Norrmän

“Oaktat norrmannen är besjälad av stor frihetskänsla och fosterlandskärlek, är han dock icke avskräckande i sin nationalstolthet, utan enkel och hövlig, utan tvång gentemot främlingar."

Vikingar och vikingaättlingar. Man påstår, att det norska. folket har uppstått genom sammansmältningen av två skilda raser. Teorien är lanserad av Andr. M. Hansen och har väckt mycken diskussion och motsägelse, men har trots allt slagit igenom, ty den har mycket som talar för sig.

“Kortskallarna”, som företrädesvis bebo det västanfjällska Norge, äro medelstora, ha svart eller mörkt hår och oftast bruna ögon. “Kortskallen är”, skriver Axel Olrik, “mera en seg arbetare, uthållig men småaktig i sin tankegång, ger tappt inför en oväntad situation, hänger stadigt fast vid sin bygds nedärvda seder och bruk och har därför svårt att samla sig omkring större samhällsintressen eller göra upp vittgående planer, även om han ofta har lätt för att uppfatta och iakttaga; han har anlag för avund, för tungsinthet och grubbel, mottaglighet för religiösa intryck och anlag för diktning och musik - en stämningsmänniska således, men med mera mörk eller ljus grundton i olika trakter av Norden.”

“Långskallarna” utgöra Norges huvudbefolkning och äro av rent germansk typ. De tillhöra företrädesvis den östanfjällska delen av Norge samt ha därifrån spritt sig till de nordliga delarna av landet. Men mellan dessa områden finnas vida trakter med en befolkning av blandad antropologisk typ.

“Långskallen är förståndig och viljestark”, fortsätter Axel Olrik. “Han bringas ej lätt ur fattningen; han är vidsynt i sina planer och snarrådig vid deras utförande; han har en nykter syn på religiösa och konstnärliga strömningar. Hans njutningar äro enkla och sinnliga; kan han anstränga sig emellanåt, så älskar han också den långa vintervilan och det rikliga njutande av mat och dryck.”

Flera författare varna för att alltför kraftigt framhäva motsatserna mellan kort- och långskallar, ty om de också en gång förefunnits, ha de under årtusendens blodblandningar blivit starkt utslätade.

De flesta författare framhålla, att det norska psyket i hög grad är miljöpåverkat. Norge är av naturen styckat i delar, som ha ringa och besvärlig förbindelse med varandra; folket bor i långt från varandra liggande gårdar. Denna omständighet är ägnad att ytterligare utveckla den germanska individualiteten hos folket. En historisk omständighet har verkat i samma riktning; Norge har aldrig upplevat ett sådant adelstyranni som t. ex. Sverige och Danmark, varför bönderna kunnat hålla sig mera självständiga. Detta påpekas med eftertryck av Moltke Moe och J. E. Sars. De säga, att trots nationalsångens ord “Haarde Tider har vi døjet” inget folk i Norden varit så fritt som det norska, t. o. m. under de danska konungarnas enväldesperiod, och haft en så gynnsam historia. Författarna glömma härvid, att Finland varit ännu mera oberoende - ända tills den ryska tiden kom, som icke heller den alltid var en förtrycksperiod.

“Friheten och lyckan ha”, säga de, “övat ett sådant inflytande, att de utvecklat nationens laglydnad och lugn självbehärskning men å andra sidan givit karaktären ett drag av något hårt, självgott och benägenhet för rättshaveri.”

Denna utveckling av individualiteten har dock, menar man, hindrat samarbete och association, som äro svagt företrädda hos det norska folket. Man märke t. ex. andelsidéns olika framgång i Norge och i Finland, men detta kan också bero av annan, ursprungligare karaktärsolikhet.

“Den ensamt boende utvecklas”, skriver en författare, “till att själv bestämma i alla angelägenheter och får därav självständighet, självrådighet, självtillräcklighet.” En dansk författare härleder av den spridda bosättningen norrmännens “självständighet ända till överdriven självkänsla”.

Tysken Siegfried Passarge har hela gången av den norska karaktärsutbildningen klar för sig i teorien: “Kampen mot naturen har frambragt kraftiga män, friska, härdade, djärva och företagsamma. Fisket skapar mod, styrka och företagsamhet, men framkallar även rastlöshet och motvilja mot arbete. Fiskaren är vidskeplig, bonden kyrkligt religiös. Den långa vinternatten i det bekvämt inredda hemmet väcker hågen till bildning, den norske bonden läser mycket och skaffar sig själv bildning. Tillika är norrmannen i högsta grad fantasifull; ja, ett övermått av fantasi behärskar honom. Det norska landskapets storslagna natur, stormarnas hemlighetsfullhet och de böljande dimmassorna, midnattssolen och de långa vinternätterna, allt verkar eggande på nervsystemet.”

Också norrmännen äro närmast av samma mening. Jens Otterbech skriver: “Vi norrmän äro mera än de flesta av jordens folk inåtvända individualister, vilka endast med största motvilja vilja låta våra innersta känslor taga sig uttryck. Vi betraktas därför ofta av våra grannar som styva och otillgängliga.”

Moltke Moe och J. E. Sars utveckla detta tema utförligt: “Norsk natur utmärker sig, framför grannländernas, genom sin rika omväxling; vi möta här de största motsättningarna i de brantaste övergångar, från frodighet och mildhet, ja, rikedom till den mest överväldigande storslagenhet och den vildaste ödslighet. Det ligger nära till hands att sluta härav, att det inom ramen av vad man kan kalla norskt folklynne finnes flera och starkare avvikande nyanser än inom danskt eller svenskt, - att i Norge bygdenationaliteterna äro skarpare utpräglade än i Sverige och Danmark ~- känslan av gemenskap mindre stark.”

W. Ruin säger i ett tal: “Uppriktigt sagt ha vi av ålder för norrmännen kanske haft den största respekten: storvulenheten i deras folkkaraktär som i deras landskap har imponerat, också ha vi i vårt eget kynne tyckt oss äga förutsättningar att förstå dem, ehuru de i sin drivande, något bistra radikalism nått både högre och djupare, under denna andliga svingning mellan djup och höjd, som även den är liksom förebildad i det vertikalt uppbyggda landskapet, fjällnaturen.”

Sundbärg tillskriver naturen en rent psykologisk påverkan: “Norrmännen har blivit psykolog därigenom, att hans land är så “knugende, taerende trangt”. I bottnen på de norska fjorddalarna och uppe under “de høie Fjaelde” ha människorna lärt sig att tänka över sig själva.”

De äro i de isolerade dalarna, enligt en författare, böjda för överspända religiösa idéer och svärmeri. En annan säger, att de bliva grubblande och “overtroiska”, ofta nog pietistiskt religiösa, men även ofta svårmodiga intill vanvett i de trängsta fjordarna, där solstrålarna aldrig nå marken.

Några författare taga icke så mycket den orografiska påverkan som mera den klimatologiska som orsak till dessa och andra karaktärsdrag; detta helt säkert med orätt.

- Bonden blir som en följd av den långa vintern och den korta sommaren benägen att spara sin kraft till några kraftprov för att därefter lägga sig på latsidan. Norrmännen ha vidare varit hänvisade till att i hög grad söka sin utkomst utanför lantbruket, i sjöfart, fiske, skogsbruk. Men sjömannens och fiskarens liv är ju i hög grad hasard och växlande mellan våldsam kraftansträngning och fullkomlig vila, ett äventyr och ett sportsmannaliv, väl skickat att utveckla mod och sinnesnärvaro i farofyllda ögonblick eller i nödens stund, men allt annat än skapt till att utveckla lust till och vana vid regelbundet arbete.

