade att varannan utdimitterad finsk kadett slutade som rysk general.

Bland diplomater kunna nämnas: Armfelt, Rehbinder, Th. Bruun, v. Etter, amiral Avellan, som åvägabragte den franskryska vänskapen, Ehrnrooth, krigsminister och Rysslands “vicekonung” i Bulgarien, Roediger, krigsminister under japanska kriget, Langhoff m. fl.; bland vetenskapsmän generalerna Sederholm, Gadolin, Järnefelt, Bonsdorff m. fl.; bland affärsmän Standertskjöld, Runeberg, Parviainen, Sundgren m. fl.; bland militärer generalerna Ramsay, Gripenberg, Enckell, Mannerheim m. fl. ; bland ingeniörer Edelheim, Aminoff, Stjernvall m. fl.; bland övriga kulturpersonligheter Georg v. Alfthan, H. Kajanus, L. Munck, Georg Fraser, Johannes Öhqvist m. fl.

Den “petersburgska finnen” igenkändes på ett urbant, nästan överdrivet artigt väsen, sättet att uttala främmande ord med den ursprungliga accenten och ett smidigt, habilt uppträdande. Många av dem, vanligen de smidigaste men icke för den skull kunskapsrikaste eller bästa karaktärerna, placerades av en mild försyn (d. v. s. kejserlig nåd) såsom senatorer, guvernörer, verkchefer o. dyl. inom Finland. Men man måste säga till deras beröm, att högst få bland dem togo med sig “österländska” seder till sitt ursprungliga hemland. Många av dem ha tvärtom inskrivit sina namn som några av våra yppersta medborgare, t. ex. flera Gripenbergar, general Schauman m. fl.

Den petersburgska kulturen nådde ända till Viborg och Fredrikshamn, vilka städer hade livlig förbindelse med världsmetropolen, och flera familjer i dessa städer voro “anstuckna” av den petersburgska kulturen, t. ex. familjerna Alfthan, Mechelin, Neovius m. fl.

Finlandssvenskarna ha givetvis fått höra de bäskaste sanningar, halvsanningar eller osanningar om sin karaktär från finskt håll. Ruotsikko-svenskelin är det mest använda okvädinsordet. De beskyllas för högmod, översitteri o. dyl. Sant är ju, att ungdom ofta yttrat sig förklenande om finnarnas intelligens, eller oftare om deras uppträdande, och sådant glömmes aldrig.

Mera sällan hör man dock nidvisor om svenskarna; sådant ligger icke bra för finnens sångröst. Från min ungdomstid erinrar jag mig en hetssång mot svenskarna, som i översättning lydde:

- Med vår kniv
svenskens liv
ska vi ta till sista man - -

Svenskarna ha ofta i den finska landsortspressen fått vara syndabockar för allt upptänkligt, som gått den finska befolkningen emot. De anses sitta inne med stora förmögenheter, som de roffat från arbetarna, och de ha hållit både socialister och kommunister om ryggen. Svenskarnas rikedomar äro numera en saga blott, sedan några förhärjande bankfallissemang gjort ända på dem. Tvärtom torde “pauvres honteux” inom ingen samhällsklass vara allmännare än inom den finlandssvenska.

På landsorten är förhållandet troligen dock ett annat. Gunnar Modeen skriver:

“Man kan med skäl antaga, att den svenska landsbygdsbefolkningen i genomsnitt är burgnare än den finskspråkiga, då ju den förra bebor äldre kulturtrakter, gynnade av ett mildare klimat och av en bördigare jordmån, av bättre kommunikationer samt belägna i närheten av städerna och av havet.”

Finnarna säga, att finlandssvenskarna, åtminstone stadsborna bland dem, i allmänhet icke äro avkomlingar av svenskar, utan denationaliserade finnar, varpå flera familjenamn skulle tyda. Sålunda kommer t. ex. namnet Häyrén från Häyrynen, Salonius från Salonen, Frosterus från Pakkala (=frosthem), Rajalin från Rajanen, Rautell från Rautanen o. s. v.

