Svenskar - 2/2

"Det finnes väl icke någon enda nation, inom vilken man så mycket som bland svenskarna tagit sig familjenamnen ur växtvärlden."

Svensken drar sig icke för att visa sig frän i umgänget, om någon icke fullt konvenerar honom. Ett obestyrkt förtal, sjaskig klädsel eller något annat, som kan göra en person mindre salongsmässig, visar sig strax i sällskapslivet, som på en känslig barometer. Svensken vill umgås med korrekta, ansedda och välklädda människor.

Det finnes väl intet annat land, där adeln, oaktat den länge sedan förlorat sin egentliga betydelse, dock fortfarande inverkar så mycket på den allmänna åskådningen som i Sverige. Det är svårt att påträffa en borgerlig, i synnerhet av “Medelsvensson”-typen, som icke med förtjusning frotterar sig mot adeln. Det finnes borgerligt folk, som lägger om hela sin hushållning, möblering, måltider och dagliga vanor, om de lyckas få adligt umgänge. Det finnes väl inget annat land, kanhända England undantaget, där man fäster sig så vid var och huru folk bor som i Sverige. Vilken oändlig skillnad i allmän aktning och anseende mellan den, som bor vid Strandvägen och den som “har sitt hybble” på Söder. Likaså är det med familjenamnen. Pettersöner och Andersöner få genomgå namnlösa lidanden redan på skolbänken.

Detta “skubbande” mot förnämitet och rikedom, den nedlåtande tonen mot dem man anser vara underklass, benägenheten för att anmärka vid minsta anledning och där man kan göra det utan risk, ha säkert mer än det av Sundbärg påpekade svenskföraktet bidragit till den enkla mannens olustkänslor i hemlandet och trivsel i Amerika.

Elegans, korrekthet och gentlemannamässighet kallas av tyskarna “KuItur”, av fransmannen “air Anglais”, av britterna “good breeding”, av svenskarna med en rätt smetig term “flotthet”; backfischen säger t. o. m. “asflott”. Man väntade sig ett mera lyckat och elegant ord för att beteckna det, varefter varje svensk strävar.

Svenskarna, som hålla så styvt på god ton, kunna dock i betänklig grad bryta däremot, åtminstone enligt andra nordbors uppfattning, när det gäller kurtis för högre ställda eller rika. Vid en middagsbjudning eller en liknande tillställning är det en ofantlig skillnad mellan den uppmärksamhet som ägnas bemärktare personer, för att icke tala om de kungliga och hovet och den, som kommer de ringare eller anspråkslösare till del. Mot sådana kan man ogenerat visa sig överlägsen och nedlåtande. Blir man på tumanhand med dem, kan man ju bestå sig med en smula älskvärdhet.

“Det viktigaste för en svensk är ej att nå vad han önskar utan att konvenansens fordringar iakttagas”, säger Sundbärg.

“Det ligger i den rikssvenska, liksom i den germanska naturen överhuvudtaget, en viss benägenhet att spela herre och översittare”, skriver G. v. Wendt.

Men jag återkommer till den svenska adeln. Att den lyckats hålla sig uppe i det allmänna medvetandet beror nog på dess inneboende egenskaper, som man genom ingifte sökt bibehålla. Den svenske adelsmannen är icke blott godsägare, han kastar sig även ut i affärsvärlden eller den vetenskapliga miljön och för med sig sin adliga hållning och sina gentlemannabegrepp.

Jag har granskat hundratals sidor med porträtt av svenska män, som fyllt 50, 60 o. s. v. år samt med fingret på namnet sökt av ansiktet utläsa deras levnadsställning m. m. Man har lätt att igenkänna prästen och militären, men även att, åtminstone i många fall, åtskilja adelsmannen och den borgerlige från varandra. Givetvis anlägga de flesta en särskild “morsk fotografmin”, men det finnes dock något visst nedärvt förnämitetsdrag, som lätt kan upptäckas.

“Man tycker först, att de svenska ansiktena äro känslolösa. Man måste se på deras ögon, som icke bedraga; dessa ögon, grå eller blå eller gråblå, förundransvärt bleka i vissa brunbrända ansikten; ögon klara som vatten, stundom djupa, oskyldiga, ögon som på nyfödda barn, skulle jag vilja säga. Och i dem alla lyser svårmodet fram. - Vissa förtroenden man icke lämnar en vän, en broder, dem skänker man mig, främlingen, som försvinner i morgon; och jag kan icke undgå att finna hos svensken, rent frånsett de sinnliga lidelserna, som icke tyckas oroa honom, en kronisk oro och längtan efter att vara annorstädes, en längtan, född av landskapet och klimatet”, skriver Robert de Traz.

Granskar man åter t. ex. i “Husmodern” ett motsvarande antal kvinnliga porträtt, kan man icke undgå att finna huru stereotypa de äro. Men detta beror kanske delvis därav, att de i allmänhet representera samhällsklasser, som lägga sig vinn om att “ordna” ansiktsdragen för fotografen, dels därav att den svenska kvinnan tvingats till och helst själv vill uppträda rätt obemärkt. Att märka är nämligen - det vågar jag säga trots de indignerade protester jag motser - att den svenska kvinnan står betydligt mer under sin mans husbondevälde än andra nordiska kvinnor, åtminstone i väster och öster.

En fransk författare, som skrivit om “Kvinnan och kärleken i Sverige”, har nog en något annan syn på tingen, som lönar sig att i korthet referera.

Han erkänner den ljusa nordiska kvinnan som skönhetens urtyp, men som kärlekens prästinna spelar hon på grund av sitt väsens lugn och kyla, landets klimat och naturförhållanden, historiska traditioner m. m. inte samma roll som i söderns lustgårdar. Hon vill leva sitt eget liv med personlig rätt vid sidan av hängivenheten. Men för det glada nöjeslivet har hon dock starka böjelser och tager sig stora friheter.

Söderns kvinna har bibehållit runda former, medan den nordiska ofta har gossegestalt. Sydlänningens yviga mustascher som manlighetens symbol vill den skägglöse nordiske mannen inte bära. Sydländsk yppighet som understryker det kvinnliga, äger den sociala varelsen i norden inte. - Vill man veta, vad svenskarna själva anse vara det typiskt svenska i utseende och uppträdande, så kan man ur filmjournalerna lätt utläsa, att det icke är Greta Garbo-typen, icke ens Mona Mårtenson-typen utan Margita Alfvén, Karin Molander, René Björling och dylika nordiskt urfriska gestalter.

I den pressdiskussion, som följde efter den ovannämnda bokens framträdande, medgav Marika Stjernstedt, “att den svenska kvinnan har vida rikare allmänna intressen än den franska. Detta gör hennes standard så hög som den är.” - Den svenska kvinnans nöjesbegär är ingenting annat än en reflex av den nöjesvåg som nu går över världen. Uppfattningen om den svenska kvinnans kyliga väsen har blivit motsagd av andra utlänningar, som funnit henne varmblodig”.

Marika Stjernstedt anför slutligen en fransk historikers omdöme i frågan. “Han hade i Norden funnit de djupa känslornas orgelmusik mot söderns sinnlighet, och celibatet kunde aldrig helt genomföras i de nordiska länderna. Därför vann också protestantismen lätt insteg där.

Vad förf. yttrar om svartsjukan, som han finner föga företrädd i svenskt själsliv, så kan han ju ha rätt i, att de stora tragedierna av sådan orsak äro ganska sällsynta i Sverige. Men självmord och dubbelsjälvmord förekomma av ren olycklig kärlek. Tyder inte detta snarare på ett rikare, djupare känsloliv och är detta icke ett vida starkare utslag därav än sydliga länders revolverdramer?”

Advokaten Eva Audén anser orsaken därtill att svartsjukan ej förekommer i Sverige i lika passionerade former som i södern bero av att kärleken dör hastigare i Norden. Den försvagas fortare i Sverige än hos andra folk, mycket till följd av männens prosaisk-materialistiska läggning och deras förmåga av objektivitet. “Fast vederbörande kunna vara förkrossade av sorg, ha de dock förmåga att dissekera sitt fall som om de vore utomstående. Man kan t. o. m. mitt i bedrövelsen skratta åt sitt fall med en lycklig galghumor. Svartsjukan i Sverige är av förnämare art än den sydländska.”