Björnson kallar sitt folk ett “vinterfolk”. - “Naturaspekterna äro allvarstunga och stämma till tungsinne, livsvillkoren äro för det mesta stränga -. Detta har påtryckt det norska folklynnet ett eget drag av mörkt tungsinne och stilla allvar - en viss slutenhet och otillgänglighet i sinnena.”

Att giva endast klimatet en sådan omdanande roll år dock att trampa mendelismen alltför hårt på tårna. Här vore på sin plats att undersöka kort- och långskallars olika beteende, t. ex. i farofyllda stunder.

Ännu längre går poeten, när han sjunger:

- Er det lidt stikkent ved gutterne der,
det kommer av de mange naaletraer.

Skulle miljöpåverkan vara så stor, som en del författare vilja ha sagt, borde man finna en större olikhet mellan t. ex. långskallar i österdalen och sådana, som i sekler ha bott i någon trång fjord. Visserligen vill exempelvis Jonas Lie framdraga en viss s. a. s. fjordkaraktär, men han borde då ha skilt mellan bebyggare i de solöppna fjordarna, som gå i nord-sydlig riktning, och i de sollösa dalarna, som äro dragna i väst-östlig riktning och ha höga sydväggar, över vilka solen ej förmår titta. En sådan fjord är t. ex. Rombakfjorden, vilken är tributär till Ofotenfjord. Jag har hört sägas, att befolkningen där är svårmodig och underlig. Alexander Kielland skildrar å andra sidan rätt frejdiga fjordbor från västfjordarna, alltså kortskallar. Månne icke för övrigt de skildrade personagerna i skönlitteraturen ofta äro mer eller mindre släkt med författaren? Det är ju skillnad mellan Björnsons och Ibsens, Sigrid Undsets och Knut Hamsuns norrmän, liksom det råder skillnad mellan de karaktärer de äldre författarna och de yngsta skildra. Envar ser, huru kritisk han än må vara, omgivningen genom sitt eget temperament.

Rätt egendomligt är, att Björnsons intryck från en resa tvärs genom landet från Oslo till Bergen motsäger en miljöpåverkan i ovanantydd riktning. Han förklarar detta ungefär så: - Det står en kamp överallt mellan naturen och människan; ju strängare och starkare naturen är, dess hårdare är kampen, men ju hårdare kamp dess större seger för den som vunnit, och dess större segerglädje. Naturen tvingar människan att kämpa, om hon icke vill kuvas; antingen under eller ovanpå (se “Paa Guds Veje” ).

Man har också velat tillskriva ett folks historia större eller mindre inverkan på karaktärsutbildningen. Den norska historien kan uppdelas i skarpt från varandra avgränsade partier: överflödig kraftexpansion för en tid, efterföljd av dvalliknande sömn däremellan. “Nationen går”, säga Moltke Moe och J. E. Sars, och bär på två slags minnen, hos en del är det mest de stora, löftesrika som göra sig gällandel hos andra mest de små, som inskärpa att man skall vara nöjd med litet, eftersom landet är fattigt och folket fåtaligt.” Nationalkänslan kan således pendla mellan det storvulna och krävande samt det förnöjsamma och anspråkslösa.

Styvnackade, stridbara och fyllda av kamplust karakteriserades redan de gamle norrmännen, och de synas ha bevarat sina egenskaper genom tiderna. Här bryta sig åsikter och partier våldsamt mot varandra; den gamla vikingaandan lever kvar också i denna skiftning.

Redan Saxo Grammaticus säger om norrmännen, att de äro ett ”plenus superbiae populus” (ett folk fullt av övermod) och talar om “tumor Norvagiensium” (norrmännens uppblåsthet).

Den var hjälte, som framför andra visade mod, sinnesnärvaro, förakt för faran, okänslighet för kroppsliga plågor m. m. Allt vad som rörde klokhet och mod, krigskonst, sjöfart, kunskap om världens utseende och naturens beskaffenhet växte under denna tid fram, skriver en författare. Men jämte dessa egenskaper frodades vildhet, blodtörst och råhet; det gällde att stålsätta sig mot all veklighet, och vid sidan av ofta nog omänsklig grymhet frodades omåttlighet i mat och dryck samt tygellöshet gentemot kvinnor.

Egil Skallegrimsson, hemma i en fjord i det västanfjällska Norge, var en äkta vikingatyp i styrka, djärvhet och sinnesnärvaro. Å andra sidan har han, säger Axel Olrik, påtagligt den västnorska kortskallens egenskaper: inte bara det poetiska gryet, utan också kortsyntheten i fråga om alla större samhällsintressen, misstro, girighet och det underliga draget att i vissa ögonblick låta slå sig till jorden av vanskligheter och olyckor. Orvarodd är typen för den vittfarande vikingen i yttersta norden, som i trotsig kamp strider mot det ödet en gång förkunnade honom. I sagan om honom, liksom om övriga norska vikingar, kommer in kamp mot troll och jättar. Den vidskepelsen fortlever ännu hos Nordlandets norrmän den dag i dag är.

Om vi sedan taga ett hopp i tiden till 1600-talet och tiden däromkring, finna vi huru vikingasinnet med tiden tämts. Man var ännu mångenstädes rädd för främlingar, ty ännu fortlevde berättelser om vägfarandes illgärningar från de tider, då man icke drog sig för att bränna folk inne, dels för att hämnas någon oförrätt, dels för att sedan i lugn och ro kunna plundra i visthusen. Men samtidigt dekreterade gästfrihetens gamla lag, att man skulle visa gästvänlighet mot resande. Ja, mångenstädes ansågs det vara “mod Landsens Manér”, om man mottog penningar för mat och dryck. Resande medförde dessutom nyheter, och man satte stort pris på sådana.

Efter det klostren under medeltiden utgjort asyler för resande, blevo prästgårdarna under en senare tid nästan ett slags gästgivargårdar, i vilka nästan vem som helst kunde taga in.

I våra dagar är gästvänligheten bland de norska bönderna i mera undangömda dalar icke särdeles överväldigande. Man kan i större gårdar bli bjuden på kaffe med leffser, tunnrån eller gorån, men detta hör till undantagen. Ofta blir man bjuden på ett glas separerad mjölk och detta med en rörande, välvillig uppsyn, som liksom anger, att man hör till de kärkomna gästerna.

Det råder intet tvivel om att efter reformationen sederna mildrades och märkbart humaniserades. Detta var det lutherska prästerskapets stora förtjänst. Det kom folket närmare än det katolska och kunde således bättre påverka detsamma.

Men ömtåligheten för allt som kunde nedsätta en i grannarnas ögon var alltjämt mycket stor, om den också icke mer föranledde blodsdåd och envig. Den norske bonden hade sin stolthet, som han har ännu den dag i dag är. Holberg, född norrman, säger att hans landsmän “äro benägna att få för stora tankar om sig själva och se andra över axlarna”, och hans samtida Hans Gram tror, att de norska studenterna hindras att vinna större framgång i sina studier genom “den inrotade vanité och alltför goda opinion om sig och sin nation”, som de hysa. Wessel varnar sina landsmän för att göra sig ett alltför högt begrepp om härligheten av att vara född i Norge, medan han prisar danskarna för deras anspråkslöshet.

L. von Buch, som vid ingången av 1800-talet reste genom hela Norge och med den sanne naturforskarens iakttagelseförmåga och objektivitet gjorde sina anteckningar, har nästan idel lovord för norrmännnens karaktär.

J. Fr. L. Haussmann, som i början av 1800-talet reste genom Skandinavien, anställer på många ställen jämförelser mellan svensk och norsk mentalitet. Norrmannen uppträder enklare och värdigare än svensken, han är mindre praktälskande, ordentligare och gör sina arbeten med större grundlighet och smak än sin östra granne.