Slutligen beskyllas svenskarna för att ha motsatt sig och löjliggjort förbudslagen och infört samt organiserat spritsmugglingen. Härom skriver Ernst Lampén:

“Svensken (i Finland) är öppnare och gladare (än finnen). Blir han förolämpad bjuder han till att på bar gärning ta revansch. - Över skärgårdsboarnas öar och kustbefolkningens gårdar flyter den olovliga spriten in i landet. Det skulle tarva en moral segare än den befolkningen äger, för att icke lockas in i spritflodens virvlar. Mången påstår, att vår svenska befolkning går sin undergång till mötes genom detta sakförhållande. Det tror jag dock icke. Vår svenska befolkning är av gott virke, den uthärdar nog påfrestningen. Enskilda individer duka kanske under, men stommen håller sig sund.”

“Finlandssvenskarna kunna inte en gång tala sitt modersmål korrekt, allra minst finskan som är landets huvudspråk”, säger man. Den senare tillvitelsen har verkligen varit graverande men håller på att förlora sin udd genom att svenskarna med stor iver lära sig finska; eljest ha de ju inga. som helst utsikter att få några tjänster eller att kunna reda sig i det dagliga livet.

I Finland får man i det offentliga talet vara försiktig. Ett oskyldigt skämt kan så lätt missförstås. Humorn senteras icke alltid. Man tar den så lätt personligt såsom en förnärmelse eller ringaktning.

Vi ha ju dock haft en Guss Mattsson och flera dei minores. Inhemska skämttidningar ha visserligen gått dåligt, men de ha lidit av konkurrensen med de svenska.

Många ordspråk äro också humoristiska, än flera satiriska, t.ex.:

- Tre ting som gnälla: osmorda kärrhjul, grisar och käringar.

- Inte sä'r jag något, jag talar bara.

- Herrskapet har så underligt tal; när dom går och går och int' vet vart dom går, kallar di det ti promenera, och när dom talar och talar, och int' vet vad dom talar, så kallar di det ti resonera.

Förnöjsamheten kommer till synes i flera talesätt, t. ex.:

- Du är rik och mäktig,
jag är fattig och präktig. - -
Ingen nöd och ingen sorg,
när kejsarn bor i Petersborg. - -

Eller det österbottniska:

- Lite full å lite kär;
litlan (liten) tår på hjärtat bär.

Jag vet icke om observationen är fullt riktig, men jag tycker mig ha märkt, att benägenheten för högmod är större bland finlandssvenskarna än bland finnarna. Kanske beror det hela av, att jag känner flera exempel av det förra slaget. Men det är i alla fall påfallande, att finlandssvensken lätt blir uppblåst, om det går honom väl. Det finnes flera bildade, ja, för intelligenta hållna personer, som hemfallit åt denna rätt löjliga benägenhet, i synnerhet om de kravlat sig upp från s. k. lägre samhällslager.

Finlandssvenskarna bilda ingalunda ett block med liknande utseende och liknande mentalitet. Vi kunna särskilja stadsbor av överklass och arbetarklass, östnylänningar, västnylänningar, åbolandsbor, ålänningar och österbottningar från varandra. Hos en familj tjänade två flickor, den ena från Kvevlax och den andra från Pärnå, och de hade mycket svårt att förstå varandra, ehuru båda försökte tala det språk de lärt i folkskolan. Talade de var sin dialekt, blev det fullständigt obegripligt för den andra. En borgåbo förstår bättre danska än den svenska, som talas t. ex. i Närpes.

Det är för övrigt betecknande, att envar betraktar sitt språk som det enda rätta - med undantag förstås av skriftspråket - och ser med ett visst nedlåtande på grannen med hans dialekt.

En språkforskare träffade en gång österbottningar, jag tror de voro vöråbor, i Åbo och beslöt, då han hörde dem sinsemellan tala sin dialekt, tilltala dem på samma mål. De blevo högeligen förvånade och sade:

“Kvadan ä tu heim, som talar rein svensko?”

De äro för resten styva av sig däruppe i norr. Frågar man en vöråbo:

“Kvadan ä tu heim?” så svarar han stolt:

“Frå Vöur ska tu veit!”