Det finnes utlänningar, som icke förstå det mått av frihet och självständighet den svenska kvinnan åtnjuter och vilka göra att hon kan uppträda och yttra sig tämligen fritt. Till dem hör greve Keyserling, hos vilken en sällsam blandning av geni och stupiditet synes förefinnas. Han berättar om “practical jokes”, som han varit utsatt för på svenska slott från damernas sida samt har en del små historier om vad unga damer ur borgerskapet tillåta sig. Det finns resenärer, som alltid ha till hands antydningar om huru bevågna damerna varit dem. Intet kan ju bevisas till eller från, men i de flesta fall verkar det osmakligt skryt. Det oridderliga pratet vållar att man a priori hyser misstro till sådana personers sanningsenlighet.

De flesta, som vistats i Sverige, torde om icke på annat sätt så intuitivt fått en aning om, att moralen där står synnerligen högt utom kanske bland fabriksarbetare och i en del landsorter. Det stora antalet oäkta barn tyckes visserligen tyda på motsatsen, men det är icke de mest sedeslösa som få oäkta barn, utan vanligen de mera oerfarna.

” - En tråkig egenskap ha likväl de svenska flickorna och det är den, som gör att de där halvherrarna à la Thit Jensens “Storken” ha så lätt spel”, skriver Ellen Rydelius.

I mitten av förra seklet var det annorlunda. Då upprätthölls visserligen i en del kretsar en mycket sträng moral, i andra åtminstone en skenmoral, men den s. k. ungkarlsmoralen var under all kritik. Enligt Björnstjerna skall en fransman ha sagt i en resebeskrivning, att svenskarna äro de mest sedeslösa av alla nationer. Engelsmannen Laing, som prisar den allmänna bildningsnivån i Sverige, kallar tillika denna nation för den osedligaste - remarkably unchaste - och säger, att kvinnorna ingenstans i världen kunna jämföras med stockholmskorna i osedlighet.

Jag skulle vilja hålla före, att den svenska kvinnan icke på långt när är så nöjeslysten som mannen. Det ändå rätt lilla Stockholm kan sommar efter sommar upprätthålla tre ytterst dyrbara revyteatrar, utom andra förlustelseIokaler av liknande slag. Men ser man på publiken, är den till alldeles övervägande del manlig. Damerna äro till stor del utländskor eller turister.

Den rödbrusige. Ärliga svenskar. Flott folk och brackor. Natursinne. “Svensken är nöjeslysten med besked”, säger Robert de Traz. - “Man lever gott. Teatrar, restauranger, danspalats äro fulla av nöjda och belåtna människor, som dricka och äta. Det är väl klimatet som fordrar att man uppehåller krafterna.”

“Det tjänar icke något till”, skriver redan Olaus Magnus, “att andraga hela namnlistan på dessa frosseriets bödlar, och deras pinoredskap, som äro i ständigt arbete för att utspänna en svång buk ända till värk och sveda. Fordomdags rådde bland de nordiska folken en ljuvlig, behaglig och harmlös enkelhet i mat och dryck, och den gjorde människorna sunda, kraftiga och starka, kloka och uthålliga, särdeles i krigisk idrott. Nu åter hava utländska korvmakare och stekare kallats in att uppamma det mest otyglade frosseri.”

Mindre finkänsligt än de Traz skriver Keyserling, att svenskarna hellre äta två middagar efter varandra än de avböja en bjudning, vilket skulle betraktas som en ohövlighet. “I avseende på sin matsmältningsapparats beskaffenhet synas svenskarna kunna åtskiljas från andra människor på samma sätt som djuphavsfiskarna från de vanliga”, och han fortsätter: “Den enda spänning, som jag lagt märke till i Sverige, är den mellan nykterhet och rus.”

Då Fredrik Böök, som refererar Keyserlings bok, söker förklara hans uttalande bl. a. med att “han har nu en gång sitt maner både som filosof och kvickhuvud, och det vore obilligt att begära, att han skulle göra om sig för den lilla svenska visitens skull”, förefaller det som om man på sådant sätt kunde förklara vad som helst. .

En “ärlig svensk” skulle på sådant tal icke funnit annat svar till herr greven än: Å, drag åt h-te, förb. knöl!

Men som Sundbärg säger, “svensken kommer oftast till korta i tankeutbyte - vad han skulle säga, det finner han säkrast efteråt”.

Jag tror dock inte, att svensken står värnlös mot oförskämdhet. Åtminstone kan han utösa ovett som en hel karl:

” - Åsna, drummel och bulvan,
Fähund, nöt och bengel,
Är detta rättning det? Din fan!
Ack du ljusets ängel!”

Detta bara som en blek aning om jargongen i militär- och kasärnfloran. Svensken har förmågan att “skälla”. En finne skulle aldrig tåla den störtskur av ovett, som i Sverige kan ösas över en underordnad.

Och för kritik och anmärkningar har han stor begåvning. Försök bara gå på fel trottoar på Drottninggatan eller på annat sätt bära er provinsiellt åt, och ni skall få höra.

En berättelse ur livet:

En gammal aktningsvärd man från ett av Sveriges grannländer ropade an en hyrbil samtidigt med en ung, särdeles soignerad ”stockholmare”, som stod bakom honom. När den gamle mannen skulle stiga i bilen, trängde sig den unge fram och sade: “Det är min bil, jag ropade an den först.”

Men då den gamle fick hjälp av chauffören, som påstod att han endast fäst sig vid dennes anrop, steg han i bilen trots den unges nästan handgripliga protester. Den unge mannen tillkastade då åldringen ett: “Ni tycks få en dålig uppfostran i det land Ni kommer från.”

Vartill den gamle i sin förbittring tillät sig mumla: “drummel”. - “Drummel kan ni vara själv”, fick han rappt till svar. Denna historia behöver för all del icke vara karakteristisk, men den kan vara sann. Tror sig svensken vara i sin fulla rätt, åsidosätter han lätt hövlighetens fordringar för sitt rättshaveri.

Då ett par tusen finländska ynglingar under världskrigets dagar foro genom Sverige för att lära sig det militära yrket i Lockstädter Lager, betraktades de rätt allmänt av svenskarna som landsförrädare och fingo även höra detta av svenska medresande.

“Ingen annan europé lever på en så hög standard som svensken, där han sitter med goda löner, bilar, ultramoderna lägenheter och sommarnöjen”, skriver Harald Jakobsson. ”Hans överflödande energi måste få ett utlopp. - Han blir grälsjuk och söker trakassera sina medmänniskor. - Svensken vill vara kontinental och gentleman. Men han tycks inte vara gentleman - jo, i själ och hjärta är han det, men han har levat för länge i stilla ro för att ha lärt sig konsten att utan gnissel frottera sig med sina medmänniskor. – ”

Ett av svenskarna omtyckt hälsningsord är: “go middag”. Och då menar man verkligen en god middag. Det är ej som tyskarnas “Mahlzeit”. I andra språk har man heller icke någon motsvarighet till “middagsätare”, “matvrak” m. m. - Svenskarna verka alltid så mätta, har någon sagt.

I Skåne påstås arbetsfolket fordra åtta mål mat om dagen. Där skall vara “mycket mat och god mat och mat i rättan tid”. En kalkon är, påstår skåningen, en dålig fågel. Den är för stor till en och för liten för två. Men gåsen är en förträfflig fågel - “jämt så mycket en man äter”.

Också i bildade kretsar åt man förr frukost, middag och kvällsvard eller aftonvard och stack däremellan in en liten sexa med smörgåsbord och småvarmt.

“Svenskarna torde vara världens mest framstående middags- och festarrangörer. Finlands skickligaste hovmästare ha i långa tider varit stockholmare”, skriver finnen Aarno Karimo. “Ett av världens förnämsta nöjen är ätandet. Svensken är en matkonstnär. Han väljer smörgåsbordet med smak och supen. - Han njuter långsamt och blir allt förnöjdare. - Han lever under måltiden i sin egen värld. - När han slutat sin måltid och ser genom punschglaset är han belåten med sig själv och andra. - Kanske han tänker något, men efter en sådan måltid behöver människan ej tänka. - I Stockholm kan man laga god mat, men även äta den.”

“I Sverige lever man för att äta, i U. S. A. äter man för att leva.”

“Skall en svensk göra en affär med någon, ringer han upp denne och säger: - Jag har en fin affär att föreslå herr Sundkvist. Ska vi luncha tillsammans! Varpå man träffas, pratar om litet av varje och gör upp affären vid kaffet. - De flesta förlovningar ingås, medan den unga flickan tuggar på ett halvt franskt bröd och den unge mannen häller en rädisa i ena handen och en smörgås i den andra. - I Sverige har ätandet alltid haft något av högtidlig rit och religiös kult över sig. Nu ha vi instiftat lunchens sakrament”, skriver märket Busch-Busch.

