Svenskar - 1/2
"En amerikansk författare säger: “En
svensk är inte ämnad att behålla något,
han är skapad för att man skall taga det från
honom.”
Förr
och nu. Om svenskarnas skaplynne finnes en oändligt
rik litteratur. Ända från Gustav Wasa och till
våra dagars krönikörer har spörsmålet
frestat folk att tala och skriva om och att höra och
läsa om. När en utlänning varit ett par dagar
i Stockholm, får han oupphörligen svara på
frågan: - Vad tycker Ni om Stockholm? Och berömmet,
som naturligtvis - jag menar också “naturligtvis”
på den grund att Stockholm är värt allt beröm
- utfaller, förfelar icke att glädja honom. Han
är Nordens fransman i så måtto att han är
fåfäng över sin stad. Stockholmaren väntar
på berömmet.
En vaktmästare påstås ha avslutat en förevisning
av Stockholms stadshus med slutharangen: “Detta vittnar
om svensk intelligens, svensk skaparkraft och svensk rikedom.”
Detta skulle Almquist ha hört, han som braverade med
“den svenska fattigdomen”!
En del omdömen ha väckt ond blod - och tacka för
det, ty varje människa är så skapt, att hon
helst vill höra lovord, andra ha mottagits med förtjusning,
om de också till synes varit rätt bäska. Man
kan, som känt, smickra med kärva ord och klandra
med honungsdrypande tunga.
Omdömet om svenskarna är således inte färdigt
ännu och blir det väl knappast någonsin, om
man får tro Verner v. Heidenstam, som säger: “Det
svenska lynnets psykologi är så fullt av motsättningar
och så skiftande, att ingen någonsin lyckats sammanföra
färgerna till någon helgjuten bild -. Sådant
svenskt lynne gestaltat sig, är det Skandinaviens rikaste
och intressantaste - ehuru underskattat av grannfolken och
förnekat av sin egen tunga.” - “De sista
tio åren ha i så häpnadsväckande grad
förändrat den svenska folkkaraktären, att man
nu endast med stor möda kan spåra de storvulna
drag, som en gång gingo under namn av svenska folkets
kardinaldygder. Var finnas nu den brinnande offerviljan, ädelmodet,
den oegennyttiga tapperheten och den skapande styrkan? Var
är svensken med handen på hjärtat” skriver
en kåsör.
Det förefaller som om utlänningarna mera hade sinne
för det kollektiva i raskaraktären, medan de egna
landsmännen “inte se skogen för bara träd”,
om man så får säga; d. v. s. de finna hela
frågan synnerligen invecklad på den grund att
de känna så många olika karaktärer i
sin omgivning.
Gotthard Söderbergh tillspetsar motsatserna i det svenska
lynnet ännu mer än Heidenstam; för honom är
det en ren paradox: “Varje omdöme om svensken måste
inrymma dess motsats för att vara något så
när rättvist. - Motsatserna ligga så ofta
oförmedlade bredvid varandra. Svenskarna äro på
samma gång övermodiga och grönköpingsmässiga,
dådlystna till övermått och modstulna, skräniga
och framfusiga i sin blygsamhet och tafatthet, raffinerade
och bondska.”
Det äldsta omdömet vi ha om svearna (svionerna),
nämligen hos Tacitus, slår dock nästan spiken
på huvudet: “Här står även rikedom
i anseende och därför råder envälde utan
alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad.”
Här beröres svenskarnas konungslighet, som enligt
några författare har anor från bronsåldern,
deras förmåga att underordna sig en ledare och
deras respekt för rikedomen. Mera omdebatterad är
Tacitus’ följande uppgift:
“Bärandet av vapen är icke vars och ens rättighet,
utan vapnen förvaras inneslutna under bevakning, vilken
till på köpet förrättas av en träl
-.”
I Havamal säges ju i rak motsats härtill: “Från
sina vapen vike utanför hemmet aldrig mannen.”
Men det sagda kan ju vara ett bevis på svearnas förmåga
att låta disciplinera sig för större måls
ernående.
Ibn Dustah, som omkring år 912 kom i beröring med
väringarna - sannolikt till stor del uppsvear och rospiggar
- i Ryssland, skriver bl. a.:
“Åkerbruk idka de ej utan leva på plundring.
- De äro osnygga i sin klädsel; männen bära
guldarmband. Trälarna behandla de väl. - Främlingar
och gäster få på intet vis förolämpas
eller förtryckas. - De äro modiga och tappra. De
äro högväxta, av skönt utseende och visa
stor djärvhet i sina angrepp, men företa alla sina
härfärder icke till häst utan på skepp.
De bära alltid vapen, emedan de föga lita på
varandra, och svek är vanligt bland dem. Har någon
lyckats förvärva något, även om det är
av ringa vårde, blir t. o. m. hans broder eller närmaste
kamrat avundsjuk och lurar på tillfälle att dräpa
och råna honom.”
Här ha vi åter deras vapenförhet betonad.
Att väringarna behandlade trälarna väl, vill
man gärna tro. Svensken har aldrig varit anlagd för
grymhet. Man har tvärtom, i Sverige mer kanske än
i något annat land, England t. o. m. undantaget, i tur
och ordning förfasat sig över negerslaveriet, grymheterna
i Armenien och under världskriget. Och ingenstans är
väl djurskyddet mera en verklig hjärtesak än
hos svenskarna.
Den österländske författaren påpekar
även svenskarnas kända gästvänlighet,
modet och tapperheten, men - här sticker för första
gången bockfoten fram - “den kungliga svenska
avundsjukan”, som leder till svekfullhet, får
sin beskärda del.
Ibn Fadhlan är en annan författare på arabiska
språket, som åren 921-22 vistades hos bulgarerna,
vilka då bodde vid Volga, och där gjorde bekantskap
med väringarna (Rus):
“Aldrig har jag sett resligare människor. - De
äro de osnyggaste människor, som Gud har skapat.”
Obs! Skinndräkterna!
Historiker ha tvistat om vilken germanernas lott blivit, om
Germanicus lyckats erövra deras land. Medan germanska
författare anse, att folket i så fall förlorat
sin urkraft, beklaga de romanska (t. ex. Duruy) att germanerna
ej i tid “påverkades av den romerska andan utan
i stället ända till våra dagar bibehållit
sin medfödda strävhet, så väsensskild
från de latinska rasernas civilisation”.
Det finnes en hel del uttalanden om svenskarna hos äldre
tiders resenärer. Det kunde ha sitt intresse att sammanställa
dessa kronologiskt, ehuru det är att befara, att de i
likhet med äldre tiders porträtt mera återspegla
skildraren än den skildrade. Detta arbete har jag icke
mäktat med, utan nöjer mig med några citat.