Men han finner också emellanåt skäl till klander:

“I Arendal frossar man i allt slags njutning, som kittlar gommen, i synnerhet i allt gott som flaskan skänker, när förmiddagens göromål äro förbi.”

Norrmän av idag. Liksom det finnes ett otal reseskildringar från Norge, finnes det många värdesättningar av nationalkaraktären i en nyare tid. I allmänhet märker man, att välbefinnandet i och entusiasm för den härliga naturen, som tillåter användandet av endast superlativer, också inverkar på omdömet om folket. Ett så härligt land måste ha ett gott folk. Det skulle skorra, ifall man i samma andetag som man förhärligar landet förklenade människan. Men undantag kunde ju tänkas. Att man icke påträffar dem i litteraturen talar således gott för den norska folkkaraktären. Endast en och annan tysk eller dansk anser sig ha blivit för högt debiterad under en resa i Norge.

Vi skola ur högen välja några uttalanden av resenärer från mitten och slutet av 1800-talet:

Alexander Ziegler, som i seklets mitt reste genom Norge, är i allmänhet full av lovord över folkkaraktären. som blir allt bättre ju längre man kommer från Oslo:

“Oaktat norrmannen är besjälad av stor frihetskänsla och fosterlandskärlek, är han dock icke avskräckande i sin nationalstolthet, utan enkel och hövlig, utan tvång gentemot främlingar. Han är förnöjsam i sitt armod, stilla, allvarlig och tyst, men likväl en vän av sällskap och humor. Med belevenhet och vänlighet kan man linda bonden kring sitt finger, då man åter inte kommer någon vart med ovett. Folket är käckt och ärligt, och man reser överallt säkert och utom fara - tiggare finns inte, åtminstone på landet. - Endast på de mera besökta rutterna försöker man sko sig på de resandes bekostnad. - Man hör sällan folket skratta högt eller sjunga. - De röra sig långsamt och bemöta varandra aktningsfullt.

I några trakter av Hardanger är befolkningen stolt och stridfärdig och anses av danskarna vara listig och falsk. - Men i allmänhet är den norske bonden from och trofast, håller ord, bevarar inte groll, är allvarlig och hjärtlig, tapper och trotsig, egensinnig, gästfri och frimodig, skicklig i mekaniska arbeten, härdad o. s. v. - Överallt har den stränga, stilla, svårmodiga nordiska naturen tryckt sin prägel på människorna.”

Den tyske resenären L. Passarge skriver: “Den norske gästgivaren är vanligen en välställd, ofta t. o. m. förnäm herre, som leder sitt stamträd från norska konungar. - Han har den norska eller med andra ord stilla vänligheten och en gentlemans värdighet.

“Norrmännen äro”, säger E. Richter, “ett alldeles särskilt aktningsvärt och sympatiskt folk. Man har överallt intryck av, att de äro tillförlitliga och hederliga.”

P. Güssfeldt påpekar, att den karga naturen, mot vilken norrmännen ha att kämpa, stålsätter deras karaktär. Därför verka de så hårda, så stilla och oböjliga. Ofta märker man hos dem en viss melankoli och benägenhet för religiös mystik.

S. Ruge säger, att folket är nästan utan undantag fritt från råhet. De uppträda alltid värdigt, lugnt, utan buller och bång.

Hurudana äro norrmännen? har den danske journalisten C. H. Clemmensen frågat Björn Björnson.

“De äro oerhört mycket mera stillsamma, mindre lidelsefulla och mindre fanatiska än danskarna - de kunna vara det, vill jag hellre säga. - Danskarna få sitt språk omstöpt i en starkare form, när de tala med norrmän; därför tro de, att alla norrmän äro kraftkarlar. Och norrmännen få sitt eget språk omstöpt i en svagare form, när de tala med danskar; därför tro de, att alla danskar äro svaga. Det är löjligt! Den norska naturen är stor och stark, men vi stanna i den, få de underliga märkvärdiga fjällögonen.”

Vad norrmännen tänka om sig själva, får man fram bl. a. ur Joh. Dyrings geografi över Norge:

“I andligt hänseende utmärka sig norrmännen för en egendomlig blandning av allvar och tungsinne med livlighet samt genom sin starka frihetskärlek oon självständighetskänsla, som ofta påstås slå över i styvsinne, omedgörlighet och lokalpatriotism. Det påstås vidare, att det norska folket är föga ekonomiskt anlagt, har liten förståelse för värdet hos det ringa och av tiden, och att det har större förmåga för stötvisa ansträngningar och för hasarden än för det jämna, lugna arbetet. - Märkligt nog sammanfalla de stora andliga oon fysiska underavdelningar, i vilka man kan indela det norska folket, på de flesta punkter med landets gamla fylkesindelning, vilket synes tyda på, att det redan vid den första invandringen har förefunnits en sådan delvis fysisk och andlig olikhet.”

En senare författare till en geografi över Norge, Hans Reusch, påstår att den allt nivellerande kulturen också inverkar på seder och kynne: “Det drag, som den norska nationalkaraktären visar, är på väg att i någon mån bli mindre utpräglat, allt eftersom en större och större del av befolkningen blir stadsbor och industrien växer ut över landet. Samtidigt sprides den allmänt europeiska kulturen med de förbättrade kommunikationsmedlen, sjöfarten har ändrat karaktär. Bonden på sin gård blir å sin sida mera sammanbunden med andra, han måste associera sig för inköp och för att sälja ekonomiskt.“

Men t. o. m. hos huvudstadsbon finnes mycket av det ursprungliga ändå kvar.

“I Köpenhamn säger man”, enligt Nils Collett Vogt, “när man icke på fläcken kan förlikas: La oss nu vaere mennesker! I Stockholm: Skål ändå! I Oslo säga vi ingenting, men med nävarna knutna i fickan gå vi tyst hatande förbi varandra. Gemytligt kan man minsann icke kalla Oslo. Ett stridbart folk. Den rytm, som är stadens, har en vass, en hård klang. Intet är så långt från dess känsloliv som det smäktande, det smeksamma, det sötsliskiga. Aldrig skulle Danmarks Christian Winther där kunnat dikta under sin evigt sommarblå himmel eller Sveriges Bellman ha skämtat och lekt i harmlös, genial uppsluppenhet. Klimatet är för strängt. En maskulin by. Alldeles utan sentimentalitet. Hellre då uppriktighet intill det brutala.”

Man säger, att folklynnet ingenstädes framträder tydligare och renare än i den ursprungliga diktningen, sådan den i århundraden levat på folkets läppar, ävensom i folkmusiken och den endemiska konsten. Därvid måste man dock ihågkomma, att t. ex. sagorna ha stor benägenhet att vandra från ett folk till ett annat, ofta de underbaraste vägar.

Axel Olrik har påvisat en bestämd olikhet mellan norsk, dansk och svensk nationalitet, sådan den uppenbarar sig i den heroiska fornsagan. För den svenska hjältesagans bedömande föreligger dock ett ytterst torftigt material. Den danska sagan har för det mesta mindre dimensioner, men i ersättning en mera helstöpt och harmonisk karaktär. Handlingen rör sig i det hela mera “paa det jaevne”; hjälten är ädel och mera rent mänsklig. Skiftningarna i hans öde bestämmas mest genom hans egen inre utveckling, i det den dolda hjältekraften bryter fram vid ett visst tillfälle eller så att förmågan växer genom att prövas. I den norska formen blir samma saga mera storslagen, men glider ofta över i det grella, ja, blir frånstötande. Hjältarna få något ohyggligt övermänskligt, något trolskt och gigantiskt över sig, i deras väsen finnes det ofta oförsonliga, dämoniska motsättningar, en blandning av hjälte och niding. - Norrmannen “Varg-Larsen” skildras av Jack London som en övermänniska på gott och ont. – Övernaturliga makter gripa vanligen in i deras liv; gudarnas välsignelse eller förbannelse följer dem och avgör deras öde. I den norska heroiska sagodiktningen och sagobehandlingen kommer, i avvikelse från den danska, en religiös livsuppfattning till synes, en fantastisk vidskepelse, en känsla av människans vanmakt inför de väldiga naturkrafterna, men å andra sidan åter ett vilt trots och stark tro på sin egen kraft och förmåga. De svenska sagorna närma sig mera de norska, men äro danskt dämpade och förmildrade.