“När svensken har en ledig stund vill han roa sig. Han tycker om att komma ut och träffa personer och höra litet musik. Då blir han pratsam och glad och även vänlig, ty han har ett gott ölsinne. - Hemma är han inte för trevlig”, skriver Hasse Z.

“I svenskens lynne ligger ett drag av flotthet. När andra äro gentila, vill han vara gentilast”, säger G. v. Wendt.

Punschsvensken är dock numera en övervunnen typ. Visserligen ha vi kvar folk, som ”dricka grogg i litermått”, men ingalunda i en så hög procent som i England.

Herman Bang uttalade en gång i en intervju det omdömet om stockholmspubliken, att den vill uteslutande roas, i motsats till göteborgspubliken, som han funnit ha förstående för den verkliga konsten.

- En viss prudentlighet i det yttre, desslikes den högtidlighet varmed snapsen begås förråder, enligt Söderbergh, svensken.

I köpenhamnstidningen Politiken läses en gång följande privattelegram från Genève:

“Generalsekreteriatet har i år uppmanat delegationernas medlemmar att avhålla sig från större festligheter och middagar. Svenskarna, jordens mest festälskande folk, utgöra emellertid ett undantag. I går kväll gav sålunda Branting en middag av privat natur, till vilken inbjudits en mängd delegerade. - I kväll ha svenskarna återigen middag, och denna gång föras gästerna ut på landet till en månskensafton på Genèvesjöns strand.”

I Times skrives 1931: “Svenskarna hava såsom folk icke blott en enastående hög levnadsstandard utan även ett enastående kunskapsmått och ett enastående förråd av sunt förstånd. De hava njutit alltför mycken tillfredsställelse för att det skulle kunna finnas kvar något större mått av otillfredsställda ambitioner eller önskningar hos dem, och de äro samtidigt alltför sunda för att ägna politiken någon avgudadyrkan.”

Svensk sorglöshet är nogsamt känd:

“Och femton daler i går
Och tjugu daler i dag
Och ändå har jag en riksdaler kvar.”

Sorglösheten är ett gammalt vikingadrag, men även förmågan att anordna fester. Ceremonielet vid ett forntida midvintersblot torde varit den konträra motsatsen till ett nutida palmvinskalas bland negerhövdingar.

“Behöver jag ens tälja”, säger W. Ruin i ett tal, “vad allt vi framgent kunna ha att inhämta av svenskarna, våra gamla, våra äldsta läromästare? Blott ett må vara särskilt ihågkommet: deras sinne för livets välförtjänta måltid - jag hade helst sagt livets vin, såframt ej ordet dessvärre hos oss hade klang av något portförbjudet. Jag avser i alla fall svenskarnas sinne för den propra, värdiga, rofyllda festivitas som dock kröner vår tillvaro, som vinnes på basen av ordning, gömmer tilläventyrs rik organisatorisk förtänksamhet och möda, men i alla fall höjer människan utöver hennes arbete, såsom hon vill höjas för att i egentligare mening leva, ej blott träla.”

“Medan dansken är stillös, är svenskarnas sinne för fast och vacker form starkt framträdande. Därav förmågan att göra en högtidlighet verkligt festlig. Danskens företräde ligger mer på vardagstrevnadens område. Är dansken rättfram och gemytlig, så är svensken förnäm och stilfull. Eller för att tala med Sundbärg, svensken är adlig, dansken borgerlig”, skriver Hans Olrik.

Och dock klandrar Ellen Key den bristande stadgan i svenskarnas festvanor. Och en annan författare, jag vill minnas det är Laurin, påtalar sina landsmän för bristande formsinne.

I Sverige torde satserna kreerats: “Genier supa” och “Den som icke dricker i glada lag är en lömsk natur.”

Svensken hatar falskhet. - “Den anonyme angivaren blir”, skriver kåsören Eld, “aldrig sympatisk huru gott hans syfte än må vara. Han törs inte visa sig. Han sitter i sitt hål och piper som råttan. Han tisslar och smyger. Kort sagt, han hör inte oss till. Han är inte av vår ras. Vi ha svårt att förstå honom.”

Artur Möller menar, att den tvättäkta svensken är “rättfram och naivt öppenhjärtig”.

“Svensken är”, skriver Hasse Z., “god och tålig, så länge man inte retar honom. Han är inte hämndgirig, men han är långsint. - Går ni inte och gömmer på alla oförrätter ni fått röna, sköter ni inte om dem och ser till att de växa och bli riktigt stora och fula? - En bekant svensk var så långsint, att han förde en svart bok över alla sina ovänner och alla dem som voro honom misshagliga. Ur den boken ströks ingen, förrän han avgått med döden. - ”

Svensken är dock i allmänhet icke stark som hatare.

“En vacker sida av den svenska nationalitetslösheten är vår frihet från fanatism gentemot andra folk”, säger Sundbärg. Och han fortsätter på ett annat ställe: “Svensken vill icke tillintetgöra sin fiende; han vill vinna honom.”

Men då han går vidare och säger: “En orätt mot en svensk av en främling upprör aldrig Sveriges folk - blott orätt mot en främmande”, ha vi svårt att vara med i tankestegringen.

Snarare då i Olof Högbergs yttrande: “Svensken har alltid deltagande för den som lider orätt, men sympatin upphör i samma ögonblick den förfördelade får upprättelse.”

Vi skola ännu en gång bringa på tal den svenska stelheten. Svenska historiker ha häftigt klandrat drottning Maria Eleonora för att hon rymde från Gripsholm och sitt land och därigenom ådrog Sverige stor smälek. Det var icke blott landets “slemme berg” utan kanske fastmer granithårdheten hos de rådsherrar och andra svenskar hon kom i beröring med, som plågade henne så, att hon kände sig som “den eländaste och tröstlösaste änka på jorden”.

Huru har icke i en senare tid prinsessan Maria blivit klandrad icke blott för politisk bakslughet utan även för sin oförmåga att känna sig hemmastadd i Sverige.

Av de från Gammelsvenskby “hemkomna” svenska familjerna ha flera återvänt till Ryssland. Detta verkar ju rätt egendomligt. Huru skall detta tolkas! Sannolikt så, att den svenska stramheten och det benhårda rättshaveriet i längden blev dem mindre sympatiskt än den mjuka och “breda”, om ock opålitliga ryska tonen.

“Danskarnas glada gemyt står så högt i kurs i Sverge, emedan vi lida sådan brist på det”, skriver Sven Haglund.

Å andra sidan skattas svenskarnas lyrik högt i Danmark. Ingenstädes äro Bellman, Sehlstedt och Fröding så beundrade som på sydsidan om Öresund. Dansken kan nog känna så att säga hemmets Iyrik, men icke så naturlyriskt som svenskarna.

”Svensken är i vardagslivet något högtidlig, i hans väsen finnes något mycket artigt, hans uppträdande är mönstergillt, han blir lätt patetisk”, skriver Eva Moltesen.

Finnen Aarno Karimo har en satirisk skildring av det svenska ordensväsendet. Han berättar om stelheten vid sammanträdets början, om galadräkterna, ordnar, band, insignier och den avmätta rangskalan samt hurusom stelheten liksom blötes upp av suparna och sedan allt det övriga. Talen äro lika många och cirklat formulerade som innehållslösa. Över det hela en dyrkan av börd, rikedom och socialt anseende. Han slutar sålunda:

“Vart folk har sina seder. Man bör icke skratta åt dem. Men om en förening i Finland försökte sig på ett sådant ceremoniel, som är vanligt i många svenska ordnar och föreningar skulle man snart skratta sig fördärvad.”

“Svensken är inte vänlig men han är artig, vilket är bekvämare. Artigheten är en gest, men vänligheten kommer från hjärtat. Många gånger beror dock svenskens tvära butterhet på hans blyghet. Han är ytterligt rädd för att blotta. sina känslor. - Svensken är en ärlig människa, kanske den ärligaste på jorden. - Hittar han något, så gör han allt för att finna ägaren. - Svensken är givmild och hjälpsam. Man vädjar inte förgäves till hans goda hjärta. - Svensken saknar i allmänhet humorn som livssyn. Men i begreppet humoristisk uppfattning har han den i rikt mått. Landet vimlar av anekdotberättare och många goda sådana”, skriver Hasse Z., och fortsätter:

“Vad man än må säga om den svenska skämthistorien. Den kan vara rå och mustig, men den blir aldrig snaskig och pervers. Svensken är i det fallet sund och frisk.”

