Isländare

"Snorre Sturlason är representanten för Islands kultur i dess högsta blomning, ett allomfattande snille, vars motstycke, om icke precis like, här och där dyker upp i övriga länder, i synnerhet i Norge."

Det har tvistats mycket om huruvida isländarna äro av rent skandinaviskt ursprung eller inblandade med keltiskt blod. Från sina härfärder till Irland och Skottland ha de bevisligen medfört både fria och ofria följeslagare. Trälarna voro sannolikt till största delen kelter. Men de nuvarande isländarna ha “en utpräglat nordisk ljuslätt typ, om ock svart hår och bruna eller svarta ögon äro långt ifrån sällsynta”. I synnerhet en släkt, som anses härstamma från Harald Hårfager, kan uppvisa så rena nordiska typer, att de kunde tjäna som skolexempel.

Efter den första kolonisationen rådde länge en tid av ofrid på ön; det var ett allas krig mot alla eller rättare gård mot gård, och svärdet satt mycket löst i slidan. Ty bland skandinaver torde ordspråket “släkten är värst” ha skapats. Med tanke på isländarna har sagts, att ju mindre ett folk är, ju mer blir det rov för inbördes avund och splittring.

De första kolonisterna voro mest högättade och stolta, varför de icke fördrogo den Norske konungens envälde. De voro till stor del ett urval bland intelligensen hos ett begåvat folk, och trots att deras levnadsvillkor på den nya boplatsen blevo helt förändrade eller åtminstone i hög grad förenklade, förstodo de likväl att upprätthålla och vidare förkovra sina andliga skatter.

Under den böljegång det ekonomiska livet genomgått har den isländska andan än höjt sig än liksom nedpressats under kampen för tillvaron.

Det var således först sedan kyrkan lyckats sätta en damm för de ständiga fejderna, som ofriden lade sig och man fick tid att blicka tillbaka och samla uppmärksamheten kring det gamla, med andra ord, då sagorna i egentlig bemärkelse uppstodo. De isländska sagorna uppvisa en rikedom av handlingens enskildheter, som ger en god illustration av livet och temperamentet hos de gamla krigarna.

Ur sagorna kunna vi så mycket bättre få fram det rådande tänkesättet och kynnet, som sagofigurerna vanligen utgöra ett slags kollektivkaraktärer, sammanlödda av flera parallellt löpande, i de muntliga traditionerna bevarade gestalter. Så t. ex. sagan om Egil Skallegrimsson. Det är en sång om den enligt isländsk uppfattning ideale bondehövdingen, som självständig och snarrådig aldrig viker undan för kungamakten. Hans sinnesrörelser äro måttlöst obehärskade, han hatar intill döds och finner “spjutgnyet med sin ovän vara en roande lek”. Han är sniken och bakslug samt hård som flinta, men kan också visa ädelmod. Här möta oss alla de gamla isländarnas framträdande egenskaper: hat och förmåga att sörja, människofientlighet, misstro, trots, men också jublande ungdomsmod. - Den isländska sagan genomsyras av en tro på ödets orubbliga gång och på att denna uppenbarar sig för människorna genom varsel, syner och drömmar. (Axel Olrik).

Men Island var icke blott skaldekonstens utan även den vetenskapliga, speciellt historiska forskningens stamhåll under fristatstiden. Isländaren ville få tag på tingens väsen och han hade gott om tid att forska, en skarp iakttagelseförmåga och kunde draga slutsatser av det givna; hans kritik var nykter och allvarlig. Således överhuvud en utmärkt läggning för vetenskaplig gärning. Den historiska forskningen bedrev man på den tiden mycket genom att fråga ut de gamla. Men därvid kan förstås mycken fantasi ha kommit in, och det har fordrats isländarnas nyktra uppfattning och sinne för det förnuftsenliga för att kunna ränsa bort ogräset.

Snorre Sturlason är representanten för Islands kultur i dess högsta blomning, ett allomfattande snille, vars motstycke, om icke precis like, här och där dyker upp i övriga länder, i synnerhet i Norge. Han sköter sin stora gård rationellt, är tidens förnämste politiker, är en skicklig rättslärd, den störste skalden på sin hemö, en framstående forskare på mytologiens område och Islands enligt mångas åsikt förnämste historiker. Rätt bra marscherat av en isolerat boende man.