Jörgen Moe skriver om de norska folksagorna, att “de, när man jämför dem med de tyska äro berättade av en manlig mun”. I den norska sagan återfinna vi, fortsätter han, “överallt den karakteristiska rättframma och hänsynslösa beteckningen av varje föremål - vi återfinna samma oförfärade storartade humor, som synes hava dragit ut, likt hjälten i en tysk saga, för att lära känna fruktan.”

Denna stämning har, som många författare påpekat, vunnits under kampen mot en sträng, allvarsfylld natur och genom segern över den, och humorn är ett “tungsinne, som har frigjort sig oon slår över i sin motsättning; det är ljusa bilder målade på en mörk bakgrund”.

Vad folkmusiken vidkommer, anses den också vara olika hos de tre skandinaviska huvudfolken. Den kände samlaren av nordisk folkmusik Berggreen uttrycker detta sålunda: “Den danska rytmen är glidande, den svenska böljande och den norska livligt springande.”

I ett tal i Köpenhamn inför nordisk skolungdom tillät jag mig göra ungefär följande liknelse: Det danska språket och lynnet är likt violinen, som talar med så mänsklig, kultiverad stämma i de mest skiftande tongångar; det svenska språket och lynnet har flöjtens idylliska, ljusa klang; det norska talar med valthornets mäktiga stämma, och det finska språket och lynnet karakteriseras bäst genom cellons djupa, vemodsfulla, men till våra innersta känslor talande toner.

Den genuina norska konsten visar ett färg- och formsinne av djärv men storartad verkan. Och om det fornnordiska snideriet och ornamentiken ha utvecklat sig i Norge, som är att antaga, har detta folk redan därigenom visat sig stå högre än, tror jag man vågar säga, än alla andra opåverkade folk, som försökt sig på konstnärligt skapande. Den norska folkkonsten är mera differentierad och mångsidig än övrig nordisk konst, har man sagt.

Sigurd Hoel skriver i en anmälan av norsk litteratur: “Den norska diktningen har under detta år (1925) blicken riktad inåt, den letar efter det utpräglat norska, den famlar efter det som karakteriserar just denna nation, den lyssnar efter de djupaste och hemligaste tonerna.”

Norskt och nordiskt. Man har i Finland en synnerlig benägenhet för att parallellisera norskt och finskt - i synnerhet på finskt håll. Men också en finlandssvensk skriver för kanske ett decennium tillbaka: “Det finnes utan tvivel vissa likheter mellan norskt och finländskt kynne. Kanske bero de delvis på de båda ländernas glesa bosättning och på de hårda levnadsvillkor som bjudas befolkningen. Kanske bero de även till en del på att det egna och nationella odlats i Norge liksom i Finland med en särskild hängivenhet, emedan den politiska självständigheten saknats intill allra nyaste tid. Säkert är emellertid, att behovet av nationell självhävdelse är stort på båda hållen, liksom att man är ungefär lika snarstucken och ömtålig - färdig att finna allt i hemlandet fullkomligt åt skogen, ifall någonting är annorlunda än vad man vill ha det, och lika färdig att upphöja en sak eller en person, som man gillar, högt över alla rimliga mått och proportioner.

Man ser även individualismen florera på båda hållen. Var och en känner sig som kapten på egen skuta eller som husbonde på egen gård, En norsk norrman från Norge är en självsäker man, och även om en finsk finne från Finland i mycket är honom olik, så är självsäkerheten dock knappast mindre. Den kan åstadkomma mycket gott, den uppfostrar till energi och seghet och skapar en absolut olust att bli överträffad av andra. Men medaljens frånsida är ofördragsamheten och intoleransen, rättshaveriet och fanatismen. Man har sin åsikt och är så bergfast övertygad om dess riktighet, att ingen annan åsikt kan ha något som helst existensberättigande. En motståndare på ett eller annat teoretiskt eller principiellt område blir en personlig fiende och alla åsiktsolikheter utmynna med största lätthet i kiv och split och himlastormande gräl.”

Säkert är också att finnen aldrig har spydigheter till övers för norrmannen, vilka han däremot gärna tilldelar svensken.

En annan finlandssvensk, Hans Berndtson, är inne på samma tankegång: “Trots allt, som skiljer är väl “til syvende og sist” det norska lynnet mer likt det svenska än det danska, liksom Sveriges och Norges natur företer betydligt flera likheter sinsemellan än med det mera mellaneuropeiskt danade Danmark. Om emellertid svensken är lyrikern och dansken epikern i den nordiska brödrakretsen, så är norrmannen dramatikern. Det sistnämnda ådagalägges ej blott av Norges enastående starka och rika dramatiska diktning, utan också av folkets hela inställning till tillvaron, dess lynne och särart. - Ta vi så Finland med, så frapperas vi av en del f. ö. ofta påtalade likheter i lynne och egenskaper mellan norskt och finländskt. Jag misstänker dock, att denna likhet ligger mera på ytan: den består närmast i en viss frihet från stränga yttre former, en viss kantighet och uppriktighet, en viss avsaknad av diplomatiskt avrundad elegans. Svensken är i allmänhet en hel del mera sirlig och korrekt än norrmannen och finländaren. Men den naivt ärliga självuppskattningen, detta frejdiga “här kommer jag”, som norrmannen ofta besitter, saknar väl genomsnittsfinländaren, åtminstone på svenskt håll i detta land. En gammal skandinav, som vistats mycket i Nordens fyra länder, gjorde en gång på ett “höifjeldspensionat” i Dovre en jämförelse mellan norskt, svenskt och finländskt, som utmynnade i denna lilla anekdot; om man t. ex. frågar en svensk, en norrman och en finländare, om de spela. piano (vi förutsätta här, att alla tillfrågade spela ungefär lika bra), så svarar svensken artigt: “Ja för all del, jag spelar lite grand”, och finländaren: ,”Nå, int’ just någo’ vidare”, medan norrmannen svarar prompt och rakt på sak: “Jeg spiller noksaa gott jeg”! Detta senaste svar bör ej betraktas enbart som skryt - det är egentligen bara ett slags behov av självhävdelse, ett rättframt klarläggande av ett faktum. Den vanlige norrmannen - undantagen äro här som alltid många - må synas oss en smula egenkär och medveten om sitt eget värde och sitt lands, men han är likväl så naiv, öppenhjärtig, så fri från teaterposer och krimskrams att han mer än de flesta blir en god kamrat och en renhårig medvandrare “på livets landsväg”. Exempel på denna sida av norskt psyke kunde fås i massor. Ett, som i all sin obetydlighet har en viss psykologisk betydelse, består i det allbekanta faktum, att t. ex. svenskar och danskar äro mycket goda tjänare, betjänter och kypare, medan en norsk “kellner“ ej är på långt när så flink och smidig, - en finsk “vahtimestari” skall vi helst inte tala om i sammanhanget. I det välordnade, precisa, skiktuppdelade rikssvenska samhället är den oljehale, andligt som lekamligt välpressade och ypperligt dresserade vaktmästaren en helt naturlig och följdriktig företeelse. I det norska samhället - Europas mest demokratiska i sann bemärkelse - däremot icke. Vilket ej på något vis hindrar, att man kan bli lika väl betjänad och uppassad på norska hotell och restauranger som på svenska. “Turistsynpunkter”, säger någon! Javisst, men dock betecknande för folklynnet. Ex.: en svensk kypare, som fått rikliga drickspengar, vältrar sig i allsköns tacksamhetsbetygelser och vältalighetsklicheer, av vilka han givetvis inte menar tiondedelen (han har en lång “skala” allt efter drickspengarnas storlek), medan en vanlig norsk kypare mottager samma proportion av mammon med ett enkelt “Mange tak skal De ha”. Mig synes detta vara en lagom medelväg mellan svensk fras-jonglörskicklighet och finsk surhet och trumpenhet.