Och kunna vi tillägga, han har i den s. k. “göteborgaren” en vitsart som är tämligen unik i sin art, men såsom byggd på ordlekar i de flesta fall oöversättlig.

Carl Laurin menar, att “svenskarna äro ett litet, men pösigt folk, som yvs över Stadshuset i Stockholm, Milles och Orrefors-glasen”.

Tankegången fortsättes av R. Hyltén-Cavallius:

”Svenskarna äro en halvliten eller halvstor nation. Vi få en hel mängd kulturvärden hemma till rimligt pris och av rätt hög kvalitet. Vi kunde kanske inbilla oss att vi ej alls behövde utlandet och att världen tog slut söder om Ystad. - Vi kunde taga allt vackert resande utlänningar säger om oss för kontant och tänka: Vad är utlandet? lite annan och sämre mat, sämre järnvägar, ungefär samma pjäser på teatrarna, precis samma filmer på biograferna och så en del folk som skriver böcker, målar tavlor - ungefär som hemma, och så är självtillräckligheten där, och med den snart både självhärligheten och pösigheten.”

“Vi svenskar äro icke tacksamma för välgärningar mot vårt folk”, säger Sundbärg, “de lämna oss i det närmaste oberörda.” Det vill säga, måste man kanske tillfoga, om välgärningen kommit från mindre representativt håll. Att ihågkomma är att Sveriges största skalder Bellman, Strindberg och Fröding aldrig bleve invalda i Svenska Akademien. Vore detta tänkbart i något annat land? Och dock måste man ge Artur Möller rätt, då han säger: “Svensken vill ogärna anses brackig. Man skäms för att hysa fördomar. - Vi svenskar ha i högre grad än andra nationer respekten för sakkunskapen, den officiellt hallstämplade expertisen. Även när det gäller rena smakfrågor. - Trögheten i vårt nationallynne gör att opinionsstormen aldrig blåser upp förrän vi redan stå inför ett fait accompli.”

R. -Cavallius, som icke rädes för att tumma på hudlösa ställen av den svenska kroppen, skriver:

“Jag tror att mycket av svensk pösighet kommer från svenskt missmod. Huru ha vi inte just i kulturella ting lätt att pendla mellan en viss stortalighet och en plötslig sur kritiklusta: Ha! Sverige kan vara stolt; bah! hela Sverige är ett Grönköping. - Skrävlet är bara ett narkoticum. Och svenska folket berusar sig då och då till tröst och styrkelse med skrävel och pösighet.”

“Man vill ha hit främlingar och förbluffa dem”, säger Söderbergh. Svenskarna äro nog rädda för att göra sig löjliga, men icke för att visa en löjlig fåfänga. Om Herr Medelsvensson är bagare, slaktare eller ostfabrikant fikar han efter att så fort som möjligt bli kunglig hovleverantör. Och får han ”Vasa-trissan”, skyndar han sig ofta att smycka sin annons om bullar, korvar eller ostar med sitt eget porträtt ifört oklanderlig frackkostym och naturligtvis med “trissan”. Norge har sina “vrövlare”, Sverige har sina “skränfockar”; typen är nog internationell, om ock allmännare hos de mindre prövade och bättre situerade nationerna än hos deras grannar. Dessutom är den vanligast i vissa samhällslager.

”Svensken (i Paris) vill så rysligt gärna verka internationell och därför går han omkring som ett ständigt givakt mot sina sinnens reagens. - Han är nästan komisk i sin demonstration av att intet imponerar på honom. - Man ser strax att han ljuger. Så fort han träffar landsmän blir han pretentiös - han gör besöken (vid de stora sevärdheterna) med ungefär samma intresse som man tager studentexamen. - Man kan lugnt påstå, att det i allmänhet icke är parisiska söndagsskolor svensken önskar besöka. Han uppfattar Paris som ett jättestort vanvettigt nöjesetablissement av värsta slag. - Svensken tröttnar snart på detta nöjesliv, svenskan aldrig. Många stanna årligen kvar i Paris och den, som besöker nattdancingar och nattcaféer, träffar överallt på svenskor, som slutligen själva insett, att de inte precis äro presentabla längre i hemlandet”, skriver märket Frazie.

Å andra sidan finnes övernog av uttalanden om svensk belevenhet och uppmärksamhet.

“Du Hjaertefolk, du Fantasiens,
Du Laengselfolk, du Poesiens”,
sjunger Björnstjerne-Björnson om svenskarna.

“Gustaviansk belevenhet och elegans levde kvar genom flera släktled”, skriver Levertin. “Och om än denna förädling i allmänhet ej trängde så djupt, så stannade alltid här och där något av rococons sirlighet på ytan.”

Måhända har svenskens fallenhet för yttre ståt och belevade later sitt upphov i den gustavianska tiden.

“Svenskarna äro världens mest civiliserade folk - De äro välbyggda, välgymnastiserade, ha fri blick och klara, vackra ansikten. De äro belästa och bildade, ha kultiverade hem, äro belevade och älskvärda, naturliga och väluppfostrade. Den form av civilisation de ha är inte mekanisk och ytlig som t. ex. den amerikanska”, skriver en engelsman.

“Svenskarna äro i högsta grad commeilfaut. Etiketten spelar en väsentlig roll i deras liv. På gatan tar folk av sig handsken innan de skaka hand. Vid måltiderna föreskriver ceremonielet, att man säger “skål”. Efter middagen gå gästerna i samlad trupp och tacka värdinnan för maten. Det ligger något rituellt högtidligt i dessa en smula stela och dryga sedvänjor”, säger Robert de Traz.

Ett omtyckt kapitel i alla folkpsykologiska undersökningar rörande svenskarna är deras benägenhet för allt utländskt och deras bristande fosterländskhet. Dessa båda ha blivit trosartiklar hos de svenska skribenterna, men synas lida av alla dogmers fel, att mera ta hänsyn till förfluten tid än till presens.

“Det är ett till leda upprepat ord”, skriver R. Hyltén-Cavallius, “att svensken är flat för allt utländskt och föraktar det egna. Huru många bittra och säkert också sanna ord ha ej kloka svenskar alltifrån Gustav Wasa till Gustav Sundbärg haft att säga om vår benägenhet för utlänningar och lusten att spotta i eget bo.”

Under världskriget skrevs i en finlandssvensk tidning: “Svenskar ha liksom övriga germaner ofta glömt sig för andra. Europas kulturstater ha merendels germaner att tacka för sin tillvaro. Frankrikes namn minner om statens upphov, de germanska frankerna; England är främst anglosaxiska germaners och normanders verk, ryska staten skapades av svenska germaner. Nordens germaner skola väl också känna sången i blodet och samla sin kraft.”

“Svenskarna ha sovit över nationalismens tidevarv. - Den nationella instinkten existerar icke. - En viss instinktiv motvilja mot allt svenskt hör till de mörka makter, mot vilka en - svensk haft att kämpa”; allt dogmer hos Gustav Sundbärg.

“Svensken är till sin läggning alltför redobogen att bestyrka mindervärdiga sidor hos sig och sina landsmän” säger Söderbergh.

“Ökad tillförsikt och tilltro till oss själva är något, varav vi svenskar både som nation och som individer verkligen äro i behov”, säger överståthållare Elmquist i ett tal i Helsingfors.

Någon anser sig ha gjort den iakttagelsen, att svenskar, som gifta sig med utländskor, mycket snart uppgå i sin hustrus nationalitet. Detta bör dock förstås sålunda, nota bene om de äro bosatta i sin hustrus fädernesland.

“Svensken är i omfattande grad känslig för omgivningens inflytande”, skriver G. v. Wendt. Och han fortsätter på ett annat ställe: “Svensken bär icke sin nationalitet med sig. Han vill väl härska över andra men strävar ej samtidigt att trycka sin prägel på andra.”

Det påstås, att en rikssvensk lätt blir fennoman i Finland och målsträvare i Norge.

Lättheten att glömma sin nationalitet är väl ett allmänt germanskt drag. I tyska tidningar klagas lika ofta över denationalisering som i “Allsvensk samling”. Huru många framstående ungrare, polacker, ryssar, ja, t. o.m. fransmän äro icke ursprungligen av tysk härstamning? Danskar och holländare behålla lättare sin nationalitet än tyskar och svenskar.