Venetianaren Quirini, som på 1430-talet färdades
i Sverige, skriver: “Ett funno vi överallt: ett
vänligt bemötande. Allting stod öppet, så
att vi kunde taga den mat, som fanns, men de ville ingen betalning
ha!”
“Svenskarna äro i allmänhet spetsfundiga,
arglistiga och misstänksamma, och deras vanligaste last
är dryckenskapen”, skriver Emil Lassota på
1590-talet.
Johan Beckmann, som reste i Sverige 1765, säger:
“Blott ett par mil från Stockholm vet man ej av
några stölder - dalkarlarnes ärlighet är
så stor, att man aldrig hör talas om tjuvar bland
dem. Däremot äro dalmasarne hämndgiriga och
grymma, om de bli retade till vrede. - Jag har träffat
mycket få svenskar, som kunnat tåla, att jag berömt
vare sig Linné eller någon annan stor svensk
vetenskapsman. De flesta kunna endast fördraga sitt eget
eller sina närmaste vänners lov.” Ärligheten
och avundsjukan äro två egenskaper, som gjort intryck
på en hastigt genomresande främling. Hämndgirigheten
och grymheten äro däremot svårare att tro
på.
De franska resenärerna Fortin de Pilos och Louis Boisgelin,
som åren 1790-92 reste i Sverige, skriva:
“De svenska bönderna äro genom sin laglydnad
och rättskänsla det mest aktningsvärda folk,
som existerar i Europa.”
Sedan följer ett Men: “I bruket av brännvin
är han omåttlig. Man kan få se barn på
nio till tio år tömma stora brännvinsglas.”
O, tredje Gustav!
Mary Wollstonecraft, som år 1795 reste genom Bohuslän,
framhåller, att detta land måste vara ägnat
att frambringa stora naturvetenskapsmän. Hon känner
sig dragen till den enkla, godhjärtade och gästfria
lantbefolkningen, men ser med fasa, hur brännvinsorgier
kunna sänka detta folk under djurets nivå, och
hon förebrår landsbygdens kvinnor lättsinne
och orenlighet. Borgarna njuta för mycket av bordets
nöjen och ha inte några högre intressen än
nästans fel och förtjänster. Hon känner
sig besvärad av svenskarnas myckna krusande, som verkar
karikatyr av den franska artigheten. Inom de högsta samhällsklasserna
finner hon ett behagligare umgängesliv.
Tysken C. F. Küttner, som 1798 reste i Sverige, finner
den svenske bonden mycket piggare och villigare än den
betänksamme tyske bonden, som jämt skall göra
svårigheter och klå sig i huvudet, när det
är fråga om något förslag. Den svenske
lantmannens villighet går ända till ödmjukhet.
-
De La Tocnaye, som reste år 1798 genom Sverige, fann
en över förväntan välmående bondebefolkning
med renliga bostäder och ganska välklädd. Ärlighet
är ett utmärkande drag för svenskarna. De äro
ömma om sina skjutshästar. Mången gång
hände det, att “de gråta om man slår
det arma djuret”. I huvudstadens närhet söka
bönderna begagna sig av resenärernas okunnighet
om förhållanden - “om man här icke brukar
tio tusand dievul, så gör man bättre i att
inte svärja alls” -. Man äter för mycket
i Sverige. Bönderna leva dock i allmänhet måttligt.
Borgerskapet äter och dricker till övermått.
Överklassen är vanligen “utmärkt belevad,
bildad och förekommande” -. “Bönderna
j mera avlägsna landsändar äro kanske det mest
respektabla släkte av dödliga, som man kan träffa
på. Men medelklassen är genom sin lättja,
sitt bockande och sin kruserlighet i förening med självbelåtenhet
inte vidare behaglig.”
De La Tocnaye frapperades av svenskarnes titelväsende.
Svenskarne, skriver han, ha liksom alla andra germanska folk,
den fula vanan att skratta och göra sig lustiga över
en främling, som inte talar deras språk riktigt
korrekt. Dalkarlarne äro ett kraftigt folk, men så
veta de också om det och anse sig lika goda som tre
andra svenskar. - l Ångermanland levde bönderna
“liksom småfurstar ett patriarkaliskt liv i rymliga,
bekväma och synnerligen renliga hus”. I Jämtland
fick han icke betala för mat och logi.
Tysken Johann Wilhelm Schmidt, som i nära två år
var rektor för tyska skolan i Stockholm, reste 1799 i
nordliga Sverige. Han spårar hos den svenska nationen
i hundratals småsaker utpräglade mekaniska anlag.
I Dalarne fann han människor “så rena och
ofördärvade, som de voro, då de utgingo ur
Skaparens hand. För dem tyckes dygden vara lika naturlig,
som lasten är dem okänd.” Gästrikarna
fann han däremot tröga och otillgängliga.
Det måste förvåna oss, huru väl dessa
främlingar under sina korta besök fingo svenskarna
på kornet. Här både klandras och berömmes,
och vi finna ganska litet att draga från. Förklaringen
ligger väl närmast däri, att den tidens svenskar
voro mindre sammansatta naturer än i våra dagar.
Låt oss höra huru svenske män från detta
tidevarv bedöma sina landsmän. Det kända yttrandet:
“Norden (svenskarna) är en tung nation, full av
hitsigheter”, härrör i original från
Karl August Ehrensvärd. Detta ord, som många gånger
besannats i Sveriges tidigare historia, har under senare tid
förlorat sin udd. Svenskarna äro nuförtiden
kanske Europas mest betänksamma folk, åtminstone
i politiken.
Geijer säger om svenskarna:
“I allmänhet visa sig svenskarna på offentliga
ställen ej till sin fördel. Man tycks där anse
det höra till saken att taga på sig en stursk min
och visa sitt förakt för hövlighetens fordringar.
- Jag har känt mesar, som sågo grymma ut på
ett stockholmskt värdshus - liksom jag känner beskedligt
folk eljest, som endast äro tyranner på vägar
och stigar, mot bonden och hans häst. - Det finnes värdshusfasoner
och reshumör, som äro odrägligare än allt
odrägligt.”
Dessa egenskaper, i synnerhet den “sturska minen”,
känneteckna dock icke svenskarna ensamt. Ännu den
dag i dag är kan man få se desamma öster om
Bottniska viken.