I Närpes ha de redan ett mjukare sinnelag, så att man på en liknande fråga får svaret:

“Från Närpis gunås.”

Enligt Gunnar Modeen är 40 % av industri- och hantverkarbefolkningen i Helsingfors svenskar, industriarbetare åter icke fullt 25 %, inom handelsbranschen 44 %, inom bankväsendet 54 %, inom civilförvaltningen 51 %, inom kommunalförvaltningen 49 %, inom polisinrättningen 33 %, men inom fångvården endast 8 %. Läkare, apotekare o. dyl. voro 57 %. Det synes härav som om inemot hälften inom dessa yrken vore svenskar. Förhållandet varierar givetvis inom de olika städerna, men man torde dock kunna säga, att av överklassgrupperna en rätt hög procent utgöres av svenskar. Detta förhållande ändras emellertid märkbart nästan för varje år, genom att t. ex. tjänstemannakåren blir övervägande finsk.

Den svenska överklassen är, som sagt, rätt blandad med finska men även utländska element och skiljer sig föga från den finska. Den vill leva gott och roa sig, vill gärna visa sig generös och sitter inne med en viss hjälpsamhets- och ridderlighetskänsla. Mången lever från hand till mun. De flesta äro intresserade av något slags sport, helst segling, jakt, fiske eller att greja med motordon av olika slag.

Guss Mattsson klagade över “den kyla, som präglar vårt samhällsliv, vår vana att kväva alla vänliga emotioner, vår rädsla att visa den värme som dock, trots allt, ofta finnes inom oss”. Han satt en gång i ett kaféfönster och räknade de förbipasserande med “sura miner”. Han fann dem vara 80 %.

“Finlandssvenskarnas sinne för det gemensamma är oerhört lågt utvecklat”, skrives i tidningen “Hangö”:

“Klandervärd är vår ej sällan okritiska beundran för det främmande och vår benägenhet att underskatta eller onödigtvis stramt bedöma vårt eget, vare sig detta sedan gäller det ena eller det andra området. Vår teater, vår musik och vår sång undervärderas ofta nog av den svenska publiken, medan motsvarande prestationer av en främmande kultur prisas och berömmas. I det avseendet står än så länge svenskfolket långt tillbaka för finnarna. Om en paroll inom det finska lägret bjuder till samling kring, låt oss säga, ett finskt minne, så kan man var övertygad om, att parollen verkligen följes så mangrant som möjligt.”

Henning Söderhjelm försöker sig på en karakteristik av den s. k. häradshövdingsjargonen:

“Det han sade var mustigt och märgfullt. Det var häradshövdingarnas jargong tillsatt med en svällande droppe medicinsk oblyghet, ett grovt ord på en punkt, där den juridiska intelligensen icke tänkte sig ett sådant, men där de medicinska associationerna omedelbart gåvo det.”

Samtalstonen är i allmänhet icke fin. Man söker genom grovkornighet. dölja den sentimentalitet, som mången har innerst inne. I synnerhet ungdomen har tillägnat sig en missklädande slang.

Ett lovord kan man ge finlandssvenskarna. Så länge tjänstemannakåren rekryterades ur denna klass, var den arbetsam, redlig och pålitlig, ehuru ofta byråkratisk. Men kanske var det den allmänna tidsandans förtjänst.

Den finländska adeln är alltjämt till övervägande del svensk. Den har emellertid spelat ut sin roll som klass och uppgått i den övriga överklassen. Endast bland godsägare och en del tjänstemän kan man ännu spåra en viss bördsstolthet.

Överklassen har i synnerhet under senare tider starkt rekryterats ur medelklassen. Den svenska hantverkaren, som utmärkte sig genom enkla levnadsvanor, sparsamhet och godkända medborgerliga dygder, håller nu på att försvinna som typ.

Den svenska ungdomen anses icke för närvarande mycket lovande. I ”Vasa Posten” skrives sålunda:

“Den nuvarande ungdomen är i sig själv icke dålig, icke sämre än andra tiders ungdom. På sin höjd är ungdomen i vårt land en smula trött på det tillstånd av politiskt, socialt, nationellt och kulturellt vardande, som gör sig så märkbart här hos oss, något som man inte behövt ha någon känning av i övriga nordiska länder.”