Redan detta enda exempel visar, vilken andlig kraft, som på denna tid fanns inom det fåtaliga isländska folket. Men han var ingalunda den ende lärde och forskaren på ön. Särskilt som rättslärd hade han många kolleger. Ty isländarna ha sinne för juridik. Denna. vetenskap ligger ju väl till för de nordiska folken, men isländarna ha en särskild benägenhet “att grubbla och fullfölja en bestämd tankegång”. Denna håg för rättsläran har sedan utbildats på tinget. Och vi skola komma ihåg, att Islands alting är världens äldsta parlament.

Den övning isländarna haft att i rättsliga frågor utlägga sina ord kort och klart har varit välgörande för litteraturens utveckling. Fr. Asmundsson Brekkan anmärker också, att det finnes ett och annat i isländarnas natur, som opponerar sig mot den brett anlagda nutidsromanens ordrikedom, som ofta urartar till rena pratsjukan.

Depressionstiden i Islands andliga liv har dock ingalunda varit någon död period. Redan det att sagor och vetenskaplig alstring fortlevde bland folken från den stora kulturperioden är betecknande nog. Islänningarna ha alltid, trots svåra ekonomiska förhållanden, hållit uppe sitt intresse för dessa ting. Språk- och litteraturforskningen har alltid omhuldats av dem, och dessa vetenskapsgrenar ha att uppvisa flera goda namn.

Många författare mena, att det isländska folket, om något, visar vad miljöpåverkan förmår åstadkomma till psykets utformande. Kampen mot den hårda naturen, en ytterst karg jordmån, stormar, vulkaniska utbrott, som strö ett asktäcke över gräsmarkerna och förkväva växtligheten, jöklarna och de nyckfulla älvarna, allt detta har av folket skapat sträva, okänsliga, högmodiga människor med trotsig självkänsla. De veta visserligen, att naturen är övermäktig, men med gott mod och genom oförtruten kamp kan naturen dock i viss mån betvingas. Men här finnas också människor, som med den medfödda fatalismen nedtryckas av naturolyckor och resignerat sitta med händerna i kors.

Då isländaren aldrig tålt förtryck eller kunnat undandraga sig detta genom att flytta längre in mot obygderna, är han icke skapt för några bojor. Det finnes exempel på att söner och döttrar, som fått höra ett hårt eller befallande ord från föräldrarnas sida, helt enkelt gått sin väg för att aldrig återkomma och vanligen för att söka sin lycka i Danmark eller Amerika. De påstås också i hög grad sakna sinne för punktlighet, tillförlitlighet och pliktkänsla. På Island har aldrig funnits någon härorganisation, man har icke ens velat ha hjälp av staten. God karl reder sig själv.

Dansken har ett ord för detta sinnelag, som icke är särdeles smickrande: “krassbörstig”.

Tanken att bli soldat är helt enkelt ofattlig för en isländare. Han erkänner ingen auktoritet och är därför demokrat i politiskt avseende. I religiöst hänseende fordrar han trosfrihet för varje enskild och skickar icke sällan sina barn, ehuru han själv är lutheran, i huvudstadens katolska skola. Att underordna sitt tänkande eller handlande någon annan är honom förhatligt, hellre förfäktar han, ofta mot bättre vetande, med rättshaveri den av honom företrädda åsikten.

Den schweiziske islandskännaren Andreas Heusler har karakteriserat isländaren genom den något paradoxala benämningen “aristo-demokrat”. Han har mycket stark självkänsla, men är demokrat av orsak, att han har idel likar omkring sig.

Personer som besökt Island påstå, att det icke är lätt att komma dessa bebyggare närmare in på livet. De äro försiktiga och slutna till naturen. Men vinner man en isländares vänskap “håller den längre än en som man slutit på Rivieran”, som en författare säger.

Det isländska folklynnet är tungt, och tungsinnet är förbundet med innerlighet och uppriktighet, såsom det ofta är fallet hos naturfolk. Också isländarna sjunga gärna i glatt sällskap Loreleisången i isländsk översättning. Folkkaraktären är härdad genom farsoter, vulkanutbrott och hungersnöd och likasom laxen simmar motströms i den isländska älven och gör sina språng i forsarna, så har det isländska folkmedvetandet i två eller tre generationer kämpat mot främlingsvälde och äntligen ernått segern. (.Axel Olrik).

“Med uppenbart känslodjup, grundlighet och tillförlitlighet”, skriver Paul Herrmann, “äro icke sällan tungroddhet och hjälplöshet förbundna.”

Gästvänskapen står över allt beröm. Tak över huvud förvägras aldrig en främling, och han betjänas till och med på det mest älskvärda sätt av husets kvinnor. Men man fordrar, att främlingen skall visa sig lika belevad och förekommande, som man själv är.