Axel v. Fersen skriver om svensken i Pommerska kriget:
“Svenske soldaten är verkligen tapper, han är
långsam att uppretas men okuvlig, när han kommit
i låga. Han är flegmatisk, tillitsfull, tålig
och uppför sig i sin lilla verksamhetskrets redligt,
mänskligt och med gudsfruktan. Men - han är lat,
trög, osnygg, tungsint och hittar ej själv på
något för att förströ och sysselsätta
sig. Han är föga meddelsam, glupsk, supig. Sömnen
utgör hans förnämsta vederkvickelse.”
Sköldebrand ser betydligt ljusare på nordsvenskarna:
“Västerbottningarnas hållning är ädel,
deras blick stolt och frimodig, denna stolthet är dock
förmildrad genom ett utpräglat drag av välvilja.
Sederna motsvara fullkomligt folkets utseende. Männen
äro mildare till lynnet än deras grannar österbottningarna,
liksom kvinnorna betydigt överträffa dessa i skönhet.
Från 1800-talets början och mitt finner man mest
uttalanden, som återupprepa de föregående.
Den tyska frihetens förkunnare Ernst Moritz Arndt reste
i Sverige 1804. Den svenska allmogen vitsordas för ärlighet,
hjälpsamhet och försynthet. “Den, som ej kan
svärja, har intet anseende hos detta folk.” En
av svenskarnes mest utmärkande egenskaper finner han
vara deras artighet. Om dalkarlarna säger han: “Skulle
det då verkligen vara sant, att människan endast
i enslighet och i en mera inskränkt krets antingen bäst
bibehåller eller utbildar sin rena, ofördärvade
natur? Jag tillstår, att jag ansåg mig själv
både liten och usel i jämförelse med dessa
naturmänniskor.”
Han finner genomgående redbarhet och rättrådighet
hos svenskarna av gamla stammen. Med en öppen blick och
ett redligt handslag vinner man genast förtroende hos
honom. I kritiska situationer “visar svensken alltid
en nästan övernaturlig köld och rådighet”.
- De raska och muntra hälsingarne skilde sig i hög
grad från de stilla och tystlåtna gästrikarne.
Människorna bliva allt raskare, ju längre man kommer
åt norr.
Svenskarnas största fel var benägenheten för
sammanrotningar och partiväsen eller, som han kallar
det, svenskarnes fördärvliga “Rottengeist”.
Dansken Becken, som reste i Sverige 1818, blev slagen med
verklig häpnad av den svenska gästfriheten och av
den ärlighet och tjänstvillighet som skjutskarlar
och -pojkar visade.
Den tyske generalen von Hallberg-Broich, som år 1817
for genom Skandinavien, sade att man aldrig riskerade att
något av bagaget försvann, fast detta ofta under
natten lämnades ute under bar himmel. “De svenske
soldaterna äro stolta som deras fjäll, starka som
deras järn.
Tysken Häring kom 1827 på en stor marknad i Sverige,
där det fanns fullt av druckna bönder, men alla
vara hövliga mot främlingen. - “Man har en
stark känsla av trygghet och ordning i detta land.”
Han fann, att grunddraget i den svenska nationalkaraktären
är allvar. I sällskapslivet lägger svensken
främst an på att hålla på sin värdighet.
Han tycker icke om att bli överraskad i nattrock. Han
vill icke bli föremål för löje. Självironi
låter sig icke förena med hans ömtåliga
stolthet. Han saknar gemyt. Svenskarna kunna vara artiga och
smickra men sällan värma, ty de sakna värme
innerst inne. Allt verkar kyligt i detta land. Det påminner
om “en blomma utan doft”.
Engelsmannen Rae Wilson, som reste i Sverige 1824, säger:
“Svenskarnas artighet mot främlingar överträffar
nästan allt vad jag i den vägen sett bland andra
folk. - I den svenska folkkaraktären finns mycket, som
är värt att beundra och efterlikna. De svenska kvinnorna
förtjäna i fullaste mening att kallas det täcka
könet och till på köpet äro de glada
och arbetsamma.”
Engelsmannen John Barrow j:r skriver: ” – Det
finnes icke i något europeiskt land en vänligare,
mera belevad och gentlemannamässig människa än
en väluppfostrad svensk.”
Engelsmannen Brooke säger (1830-talet): “Endast
så länge svensken stannar i sina skogar, är
han lycklig. Låt honom komma under inflytande av vad
som kallas modern kultur, och du skall icke känna igen
samma människa! Hans hedervärda, öppna och
försynta karaktär är totalt förändrad.”
I samma riktning går professor G. F. Aminoffs hårda
kritik i brev till akademikern A. J. Sjöström: “Svenske
Studenterne begå mycket bofstreck, förnämligast
i penningeaffärer. Norrlänningarne tyckes dock icke
höra till den sämre Classen, deremot äro Öst-Götharne
de mest ökände.”
Fransmannen Daumont (1830-talet) anmärker, att dryckessederna
hos svenskarne bli så mycket mera motbjudande, som man
vid deras gillen icke får höra något muntert
glam, inga skrattsalvor, såsom vid fester bland livligare
folk, utan allt är tungt allvar. -
Fransmannen Marmier, som i slutet av 1830-talet reste i Sverige,
karakteriserade de svenska borgerliga kalasen som “den
mest fruktansvärda utväxt på sällskapslivet,
han visste av”, och skildrar dem drastiskt: “Av
allt vad jag sett i främmande land är det ingenting
som mer liknar en parisisk salong än en adelssalong i
Stockholm. Men de litterära och artistiska inslag, som
äro utmärkande för exempelvis Köpenhamn
och Berlin, saknas. - Mycken gammal övertro lever kvar
och breder en poetisk charm över en nation, som f. ö.
alltid utmärkt sig för sin gästfrihet, sitt
mod och sin redbarhet.
Använder man hotelser eller våld mot dessa goda
och hjälpsamma människor, får man det igen
i samma form, ty de äro ett självständigt släkte.
En sådan man vill varken vara herre eller slav - det
är hans valspråk.”
Vid samma tidpunkt skriver en skotsk författare: “Det
är folkets sedlighet snarare än dess handel och
industri, som man får tillskriva denna belåtenhet,
vilken alla i Sverige ha funnit. - Något behagligt överraskande
för en resande är den hövlighet man finner
hos de lägre klasserna i Sverige, en hövlighet som
står väl tillsammans med spänstighet i karaktären,
kraftfull beslutsamhet och moraliskt oberoende.”
Grevinnan Ida Hahn-Hahn, som reste i Sverige 1842, spanar
fåfängt efter någon livsglädje hos svenskarna.
Det är som om de icke hade förmåga eller behov
av att roa sig. De hålla sig mest tysta: “Min
Gud vad här är tyst och dött överallt.