Svenskfolket i bygderna. “Den svenske nylänningen är välbärgad, gladlynt, förståndig, pratsam, maklig”, skriver Z. Topelius.

Varigenom östnylänningen skiljer sig från västnylänningen är svårt att definiera. Man har det mera på känn. Den förre är kanske lugnare, arbetsammare och mera pålitlig; den senare mera livlig och företagsam. Över borgåbon vilar något borgerligt sävligt; ekenäsborna ha - enligt en dock fullkomligt obevisad och knappast bevisbar teori - fått något mer äventyrligt över sig av snapphanarna i det närliggande Snappertuna. Men tillika finnes hos många något kuvat, från de tider mäktiga herrar residerade på Raseborg.

“Det är denna öppna frimodighet, som utmärker exempelvis österbottningen, vilken saknas i Nyland”, skriver signaturen “Bondeson”. “Det finns dock mera av densamma i östra än i västra Nyland, vilket torde bero på en del historiska förhållanden. Östlänningen är därför i regel uppriktigare och mindre kruserlig än västnylänningen. Den förra säger oftare ut sitt hjärtas mening, under det den senare är mer förbehållen. Han känner icke honom så lätt på pulsen. För att vinna hans fulla förtroende får man lov att vara rätt väl bekant med honom. - Den svenska nylänningen tycker icke om kritik. Han blir i regeln ond, och det skall mycket till, innan han medger, att den är berättigad. Detta är ett lynnesdrag, som dock icke är någon dygd, ehuru däri kan ligga en stark ambitionskänsla. En verkan därav framträder särskilt vid våra offentliga möten, där nylänningen är mer än lovligt försagd. Han kunde ofta ha mycket att säga, men han kommer sig icke för. - I regel är det så, att ju mindre uppriktighet desto mera förtal. Då man icke har mod att säga sin nästa rent ut, vad man tänker om honom, så förtalar man honom i stället.”

Nylänningen, i synnerhet i väster, har benägenhet för satir och begabberi. Grannarna, - som givetvis på äkta svenskt maner leva i krigstillstånd med varandra - ha nästan alltid upprunnit sårande öknamn på varandra eller, vad värre är, på grannens gård. Man har s. k. ramsor om personer eller gårdar. Varje socken har dessutom sitt binamn. Många av dessa torde vara mycket gamla.

Den nyländska fiskaren skiljer sig i många avseenden från bonden på fastlandet. Han är mera mjuk och listig, hans tal är späckat med utländska ord eller kostliga travesteringar, han är artig, ofta ända till krumbuktighet och är “ljuvlig i ögona”. Men han är också modig och härdad, snarrådig och kvicktänkt.

Det är icke underligt, om denna befolkning i stor utsträckning börjat ägna sig åt spritsmuggleri, helst staten nästan inbjudit dem därtill. Deras små, bergiga jordlotter äro av gammalt - då fisket var en mera inbringande näring än jordbruket - högt beskattade; de ha sällan njutit något bistånd från det allmännas sida, när “missväxt” inträffat (stormar, ogynnsamma fiskvandringar o. dyl.). Då kommer staten och öppnar möjlighet för dem att en gång förtjäna, men på ett riskabelt och farofyllt sätt. De ha tagit risken.

“En nyländsk fiskare satt”, skriver Ernst Lampén, “i sin stuga hänryckt och säll, lallade och sjöng. Men han ruvade icke på hämnd, han planerade inga våldsdåd, som en finne möjligen gjort i hans ställe. Han sjöng blott om stjärnorna på fästet det höga, om svalorna och fjärilarna, om hur vinden leker i björk och lid. Han bar sin fylla bra. När hans hustru försökte tysta ner honom, sade han kort och gott: “Knip käft käring!”

Åbolandsbon är i mindre grad än nylänningar uppblandad med främmande element. Här komma de rent svenska raskaraktärerna bättre fram. Men man märker föga av vikingablodet. Det är en stillsam, fridsam och rätt arbetsam befolkning. Av naturliga skäl ägnar den sig gärna åt sjömansyrket. Men den är ganska hemkär och emigrerar endast i ringa grad.