“Alla islänningar äro herrar” är ett stolt ord, som man sätter mycket värde på därborta. Ett annat, icke mindre stolt talesätt är “Höga nordens adelsfolk”.

Visar man någotslags överlägsenhet, är det strax slut med vänskapen, och man kan få höra bitande anmärkningar.

Ett säreget sarkastiskt drag i den isländska folkkaraktären - som några vilja hänföra till en inblandning av iriskt blod, andra till den västnorska befolkningens eget lynne - kommer till orda i de stora draporna (Axel Olrik). Och det saknas icke helt och hållet i våra dagar.

Familjelivet påstås vara mycket gott; split i hemmet får ej förekomma; känner man sig oförstådd, drar man helt enkelt sina färde. Också husdjuren behandlas mycket väl, till och med ömt, vilket synes utvisa, att den isländska hårdheten ansenligt veknat med tiden.

Man är allmänt av den åsikten, att den isländska folkkaraktären i dubbel måtto tog intryck av depressionsperioden: under de sorgliga förhållandena började man trösta sig med att blicka tillbaka på sin glorrika stora forntid och den praktiska arbetskraften förlamades. Därför kan man med A. B. Wessel säga: “Isländarnas egendomliga förkärlek för litterära sysselsättningar och sagoförtäljande ligger dem i blodet.”

Denna förmåga att löga sig i de stora minnena var, enligt A. Heusler, islänningarnas räddning; utan denna hade deras fosterlandskärlek, deras språk och hela deras egenart säkert gått sin undergång till mötes. Hembygdskänslan har burit dem genom de hårda åren. Och här, om någonstädes, visar det sig, att hembygdsforskningen är ett kampmedel mot internationalisering Och en viktig faktor för differentieringen i lynnets utbildning.

Isländarna äro med skäl stolta över att de i viss mån danat tankeriktningen i hela Norden.

“De båda Eddorna”, skriver Sveinn Björnsson,”innehålla bl. a. den tusen år gamla gemensamma skandinaviska gudaläran. Snorri Sturlusons Helmskringla innehåller icke allenast Norges historia tusen år tillbaka i tiden, men också åtskilligt om alla nordiska länders historia på samma tid.”

Sysslandet med de gamlas tankar och uttryckssätt har gjort att man överallt känner lust att improvisera, “dikta i kapp” med varandra. W. H. Vogt fick den upplysningen av en domare, att “varannan man i hans distrikt var ett stycke skald”. I sin översikt över senaste decenniums litteratur uppräknar Fr. Asmundsson Brekkan 30-40 skalder, prosaförfattare eller dramatiker av en viss betydenhet, alltså sådana som kunna sägas göra litteraturen. Detta på en befolkning, som icke når upp till hundratusen. Det motsvarar t. ex. i Finland ett par tusen skalder, vilket tal vi lyckligtvis icke äga. Alla äro dessutom intresserade av genealogi och ha utarbetat långa släktregister. De långa kvällarna användas fortfarande liksom i gamla dagar till vitterlek i ordets ursprungliga betydelse. Man disputerar ofta om litterära ämnen, med humoristiska vändningar, läser högt sagor eller moderna saker. Dessutom arbetar man vetenskapligt. Vi vilja blott erinra om Thorvaldur Thóroddsen, vilken började som en obetydlig skollärare i Akreyri i norra lsland och slutade som en världsberömd vetenskapsman i Köpenhamn. Han har själv berättat för författaren, huru han först började intressera sig för hemtraktens geografi och geologi och sedan gick vidare hand i hand med att han på egen hand förvärvade sig allt vidsträcktare kunskaper i dessa ämnen.

Polarforskaren Stephanson, som i tre år mitt under brinnande världskrig undersökte polarvärlden norr om Nordamerikas kust och därvid bl. a. upptäckte tre nya öar, är också islänning, ehuru bosatt i Amerika.

Någon har sagt följande: “Isländarna karakteriseras som folk genom den gemensamma, nationella andliga kulturen, som är uppbyggd på det allmänna intresset för det teoretiska.”

Det finnes, med andra ord, ingenstans i världen ett folk, som så blivit genomsyrat av litterär bildning och där denna bildning tillika skapat en så naturlig demokrati, som gör att arbetaren känner sig som lika god karl med ämbetsmannen, tjänstflickan med husets döttrar. En isländare, som kommer till Danmark i en tjänares skepelse och vet sig ha gammalt hövdingablod i ådrorna, kan icke undgå att se ned på alla Pedersenar och Sörensenar, som härstamma från halvt livegna bönder under konungamaktens enväldestid.