Så ett par ord om den norska kvinnan, detta givande ämne, som man skulle kunna skriva ett helt tidskriftsnummer om, medan jag här måste inskränka mig till några rader. Det är i både Sverige och Norge ett gängse talesätt, att svenska herrar och norska damer äro trevligare än norska herrar och svenska damer. Hur som helst är nog - om man menar kvinnan själv och inte hennes omhölje och hennes sociala inramning, viket ju i Sverige och - ofta i svenska Finland - är avgörande, den verkliga norskan en hel del intressantare som psykologiskt studieobjekt än svenskan. Hon är betydligt mera självständig - hon är djärvare, friare och mindre ursinnigt brack-konventionell än rikssvenskan i vissa kretsar är ännu i nådens år 1928. Hon gör och säger i en del fall precis vad hon vill. Men den norska kvinnan har under sin litet karlavulna, karska och frejdiga yta dock en stor portion värme, glöd och mjuk kvinnlighet. Det är “legeringen”, som gör det. Det vilar ett säreget skimmer av snöviddernas ljus, en frisk doft av fjäll och forsar, en käckhet och en frimodighet över “den unge norske pike”, som man ej finner var som helst och hos vilken nationalitet som helst. - Den i mitt tycke bästa och vackraste kvinnogestalt, som den norska litteraturen rymmer, när det gäller en helt ung norsk flicka, är Hilde i Ibsens drama Bygmester Solness.”

En rätt god karakteristik av skillnaden mellan svensk och norsk belevenhet giver följande anekdot:

Om en dam i en järnvägskupé sträcker ut foten till hinders för de förbigående, säger svensken: “Vill lilla fröken ila vänligheten att låta mig passera?”

Norrmannen säger: “Drag in foten, jänta!”

Det finnes några drag i den norska folkkaraktären, inför vilka grannarna i söder och öster ha svårt att tillbakahålla sina spydigheter. Ett av dessa är den norska självtillräckligheten. Det Peer Gyntska “at vaere sig selv nok” har man satt som devis på hela nationen. I Sverige talar man gärna om ”En norsk norrman från Norge” och glömmer icke att norsk och morsk rimma mycket väl.

En norrman besökte Himmelsbjerget på Jylland och fick av en dansk upplysning om dess höjdförhållanden: “Det är vårt allerhögsta berg i Danmark.”

“Berg, sa ni”, svarade norrmannen, “sådant kallar vi för dalar i Norge.”

En norrman, som någon tid vistats i Köpenhamn på kongresser och dylikt, tillfrågades på hemresan vad han tyckte mest om i “Kongens smukke By”.

“Mej selv”, ljöd svaret.

En norrman satt på en restaurang i Danmark och skröt för en dansk.

För att bräcka honom beställde dansken kokta humrar, men sade till kyparen, att han skulle ge order om räkor och då borde humrarna komma fram. “Kypare, jag skulle gärna vilja ha räkor till min gäst och mig, men kom ihåg riktigt. stora.”

Humrarna buros in. “Jaså”, sa norrmannen, “ni tycks ha drammen-räkor här i Danmark också.”

Det är den sortens norrmän, som man i Sverige titulerar “norrbaggar”, dock helst bak deras ryggar, ty öknamnet retar norrmannen i hög grad, “så att han vill stångas”. Därav kanske namnet.

En person har sagt, att det är omöjligt att fotografera en norrman i naturlig ställning. Han intager strax, då han märker vad det är fråga om, en pose som om han vore en segerrik fältherre eller Nansen efter hemkomsten från den stora polarfärden. Ja, Nansen han spände ut bröstet för att därmed illustrera den spänstighet och styrka han onekligen behövt för att genomföra sin oförlikneliga bragd. Däri ligger ju intet ont. Nordenskiöld poserade också rätt försvarligt inför v. Rosens pensel och kameran efter Vegafärden. Det hör så att säga till saken. Men har någon sett Amundsen posera?

Det finnes en liten gradation mellan självtillräcklighet och självbelåtenhet. Den senare egenskapen lär ingalunda ha norskt patent. Men den betonas ofta, när det gäller att få fram norsk mentalitet.

En utlänning, som deltagit i en kongress i Oslo, berättade, att på slutbanketten visserligen några tack- oon avskedsord ägnades gästerna, men att dock de längsta talen utgjordes av ordförandens tack till de olika bestyrelserna, dessas tack till ordföranden, sekreterarens tack till sina biträden, ordförandens tack till skattmästaren, dennes tack till mecenaterna o. s. v. i oändlighet. Norrmännen äro, sade han, oförlikneliga festarrangörer, men så veta de också själva av det.

Norrmannen kan skräna, men han kan också tiga, om det behöves, ty han är en utmärkt taktiker, när det gäller diplomati och politik. Känd är historien om Michelssen som telegraferar till Björnson: “Nu gjaelder at holde kjaeft.”

När Gustav Sundbärg säger: “I Norge tror man att allting är hjälpt med stora ord”, så skjuter han över målet. Det är väl närmast så, att de stora orden äro ett slags lättare ammunition för den som imponeras därav, medan de ha tigandet som sitt så att säga tunga artilleri för de kloka och kritiska.

“Norrmännen äro ett folk av advokater”, har någon sagt. Det vill säga, de åtnöja sig icke med en metod utan rätta sig efter motpartens läggning.

“Och om någon går med näsan litet för högt i vädret, om vi kort sagt äro litet mer högfärdiga än som egentligen klär oss, så tag icke illa upp. Kom ihåg att detta är ett begynnelsens land! De ovissa möjligheternas!” (Nils Collet Vogt).

En sida i det norska psyket, som ofta hånas, är norrmännens burdusa och mindre finkänsliga sätt.

Gustav Sundbärg säger: “Ridderligheten är en egenskap, som norrmännen ha ytterligt svårt att fatta. För dem är det ett axiom, att varje eftergift helt enkelt betyder svaghet.”

Carl Larsson berättar om en norsk skulptör, som bodde inne hos honom i hans ateljé i Paris. “Men han var otacksam på så vis, att han skrev till “Verdens Gang” och skällde på svensken. Se, han var en riktig norrman.“

Palle Rosenkrantz talar ironiskt om norrmännens “traditionella älskvärdhet”, när han låter en norrman i en av sina romaner komma fram med den ena ofinkänsliga anmärkningen efter den andra.

“Norrmännen äro trevliga”, har någon sagt, “så länge de inte äro otrevliga.”

Gå vi till grunden och orsaken i detta spörsmål, så få vi knappast betrakta självmedvetenhet som en svaghet utan snarare som en styrka hos nationen. En annan sak är om det gör umgänget angenämare för en främling. Den norska individualiteten tar sig uttryck i självhävdelse.