“Män, kvinnor och barn ha prövat havet i alla väderskiften, de blekna ej för vita vågor, men när de en tid slitit ont, tycka de om att ligga i ro för ankar och leva gott. Det finländska lynnets lugn gör dem då tålmodiga och obekymrade om sin tidspillan”, skriver Z. Topelius.

Den iver, nästan stegrad till vildhet, som utskärsborna visa vid strandningar, då det gäller bärgning av landflutet gods eller rent av vrakplundring, synes dock vara ett minne från vikingatiden och sjöröveriets dagar.

Kökarsbon skiljer sig både från åboIandsbon och ålänningen. Han härstammar från ökända sjörövare och vrakplundrare.

“Havets och hällarnas söner kunna vara vilda ibland och råa, men deras lynne skiftar som vädret, och i stormen te de sig störst”, skriver Hugo Ekhammar. “Vid marknaden le stadens narrar medlidsamt åt utskärsbon, som kommer rullande på krokiga ben, - men se kökarsbon i hans öppna skötbåt, när han med revade segel länsar hemåt i rykande storm!”

Helsingforsfruarna beskylla de marknadsbesökande kökarsborna för att vara falska och begivna på klåeri, d. v. s. de vilja inte pruta tillräckligt på sin vara. Men varför skulle de göra det! De ha blott ett tillfälle i året att göra sig litet förtjänst.

“Lätt flyktar svårmodet från Tjökars barn”, skriver Hugo Ekhammar. “De veta, att sjön, som förra natten tog från dem dyrbara skötar, nästa morgon kan giva flera båtlaster fisk. Därför lysa de skarpa ögonen snart åter av livsglädje, och pratet flödar under skämt och skratt. Händer något synnerligt roligt, bli de kortvuxna människorna uppspelta och yra som löjstimmet i viken.”

Arvid Mörne skildrar några kökargestalter: “Vi blevo varse en gestalt, närmast lik en martall med kronan böjd mot berget. Hans ögon hade i grunden mer likhet med lapphundens, när han letar spår, än med sjöfarandens målmedvetna blick. - I Kökarkvinnans ansikte finns mera själ men också mera skärpa och hårdhet. - Bland några motbjudande ansikten minns man en lång rad ärliga, trofasta, naivt öppna, plirande glada och ädelt resignerade. - Som se en i ansiktet med sina goda och ärliga ögon, klara som havsvatten, men med något av genomskådandets skärpa i pupillerna.”

Ålänningarna ha, som sagt, en viss likhet med rospiggarna. Karakteristiska särdrag äro artighet och närighet. “Snål som en ålänning”, heter det på fastlandet.

“Det får vara då, sa’ ålänningen”, när han fann, att priset på sittplats hade höjts på en bekvämlighetsinrättning i Åbo.

På åländska båtar bestås den sämsta kost och den njuggaste hyran, påstås det. Ålänningen äter torftigt, som en norrman, i hemmet, men håller gärna pampiga kalas. Sina pengar lägger han ofta ned i bohag, sängkläder och dylikt. För bankerna kunde man nog hysa ett visst förtroende, menar han, men det är onödigt att visa andra, huru mycket man har.

Ålänningen gäller också för att vara opålitlig. Men ärlig är han med anförtrott gods och knogig och skötsam på allt vis. När ålänningarna vid marknadstider komma till en fastlandsstad, liva de upp den genom sin rappa tunga och sitt oförbränneliga humör.

“Satakundasvenskarnas ringa håg för grovt jordarbete samt deras oförmåga att hushålla och rätta utgifterna efter inkomsterna ha bidragit till, att jorden kommit i finsk besittning. Här som mångenstädes sakna svenskarna djupa rötter i hembygden. Jordkärleken och förnöjsamheten äro borta. De fäderneärvda förhållandena äro icke mera kära. De äro så trånga och trycka som bojor. Till lynnet äro de mera sävliga och slutna än österbottningarna. Man kan också hos dem märka drag av försiktighet och misstro, som antagligen uppammats under det senaste släktledet, som ständigt i förhållande till de finska grannarna varit i mindretal. Deras religiositet förbjuder dem att börja med sådant nytt i bildningsväg, som icke har direkt med Guds rike att skaffa.”