Det svenska folkets allvar, duktighet och förnöjsamhet
med litet ha visat mig, att människan icke behöver
överflöd, konstnärlig lyx, naturskönhet
och all kulturens rikedom för att känna sig väl
tillfreds inom sin lilla krets.”
Alexander Ziegler, som i mitten av förra århundradet
reste i Norden, skriver: “Svenskarna äro ett vackert,
krigiskt folk, med livliga politiska intressen. - En god hållning
o. s. v. - synes vara karakteristisk för den hövlige,
gästfrie, ceremonielle men smidige svensken. En fikan
efter titlar, prakt och ostentation i tal och form tyckes
vara allmänt utbredd bland svenskarna, vilka överhuvud
föreföllo mig mera fåfänga och livliga,
glada och sällskapliga, pigga och nöjeslystna än
t. ex. norrmännen. Om svenskarna icke äro att lita
på, om de äro en smula lättsinniga i umgänget,
om de t. o. m. befinna sig i ett mera sedeslöst tillstånd
än andra nationer - eller om Stockholm kan anses vara
den mest utsvävande staden i Europa som många ansett
sig fått erfara, därom vill jag icke av brist på
varje erfarenhet uttala mig.”
Månne man icke får sätta större tilltro
till August Blanche, som skildrar sina stockholmare som glada
och nöjeslystna men ingalunda utsvävande sällar?
Jämtarna föreföllo Ziegler att vara enkla,
grova, käcka män; “jag fann dem mera allvarliga,
tigande och trumpna än glada, språksamma och livliga.
- I Sverige gälla de som kloka och fiffiga och betraktas
som ett slags svenska yankees, som veta hjälpa sig själva
och finna sig tillrätta i alla livets skiften.”
Här kunna vi lägga in Almquists ord om “den
svenska fattigdomens betydelse”, vilka förklara
ett och annat av det föregående.
“Svenska fattigdomen”, den “kungliga svenska
avundsjukan” och andra påtalade särdrag.
“Ett enda - ett visst stort - har svensken enskilt från
andra i Europa”, skriver K. J. L. Almquist, “blivit
ämnad till: det är till fattigdom. Kunde vi endast
lära oss den rätt! Svensken är fattig. Förstår
han detta, så har han vunnit kärnan för sin
nationalitet - och är oövervinnelig.
- Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på
sig själv. - Detta lynne “att finna sig stark i
fattigdom” utgör en av hemligheterna, ehuru ofta
förborgad, i svenska väsendet. Svenska bonden har
lätt att vara fattig. Han kan väl arbeta och även
samla, men merendels förslösar han det samlade.
”Svensken lever över förmågan”
har blivit ett ordspråk. Han är nästan aldrig
idog i fransysk eller tysk mening; allra minst är han
sparsam som ryssen eller juden. - När utlänningen
hopar penningar för att äga dem, samlar svensken
för att giva ut. Fattigdomen är hans grundtillstånd,
förmögenhet blott hans interim, rikedom en liten
lek, som han har för sig då och då.
- Att samla för att kasta bort - och det rätt ofta
utan njutning, utan avsikt -, det stöter på en
viss orimlighet, det är svenskt. Man gör så,
när fattigdomen är ens naturrätt och förmögenheten
blott ett skämt. Man är då icke blott oberoende
av penningen - men, vad mera betyder, man är t. o. m.
oberoende av dess vanligen beräknade frukt: njutningen.
Detta skall ingen utlänning begripa. Men när svensken
fattar sig rätt i denna sin karaktärs hemlighet,
har han en styrka, som, ehuru den till ytan stundom liknar
svaghet och lättsinne, likväl är motsatsen
härav och gör honom fri på ett förundransvärt
sätt. -
Han (svensken) bär sitt huvud högt, och han ser
omkring sig med ögon, som bodde han överallt i stället
för ingenstädes. Förmågan av denna fjäderrörelse
i lynnet, denna spänstighet av “bort ifrån
allt gods” är det förnäma, som ligger
i allt svenskt blod. - Avig i spekulationer, blir svensken
vanligen muntrast, om han cederar bonis, och han bär
sig mycket flinkare åt med sina kreditorer, än
han förut gjorde med sina handelsartiklar. - Då
ordspråket säger: “Vad gör icke tysken
för pengar!” kan ett lika sant ordspråk säga:
"Vad gör svensken för pengar?” - Om ett
folks själ hänger vid ägodelar och vid de personliga
fördelar eller njutningar, de bereda, så är
det folket fegt, fullt av fruktan, utan tapperhet och kraft:
långt svagare än det, som intet äger. Men
tänk dig ett folk, som arbetar och förkovrar sig,
som äger men utan att med hjärtat hänga vid
ägodelen. Det är någonting. - Det kan uträtta
någonting. Det är vad som tillhör svenska
folket att vara och kunna.”
Almquist låter en förnäm tysk säga om
svenskarna bl. a.: “Deras land är armodets - och
jag har knappt sett någon, som ordentligt svälter!
Man borde hungra till döds här bland klipporna;
men tvärtom! I detta melankoliens land, med åtta
månaders vinter, har jag ej sett en enda ledsen själ.
Ingen äger något, men alla depensera. Man har inga
penningar, men man utöser sådana gladeligen. Man
har ej det ringaste att vara glad åt, men man roar sig
varenda kväll.”
Jag tror det är svårt att numera uppspåra
detta karaktärsdrag hos den svenska nationen. Jag tror
snarare, att man kan vända om flera av Almquists satser.
“Svensken har alltid haft det svårt med den nyktra
ekonomiska beräkningen”, säger Gustav Sundbärg.
Det finnes förstås svenskar, som fortfarande förstå
att vara fattiga - fattiga men stolta. Jag tänker närmast
på koling och luffartypen samt på - överliggaren.
Förlåt jämförelsen, herrar överliggare!
Frödings “Skalden Wennerbom” är ju också
på sitt vis en svensk typ, likaså många
av Engströms Höstermänner och andra rospiggar.
Men står det icke någonstans i en biografi över
en svensk: “Han var född av fattiga men dock hederliga
föräldrar?”
För min del skulle jag vilja kreera satsen: “Ingen
nation förstår så bra som den svenska att
bära upp rikedomen.”
Behöver jag nämna namn? Behöver jag säga,
att “noblesse oblige” ingenstädes respekteras
som här?
Kanske är det så som J. Engström skriver i
sin “Resa genom Norrland och Lappland”:
“Det är svenskarnas arvsynd att vara för mycket
och för litet, ehuru deras språk är det enda
som äger ett lagom.”
