Nordbor

"Ett bevis på de gamla skandinavernas nitälskan för rätt äro de utmärkta landskapslagar, som stiftades både i Sverige och Danmark, och vilka sedermera kommo att äga giltighet i stora delar av Norden."

De tidigaste yttrandena om nordbor finna vi hos Pytheas och Tacitus. Hos Tacitus omtalas redan drag, som ännu kunna spåras hos Nordens folk, framför allt på Skandinaviska halvön. Han talar bl. a. om gästfriheten hos germanerna: “Att vägra en medmänniska, eho det vara må, tak över huvudet anses som en stor synd. Efter råd och lägenhet undfägnar var och en sin gäst.”

Denna plägsed har bibehållit sig intill våra dagar, åtminstone i mera avsides liggande bygder, eller kanske vi försiktigtvis säga, nästan intill våra dagar, ty nu tyckes det bli på modet att möta en främmande i dörren med en uppsyn, som om denne vore en misstänkt luffare eller fördold kriminaldåre.

Tacitus talar också om våra förfäders benägenhet för dryckenskap: “Att hålla ut dag och natt i dryckjom länder ingen till skam.”

Men att de gamle icke betraktade det alkoholhaltiga som ett djävulens påfund till människosläktets förförelse och fördärv utan som en glädjekälla och en befordrare av uppriktighet och vänskap (in vino verltas) framgår av detta yttrande: “De avhandla till och med frågan om krig och fred vid sina gillen, liksom vore själen då mer än eljest öppen för rättframma eller varm för storvulna tänkesätt. Fritt från list och bakslughet yppar detta folkslag sitt hjärtas mening under fri gamman.”

Man frågar sig: ha tiderna och vi med dem förbättrats under dessa två årtusenden som förgått, sedan detta skrevs?

Tacitus påtalar även den germanska självständigheten och benägenheten för spel: “Ett oskick, föranlett av deras självrådighet, är att de icke infinna sig (till församlingar) på en gång - utan både två och tre dagar gå förlorade.”

I våra dagar talas om “akademisk kvart”, och finnarna ha ett betecknande ordstäv: “Ingenting finnes det så rikligt av som tid.” Eller som E. G. Palmén sade: “Det enda en före detta student icke glömmer av det han lärt vid högskolan är den akademiska kvarten.”

Spelpassionen är i våra dagar kanske våldsammare hos engelsmännen än hos de egentliga nordborna, men vi kunna inte heller fritaga oss från denna last, fast det nu vanligen gäller andras pengar, ej vår egen frihet. Tacitus skriver: “Med spel sysselsätta de sig med en sådan besinningslöshet vid vinst och förlust, att de våga sin frihet och sin person.”

Att en viss ridderlighet dock redan på denna tid förefanns bland dessa folk, finner man av följande uttalande: “På detta sätt förvärvade trälar pläga ägarna avyttra för att befria även sig själva från känslan av blygsel över sin vinst.” Redan på denna tid betraktades också spelskulder som hedersskulder.

Att de fria germanerna ledo svårt av fångenskap, kan man förstå, men de pinades dock värst vid tanken, att deras kvinnor kunde bli skymfligt behandlade.

“Fångenskapen frukta männen, vida ömtåligare å sina kvinnors vägnar än å sina egna, ja, till den grad, att sinnena kraftigast höllos i styr hos de samhällen, från vilka man bland de till gisslan utsedda även utkräver ädelborna ungmör.”

Kvinnan aktades som känt överallt i Norden, men huruvida hon i norra Finland (Kvänland=kvinnoland) intog en så bemärkt ställning, som flera senare författare velat påstå, är mycket osäkert. Kvinnan uppskattades särskilt för sina kvinnliga egenskaper och som hemmets vårdarinna, men hon hjälpte även mannen, ifall det blev fara på färde. Trälarnas ställning var däremot närmast som ett slags jordtorpares; de saknade visserligen allt rättsskydd, men voro undandragna husträlarnas ofta rätt sorgliga lott.

Tacitus säger: ”Kvinnans sak är det att sörja, männens att minnas.” Det är som läste man Havamals: “Ett finnes som aldrig dör, det är domen över död man.” Ännu några andra nordiska karaktärsdrag framlysa ur Tacitus’ skrifter: konungsligheten, organisationsförmågan och respekten för rikedomen. “Kännetecknande för gotonerna (d. v. s. goterna) är underdånighet för deras konungar.”

Vi veta sedan föga om Nordens folk under en lång följd av år, ända tills den s. k. vikingatiden bryter in. Från denna tid ha vi skildringar både från eget och främmande håll, rätt divergerande, som man kan förstå, beroende av den synvinkel man anlade.