De svenska österbottningarna äro säkerligen icke mycket släkt med nylänningarna. Miljöpåverkan har gjort, att de något närma sig de finska sydösterbottningarna i utseende. Måhända ha de också delvis samma ursprung.

“De äro blondare, måhända litet resligare till växten och smärtare (än finnarna). De finska vasaiterna äro senigare och ha en grumligare hudfärg. Egentligen kan man blott av hudens färg se skillnaden. Svenskarna äro, kort sagt, vackrare. Vad bildning beträffar, förefinnes ingen nämnvärd skillnad”, skriver Ernst Lampén.

En gång anmälde sig hos mig två österbottniska studenter, den ene mörk och av medellängd med ett utpräglat mongoliskt utseende, den andre lång, ljuslätt, utpräglat dolikocefal. Jag tilltalade den förre på finska, den senare på svenska. Men det visade sig vara fel. Den förre var hemma i en av de mest rent svenska socknarna, den senare i en finsk socken, visserligen på gränsen mot den svenska bosättningen, och han bar ett genuint (icke antaget) finskt namn. Allt detta kan ju bero av blodblandningen i tidigare led. Men i regel misstager man sig icke.

Både svenskar och finnar (i synnerhet i Kauhava och Härmä socknar) ha tidigare varit kända som knivskärare (“puukkojunkare” ), alldeles som delsbofolket på motsatta sidan Bottniska viken. Härmäborna lida kanske ännu av det felet.

Båda (Finlands dalkarlar) äro kända för sin frihetskärlek, som manifesterat sig i klubbekriget, genom partigängare i krigen mot Ryssland och i synnerhet i frihetskriget, som började här och fick den vita armén i huvudsak rekryterad i dessa landsändar. Senare har den antikommunistiska s. k. Lapporörelsen haft sitt upphov här. Österbottningen vet att hela landets blickar och hopp vilar på honom och blir därigenom stolt och en smula självmedveten. Ryssen ha de alltid hatat.

Österbottningarna äro kända icke endast såsom frihetsälskande, hetlevrade gossar, utan också för sitt rättframma, något familjära umgängessätt. Har någon vunnit deras bevågenhet, kalla de honom helt enkelt för du, eho det vara månde. En kompanichef i ett österbottniskt truppförband hade upprepade gånger blivit “duad” av en rekryt:

“Har jag inte sagt, att Mickelson ska säga kapten, när jag talar till honom.”

Mickelson förmår sig att svara: “Förstått, herr kapten.”

Men vid dörren svänger han sig om, smäller ihop klackarna och säger: “Ä' du nöjd nu?” “Av de karaktärsdrag, som utmärka den svenske österbottningen i allmänhet, kunna vi främst nämna arbetsamhet, pålitlighet, sinne för det praktiska och nyttiga, laglydnad, ärlighet och frihetskärlek. Hans självmedvetenhet och skrytsamhet har enligt mitt förmenande, mycket överdrivits av hans antagonister. Det är hans sinnes stora öppenhet, som skyr alla krumbukter, hans månhet om sitt människovärde, hans motvilja mot artighet och sirlighet, vilka i många fall åsättas stämpel: högmod, egenkärlek. - Han är försiktig, beräknande, trygg och behärskad. Inför stora motgångar och tunga slag visar han nästan alltid en självbehärskning, som är förvånansvärd och som kunde tagas för fatalism och känslolöshet, om man inte visste, att under ytan klappar ett ofta varmt och djupt kännande hjärta. Fåfäng klagan och jämmer ligga inte för honom”, skriver Jacob Tegengren.

I Österbotten är språkgränsen skarp och blandning försiggår åtminstone icke numera, grälet gått ut över landsorten.