“Den ensamme mannen är den starkaste.” I Norge torde uttrycket att stå med bägge fötterna på jorden vara skapat. Norrmannen står med sina båda fötter på sin fosterjord och intager därvid gärna en något bredbent attityd.

“Jag behöver icke ros av andra, jag rosar mig själv, om så behöves”, påstås en norrman ha sagt.

Alex Ziegler anför bl. a. följande: “Man finner t. o. m. på Dovre fjäll anstolta bondfamiljer, som härleda sitt ursprung från Harald Hårfager. En svensk konung reste en gång genom Hallingdal, och då man frågade en rik norsk bonde, som ledde sina anor från fornnordiska konungar, om han icke ville infinna sig och hälsa konungen och prinsessorna, svarade denne: “Jag är konung i mitt eget hus och har själv fem prinsessor, vilka jag dagligen kan beskåda.”

Men man frågar sig å andra sidan: finnes det icke något gott också i denna självständighet, självgodhet och självhävdelse, finnes däri icke en kraft, som de andra, anspråkslösare och vekligare sinnade folken sakna? Jo, onekligen. Någon har sagt, att Gustav Vigelands konst “äger en bredd, en urkraft av självhävdelse, som är genuint norsk”.

Norrmännen äro kanske Nordens mest utpräglade längtare, och det vill säga något det. Är det vikingahågen, som ännu sitter i, eller var det icke snarare så, att vikingarnas längtan ut till större och friare förhållanden alstrades av instängdheten i trånga dalar och fjordas? Ett flertal av Norges skalder ha givit uttryck åt denna längtan.

Men ibland segrar hembygdskänslan över längtan ut; “heimhugen” kallar den fredlöse tillbaka till hemliden, som landsmålsskalden Arne Garborg sjunger om.

Annorlunda tänker nog, enligt Knut Hamsun, den moderna “gutten”.

Vi ha ovan antytt, att norrmännen, i synnerhet de som bo i de från solen mer avstängda fjordarna och dalarna nordpå, ha en tung, ofta grubblande religiös läggning. Detta följer kanske med klimatet, ty vi ha samma företeelse i Norrbotten och Österbotten, där lästadianismen och före denna pietismen funno en särskilt gynnsam jordmån.

Fiskarbefolkningen är också i regel mycket vidskeplig och trots den utbredda socialismen och kommunismen rätt konservativ. Amund Helland skriver: “Man misstager sig knappast, om man betraktar dessa nordländska fiskare med deras båtar och redskap som ett till hälften naturfolk; och härav härleder sig måhända den konservatism, varmed de motsätta sig varje förändring i levnadssättet.”

När Troels-Lund skriver om vidskepelsen i Norden i det sextonde århundradet, rör han vid saker, som ännu icke äro glömda i det nordliga Norge. “Runt omkring viskas det om varsel och järtecken: Helhästens underligt hoppande steg, hundens dödsbådande ylande, ljus från overkliga liktåg. Det var överraskande så många som med ens blevo “synska”. Och alla voro lyhörta. Det ivrigaste samtal kunde icke överrösta dödsurets knäppningar i väggen, eller ett uggleskri i fjärran. Om ljuset brann snett, betydde det död. Dessa föreställningar voro årtusenden gamla.”

Det finnes knappast ett enda skönlitterärt arbete, som handlar om folklivet i synnerhet i det nordliga Norge, vilket icke behandlar detta ämne. Troll och gastar driva ännu sitt spel i fjällen, havet har sina egna övernaturliga varelser, och i jorden bo “de underjordiska”. Många äro “framsynta” och se vad som händer på andra orter eller kommer att hända.

År 1930 uppstod i Telemarken en ivrig religiös rörelse, ledd av en präst; men då inom kort talrika fall av sinnessjukdom inträffade bland de “väckta”, funno sig myndigheterna föranledda att gripa in; och dock har Telemarken ljusare och gladare dalar än fylkena nordöver.

Stortyper och småtyper. Man har utpekat flera bemärkta norrmän som typer för sitt folk. Här finna vi lbsen och Björnson, Nansen och Amundsen, Sigrid Undset och Knut Hamsun, Vigeland och Heiberg, Olav Duun och Barbra Ring.

Det där att man tager en framstående person ur ett folk och utan vidare uppställer honom som typen, behöver ingalunda träffa rätt. En författare behöver icke själv vara typisk för sin nationalitet för att kunna framställa typiska karaktärer, ja, träffa folkets egenart på kornet. Så t. ex. är Georg Brandes en förträfflig typ för den köpenhamnska högintelligensen, Levertin känner i många stycken svenskt som knappast någon annan, och ingen har så kunnat känna för och skildra barnnaturen i sitt hemland som Topelius, och dock voro de två förstnämnda judar, Topelius åter hade åtskilliga droppar judiskt blod i sina ådror, som han flera gånger själv framhåller.

Ibsen var ju mera europé än norrman, har man sagt. Hans karaktärer äro långtifrån alltid norska. Men bland dem finnas dock rent norska typer och storartade sådana som i Brand och Peer Gynt. Sådana den starka viljans och fantasiens förkämpar som huvudpersonerna i dessa dramer torde icke vara sällsynta eller äro åtminstone tänkbara i Norge. Huvudpersonen i “En folkefiende” med sin kamp mot majoritetsförtryck och fromleri visar också en av praktsidorna i den norska psykologiska bilderboken.

Ibsen säger om sin typ för den starke mannen, Brand:

“Hans Traek var senefulde, skarpe, spaendte,
Han ligned En, som viI, men godt kan vente.”

Till och med borta i Amerika tyckas flera författare ha uppfattat det storvulna i den norska folkkaraktären.

Ibsens kvinnor äro antingen stolta härjarinnor eller blida och uppoffrande varelser. Båda typerna finnas uppenbarligen, men oftare, får man tänka sig, bastarder mellan dessa. Ibsen vidrör också, t. ex. i “Fruen fra havet”, det för norskt lynne så egenartade mystiska, som drar och binder själarna. I hans ofta dimmiga symbolism är det äkta norsk “tåke”.

Men det mest norska hos Ibsen själv är hans kraftnatur, hans förmåga att koncentrera sig och hans eremitartade åskådning. Han är den starke ensamme mannen.

Sannerligen jag vet, om Ibsen var kortskalle och Björnson långskalle, men jag säger som läraren, vilken förebrådde sina elever för att ha valt orätta föräldrar, de borde ha varit det, eljest är där någon blunder begången, ty på teorier kan det ju aldrig vara något fel.

Björnson har germanens soliga, frejdiga, vittskådande sinnelag. Han levde mera med och för folket än Ibsen. För flera av hans sagofigurer ha närboende bönder stått modell, varigenom de blivit mera s. a. s. handgripliga och sanna. Björnson är entusiasten, som lätt flammar upp för alla stora idéer, och denna entusiasm skulle gå ut i tal eller skrift. Han blev en stormklocka för Norges folk. Han var en riddare utan fruktan och tadel, men hade korsfararens naivitet. Karaktären är väl som sådan mera allmänt germansk än rent norsk.

I intet nordiskt land har titeln “digter” en sådan klang som i Norge. Företeelsen har sin förklaring i, att det under många decennier var de norska författarna, som spelade rollen av sitt lands verkliga ambassadörer i utlandet och som läto det norska namnet flyga ärat över jorden.