Företeelsen är väl närmast beroende därav, att germanerna med iver och framgång tillägna sig främmande språk och intressera sig för andra folks seder och bruk. Följden har också blivit att en germansk “Kulturdünge” har gödslat jorden i många mindre kultiverade länder. . Vallonättlingarna i Sverige påstås vara de mest patriotiska svenskarna utan att de dock glömma sitt vallonska ursprung.

Motsvarande drag finner man tyvärr icke bland tyskar och svenskar. Om dem gäller ofta talet, att renegaterna vanligen bliva de mest hänsynslösa nationalisterna, kanske för att verka mera övertygande, kanske också för det de ofta brutit alla band med sin förra nationalitet.

Svenskarna vilja ut bland främmande folk, verka och komma sig upp och strunta ofta i “gamla, kära moder Svea”, utom i festtalen. Prins Wilhelm har dock förnummit att det ligger en av resignationen sönderklämd tår i den hälsning, åtföljd av en kraftig handtryckning, han fick från alla svenskar i Amerika: ”Hälsa gamla Sverige!”

Reslusten hos svenskarna är av gammalt känd och hänger i. Sverige har genomgått flera utvandringsperioder: vikingatågen, vallfärdandet till Kristi grav och de stora krigen på 15-, 16- och 1700-talen. Och så i vår tid amerikautvandringen.

“Av alla dessa utvandringsperioder ha”, skriver Vilhelm Lundström, “krigen kostat Sverige minst blod. Många kommo tillbaka från dem, men det har man tyvärr ej kunnat säga om dem, som utvandrat till Amerika och än mindre om de föregående utvandringarna före och efter vår tideräknings början. Allt detta är sådant, som ansetts av för liten betydelse och, kanske, även av för litet intresse att få ett blad med i historiens hävder. Och dock är den svenska utvandringshistorien av utomordentlig vikt; det är historien om folkkaraktären, om detta genomgående drag i den svenska karaktären som alltid och i alla tider tagit sig uttryck i vandringslust.”

"Svenskarna äro ett resande folk”, skriva J. V. Eriksson och Jalmar Furuskog. “Gärna ha de i alla tider lyssnat till vittfarna mäns skildringar om allt det märkliga, som finnes att skåda ute i vida världen. I forna tider drogo de ut som vikingar och krigare och sågo sig omkring med vakna ögon. Senare ha de seglat över världshaven som sjömän eller emigranter och varit med om att skapa ny kultur i fjärran länder. Som upptäcksresande ha de överskridit den kända jordkretsens råmärken, gjort sig förtrogna med polarområdena och de ändlösa öknarna. - Alltjämt visar vårt folk ett starikt och levande intresse för det, som händer och sker ute i stora världen, för naturens liv och människans verk jorden runt. Det har för svensken blivit ett livsbehov att göra sig väl underrättad om främmande länder och folk.”

Exempel på svenska resenärer finnas legio, alltifrån Resare-Bengt (Bengt Oxenstjerna) till forskningsresandesläkten Nordenskiöld, till Sven Hedin, de båda professorerna Andersson, de resande grevarna (von Rosen, Wachtmeister, Lewenhaupt, Mörner, Gyldenstolpe m. fl.), prins Wilhelm och många, många fler.

Trots allt det som dessa resenärer och den rika importerade litteraturen fört med sig till Sverige, anser sig Ture Nerman behöva tillropa svenskarna följande:

“Det skulle hjälpa oss (svenskar) att förstå mycket i vad som nu sker, både i Wall Street och i Trosa, om vi lite mer negligerade dagens småstrunt från press och scen, som vi nu går opp i med brackans hela billiga sensationsbegär och i stället sökte sätta oss in i de väldiga ekonomiskt. politiska företeelser, som behärskar och dirigerar historien.”

Gotthard Söderbergh skriver: “På alla kulturella områden finnas svenskar i främsta linjen, mer än folket mest har reda på. Samtidigt gnatas om strunt inom landet, intet duger, allt är platt och utan fantasi.”

“Förmånen och förpliktelsen att vara svensk tänker man kanske ej så mycket på”, säger Joh. Lindblom i svenskhetens moderland. “Svenskhetens idé syftar inåt eller nedåt på djupet till vad jag skulle vilja kalla den svenska själen, till det som är själen i svenskt folk, svenskt liv, svensk historia, svensk kultur inom eller utom Sveriges gränser. Intet är mera vågsamt än att söka exakt analysera ett folks eller en stams själ; och dock är det i många fall icke alldeles omöjligt att visa på en del typiska drag. Den svenska folksjälen har många fula och vanprydande lyten. Och är något typiskt för svenskt lynne, så är det just en märkvärdig iver att upptäcka dem och sedan tala illa om sig själv.”

En sådan självkritik skulle vara omöjlig i Norge eller Finland. Är detta “svenskt skryt”, är detta brist på “Gnoti seauton”-känsla?

Det är icke svårt att uppleta författare, som på ett för svenskarna smickrande sätt påstå ungefär motsatsen.

Tsar-Rysslands siste minister i Stockholm - A. Njekljudov, som dock - kanske med skäl - misstänktes för allt politiskt otyg under sin stockholmstid, skriver i sina. minnesanteckningar bl. a.: “Först och främst häller svensken på sin frihet och sitt land.” - - Han framhåller vidare “det svenska folkets genom århundraden av allvarlig uppfostran utvecklade heder, oförvitlighet och hövlighet, frikostighet och högsinthet.”

En liten historia visar oss att åtminstone den svenska hederligheten är uppskattad i Amerika: “En svensk farmare i Colorado begav sig ner till New Mexiko för att upphandla några vagnslaster får. Då finansiell uppgörelse för fårhjorden skulle verkställas, gav svensken i betalning sin personliga växel för ett belopp av närmare 5,000 dollars. Säljaren mottog växeln utan vidare, men skyndade sig för säkerhetens skull att telegrafera till den bank, där svensken gör sina affärer, och på vilken institution växeln var dragen. På sitt telegram fick han följande svar: “He is a Swede”.

“Hemligheten med detta land ligger”, skriver Robert de Traz, “kanske i den disharmoni, som pinar och plågar svensken. Men av allt det omaka och pinsamma kväller fram en ny harmoni. Efter tungsinnet och sorgen klingar skrattet, ett skratt, som ibland slutar med en grimas. Ju mer jag frågar och spörjer, desto flera psykologiska kontraster och sällsamma interiörer komma mig till mötes. Kan jag väl klargöra, huru denna ras förfinas i sin motsägelse och sin trängtan att stiga ut över sig själv? De bikta sig i dikten, i målarkonsten och framför allt i sin dekorativa konst.”

Svensken är naturdyrkare ända till övermått enligt någras tanke. Det är heller ingen tillfällighet att Sverige fostrat några av världens förnämsta naturvetenskapsmän. Botaniken är sedan Linnés dagar nästan en helig vetenskap i Sverige.

Det finnes väl icke någon enda nation, inom vilken man så mycket som bland svenskarna tagit sig familjenamnen ur växtvärlden. Därvid har man tydligen favoriserat de vackraste och allmänt omtyckta växterna, t. ex. i lindnamnen, medan mindre värderade träd blivit rätt obeaktade. Bland blommor älskas rosor och liljor mest. Näst växtnamnen förekomma allmännast geografiska namn, antingen sådana som Strandberg, Källberg, Elvgren, Sjöström, sammansatta namn såsom Lundström, Liljeberg, Bergqvist eller lånade av ortnamn såsom Sahlberg av Sala, Edberg av Ed, Skarstedt av Skara o.s. v. Detta visar kanske mera än något annat svenskarnas läggning för naturidyllen.

Vad som kanske uppskattas mest i utlandet är svenskens organisatoriska förmåga.

Denna talang är ursprunglig; man spårar den redan hos vikingarna och de statsuppbyggare Sverige tid efter annan levererat andra folk. Svensken har alltid varit fri och lärt sig ordna för sig själv och sitt husfolk.

Svenskarnas organisationsförmåga har bl. a. visat sig i skapandet av den svenska statsförvaltningen - att märka är att flera förvaltningstermer i ryskan äro efterbildade efter motsvarande svenska och liksom ryska krigsfartyg under tsartiden uppkalla de efter de svenska, t. ex. Retvizan (Rättvisan), Gangutt (Hangöudd).