R. Hyltén-Cavallius säger i en krönika, dock
på tal om andra själsegenskaper: “Jag tror
ej att flatheten efterträtts av pösigheten, jag
tror tvärtom att det ena dåliga inte förskjuter
det andra. Med andra ord: det finnes individer över allt
i världen men i synnerhet hemma hos oss, som vackla mellan
yttre uppblåsthet och inre mindervärdighetskänsla,
som slungas mellan övermod och missmod, som föra
skrytsamt och bullrande tal till höger och vänster
och i ensamhet gripas av en sjuklig vanmaktkänsla, alltså
människor, som sakna det som ligger emellan pösighet
och självförakt: sund, enkel självkänsla.
Och det som gäller individer kan gälla ett helt
folk.”
Björnson skriver i en Strindberg-anmälan: “Svenskar
utmärka sig i hög grad genom denna dubbelnatur:
frisinnade och fördomsfulla, unga och gamla på
en gång.”
Gottbard Söderbergh talar om “splittringen i det
svenska folklynnet”.
Medan Almquist sannolikt icke kände den finska barkbrödsfattigdomen
och den ryska svältdvalan på ugnarna, hade Esaias
Tegnér förhållandena klara för sig.
Det är också smickrande för svenskarna att
Tegnér måste anses vara en betydligt mera rent
svensk typ än Almquist.
Tegnér vill framför allt angripa avundsjukan,
som gör sig så bred i synnerhet i akademistater
och bland “fördragsamt” prästerskap.
- O, Sveas arvsynd, lumpna avundsjuka!
Var är den glans, du ej befläckat har? - -
O blygd! Är detta er, är detta göters stam,
fåfänglig, glitterströdd, småsinnad,
avundsam -?-
Gustav Sundbärg avbasar också sina landsmän
på sitt dräpande vis: ”Svensken har ingenting
emot att Sverige blir ärat, ansett och rikt, blott det
kan ske utan att någon enskild svensk, i synnerhet bland
ens egna bekanta blir berömd, ansedd eller rik. - Att
avundsjukan fått växa och frodas så ohejdat
i Sverige, beror till stor del på saknaden av en levande
nationalkänsla.”
“Svensken äger energi endast när det gäller
att hindra en sak”, säger Strindberg. “Vi
leva i ett land, där en befordringsfråga passionerar
alla, en intellektuell fråga eller en ideell rättsfråga
ett par dussin individer”, skriver Carl G. Laurin.
”Ute i världen har man ej ord nog starka för
att uttrycka sin beundran för Greta Garbo”, skriver
märket Clarion, “hemma glömmer man aldrig
hennes fattiga ursprung”. Men Tegnér ser också
andra drag hos sitt folk, t. ex. då han sjunger om de
Svenska skalderna:
“ Vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.”
Men i den svenska sorgen finnes å andra sidan städse
en mollton i rusets och yrans melodi: “Drick ur ditt
glas, se döden på dig väntar” eller
“Karon i luren tutar”, sjunger Bellman.
Gustav Sundbärg frånkänner svenskarna psykologisk
skarpblick: “I Sverige kan man nog ägna årtionden
av sin levnad åt att studera insekter och snäckor
och alger och lavar, men att ägna så mycken tid
åt att studera en människa? Bort det! Men är
detta rättvist?
Vi ha redan talat om Almquist, Strindberg, v. Heidenstam m.
fl. som folkpsykologer. Läs Linnés mästerliga
skildringar från hans resor! Tänk på Bellman,
Fröding, Engström m. fl. Och slutligen! Tänk
på Sundbärg själv! Vi äro i tillfälle
att citera flera folkpsykologer i Sverige än i Norge
och Danmark tillsammans.
Hans Olrik talar om “svenskarnas välbekanta trängtan
efter det fjärran liggande, det fantasifyllda, det storslagna”.
Detta också i den mänskliga tankevärlden.
“Vad blåa dunster fylla svenska hjärnor”,
utbrister Tegnér. Enligt Harald Nielsen ha “svenskarna
i sin litteratur och sina religiösa rörelser röjt
en intuitiv kännedom om själens mystiska djup och
genom sina krig en blick för viljan som vi (i Danmark)
icke ha någon motsvarighet till”.
“Svenskarna ha (visserligen) ett svagare intresse för
det närmast förhandenvarande”, skriver Hans
Olrik. – ”Medan dansken ser skarpt inom en trängre
horisont är svensken långsynt. De vitt omfattande
spekulationerna ha särskilt varit svenskarnas sak, medan
danskarna ofta haft sin styrka i vardagslivets praktiska räkneuppgifter.
Svensk mystik och danskt snusförnämt, det är
de yttersta motsatserna i Norden - -. Överhuvudtaget
gäller det, att svenskarna äro högsinnade -
stort anlagda, åtminstone utåt fria från
den småaktighet som ofta häftar vid danskarna.
- Svenskarna ha en rik och frodig fantasi, utpräglat
lyrisk begåvning och ett sällsynt, för att
icke säga enastående sinne för naturen och
kärlek till naturen. Folkets sång överträffar
i skönhet alla andra folks. Den lyriska diktningen är
så innerlig, så storstilat enkel, så betagande
som någon annan nations.”
Bristerna i psykologisk förmåga hos svenskarna
bevisas, enligt R. Hyltén-Cavallius, därav att
lyriken saknar kärlekens analys, att det mänskliga
i dess komplicerade hemlighet ligger förborgat. Och detta
härledes av bristen på det lidande, på förtryckets
lidande, som vänder blicken inåt.
“Hurudana är svenskarna?” tillfrågades
Björn Björnson en gång.
“Svenskarna! Ett fantasiens folk. Men i hela sin form
äro de annorlunda än norrmännen. För att
komma en svensk in på livet, rent mänskligt, måste
man bläddra liksom i en tjock bok, blad efter blad, och
till sist lönar det sig, det är en riktig människa
man når in till. - Far sade något mycket förnuftigt
till mig en gång: “När en svensk blir “sint”
på dig, blir han rasande, om du hälsar på
honom, men ännu mera “sint”, om du inte hälsar.”
Sigurd Ibsen reste en gång med sin mor i Sverige. Tåget
höll vid Halmstad station, och de gingo ut för att
äta. Då de komma tillbaka till kupén, hade
en främmande herre tagit fru Ibsens plats. Sigurd Ibsen
sade till honom, att den var upptagen, vartill han svarade,
att det hade han icke kunnat se. Då sade Sigurd Ibsen:
”Jag trodde att det svenska folket var hövligt”.