Nordbornas stamfränder uppträdde dock redan under folkvandringstiden på den historiska arenan. Många av dessa vandrande skaror förstärktes sannolikt även från nordiskt håll, t. ex. goter och burgunder. I allmänhet gjorde sig dessa skaror kända för ett ridderligt mod utan like.

När vandalernas siste konung fördes fången inför den bysantiske härföraren, som besegrat honom, skrattade han högt och länge över människolivets skiften och osäkerhet. “Det var”, skriver en författare, “ett hånfullt, trotsigt utbrott av det hänsynslösa mod, varmed germanen förstod att våga och förlora.” Samma drag finna vi allmänt hos de nordiska vikingarna.

Västgotema överglänste, enligt Halvdan Koht, vandalerna vida i dristigt mod, i ridderlig självuppoffring och i manlig kraft. “Få folk i historien”, fortsätter han, “väcka sådan sympati som goterna genom sin oförskräckthet, sin ljusa skönhetsglädje och sin kärlek till andens och handens kultur.” De betecknas av Krysostomos som hellenerna bland de barbariska folken. Halvdan Koht framhåller, att de västgotiska herrarna icke införde något tyranniskt självsvåld bland sina romerska undersåtar och därför snart blevo mycket omtyckta av dem.

Östgoterna voro också ett synnerligen stridbart folk, som ända till Italiens erövring stod i förbindelse med sina stamfränder i Sverige. “Det var nordbons obetvingliga lust att se sig om i världen, längtan till söderns rikare och soligare nejder och hoppet att i främmande länder vinna lyckan”, skriver Grimberg, “som ständigt drev nya skaror ut på äventyrsfärd. Samma lyckoriddarhåg, för att icke säga drift finnes ännu kvar hos de nordiska folken.” Johannes V. Jensen har tolkat denna vandrarhåg i longobardernas “Folkvandringssång”.

Östgoterna äro kanske i ännu högre grad än västgoterna ett hjältesagornas folk. Och deras slut, då de “till sista man” föllo i sin sista fästning innanför Vesuvius’ Monte Somma, var värdigt folkets stolta förflutna. De voro de karolinska drabanternas föregångare.

Dessa nordiska eller med nordiska folk besläktade deltagare i de stora folkvandringarna vIsa dock även andra karaktärsdrag, vilka ännu torde leva kvar bland de nordiska folken. De som hunno längst mot söder, t. ex, vandalerna, kunde i det varma klimatet ej motstå förfiningens förvekligande inflytande och de njutningar, som bjödos dem. Historieskrivaren Procopius skriver om dem: “De började taga varma bad varje dag och uppdukade på sina bord de finaste anrättningar, som jorden och sjön kunde skänka. De klädde sig i guld och silke. - Dagarna förnötte de med skådespel, kapplöpningar och dylika lekar, men helst med jakt. Dansare, gycklare och spelmän voro som hemma hos dem, och deras boningar omgåvos av präktiga trädgårdar med dammar och trädplanteringar, sköna att skåda. De voro i lika mån hängivna dryckeslagens och kärlekens njutningar.”

Vi skola göra tankeexperimentet, att en trupp soldater från Norden - vilket land som helst, kanske med undantag av Danmark - hamnade som segerherrar i södra Spanien och norra Afrika. Alla rikedomar tillföllo dem; de fingo bo i de skönaste palats, fingo dricka de ädlaste viner i obegränsade mängder, blevo omgivna av “jordens skönaste kvinnor”, som kastade sig i segrarnas armar, med ett ord, från strapatser och vedermödor hamnade de i ett verkligt Schlaraffenland. Huru skulle det gå med dessa folkvandrares avkomlingar efter halvtannat årtusende? Skulle de ha kraft att motstå alla dessa lockelser eller skulle de hastigt förvekligas, som vandalerna?

Annat var det med västgoterna, som hamnade i det soliga, men dock icke förslappande klimatet i sydvästra Frankrike eller Spaniens högplatåer. De tillägnade sig hastigt den i dessa länder rådande bildningen och behärskade den snart så, att de kunde utveckla den vidare. Vi tänka blott på Vulfilas bibel och bokstavsskrift, på konung Alariks ljusa skepnad, på den gotiska lagbalken, på deras lärda män och på gotiken. Medan sydligare i hemlandet bosatta germanska stammar, såsom longobarderna, fläckade sitt rykte med grymhet och förräderi, visserligen växlande med tapper självuppoffring är goternas historia sällsamt ren, om man tänker på den tidsperiod, under vilken den utspelades och de exempel från mera kultiverade folk, som då erbjödos. Men å andra sidan, de uppgåvo lättare sin nationalitet än de sydligare bosatta germanerna, också ett drag, som icke torde sakna motstycke i våra dagar.