Varägerna fingo åtminstone någotslags ordning till stånd bland det vida Rysslands om varandra böljande stammar. Och när man ville ha ordning och skick i Persien, tillkallades svenska officerare, som uppställde och instruerade landets gendarmeri. Den ordning svenskarna införde, höll genom hela världskriget och den starka dödsjön efter denna storm.

Att den svenska jättestriden (den stora strejken 1928) förflutit så lugnt som fallet varit, utan groll, utan personlig hätskhet och utan klasspolitisk aggressivitet beror inte bara på organisationsmässiga faktorer utan på vissa drag i den svenska folksjälen, skrives i en finlandssvensk tidning.

”Det passar utmärkt det svenska lynnet, skriver Alma Söderhjelm, “att uppställa som det elementäraste villkoret för att man överhuvud skall få utställa (på Stockholmsutställningen 1930) att man skall vara prima. Svensken tycker om att vara förstklassig, och har sin njutning av att vara det; den förste på sitt område, i sitt fack och i sin detalj, sin by, sin landsända, sin stad.”

Svensken förstår att befalla och leda, men han kan också, om så behöves, disciplinera sig under andra.

Svensken underordnar sig mycket lätt en överlägsen personlighet”, säger Sundbärg. “Men gäller det, kan svensken själv gripa ledningen.”

“Det ligger i svenskt lynne att icke låta sig ledas och att handla efter egen uppfattning”, säger E. von Rettig.

“Intet fel kan”, säger Heidenstam" “tillräknas svenskarna, som ej i annat avseende är baksidan av en förtjänst.”

Joh. Lindblom framhåller tre kardinaldygder som speciellt svenska: ridderligheten, generositeten och idealiteten.

“En äkta svensk blir”, säger han, “aldrig oberörd inför gärningar och tänkesätt som bära prägel av ridderlighet. Riddersmannen är angelägen att bruka rena vapen och hålla skölden blank. Han förmår att bevara sympatien och uppskattningen även för en fiende. Han skiljer mellan person och sak. Han blir icke grym mot den krossade motståndaren, utan är snar att räcka honom handen, resa upp honom och prisa hans förträfflighet.”

”Med sin litet bistra humor och sin envishet, med sitt krav på och sin iver att skänka rättvisa, är Andrée en ovanligt renodlad representant för det kynne, som vi kunde kalla i bästa mening svenskt, och som alltid tilldragit sig beundran och dyrkan av oss svenskar”, skriva Sven Haglund och Anders Ångström.

Verner v. Heidenstam säger 1913: “Svenskarna äro ett soldatfolk, och når oss en gång det budet, att barbarerna ha fallit över oss, då komma vi att springa upp och gråta av glädje, ty då försvinner allt smått, och män och kvinnor och gamla och halvvuxna komma utan betänkande att offra sin sista skärv och sitt liv. Svenskarna äro personligt oförvägna, men de disciplinera sig villigt och gärna, när det får ske på ett herreaktigt och hurtigt vis, och i den berömliga ordningen vid storstrejken igenkändes den gamla soldatandan. De tycka om pli och skick, och det var genom sin manstukt och skicklighet i krigsyrket, som de förr slogo en mångdubbel övermakt.”

“De vanligaste invändningarna, som göras mot Sverigessvenskarna”, säger R. Hyltén-Cavallius, “gälla deras konventionalism, att de äro bundna av yttre åthävor m. m. I denna mening äro dock alla kultiverade folk konventionella, och de av fädren ärvda sedvänjorna, den gammaldags sirligheten och ridderligheten, bilda blott en fast form för det yttre livet och giva det värdighet. Detta drag är i Sverige ett utslag av svensk, nedärvd aristokrati. Sverige är Nordens mest aristokratiska land, medan i Danmark härskar bourgeoisien och i Norge en bondekultur. - Svenskarna äro ett rasrent folk, och Sverige äger den äldsta statsbildningen i Europa. Som verkliga fel hos svenskarna räknas översitteriet och kryperiet, den svenska avunden, bristen på nationell instinkt och bristande sinne för psykologi.”

“Frisinthet är i grund och botten karakteristisk för svenskhetens psyke”, skriver Georg Schauman. “Uppskattningen av personligheten, insikten av friheten är ett villkor för personlighetens utveckling, motviljan mot allt förmynderskap på det individuella tänkandets och handlandets mångskiftande områden - det är svenskhetsdrag, men det är tillika just det som kännetecknar frisinthet eller liberalism.”

v. Heidenstam åter betonar den konservativa läggningen. Vad skall man tro? “Till sin natur är människan”, säger han, “merendels djupt konservativ. Det är hennes grundväsen. I det konservativa ligga hörnstenarna under hennes pliktkänsla och hennes karaktär, och de karaktärssvaga känna därför vanligen konservatismen som ett tryck. - Det konservativa är det primitiva och ofördärvade. Det är det instinktiva och latenta, i vilket våra efterkommande skola leva och dö liksom släktled efter släktled före oss. Det är vårt rasmedvetande och i det konservativa se vi in i folksjälen. - Det finnes ingen samhällsform, ingen aldrig så vidsynt lag, som icke behöver förvandla sig för att icke slutligen bli till skada, och utan förvandling skulle icke heller den svenska konservatismen ha kunnat bevara sin sanningshalt, men i det innersta är den alltjämt densamma. Trots allt äro vi ännu det minst dekadenta folket i Skandinavien och ännu lever hos oss samma underliga förmåga till återväxt som aldrig svek.”

“Det är inte en tillfällighet att ord sådana som “hävder” och “bragder” finnas i det svenska språket. Vi danskar kunde önska oss att själva äga ord av en så fulltonig patriotisk klang”, skriver Hans Olrik.

Den andra av de egenskaper Joh. Lindblom framhåller som särskilt svensk, är generositeten.

“Att svensken är generös”, säger han, “betyder att han gärna och frikostigt ger av vad han har. Njugghet, snålhet, återhållsamhet finnas nog stundom hos svensken, men det typiskt svenska är motsatsen härtill. De stora tiderna av svensk historia ha varit tider av grandiost givande och självutgivande. Svenskarna ha väl såsom få nationer slösat med folk och pengar, när det gällt att förverkliga stora idéer.”

“Gästfriheten är dalkarlens första bud, den största synden är gnidighet”, skriver Söderbergh.

Slutligen ha vi idealiteten.

“Den bor djupt”, säger Joh. Lindblom, “i den svenska själen. Man har talat om svenskens fantasi, hans böjelse för dröm och grubbel. Han kommer gärna in på livsåskådningsspörsmål, särskilt i känsligt förtroliga stunder, när hjärtana vekna. Han är rädd som för döden att stängas in i kvava eller eller bindas i trånga bojor. Han vill i outrotlig frihetslängtan ha vägen fri också för tanke och tro. Han är starkare i skapandet än i kritiken. Han bygger hellre upp än river ned.”

“Vi ha denna förbannade högfärd att vilja göra något himlastormande, som på samma gång är vårt alldeles särskilt egna”, säger Söderbergh.

När en mellaneuropé eller varför icke mången nordbo i perifert läge skriver en doktorsavhandling, gör han det så hastigt som möjligt för att nå den värderade och fortfarande högt aktade titeln, men den svenske doktorsaspiranten drives av ett annat slag av ärelystnad: han vill skriva en bok som uttömmer hela ämnet och som låter tala om sig; ofta är det en så stor kraftansträngning, att den blir hans sista större bok och den sista “som omtalas”.

För övrigt har svensken rykte om sig att vara maklig och bekväm, ja, t. o. m. lat.

“Svensken är icke hågad för intensivt tankearbete. - Svensken är en ypperlig krigare, laglydig medborgare, god husbonde, human arbetsledare, rask och händig arbetare - när han vill.” Allt detta enligt Sundbärg.

“Svensken är ofta hjärtligen lat i sitt hemland”, skriver Söderbergh.

I Finland känner man ett ordstäv: “Det vi inte hinner med i dag, gör vi i morgon. Så gör dom i Sverige.” Svenskt torde ordspråket ”Jorden är alltid frusen för lata svin” vara. Hur är det gesällen sjunge?

- Måndag, tisdag tar jag fri,
- onsdag till, så blir det tri,
torsdag gör jag ingenting,
fredag tittar jag mig omkring,
lördag tar jag helgen in.

Överliggar- och kolingslitteraturen översvämmas av finurliga sätt att förklara, försvara och maskera lättjan.