“Sedan århundraden tillbaka ha de båda folken suttit som nabor vid den trettiomila språkrån uppe i Österbotten, men än i dag stå de lika främmande för varandra som eld och vatten.” Sålunda skriver, kanske med någon överdrift, en österbottning. Han glömmer att överraskande många bland den finska nationella väckelsens män, med andra ord urfennomaner, varit svenska österbottningar eller åtminstone hemma i denna landsända.

Om emigrationen skriver ovannämnde författare: “Åttiotalet med den begynnande emigrationen till länderna bortom världshaven förde med sig en fullkomlig revolution i Österbottens svenska bygder. Den om någon gjorde den svenska österbottningen främmande för Finland, sådant det började gestalta sig i nationalitetsprocessens tecken. Han blev nu faktiskt världsmedborgare, oaktat han i sin lojalitet och trofasthet allt framgent höll på sitt “svensk-finska” medborgarskap.”

Huru stabil befolkningen i själva verket varit, all utflyttning av överskottet till trots, uppvisas av Hugo Lagström för Munsala: “Vi kunna påstå”, säger han “att från 1550-talets svenska bönder i Munsala härstämmar största delen av socknens nuvarande befolkning. Detta kan bevisas t. ex. medelst någon större sedan språkjordaböckerna. Det torde finnas flera tiotal hemmansnumror, där den nuvarande bonden på något av delhemmanen är en ättling i rätt nedstigande led från hemmanets bonde på 1550-talet. Hemmanet har gått i arv från far till son i snart 400 år och i 10 à 12 släktled.

Typer. Som typ för en östnylänning kunna vi uppställa exempelvis pastor K. T. Broberg, som grundade den första samskolan i Finland, den “Brobergska”. Han var bondson från Sibbo och hade den östnyländske bondens oförtrutenhet i sina strävanden. Han var icke mycket prästerlig, tog gärna till ordet i glada lag och hade ett visst tryggande lugn över sig.

Som typ för en västnylänning har någon föreslagit Axel Lille. Han var visserligen sjundeåbo, men ledde sina anor från en gammal präst- och professorssläkt. Lille var en ovanligt begåvad och arbetsduktig man, vars like man numera får leta efter. Hela hans uppträdande, hans tal, hela hans väsen andades klokhet. Ett helt parti litade blint på honom och överlät beredvilligt - såsom det plägar gå - allt arbete för partiets väl åt honom. Men även bland de motsatta partierna var denne riddare utan fruktan och tadel högt aktad. Huruvida nu alla dessa drag äro västnyländska, lämnar jag emellertid därhän.

En utmärkt typ för åbolänningen, när han är som bäst var Severin Johansson, rektor vid Åbo Akademi. I en nekrolog över honom skrives bl. a.:

“Han var måhända mer en handlingens man än vetenskapsman, så betydelsefulla än hans insatser inom vetenskapen varit. Han älskade arbetet och han var en beundransvärd organisator. - Orubblig som klippan stod han i stormarna och krävde respekt för det som var det väsentliga. Att ett sådant uppträdande måste väcka motstånd var givet. Men han sviktade icke. Och hans sinne förbittrades icke. Han hade den oskattbara gåvan att kunna se överlägset på människorna, ty han ägde humor, en sällsynt stark och frodig humor, som hjälpte honom fram genom snåren på livets marker.”

Severin Johansson är dock ingalunda den enda kraftkarlen denna landsdel skänkt oss. Hans härstamning direkt från dess allmoges led är emellertid otvivelaktig.

Bland ålänningar ha vi en god typ i Åbo Akademis nuvarande rektor Otto Andersson. Hos honom söker man dock förgäves efter ålänningens ovan omtalade svagheter, men han har dennes klara blick, habila väsen och det ofta förefintliga musikaliska inslaget.

“I en av sina skönaste dikter har Ernst V. Knape sökt giva en syntetisk bild av den svensk-österbottniska folkkaraktären, av de evigt längtande och farande männen från slätten och havet”, skriver Karl Bruhn. “Själv en äktfödd son av samma folkstam har han i denna dikt givit oss en bild av sitt eget kynne. Född i en svensk österbottnisk kuststad har han i sin barndom och sin ungdom sett floderna gå genom slätten, sett havet häva sig i rastlös oro och hört hembygdens starka forsar sjunga. Folkets, flodernas, forsarnas, havets oro brann också i hans blod. I hans sinne levde och sjöng samma gåtfulla längtan till fjärran land som hos de andra ynglingarna och männen i havets och slättens gammalsvenska bygd. Denna längtan bort allt längre och längre var arvet från släkte till släkte, vikingasönernas långa arv.”