Det finnes rasbiologer, som roat sig med att påpeka huru många stora män bland de nurvarande latinska folken som uppvisa nordiska raskaraktärer. Jag kan icke bilda mig ett omdöme om dessa påståendens tillförlitlighet, men är det så, att de ha grund, skulle det kanske peka mot nedärvning av nordiskt blod, som ju till en viss mängd bör ingå i den n. v. befolkningen i Lombardiet (Obs! Juliatypen), Burgund och Kastilien m. fl. länder. I själva verket finnas hos de gamla kastilianska familjerna drag, som kunde vara nedärvda från västgoterna, t. ex. stoltheten, grandezzan, det bristande sinnet för ekonomi o. dyl.

Hemma i Norden bibehöll folket sin hårda, självrådiga och lätt barbariska karaktär. Det rådde på den tiden en nästan indiansk stoicism i kämpalekar och tidens idrott, att vlsa okänslighet mot smärta och följa blodshämndens lagar.

“Vanan vid kämpalek och blodsutgjutelse”, säger Grimberg, “gjorde männen hårda och grymma. Hos somliga nationer kunde en rent djurisk vildhet bryta ut, bärsärkagång.” Grimberg jämför bärsärkagången med amoklöpningen hos malajerna, men det är alls icke sagt att det är en likadan störning i sinnesjämvikten. Amoklöpningen anses vara en obotlig sinnessjukdom, och de som bekajas därmed dödas så fort som möjligt, innan de hinna göra alltför stor skada till liv och egendom, men bärsärkarna fattades av ett tillfälligt raserianfall, som efteråt kunde utlösas i vanmakt eller medvetslöshet, varefter de åter blevo normala. Somliga ha menat, att de blandade pors i ölet för att nå detta tillstånd, andra åter att det helt enkelt var dåligt ölsinne. I Finland är ett slags bärsärkagång fortfarande mycket vanlig, och framkallas vanligen av sprit, i synnerhet dålig sådan, men även av verkliga eller inbillade grova oförrätter och kränkningar. Den rasande drar då sin slidkniv (puukko) och börjar svänga med den, medan han hoppar eller springer med mjuka knän och kattlikt viga rörelser. Detta tillstånd bör icke förväxlas med den finska “sisun”, såsom någon gång skett, ehuru den, som har utpräglad “sisu”, kanske lättare än andra gripes av ett sådant raserianfall.

Jämte likgiltighet för smärtor skulle nordbon även visa självbehärskning inför olyckan, och den tappre skulle dö med ett leende på läpparna.

Men nordbon kunde också visa annat än hårdhet och trots. Drabbades han även stor sorg, gick han vanligen ut i ensamheten, tills den rasat ut, eller han kastade sig in i vansinniga företag, mera i akt och mening att söka döden än att kämpa för något mål. Det var dock bättre, om man kunde hämnas på den man, som vållat sorgen.

Familjebanden voro starka och ärelös den som bröt dem, men nästan ännu högre stod fostbrödralagen, som hade sin rot i den nordiska troheten.

Ännu i våra dagar kan man finna sådan ynglingavänskap - som icke får förväxlas med den grekiska - ehuru den blir alltmera sällsynt. Oftare finner man en s. k. flickvänskap, som ofta håller till livets slut, ehuru den begabbas i vår respektlösa tid.

Kvinnorna skildras i sagorna från denna tid ofta som varandras motsatser. Redan då fanns vamptypen: hårdsinta, stolta och hämndlystna kvinnor, som vållade redliga mäns ofärd. Den andra typen är den ljusa, fagra, trofasta kvinnan, som blir gift med den hon icke älskar (Ingeborgstypen). Genom sina rådslag, ränker eller i många fall förutseende och intuition bliva dessa kvinnor än männens medhjälpare än mansförstörare. Trälarna skildras i allmänhet såsom fega och dumma. Det var ej ovanligt att de friköptes, men sådana personer blevo lätt dumdryga. Huru stort antalet trälar var i Norden känner man ej:

-Barn de födde, - -
gödslade åkrar, - -

Att en viss del av Nordens befolkning härstammar från trälarna är otvivelaktigt, men vi ha ingen möjlighet att få veta huru stor denna procent är. Trälsinne kan man dock icke spåra hos något av Nordens folk, fast en äkta finsk fanatiker påstått motsatsen och, underligt nog, om finnarna.