Men huru skall man förklara de “utomordentligt stora framsteg, Sverige gjort, så stora att intet land i Europa har att uppvisa större” (A. Njekljudov)? Huru skall man förklara förekomsten av “de skickliga svenska ingenjörerna och vetenskapsmännen, alltid noggranna och redliga”!

Det finns nog arbetsvilja och arbetsglädje inom Sverige. Det berättas visserligen om en matematiklärare som prisade lättjan som människans förnämsta gudsgåva. Men se å andra sidan sidan huru lärarna gno i detta land och på ferierna besöka allehanda kurser för att utbilda sig vidare.

Hasse Z. säger kort och gott: “Svensken är arbetsam, utan att gå till överansträngning.”

Söderbergh skriver: “Splittringen har varit vår styrka på så sätt att den inbjudit den ena svensken att överträffa den andra.“

Och Erich Günter anser, att svenskarnas arbetssätt är geniets.

En annan sak är, att icke allt arbete tilltalar svensken.

I Sverige går det an att arbeta inom alla samhällslager. Bland aristokratien finnes icke “The upper ten”, som endast är “sysselsatt” med dagdriveri. Där arbetar man också vid hovet. Där tolereras inga storfurstar och ärkehertigar, bara “målarprinsar”, “fornsaksprinsar”, “diktarprinsar”, “ryttarprinsar”, “läsarprinsar”, “jordbruksprinsar” och andra sådana. Då Sveriges kronprins år 1929 kreerades till filosofiedoktor vid universitetet i Cambridge, försvarade han titeln med en vältalig och humoristisk disputation om svenska folkets förtjänster och fel. Hade författaren av denna bok tagit del av lärdomsprovet, hade detta kapitel sannolikt icke blivit skrivet.

Sydlänningen talar om att han måste arbeta, svensken hoverar sig över sitt arbete: han sitter vid tänd arbetslampa, vid sitt arbetsbord, i sitt arbetsrum, iklädd arbetsrock o. s. v.

Detta att alla, hög som låg, fattig som rik, arbeta lika ger ett visst jämlikhetsdrag åt hela folkmassan, som lätt förvillar den flyktige iakttagaren. Så t. ex. yttrar A. Njekljudov: “Sverige är det sannast demokratiska land i världen - månget land, i vilket det talas mycket om demokratiskt styre, har gjort vida mindre för att trygga folkets rätt och värdighet än - det aristokratiska och monarkiska Sverige.”

Att Stockholms pöbel kan vara rå och ohyfsad finnas flera belägg på från Axel v. Fersens tid och till våra dagar. Den saknar sitt motstycke åtminstone i Köpenhamn.

Låt mig i jämbredd härmed uppställa en typ ur aristokratien, t. ex. Elsa Brändström eller t. o. m. hökaren Petterqvist ur den lägre borgarklassen, så finner man att skillnaden är himmelsvid.

“Paradoxen torde vara ett tecken på svenskhet”, skriver Söderbergh.
Det svenska lynnet i sin helhet ser Söderbergh avspeglat i de två orden “längtan” och “lagom”.

”Svensken längtar. Det verbet finnes ej i annat språk med identiskt den mening vi själva lägga däri. - Den ene svensken förstår därvidlag den andre, men främlingen står utanför. - Där tror jag svenskheten ligger.”

“Det är begreppet lagom, som hittills räddat oss som folk och som alltjämt är vårt hopp om framtiden.”

Från skåningar till norrlänningar. Allt det sagda gäller nationen i gemen. Men folksjälen är, som redan antytts, ingalunda så enhetlig. De provinsiella lynnesegendomligheterna äro ett kapitel, där talrika hembygdsforskare rört sig med stor bravur. Det finnes redan i läro- och läseböckerna karakteristiker över de olika provinsernas befolkning, vilka jag dock icke finner skäl att i detta sammanhang upprepa eller utlägga.

Det är större skillnad mellan en skåning och en dalmas än mellan en trönd och en jämte. Och dock äro de båda förstnämnda svenskar, de senare olika nationaliteter. Det är åter i Skåne stor skillnad mellan en person född “söder om landsvägen” och en göingebo. Skåningarna synas ha inställt sig på det enda rätta sättet; de äro svenska patrioter utan att fördenskull upphöra att vara skåningar. Ossiannilsson riktar några vänliga ord till stockholmaren om hur han väl

- gläds att vara svensk ibland,
men yvs att vara skåning.

Efter detta nästan blygs jag att citera ett samtal mellan en stadsbo och skånska bönder: - Vad gör ni under de långa vinterkvällarna, då arbetet slutar redan tidigt på eftermiddagarna?

- Vi sitter och funderar.

- Orkar ni alltid fundera?

- Nej, ibland sitter vi bara.

Smålänningarnas energi, deras vilja till arbete och framgång har fått något nästan legendariskt över sig. Och deras förmåga att reda sig med litet och göra det bästa av det svåra, ska vi inte tala om. Därom finns det massvis av talesätt och ordspråk.

“Sätt en smålänning på en klippa i havet -” Detsamma är väl hundra gånger sagt.

Mest avvikande från andra smålänningar synas, enligt Elisabet Bergstrand-Poulsen, virdarna i Värend vara.

“Dalfolket är icke ett, utan många, ungefär lika många som landskapets socknar”, säger man. - Det är också skillnad på “knallar och knallar” i Västergötland.

“Värmlänningen blir lätt entusiasmerad för en sak, hugger då i med alla krafter, men tröttnar fort nog.”

Delsbokarlarna påminna i sin hetsighet om österbottningarna på vikens andra sida. I Härjedalen vilar det redan något halvt norskt över befolkningen, och vidskepelsen tilltar med höjden upp mot fjällen eller med närheten till lapparna.

I en finlandssvensk tidning läses med anledning av en tillfällig religiös rörelse i Norrland:

- Dragningen till det mystiska uppammas i avskildheten i de stora vidderna. “Norrland måste tillföras sol och vitaminer”, lyder en rubrik, som vi mött i en rikssvensk kollega. Det är bristen på sådant som bl. a. anses föranleda de många psykiska rubbningarna i norr. Där kunna sällsamma ting uppenbaras: tungsint religiöst läseri, sprakande arbetarradikalism, förbudsfanatism och andra former för social övertro. Det är annat i landskapen längre söderut, slätterna i Götaland och den välmående jämviktens förlovade provins, Skåne.

I städerna har folket en annan och sinsemellan mer likartad karaktär, fast med oändligt varierande lynnesskiftningar för de enskilda individernas vidkommande.

En farande främlings syn på den moderna stockholmaren ger märket Abu Hassan: “Man blir på sätt och vis en smula optimist genom att vistas i Stockholm. Här sysselsätter man sig i förvånansvärt liten grad med grubbel och meditationer. Det ligger något sunt och friskt i luften. Man blir snart medveten om att arbetet går framom allt annat. Tempo är det moderna Stockholms väsen. Och det är skönt med tempo i livet. Tempo och sedan hel och välförtjänt vila. - Stockholmskan är vacker. Rasren, välväxt och charmerande. Raffinerad är hon inte. Hon är kanske för sund för att vara det? Hon är kvick, slagfärdig och klämmig med något pojkaktigt i sitt väsen.”

Om svenskarna i förskingringen och deras kynne finnes det ej mycket sagt i litteraturen. Prins Vilhelm yttrar några, mycket välvilliga ord om amerikasvenskarna, han blev väl bemött och känner sig angenämt berörd därav, för att icke säga rörd.

Svenskarna i Balticum ha besökts av ett antal etnografer och språkforskare, vilka alla vittnat om deras hängivna kärlek till sitt modersmål. I mångt och mycket äro de att betrakta som en relikt, med bibehållna fornseder och -tankar. Om Gammelsvenskbysvenskarna har sedan deras överflyttning till Sverige skrivits en hel litteratur, både för och emot. Det är naturligt att deras naturel under tidernas lopp tagit intryck av den ryska omgivningen och steppmiljön, så olika den från vilken de utgått. Några familjer äro ju veterligt uppblandade med ryssar, icke underligt om deras mentalitet tagit intryck därav. Men det måste medges, att hos dem finnas många gamla, svenska raskaraktärer bevarade.

Typer. Man har roat sig med att utpeka vissa personer som typiska för det svenska.

Jag har någonstans sett riksantikvarien Oscar Montelius' bild som prototypen för nordisk raskaraktär. Han var ju högväxt, dolikocefal och uppträdde med den frejdiga käckhet, som en svensk ägnar och anstår.