Karakteristiskt är, att en modern skald som Gudmundur Fridjónsson sjunger om den enkle, arbetsamme och obemärkte bonden och hans arbete i den karga naturen samt om den barkade och väderbitne mannens fåmälta strid genom egna segrar och egna nederlag ända till sin död, lika obemärkt av världen, som hans liv varit. Alltså, trots storvulna minnen, den enklast tänkbara folkdikt, som vore den av SiIlanpää.

Den nutida kvinnan på Island står inför nya vägar, nya möjligheter. Hon är icke längre isolerad av vaneslöhet och okunnighet, som ofta förr i svunna tider, skriver Gudrun Larusdottir.

Som skuggsidor i den isländska karaktären framhålles, att de äro opraktiska, icke energiska och pessimistiska. De sakna håg för näringslivet och förvärv samt äro melankoliska drömmare och grubblare. Y. Loimaranta talar om ett slags endemisk svedenborgiansk rörelse på Island.

Förhållandena på Island hålla för närvarande på att göra en kantring från det uråldriga till det hypermoderna. Därför kan också Hjalmar Lindroth i sin bok “Island” kalla detta land “Motsatsernas ö”. Kristmann Gudmundsson skildrar i flera av sina böcker (t. ex. “Islands kjaerlighet” och “Livets morgen”) huru det nya där bryter sig mot det gamla.

De talrika isländska emigranterna i Nordamerika ha visat, att isländaren kan arbeta. I synnerhet i präriestaterna i Canada har mången isländare med framgång slagit sig på farmväsende, trots det att miljön är så olik hemlandets som möjligt. Några år efter världskrigets slut umgicks man i Canada med tanken att utplantera nordeuropeisk tamren på Labrador och tundrorna kring övre Hudson Bay och vände sig för den skull till personer i Finland med förfrågan, om renar från Lappland kunde anskaffas ävensom några renlappar för att till en början vårda dem, under det de inövade indianer och eskimåer i renskötsel. Medan dessa underhandlingar pågingo, ställde sig en driftig isländare i förbindelse med en känd canadensisk affärsman och införskaffade på egen hand norska renar jämte vårdare. Renarna förökades snabbt och försåldes. Det hela blev en god affär, och renstammen ökas oavbrutet. Under sådana förhållanden nedlade den canadensiska regeringen planerna på att med statsmedel sätta i gång renavel i Canadas östra tundratrakter.
Detta enskilda fall tyder åtminstone icke på isländsk oföretagsamhet och bristande blick för affärsmöjligheter.

Islands 1000-årsminne har lärt oss mycket nytt. Det är väl så, att på slika fester och uppvisningar endast det bästa företes, medan annat hålles i skuggan, men det kan dock icke förnekas, att som C. Th. Zahle säger: “De sista tio åren ha bragt Island betydligt framåt på alla områden. Island råder i sina mäktiga vattenfall över väldiga krafter, som ännu icke äro utnyttjade. Dess jordbruk går ständigt framåt. Först och sist finns det en stark kulturell växt inom själva det isländska folket.”

I en översikt skriver Páll Eggert Alason, professor vid det nya universitetet i Reykjavik: “Fiskfångsten bedrives nu för det mesta med trålare eller motorbåtar, i jordbruket användas moderna och tidsparande metoder. Därtill har andelsrörelsen mäktigt bidragit. - Bilruter förena de olika landsändarna; broar äro byggda över alla de största floderna. Telegraf, telefon och trådlös telegraf förena landsdelarna inbördes och Island med utlandet. Hamnanläggningar, fyrar, elektricitetsverk finnas redan på många ställen. Kustfarten är livlig och förbindelsen med utlandet i ständigt tilltagande.”

Om företagsamhet vittnar det även, att man begynt leda vatten från de heta källorna in i husen och har för avsikt att uppvärma husen i hela Reykjavik på detta sätt. Märklig är också mejerihanteringens framgång samt erkännansvärt att man flerstädes fått skog att växa på den förr så kala ön.

Emigrationen till Amerika har nu avstannat, näringarna gå framåt, folkmängden stiger, pauperismen är rätt okänd, valutan är hög och statsskulden minskas år för år. Jag har svårt att förstå, att man med dessa fakta för ögonen i fortsättningen skall kunna hålla på talet om isländarnas arbetsolust och slöhet i alla praktiska ting.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Färingar >

Isländskor i nationaldräkt.

Isländskor i nationaldräkt.



Isländskor i nationaldräkt.