Då reste sig herrn, överlämnade platsen till
fru Ibsen och kom efteråt ut i gången och sade
till honom: “Ursäkta min herre, svenska folket
är hövligt, men jag var det icke!” - Det hade
ingen norrman eller dansk gjort - jo, han hade nog lämnat
plats för fru Ibsen, men icke lämnat någon
ursäkt.
I motsats till v. Heidenstam och Söderbergh finner Alma
Söderhjelm den svenska kvinnan - “till det yttre,
samt i vissa hänseenden även till det s. k. inre,
mera avgränsad som enhetlig typ än kanske någon
annan nations kvinnor”.
“En svenska - är inte det första yttre intrycket,
att hon är väl gymnastiserad utan kroppsträningens
förfulande märke, att hon är ordentligt badad,
omsorgsfullt koafferad? Inom vilka lager man än träffar
svenska kvinnor, ge de, så när som på de
bekräftande undantagen, ett intryck av snygghet, omsorgsfull
vård och överhuvud ett tillfredsställande
yttre. De gå på vackra, långa, smala och
stadiga ben, deras ljusa blick ser oförskräckt ut
i världen, deras klädsel är alltid fräsch
och alltid gjord precis efter sista - och man kunde säga
enda giltiga modet. Kan väl annat än samma tankar
och känslor bo hos dessa unga damer, som äro så
lika klädda, så lika blonda, att man knappt skiljer
dem? - Den svenska kvinnan är nämligen framför
allt konventionell. Hon vågar ej annat än alldeles
undantagsvis ge uttryck åt sin individualitet, och det
är därigenom hon blir så föga originell.
- En gång vistades jag en längre tid på ett
mondänt svenskt sanatorium. Vi voro ett litet kotteri
svenskar och finländare, som alla morgnar från
vårt “observatorium” - kunde observera de
övriga sanatoriegästernas görande och låtande.
Där fanns bland dem tre unga fruar, som alltid gingo
sin morgonpromenad tillsammans. På lördagarna komma
deras män ut. Då gingo de äkta männen
på promenaderna alltid framför sina fruar och talade
med varandra allvarliga ting, medan fruarna, uttråkade,
följde efter i en klunga. De voro alltid oklanderligt
elegant klädda och följda av två stora hundar.
“Se på de svenska fruarna”, sade en dag
en landsman till dem, “de där tre äro alldeles
typiska. De ha skära bandrosetter i stället för
livsåskådning och hundar i stället för
barn.” Det var styggt sagt, men på något
sätt en ypperlig karakteristik.
- Emot denna “förhistoriska” klass står
de självförsörjandes, de socialt, politiskt
och konstnärligt arbetande som en skriande motsats. Här
finner man så mycken vaken håg och faktisk och
praktisk insikt, att jag undrar om något annat land
kan uppvisa en i detta hänseende så vacker företeelse
i detta nu. Den svenska kvinnan har nämligen i hög
grad samma egenskaper, som utmärkt den svenska mannen
genom tiderna: ett klart och skarpt intellekt, ett begär
och en förmåga att tränga djupt in i den sak,
som hon gjort till sin, samt att föra sitt arbete till
ett ändamålsenligt och logiskt resultat. - Vad
den bildade kvinnan i Sverige äger framom oss här,
en större begåvning på huvudets vägnar,
det tror jag man lugnt kan säga motvägs av den mindre
väl utrustade begåvningen på hjärtats.
Medan den finländska bildade kvinnan mestadels är
väl utrustad för kärlekslivet, genom sin större
mjukhet, sin naturs medfödda värme och sitt litet
vilda temperament, i de flesta fall så främmande
för all slags hjärtats och kärlekens konventionalism,
så synes mig det icke orättvist att beteckna den
svenska kvinnan såsom samtidigt kall och sensuell -
eller skola vi hellre säga frivol? - Älskvärd,
öppen, frisk och sund, intellektuellt begåvad,
med stark känsla för rätt och ansvar, pålitlig
i arbete och i vänskap, men icke synnerligen självständig,
vågsam eller originell och med icke alltför stor
kunskap i det som rör hjärtats schakter - se där
vad jag ville anse de mest utmärkande egenskaperna för
den svenska kvinnan, när hon är som bäst.”
-
Här kan vara på sin plats att omtala, att denna
karakteristik av rikssvenskan föranledde indignerade
mothugg av en herre i Aftonbladet: “Det är endast
i yttre måtto det lyckats eder, att frammana en bild,
som påminner om originalet. Men när ni gör
henne så där “logisk” och “intellektuell”,
så är ni, Gud ske lov, betänkligt på
avvägar. Den emanciperade typ, om vilken ni talar, kan
det gå veckor, innan man stöter på, även
i de mest befolkade samhällen. Den sort av Evas döttrar,
som schackrar med kärleken för snöd vinnings
skull, är icke vanligare här än annorstädes.
- Vill man för övrigt karakterisera den svenska
kvinnan till skillnad från andra nationers kvinnor,
så lyder karakteristiken kort och gott: Svenskan är
prinsessan.”
Ridderligheten är, som höres, ännu icke utdöd
i Sverige!
En konnässör tror sig ha funnit, att danskorna äro
mer på sin vakt än andra nordiska kvinnor, norskorna
äro antingen avvisande eller också benägna
att gå till större realiteter, svenskorna äro
de mest godtrogna, finländskorna åter vilja ha
platonsk vänskap eller också låtgåsystemet.
Det skulle alltså någorlunda stämma med Sundbärgs
tal om danskarnas psykologiska blick och svenskarnas brist
i detta avseende, norrmännens rättframhet och finnarnas
naivitet.
Medelsvensson. Medelsons - alias Medelsvenssons - dråpliga
figur på Stockholmsutställningen 1930 åtföljdes
av några randanteckningar, ägnade att karakterisera
honom:
“Sammansättning: 21 % flegmatisk, 17 % sangvinisk,
7 % melankolisk, 5% kolerisk samt har i reserv 50% bärsärkaraseri,
när andan faller på.
- Åsikt: Tror sig vara liberal, vill tros vara socialist,
är dock troligen rojalist.
- Egenskaper: Laglydig - utom mot spritförordningar,
som han anser det mera laglydigt att överträda.
Gästfri så långt ransonen räcker, ja
kanske litet därtill.
- Motion: Går bara den gyllene medelvägen - de
andra åker han.
- Känsloliv: Du och bror med så många som
möjligt före stängningsdags.
- Avsky: Politik, republik, polemik (utom vid virabordet),
retorik (utom vid festmåltider), dramatik (utom fransk
och amerikansk) samt sofistik (utom när han kommer för
sent hem på natten).
- Önskemål: Att slippa heta Medelsvensson. o. s.
v.