“Hos norrmännen, som redan i sin forntids diktning stodo framför de övriga nordiska länderna i dramatisk kraft, kan här ett bestämt naturanlag påvisas”, skriver Hans Olrik. Det är nästan mera frestande att speta upp på gaffeln till skärskådande två äldre författare än att hålla sig till de så ofta använda exemplen. Vi skola välja Holberg och gamle, hederlige Petter Dass. Men Holberg var ju dansk, säger läsaren, om ock född i Bergen, och det är möjligt att han hade rätt mycket tyskt blod i sina ådror. Ja, visserligen. Hans stilla ironi är nog ett danskt drag, likaså människokännedomen, men det storvulna i hans karaktär, det stora målet, vartill han ytterst strävade, nämligen att höja båda sina fosterland - om man så får säga - till allmänt europeisk nivå pekar mot norskt psyke och norsk tanke. - Petter Dass blev inte baroniserad som HoIberg, hans skrifter ansågos inte en gång förtjäna att tryckas under mannens livstid, men de levde på folkets läppar. Betecknande är, att han av allmogen betraktades som någotslags sagofigur, som förmådde länka naturens krafter enligt sin vilja. Han var väl den mest konkrete poet som funnits. All hans diktning gick på sak och var praktisk. Däri är han så rent norsk.

Jag är på intet sätt mannen, som kan värdesätta det rika andliga livet i våra dagars Norge och säga i vad mån det återspeglar folksjälen. Vi ha ju de stora profeterna och så ett dussin små profeter eller mer, av vilka många trevat på den egna mentalitetens klädnad och sökt blotta denna. Man skulle tveka att norska litteraturen nu är alltför frodig; förr redde sig folket med Björnson, Ibsen, KielIand, Lie och några till och redde sig gott. Men det är som om ett tryck lättat och alla jäsande tankar börjat bubbla upp.

Den nya norska litteraturen återspeglar ett nytt Norge i framgång och utveckling och framhåller såväl karaktärer, som kunna följa med i långdansen - och det kunna norrmännen i regel såväl hemma som i synnerhet i Amerika - som sådana, vilka släppa taget.

När det gäller norska vetenskapsmän och författare kunde man svänga om Thorilds sats sålunda:

Det klart sagda
är det klart tänkta.

Som goda norska typer framhållas ofta Nansen oon Amundsen samt även Otto Sverdrup och C. A. Larsen. Huruvida de även antropologiskt äro rena norrmän känner jag icke, men det finnes ju intet skäl att betvivla detta.

Fridtjof Nansen representerade det storvulna och rationellt beräknande i den norska folkkaraktären. Han har rationaliserat polarforskningen och även till en god del talassologien. Han hade för sed att grundligt förbereda sina företag, så att ingenting skulle få klicka, och i regel har ingenting klickat. Han hade brottats med vår tids mest invecklade och omöjliga problem på det sociala området och infört en viss förenkling i diplomatien. Allt detta tack vare sitt norska: att tänka först och handla sen, tack vare sin självständighet, sin oräddhet och sin starka, ödesbetvingande vilja.

I en nekrolog i “Hufvudstadsbladet” skrives bl. a.: “Själva grundvalen i Nansens personlighet var kraften, tankens, sinnelagets, musklernas kraft, målmedvetenheten, som aldrig skymdes av oväsentligheter. Denna kraft ledde honom fram över den grönländska inlandsisen och polartrakternas skrovliga isöknar, den hjälpte honom under kampen för sitt lands självständighet och senare vid de diplomatiska förhandlingarna, liksom när han förde hem de halvt förvildade sibiriska krigsfångarna. Och tack vare denna målmedvetna kraft kunde han, en ensam man, stiga fram som en representant för hela Europa och ensam förhandla med de ryska revolutionärerna. Det fanns hos honom något av det kärva och tvärhuggna i de norska sagorna, något av granitens monumentalitet.”

J. Worm-Müller skriver i sin nekrolog i “Tidens Tegn” bl. a.: “Nansen var naturbarnet, skogens och fjällets son, han var jägaren och han var drömmaren. Lika sträng, nykter, nästan stel i sitt arbete, lika pojkaktig, barnslig var han ute i naturen, fången av stämningen, glad, lyrisk: - konstnären, tecknaren, målaren, artisten som älskar musik.”

“Han var från topp till tå ett uttryck för det ursprungligaste i det folk han tillhörde, kärnan däri; han leder som typ tanken tillbaka till de första kända norska personligheterna, som lade grunden till landet, sagotidens stora kämpar; och han förhand en okuvlig fysik med uthållighet och handlingskraft, som de personer måste ha haft som med Norge som ursprunglig utgångspunkt grundade riken i Europa, såsom Vilhelm Erövraren”, skriver Johannes V. Jensen.

Roald Amundsen är den bästa typen på medelsnitts - ingalunda den medelmåttiga - norrmannen, då han är som bäst, som jag känner. Jag vet icke, om jag skall beundra Amundsen mera för hans fyra oförlikneliga stordåd på den geografiska forskningens område, som aldrig kunna bliva överträffade, eller hans osammansatta, rätliniga karaktär. Lika litet som Nansen ville han splittra sina krafter, liksom denne var han beslutsam och tog ansvaret helt på sig. Han var alltid ensam om sina planer, som rationellt förbereddes och utfördes; organisation, ehuru ofta nog förbluffande enkel, skulle det vara och dumdristigheten hatade han som synden. Hans kapplöpning med Scott till sydpolen har klandrats från engelskt håll såsom icke fullt “fair play”, men från norsk sida betraktas den som en fullt korrekt tävlan. Amundsen visade i sin sista färd den självständige mannens behov att ensam planlägga och utföra ett företag; det misslyckades - enfin, han var ingen mekaniker, som kunde undersöka maskinens hållbarhet. Men bragden att offra livet för den som smädat honom, den är så hög, att den knappast uppfattas rätt annorstädes än i Norden och möjligen i England, där man också har sinne för sådant.

Sörlänningar och nordmän. I förra århundraden voro i synnerhet länsmännen i Norge av dansk börd. Jag tror icke precis de voro alltför mycket rosade i Norge, ehuru Troels-Lunds omdöme låter annorlunda.

Tyskarna i Norge, speciellt i Bergen, vore ett kapitel för sig. Därom är dock redan åtskilligt skrivet. Reusch säger, att det är en “falsk föreställning, att Bergens befolkning till en väsentlig del härstamma de från hanseaterna”. Förr var Bergen synnerligen isolerat, och bergensarna hade utvecklat en “egen fysiognomi genom att alla människor levde så inpå varandra”. Huruvida ovananförda omständigheter skulle ha påverkat bergensarnas kända livlighet, slagfärdighet och rapphet i munnen, som skiljer dem från andra, mera sävliga norrmän, är icke bevisat.

Till andra städer, t. ex. Stavanger, sökte sig också skottar, holländare m. fl. Skottarna voro mest soldater och slutade ofta som strykare.

Zigenare inkommo även i Norge, huvudsakligen från Danmark och stodo under detta rikes hårda, ja, rent av omänskliga lagar. “Fanterne” i Norge rekryterades dock efter hand med allehanda landstrykarelement, varvid deras språk och egenart gingo förlorade. De äro numera blott en “oren blandningsrest”, säger en författare. Snarare kunde man säga, att de på vissa trakter blivit ingjutna i den norska befolkningen, som därav fått en mörkare hud och ett oroligare temperament.

I Knut Hamsuns bok “August världsomseglaren” framställes en typ, som i hög grad liknar Peer Gynt, fåfäng, lögnaktig, bekymmerfri i framgången, pultron i motgången men full av uppslag och idéer samt fullkomligt oegennyttig. Även i annan norsk diktning återfinnes denna typ.

Liksom till Värmland inkommo även till Solör i Norge finnar under Karl IX:s tid. I de hittills obebodda ödemarkerna bildade de en nybyggarstat i staten, där skogsbackarna svedjades, markerna skattades på villebråd, och folket bodde i rökpörten och ivrigt anlitade “finnbadstun”. I mitten av 17:de århundradet begynte man tränga finnarna tillbaka till de s. k. finnskogarna. I Grue härad finnes kanske en och annan, som ännu kan tala finska. För övrigt ha de gått upp i den norska befolkningen.

