Färingar

“De gammalnordiska dygderna gästfrihet, trofasthet och ärlighet leva ännu kvar bland dem."

Invånarna på Färöarna ha bevarat många av de germanska karaktärsdragen, Färöarna koloniserades nämligen huvudsakligen av norska vikingar ungefär samtidigt med kolonisationen av Island, De torde emellertid ej vara av oblandad härkomst, ty kelter, som hört till den ursprungliga befolkningen, äro inblandade med dem. I synnerhet på den sydligaste ön, Suderö, påstås befolkningen vara av mera. keltiskt utseende och livligare lynnesart, De äro småväxta, svarthåriga, mörkögda samt kallas ofta på spe irländare.

Färöarnas invånare äro begåvade och vetgiriga. Detta gäller särskilt männen, medan åter kvinnorna, som i hemmet ha sin egen, trängre värld, mest intressera sig för denna och dess små händelser. Språket, en norsk dialekt, har bibehållits tack vare kvinnornas konservativa läggning, Men förhållandena ha här varit så små, att ingen litteratur av större värde eller i någon mån jämbördig med den isländska kunnat uppstå. Blott folkvisorna äro gamla och troget bevarade samt högt uppskattade också av den nulevande generationen.

Naturen med dess fenomen har enligt Ester Åkesson satt folkfantasien i rörelse, så att denna begåvat havet och fjällen med levande väsen. Där ha funnits jättar och alfer, havsfru och näck, och ännu kvarlever här och var tron på troll och huldrefolk, dvärgar och tomtar.

“De yttre förhållandena öva naturligtvis ett djupt inflytande på färingen”, skriver Ester Åkesson. “Hans själsförmögenheter väckas och utvecklas genom de faror han är utsatt för på land och på hav, Hans yttre uppträdande präglas också av djärvhet och besinning - överallt kräves det rådighet och själsnärvaro. De torftiga förhållanden, under vilka han lever, då jorden ibland ger honom föga eller intet och fisket slår fel, ha lärt honom förnöjsamhet. Vart färingen än må komma i världen, längtar han också lidelsefullt till dessa kala öar. Om emigration hör man ej talas på Färöarna. Finsen, mänsklighetens välgörare, var färing och bibehöll hela livet sin kärlek till fädernebygden. De faror som överallt omgiva färingen här på “Farornas öar” ha även åstadkommit resignation inför det oundvikliga. Man hör ej rop och veklagan, då underrättelse kommer, att någon kär anhörig blivit borta.”

En sysselsättning, som framför andra kräver mod och påpasslighet, är fågelfångsten, då man låter fira sig ned för ett tåg från bergutsprång och sätter sig i svingning för att med sin håv fånga de kringflaxande fåglarna och nå äggen i bona. Mången har omkommit under utövandet av denna näring, men den tilltalar i hög grad färingens äventyrshåg.

“De gammalnordiska dygderna gästfrihet, trofasthet och ärlighet leva ännu kvar bland dem. Det har varit gammal sed, att vandringsmannen ej fick lämna en gård, när skymningen föll och “stakkala stjörna” (Venus) syntes på himmelen. Deras gästfrihet har något minskats, sedan det blivit vanligt, att turister besöka öarna.” (Ester Åkesson).

Man tar ej gärna idel färingar till besättning. Det kan då hända, att om kaptenen säger: “Vi segla i morgon”, han får till svar: “Nej, inte förrän i övermorgon”. De av våra landsmän, som seglat med färingar, påstå emellertid att de äro utmärkta kamrater, hjälpsamma och trofasta.

Den genuina färingen verkar lugn och fredlig till sin läggning, men under grindvalfångst blir han i hög grad upphetsad och blodtörstig. Detta skulle, påstår någon, vara ett arv av deras vikingaförfäder. Men månne det icke helt enkelt är förvärvsbegäret, som stegrar jaktivern - människan är dock alltjämt ett rovdjur, trots kulturfernissan.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Norrmän >

.

Färöbor.