- Ständigt blicka de, bygdens söner
bort mot slätternas blånande rand,
fjärran de längta till hemmet, och hemma
längta de åter till fjärran land.

“Det är den svenska och österbottniska nationella idealiteten, som skänkt det bärande och väsentliga stämningsunderlaget åt Ernst V. Knapes författarskap”, fortsätter Karl Bruhn. “Han är den svenska hembygdens diktare. Han andas in de tunga dofterna från vårens fuktiga och starka lerjord. Och på samma gång känner han sig svag och liten inför denna jord som rymmer hela växandets och livets stora hemlighet. “Jag är dvärgen, som lyss, hur den mäktiga jätten – sover sig krafter till morgondag”. Från bodar och stigar har han hört dragspelet spela och locka med de gamla låtarna, som namnlösa fäder en gång satt ihop för att ge uttryck åt sina sorgsna och glada känslor. Och i sällsynt hela och klara dikter har han sedan givit ord åt de gamla melodiernas sorg och glädje.

Såsom få andra har Knape i sina noveller givit en bild av den svensk-österbottniska befolkningens liv. Han har skildrat sälskyttarnas tunga liv och deras vilda brännvinsorgier ute i det yttersta drivisbandet. Han har beskrivit ungdomens nöjen på de raka och jämna vägarna, där velocipederna bära fram långa rader av svenska ungmör, och i ungdomsföreningshusen, där den vickande dansen glider över breda bjälkar och tiljor. Han har berättat om den unga bondens arbete på åkern och glädje i kammaren hos sitt unga viv.”

Men man får icke heller glömma Gustav Alms ytterst karakteristiska skildringar, ej heller Verner Lybecks, Svenskösterbottens Pelle Molin. Någon mera känd typ för hela Svenskfinland är svårare att finna. Av skalderna duger endast Hjalmar Procopé som typ för överklassen och till på köpet endast för en viss fraktion inom denna. Flera av vetenskapsmännen, såsom Fridolf Gustafsson och Ossian Aschan, äro goda typer, men de äro icke så mycket kända av den stora allmänheten. Den förre är dock närmast åbolänning. Ivar Heikel är en god österbottnisk typ, Selim Lemström en västnyländsk, Edv. Blomqvist östnyländsk och R. Hausen åländsk.

“Medelsöner” av en viss högre kvalitet finnes det gott om; vi kunde kalla typen Lindström, emedan detta är ett rätt vanligt namn bland finlandssvenskar. När en sådan (svårt döv) presenterades för ett kungligt majestät och fick en av de stereotypa frågorna, svarade han: “Att hurr sa kongen?”

En annan fick som färdledare företräde för majestätet jämte sin grupp och började presentera:

“Herr Pettersson och Hans Majestät, Konung G. V. av Sverige, Herr X. och Hans o. s. v., o. s. v.”

Vartill konungen svarade: “Hör nu herr Lindström, tror Ni dom inte redan vet vad jag heter?”

Lindström hatar högdragna fasoner. När en gång en ung adelsman, vars namn i uttalet kunde tros vara ofrälse, presenterade sig: “Mitt namn är xxx - med C”, svarade Lindström: “Mitt namn är Lindström med L.”

Herr Lindström älskar ordlekar och grogg. Ute är han stor på sig, men hemma jakar han till det som hans lagvigda säger. I Finland fanns det för en tid sedan endast tre män, som inte stodo under toffeln. De voro ärkebiskopen, en teologie professor och, förmodade man, men visste icke säkert, en slaktare i Tammerfors. Nu är denne ärkebiskop död, så det finnes endast två, därav en osäker, och alla därtill finnar, icke finlandssvenskar.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Finnar >