I de gamla vikingasagorna läser man om hövdingen, stor, stark, om ock smärt, mannen med “gosselynnet, hoppfull håg och fantasi” - hård, när så krävdes, men ridderlig, i synnerhet mot kvinnor och barn. Gentemot denna hövdingagestalt står de gemena vikingarnas grå massa. De voro, föreställer man sig, (t. ex. Folke Filbyter) sega och knotiga män, som med sammanbitna käkar och gnistrande ögon höggo in på fienden, som beto i skägget för att hålla fast den till hälften avhuggna hakan och som förbundo sina sår först, när kvällen kom och “mörkret åtskilt de stridande”. Var finnas deras avkomlingar? Jag tror icke de äro utdöda.

Det är hövdingatypen v. Heidenstam för fram i sin diktning. En nutida avart av typen är “Swedenhielm”. Sven Haglund säger: "Swedenhielm träffar det svenska kynnet mitt i hjärtat. Hj. Bergman har i detta stycke lyckats återspegla de äktsvenska lynnesdragen, ljusa, öppna, naiva.”

Som en annan svensk typ av liknande slag har man uppställt Esaias Tegnér. Däremot har Almquist, trots att motsatsen påståtts, allt annat än svenska lynnesdrag. Enligt Gustav Tegengren (i ett föredrag) vore Karlfeldt en produkt av allt det raka, äkta, konservativa och genomsunda, som tillsammans bilda det svenska folklynnet.

I skämtpressen har man uppställt en mängd typer: Bavontypen, punschsvensken, Nora Celinder-typen, Medelsvensson, överliggaren, styrman Karlsson-typen, Hösterman-typen, kolingtypen, påhittiga Johansson m. fl.

Bavontypen är en degenerationsprodukt - ofta uppkommen genom psykisk och fysisk inavel - som dock bibehållit en del raskaraktärer såväl i utseende som lynne.

Punschsvensken och överliggaren kunna sammanföras eller föras till tvenne närstående species av samma släkte, som i vår tid är ställt på avskrivning.

Nora Celinder är den robusta svenska medelklasskvinnan med husliga och i någon mån diktatoriska anlag. Man säger att den svenska kvinnan ännu i mångt och mycket står på 19:de århundradets ståndpunkt, d. v. s. sitter hemma när mannen är på “sammanträde”, och söker få det av middagarna, groggarna och revyerna hotade normala förhållandet mellan debet och kredit att “gå ihop”. Men vem ser och vet vad bak hemmets lykta dörrar kan försiggå, där råder den kraftigare viljan och den större hänsynslösheten plus listen.

"Påhittiga Johansson” kommer närmast Medelsvenssontypen, är dock oftast lantbrukarmässig, medan Medelsvensson mest rekryteras ur hökarlägret. Typen kan förstås vara odräglig, men har många rätt sympatiska drag.

Hösterman, skildrad av Engström och även Strindberg, är betydligt mer sympatisk. Den är en vanlig skärkarlstyp, som även påträffas i Finland. Den bohusländske fiskaren kan vara mera illparig och t. o. m. rackaraktig än rospiggen, åtminstone enligt uppländsk uppfattning.

Styrman Karlssons typ är sjömannen i alla väder. Typen är icke obekant i grannländerna.

Slutligen ha vi Engströms odödlige kolingtyp. Engström har dock en föregångare i August Ramsay i Finland, som upptäckte typen före Engström, fastän han aldrig skrev om den. Han kallade den bus, pluralis böss. Typen torde vara tämligen internationell, ehuru Engström fått fram åtskilliga rent svenska drag hos sina kolingar, såsom den grovkorniga vitsigheten och “göteborgarna”.

Svensken har liksom alla nordbor naturvetenskaplig håg, fallenhet för naturbeundran, naturlyrik och naturvetenskaplig forskning. Det är onödigt att uppräkna betydande svenska naturvetare ända från Linnés och Berzelius' dagar, alla veta att deras antal är stort, i synnerhet i proportion till folkmängden. Som den svenske naturforskartypen kunde man kanske uppställa Svante Arrhenius. Utmärkande för dem är såväl förtrogenheten med detaljen som de vida vyerna. Man har anledning tro, att dessa nordiska naturforskare alltmer skola leda forskningen över hela jorden och utstaka dess riktlinjer.

Av svenskarna själva betraktas Albert Engström och Karlfeldt som typsvenskar, kanske detta är riktigt, Engström då närmast som den studentikose svensken, Karlfeldt som dalmasen. För vår del finna vi Viktor Rydberg mera typisk. Den storvulna svenska tanken finner sin tolkare i v. Heidenstam.

I en tidning har jag funnit följande uttalande:

“Carl Larsson var kanske den, som mer än någon annan förkroppsligat det svenska solskenslynnet, allt det blonda och ljusa och glada, som spelar över svenskt liv och väsen, när det är som vackrast och bäst. Det som Fröding var i den svenska dikten, i “Gitarr och dragharmonika”, i Värmlandsdikterna och i “Räggler och Paschaser”, det var Carl Larsson i viss mån i Sundbornmålningarna och Spadarvet och vad allt de heta. Jag vet att jämförelsen haltar, och att den blir orättvis mot den Fröding, som lever i ”Stänk och Flikar” och Graldikterna. Men när de båda råkade stå på solsidan var det samma sommar och lekande vår, som lyste och levde i deras verk. Frödings sveklösa “Harrgårstösa i äppelapla” log nog även på sitt sätt i Larssons verk, fast hon bar andra namn.”

Betecknande är, att flera författare i en enkät om vilken bok som mest slagit an på dem, uppgivit “Den stora vreden” av Olof Högberg. Därmed är förstås icke sagt att de beteckna Olof Högberg själv, endast hans skrivsätt som mest i enlighet med deras egen åskådning.

Det vore frestande att ställa Sundbärg, som genom sina berömda aforismer rört om väldeligen i den svenska folkpsykologiska forskningen, som en god typ för sitt folk. Han föreföll att vara kritisk mot sig själv och andra. Han kunde bråka med t. ex. en sifferuppgift i oändlighet, tills han fick den så noggrann som möjligt. Slarv föraktade han, och en slarver betraktade han som en dålig människa. Mot sådana kunde han vara sträng som en skolrektor, och när han anmärkte något kunde blicken få en stor skärpa.

En natur av liknande slag synes mig Wilhelm Peterson-Berger vara. Han kan ju vara obehagligt bäsk, men bör väl i allmänhet uppfattas som en orädd sanningssägare.

“Döderhultaren” besatt som en sann svensk även förmågan att urladda sig med bitterhet och cynismer. “Det hårda och karga yttre, vemodet under humorn - säga det bittra och göra det ömma - detta var den rent svenska tongången i Döderhultarens väsen.” (Abu Hassan).

Det är sådant folk jag närmast ville anse härstamma från den grå vikingaflocken, som avgjorde utgången vid vikingarnas angrepp.

Det skrevs en gång i en nekrolog över en svensk: “I sin tjänst var han den praktiske, rappe mannen. Långsamhet fanns ej i hans lexikon, men det fanns, sade han, olika grader av brått: bråd, brådare, brådast och allra in i h-e brådast.”

Jag hörde i min barndom, att det en gång varit tävlan mellan personer av olika nationalitet om det vackraste språket. Satsen, som uppställdes att översättas till de olika språken, ljöd i svensk dräkt på följande sätt:

- Spräng av, ryttare, över bron!

Svenskan fick priset, icke uteslutande på grund av språkets skönhet, ty de många r-en måste ha skorrat något i utlänningarnas öron, utan på grund av den bravur och den hängivenhet för sin sak, med vilken svensken läste upp sin sats.

Svensken kan uppträda. På allnordiska möten klinga i de flesta fall de svenskas andraganden mest fulltoniga och förfela icke att göra sin verkan på publiken. Svensken uppträder också vanligen med stor aplomb, som skiljer sig från norrmannens karska uppträdande, danskens gemytliga dagligdagsprat och finnens eller finlandssvenskens vanligen försagda och ofta nog illa framförda uttalanden.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Finlandssvenskar >

Victor Rydberg.
Tänkare och skriftställare. Idealist och tolk för fria idéer. Klassiskt bildad men äkta svensk till uppfattning och skrivsätt.

Svensk allmogeman (vedhuggare) av den uppländska typen.

Svensk skolflicka. Mellansvensk typ.

Svensk läroverkslärare.

Svensk man.

Svensk kvinna.