En rätt uttömmande karakteristik i all sin korthet.
En sådan utställning är möjlig endast
i Gustav Sundbärgs land. I Finland t. ex. skulle det
absolut icke gå an att ställa ut “den vanlige
finske mannen”, varom talats så mycket i den politiska
diskussionen.
Ett försök att teckna en svensk Medelsvensson-typ
har Ragnar Holmström gjort i “Den lycklige mannen”:
en flink sillstrypare, som utvecklar sig till en frisk, frodig
och gemytlig grosshandlare, ordensbroder och innehavare av
en pampig familjegrav, som förefaller att vara - adlig.
Skildringen är burlesk och starkt karikerad.
I Finland tror man gärna, att svensken under de långa
fredsåren och i följd av all den goda och ymniga
maten blivit även andligen däst.
- Den svenska nation kommer att gå onder till följe
av vällävnad och fysikaliska njotningar, påstås
en känd finne ha yttrat på sin brutna svenska.
- Det kan hända även en svensk, skriver Sven Rinman,
att han vämjes vid våra “feta duvor, makliga
och tama, med fridens kutter fyllande vårt land”.
Sanningen och karikatyren. Låt oss
nu göra halt för ett ögonblick och giva lastarenom
rum.
- Vad förstås med att vara svensk? - Det är
att vara hederlig, att tugga snus, att smuggla sprit och att
vart tredje ord säga “jäklar anamma!”
- Jävlar i min själ och tre kronor i mitt svenska
hjärta, låter redan litet mer patriotiskt. -
En svensk herre är rödlett med blonda mustacher,
klädd i kavaj av blå cheviot och drickande punsch
på ångbåtar, är en karaktelistik av
Levertin i “Magistrarna i Österås”.
När någon bär sig riktigt huvudlöst och
fumligt åt, bruka ukrainarna säga: “Kak schwetski
u Poltavu” (som svenskarna vid Poltava).
I många trakter inom den forna dubbelmonarkien Österrike-Ungern
plägar man ännu skrämma sina barn med ropet:
“Svenskarna komma!”
Detta är förstås en reminiscens från
trettioåriga krigets dagar.
I Tyskland talar man (eller talade, ty efter kriget har man
fått en stor respekt för svenskarna) om “de
dumma svenskarna”.
I Amerika är det en missrekommendation att såga:
“Jag är svensk.” Ty dumhuvudena i filmen
äro ofta svenskar.
En amerikansk författare säger: “En svensk
är inte ämnad att behålla något, han
är skapad för att man skall taga det från
honom.”
I Amerika kallas svenskarna vanligen “Square heads”,
vilket icke får betraktas som någon äretitel.
Där talas också föraktfullt om “vithuvad
svensk”, och svensken skildras såsom klumpig och
trögtänkt.
Jack London, Sinclair Lewis, Upton Sinclair och Sherwood Anderson
skildra däremot svenskarna som i allmänhet duktiga
och hyggliga. Jack Londons svenskar - t. ex. Hans Nelson och
Axel Gunderson - äro storväxta, långsamma
och fantasilösa. Upton Sinclair berättar om en svensk
sjöman, som kämpat för en god sak utan tanke
på personliga fördelar, och Sinclair Lewis skriver
bl. a. i “Folkets bana”: “De (svenskarna)
äro de nya yankees, en ras som kan växa. De betala
amerikanska inteckningar med blod och svett. De sätta
sig snabbt in i politiken, och de rösta ärligt.
De göra bra, strängt hederliga affärer - de
bli metodister eller kongregationalister - och på en
generation äro de fullkomligt amerikaniserade -.”
En amerikansk miss har skrivit, att Charles Lindbergh är
en typisk svensk och att man märker detta på att
han är så blygsam och tillbakadragen.
I Finland, där svenskhatet icke går ut över
rikssvenskarna utan endast över finlandssvenskarna, har
man ett öknamn “ruotsikko” (eller på
finlandssvenska=svenskelin).
“Lutfisken är en symbol för den bleka och
temperamentslösa svensken”, skrives i en holländsk
tidning.
“Från min barndom minns jag att i de breda lagren
levde den uppfattningen om svenskarna, att de voro lömska.
Detta omdöme grundade sig på intrycket av de invandrade
svenska arbetarna, på motsatsen mellan det tysta, det
slutna, det ruvande, som låg i deras karaktär,
och den lättrörda och pratsamma danska. När
man minst anade det -, kunde detta tysta bryta ut i våldsam
hämnd”, skriver Harald Nielsen.
I Norge talar man om “blåsvenskar”. Det
är den skrytsamma, skroderande typen.
Man får också bland grannarna höra komparationen:
“Svensk, svenskare, svenskast.”
Det är blåsvensk-typen som givit upphov till talesättet:
- Jo, de’ tror jag, sa den ene svensken, när den
andra ljög.
Av grannarna får man sällan höra smicker annat
än vid festbanketter.
Men på det hela taget ha nog svenskarna själva
“fulare mun” än sina grannar, ty “svenskarna
ha alltid haft lätt för att kunna skapa öknamn
och skymfliga vedermälen”. Redan på 1600-talet
sökte man på rättslig väg utrota den
fula vanan, men med ringa framgång. Det talas i handlingar
från denna tid om “de hiskelige vedernampn, som
nu gängse äre bland tolk, som ej styra sin dravelsmun”.
-
Lämpligast synes man kunna skämta med den svenska
trögheten.
- Den kommer ock fram, som med oxar åker, säger
ett svenskt ordspråk.
W. Legran berättar följande “upplevelse”:
“En resande, som for med skjuts i mellersta Sverige,
passerade en mindre åker nära vägen, där
en gammal man gick och plöjde. Skjutspojken vände
sig då till den resande med förfrågan, om
han finge hålla ett par minuter, ty han ville så
gärna säga goddag till gubben, som var hans far,
vilken han ej sett på fem är. Detta beviljades
naturligtvis, varefter följande konversation utspann
sig mellan son och far:
- Sonen: Gudag! - Fadern: Gudag!
- Sonen: De’ ä’ te kunna hålla på
å plöja. - Fadern: Ja, de ä fäll de.
- Sonen: Ajö! - Fadern: Ajö!”
Och sedan en liten berättelse av Busch-Busch från
det “högre sällskapslivet” betitlad
“Det är något svenskt över det hela”:
Två svenskar råkades på en restaurang i
en landsortsstad:
- A: Nä, men se på fan är du här? - B:
Tjänare, tjänare, gamle skojare.
- A: Hur kommer det sig att du är här? - B: Ingenstans
att ta vägen, förstår du.