Mera ha de i Troms fylke och Finmarken invandrade finnarna eller kvänerna influerat på befolkningen. Likaså, om ej i ännu högre grad lapparna, i synnerhet de s. k. havslapparna.

I Troms fylke finnas norsktalande invånare av flera olika slag. Först ha vi avkomlingarna av den urgamla norska befolkningen, “vikingaättlingarna”, sedan avkomlingarna av danska köpmän, vidare den i dalarna “söndenfra” inflyttade odalmannabefolkningen, så den kvänska blandbefolkningen och slutligen de förnorskade havslapparna och lappbastarderna.

“Vikingaättlingarna” kunna i vissa trakter - en socken utpekas särskilt av grannarna - vara rätt degenererade. De ha rykte om sig att icke kunna skilja mellan mitt och ditt, och man påstår sig ofta hemma hos dem få se kaffekoppar, handdukar o. dyl märkta med främmande initialer. Men det finnes å andra sidan sådana som väl hållit sig uppe, så att det formligen “synes på dem” att de ha vikingablod i ådrorna. Dessa de gamla nordmännens avkomlingar bo för det mesta i skärgården, d. v. s. på öarna och vid de yttre sunden samt fjordmynningarna. Jag erinrar mig särskilt bröderna Gjaever, “stormän” i flera avseenden, såväl till kroppshyddan som till sitt inflytande över befolkningen runt omkring. De gamla Gjaever-bröderna torde nu ha gått till sina fäder, men släkten fortlever. Det var en fröjd att se Anton Gjaever på Lyngseidet röra sig bland lappar och annat småkrafs. Han var en konung till sätt och later. Lappar, kväner och även norrmän av lägre kategorier såga upp till dessa storbjässar som till högre väsen.

Andra “vikingaättlingar” längre in i fjordarna ha blandat sig med den kvänska befolkningen och icke heller förmått hålla sig andligt rasrena. De stora latifundierna de förr innehade, ända “til höjeste Fjeld” äro numera styckade. Släkten Rasch eller Rask kunde berömma sig av att äga jord tvärs genom hela Norge från västkusten till östgränsen.

Av vad härstamning större parten av de s. k. tromsöskepparna äro, är mig obekant, men det finnes nog en god portion vikingahug hos många av dem. Det är tromsöskepparna, som till god del - jag glömmer ej Tönsbergs andel - startat hela den blomstrande norska valfångsten både i norr och söder, det är tromsöskepparna, som upptagit Svalbardfärderna på sitt program och därigenom skapat det intresse för denna ögrupp, som slutligen lett till dess införlivande med Norges statskropp, det är slutligen de, som till en del åtminstone organiserat högsjöfisket vid Finmarkskusten och hela “russetrafikken”.

De danska köpmännen voro under handelsmonopolets tid verkliga förtryckare av den fattiga fiskarbefolkningen. Men deras avkomlingar ha helt och hållet införlivat sig med den övriga befolkningen. Några äro bönder, t. ex. av släkten Dreyer, andra äro ämbetsmän, köpmän eller affärsfolk, t. ex. flera av släkterna Figenschou, Killengren, Holmboe m. fl. De utgöra Nordnorges förnämsta kultursläkter, och flera ryktbara vetenskapsmän, Koht, Mohn m. fl., eller ämbetsmän, Urbye, Kjerschow m. fl., äro utgångna från dem. I alla dessa fall kan jag dock icke garantera dansk härstamning.

Men vad man kan garantera är rent norsk härstamning, i flera fall från Österdalen, av odalmannabefolkningen i Maalsälvdalen och dess bidaIar. Det höres i många fall ännu på dialekten, fast många redan bott där i ett par generationer. Dessa bönder äro av ett segt och hållbart virke; de förskingra icke sina hårt och dyrt förvärvade slantar som fiskarbefolkningen, de äro ytterst måttliga i mat och dryck samt rätt konservativa. Bland dem har socialismen icke vunnit insteg, om de ej äro uppblandade med kväner, som ofta är fallet i bidalarna. Däremot är fiskarbefolkningen, såväl den norska som i synnerhet den kvänska och lapska, starkt hemfallen åt revolutionära tänkesätt, kommunism, t. o. m. en krydda av bolsjevism längre uppåt Finmarken. De äro religiösa men dock ej känslomänniskor, och lästadianismen har mest fått makt med blandbefolkningen, medan de rent norska äro högkyrkliga.

Den helt och hållet förnorskade kvänen vill icke gärna kännas vid sitt kvänska ursprung, och detta är ju icke något vackert drag, om man också måste erkänna, att ett sådant medgivande icke skulle höja anseendet på alla orter. Jag har fått den föreställningen, att den förnorskade lappen bättre kännes vid sina genealogiska antecedentia, åtminstone om han har renlappsblod i sina ådror, vilket anses vara ett slags aristokrattecken. De kväner, som ännu tala finska, förhålla sig annorlunda, de äro glada att få tala sina fäders språk och ha bevarat vissa traditioner, såsom var släkten ursprungligen är hemma, när den vandrat in o. s. v. Slutligen finns det kväner, som ännu ytterst bristfälligt kunna norska. Dessa känna sig visserligen som norska medborgare och äro nog så goda som sådana, men sluta sig helt och hållet till de sina eller till i finska hemmastadda lappar.

I de flesta fall ha de fullständigt bevarat sina finska karaktärsegenheter, och här är det svårt att draga paralleller i lynnet mellan finne och norrman, så skarpt skiljas de från varandra. Men jag medger gärna, att detta är frestande beträffande de bildade finnarna och norrmännen, som onekligen ha viss frändskap i mentalitet.

Havslappen är redan i viss mån degenererad. Såsom utpräglad säsongarbetare har han benägenhet för lättja och såsom beroende av ett nyckfullt havs ojämna givmildhet har han icke lärt sig spara. Renlappen påstås vara begiven på alkohol. Detta är icke mera riktigt. Naturligtvis faller han ofta för frestelsen, då alla hans grannar använda detta medel till att tillskansa sig förmåner hos honom, men något alkoholbegär har han icke längre. Därtill är lästadianismen en orsak. Däremot synas havslapparna vara begivna på “starkt”.

I en sak äro alla lappar och kväner samt hela blandbefolkningen ett och detta är i sin fallenhet för mysticism. Därför har lästadianismen lämpat sig så väl för dem. Vidskepelsen är dock i allmänhet icke så stor hos dem, som man synes förmoda. Såsom i hög grad nervösa, vilket främst gäller lapparna, ha de också benägenhet för hysteri, i synnerhet religiös.

Vid ett möte på Bygdö utanför Oslo hade jag en gång tillfälle att tala till en interskandinavisk publik. Jag försökte då upprulla min älsklingstanke om Nordens kulturella uppmarsch på den arena, där de stora kulturnationerna icke mera synas kunna bibehålla sin ledarställning eller sköta den dåligt. Jag försökte framhålla, huru vi redan ha ett visst försprång på den djupare diktkonstens, på naturvetenskapernas och kanske även på teknikens fält, jag talade om den här i Norden rätt allmänna förmågan att organisera, ordna och leda samt påpekade den chans vi nu hade att rycka in, när de gamla kulturväktarna synas tröttna. Vid denna uppmarsch borde norrmännen bära fanan, ty de ha den rätta élan, förmågan att göra sig gällande, göra sig hörda. Svenskarna skulle ordna tåget, danskarna hålla upp gemytet och finnarna släppa till den sega viljan.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Danskar >