- A: Ja, livet är ett helsicke. - B: Jaha, dä ä
dä. Livet ä ett helsicke.
- A: Att dä ä ja! Jojomen, dä ä dä.
Tystnad.
- A: Jamen, livet ä ett helsicke. Å så bo
i den här hålan. - B: Visst, visst, den här
sabla hålan. Den ä dä inte för rolig.
Dä ä den inte.
- A: Nä, den ä inte för rolig. Dä ä
ett som ä säkert. - B: Dä har du rätt
i. Dä, ä den inte.
Tystnad.
- A: Om vi skulle ha lite inombords liksom, hähä.
- B: Grogg, va? Hähä.
Tystnad. - - - -
- A: Dä va fan va dä dröjer. - B: Skål!
- A: Skål, skål! – B: Skål på
dej, gamle skojare.
- A: Dä ä bäst ä dricka mens kolsyran
ä kvar. - B: Vi tar oss väl en klunk till, hähä.
- A: Skäl på dej, din jäkel. - B: Nu tar vi
oss en saftig va?
- A: Skål på dej, din tusan till skojare. - B:
Livet har i alla fall sina goda sidor, hähä.
- Visst har dä dä. Skål på dej i alla
fall. - B: Jäkligt trevligt. Putäll på dej!
- A: Hähä. Wir reben sehr gemütlick. - B: Yes,
very well, das haben vi. Sehr gemütlischt. - -
- A: Du, Nilsson är jävlig på fruntimmer.
Häromdagen va han o. s. v.
Då en svensk börjar tala främmande språk,
är han lycklig, då han börjar berätta
svinaktiga historier, är han salig.”
Skärkarlen i Stockholms skärgård anses ju
träffad på kornet av Strindberg. Men han är
inte alltid en angenäm bekantskap.
- Han är ofta fantast, ett lätt rov för sina
subjektiva förnimmelser och vidskeplig. Han lever för
stunden och är överseende med andras förbrytelser
i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer.
I en svensk tidning har jag läst följande referat:
“En mötande bil hade genom chaufförens drumlighet
kört så nära diket, att den höll på
att kantra. Den andre chauffören hjälpte både
bilen och dess chaufför ur det prekära läget.
- Inte ett ord till tack, bara vreda blickar, som sade att
den hjälpsamme chauffören varit orsak till missödet.
- Han som utan skäl kände sig förorättad
var nämligen svensk.”
Det sista tillägget är förstås en smula
orättvist och skulle bragt Sundbärg i vrede. Sådant
kunde ju hända var som helst.
- Vad talar ni svenskar om, sporde Robert de Traz en av sina
värdar, när ni är ensamma?
- Om affärer, sport, mat och sprit. Ibland om politik.
När vi är unga, prata vi om exercisen.
- Nå, om litteratur då?
- Sällan.
- Om kvinnor?
- Aldrig.
Rätt betecknande kunde ett yttrande vara, som Elin Wägner
låter en av sina personer i “Släkten Jerneplougs
framgång” fälla: “Dansa långsamt,
Ougust, jag har sorg!”
Icke mindre bitande och säkerligen rätt träffande
är uttrycket: ”Svenskarna känna blott två
slag av glädje: punschglädje och skadeglädje.”
- Eller “stockholmarna nämnas “Nordens fransmän”,
enär de äro högväxta, litet buttra och
tunga i rörelserna.”
Den svenska stelheten tävlar med den engelska.
En svensk kåsör berättar följande, för
den svenska stelheten betecknande historia.
Han for en gång på tåget och observerade,
att en av de resande herrarna skrattade gott åt en historia
han själv hade skrivit i den tidning mannen läste.
Han tog mod till sig och frågade:
- Vilket ställe i historien skrattar ni åt, och
huru tycker ni om historien?
- Mina ord hade, skriver han, en fruktansvärd verkan
på mina medpassagerare. De sutto som förlamade
av skräck. Tur för mig, eljest hade de nog dragit
i nödbromsen. Detta var något oerhört - tänk
att börja ett samtal på tåget. - Jag kände
nästan medlidande med människorna.
Mandom, mod och morske män samt Nordens blåögda
mö. I Sverige beundrar man allt engelskt och
söker efterbilda det. Särskilt ha engelsmännens
gentlemannalater slagit an, icke utan påverkan från
kungliga och andra högheter.
“Svensken är i vanligt umgänge svårare
att få i gång än de flesta andra nationens
män. Han är reserverad, inte så litet blyg
till och med. Lovar han en sak, håller han oftast löftet,
och gäller det en spontan, verkligt ridderlig handling,
utför svensken den snabbt och utan trumpetande”
(Anna Nordenström-Law).
Oscar Rydqvist säger: “Det är inte någon
konst att bli bekant med en stockholmare och en foxterrier.
De ramla genast i famnen på en. En katt och en göteborgare
äro mera reserverade, som alla djupare naturer.”
Hasse Z. åter menar: “Den svenske mannen är
mycket trevlig att prata med, men bäst lämpar han
sig att tiga med.” I “Peer Gynt” personifierar
Trompeter-Stråhle svensken, och denna typ som slamrar
med Karl XII:s värja och sporrar, har ansetts lämpligen
representera Sverige.
Det finns otaliga historier om svenska turister, som uppträtt
skroderande och skrävlande i utlandet. Men månne
det icke förhåller sig så, liksom med historierna
om mindre grannlaga tyska resenärer, att det bland dessa
nationers turister finnes mycket halvbildat folk, medan åter
de engelska turisterna, som prisas för sitt visserligen
högdragna men alltid korrekta uppträdande, företrädesvis
rekryteras ur de aristokratiska och förmögna kretsarna,
som fått sin uppfostran i colleger och salonger.
Men jämför man t. ex. svenska och engelska reseberättelser
av den lättare genren, skall man finna att svensken försöker
förstå och låter sig imponeras, medan engelsmannen
ofta är dumt överlägsen och oförstående.
Svensken visar vanligen sitt högmod hemma.
“Vad det svenska folklynnet beträffar, så
är det mest utmärkande draget däri högmod”,
skriver Nils Edlund.
- Hurra! Va jag ä bra i da, lyder refrängen i en
känd kuplett.
- Ty mitt sätt ä så nätt, o jag har så
mycket vett, lyder en annan.
“Det i Sverige nästan överallt härskande
översitteriet i det dagliga umgänget gör livet
outhärdligt för mången. - All svenskens högfärd
är privathögfärd. Han högmodas blott över
vad han är”, säger Sundbärg.
< Föregående
sida | Index
| Nästa sida - forts Svenskar
>
|
|