Vikingatågen äro på sätt och vis en fortsättning av folkvandringarna. Och samma krigiska anda som fanns hos folkvandringsskarorna fortlevde hos vikingarna och uppammades ytterligare hos dem, då deras färder voro mera inställda på tillfälliga infall i främmande länder och plundring än på kolonisation eller besittningstagande av bördiga länder, som ju utgjorde många av de vandrande härskarornas slutliga mål.

Men de kunde visa mildhet mot den besegrade - så bjärt avstickande från sydlänningens lust att martera den fallne jämte lättsinne, när det gäller eget skinn.

På en runsten i Sörmland står bl. a. ristat:

- Huskarlar sina
höllo de väl. - -

- ett vackert drag, som på den tiden knappast förekom hos andra än nordiska folk.

“Mod i faran, okuvlighet i motgången till och med en säker död för ögonen, tålamod i betryck, det är de dygder, som folket sätter högst. Aktning för kamraternas omdöme och begäret efter den ryktbarhet, som skall överleva hjälten äro kännetecknande för de krigande vikingarna, beundran för den sega uthålligheten är lika högt uppdriven hos stammar, som i ogästvänliga, nordliga trakter måste kämpa mot naturens svårigheter på hav och land. Det ligger en prägel av hårdhet, slutenhet, fåordighet och viljestyrka över folket. Beundran för viljestyrka och förstånd och strängt behärskande av känslans yttringar äro framträdande drag”, skriver Axel Olrik. “I Odinkulten har för första gången begreppet andlig kraft fått ett medvetet uttryck; visdom är för honom makt”, fortsätter samme författare.

Svenskarna (från Rus = Roslagen=Ruotsi) drogo företrädesvis i “österviking”, till Finland, Ryssland, Konstantinopel (Miklagård) och Kaukasien, där de tillvunno sig respekt och aktning för sin tapperhet, sitt ordningssinne och sin redbarhet. De tjänstgjorde som legosoldater hos kejsaren i Konstantinopel, hos drottningen av Georgien (Tamara) m. fl. (s. k. väringar eller varäger) samt tilltvungo sig vissa handelsförmåner hos grekerna. Väringarna förvekligades dock efterhand och uppgingo till god del i den befolkning, bland vilken de slogo sig ned. t. ex. den ryska bojaradeln.

Väringarna toga icke blott intryck av den främmande befolkningen utan inverkade även i sin tur på denna. Rolf Nordenstreng framhåller, huru de s. k. bylinorna, kväden om fornryska hjältar och deras storverk, äro av svenskt ursprung. Ännu år 1913 såg jag några gamla, murkna pråmar på Dnjepr nedanför Kiev, vilka i förstammen hade ett stiliserat drakslingemönster. Å andra sidan kommo icke blott grekiska och arabiska föremål med väringarna upp till Norden utan även sagor och sånger, seder och bruk. I min hemsocken i västra Nyland sjöngs ännu i slutet av förra seklet ett slags underlig vaggvisa, som måhända utgör fragment av någon varägisk sång:

- Bro, bro, brälla,
klockan ringer elva.
Kejsarn står på sitt höga slott
så svart som sot, så vit som snö.
Vad för en stridsman skall här lida döden?
Han, som kommer allra sist, skall brännas uppå glöden.

Det är icke rätt att torka denna sannolikt vanställda sång, men ett och annat - kejsarn, slottet, klockorna och bålebrännandet - tyder på ursprung från Konstantinopel. Det är antagligt, trots fornfyndens njugghet, att det bott med vikingarna stambefryndade eller mot dem vänskapligt sinnade stammar på Nylands kust och att skärgårdens vikar utgjort hamnplatser och viloställen för väringarna. Det är också tänkbart, att en del av denna befolkning rycktes med av vandringsströmmen eller att återvändande väringar slagit sig ned här liksom vid Ladogas stränder, där södra Finland ännu den dag i dag är kallas Ruotschi.

Man har (J. R. Aspelin, Nordenstreng m. fl.) framhållit, att talrika finnar följde med väringarna. Därav skulle man kunna förklara de talrika skaror, som dessa lyckades samla. Men å andra sidan skildras väringarna av araberna Ibn Dustah och lbn Fadhlam som rent skandinaviska: “De äro höga som palmträd, rödkindade och rödhåriga.”

När en son födes åt någon nordbo, lägger hans fader ett blottat svärd vid den nyfödde och säger: “Jag lämnar dig ingenting i arv; ditt är blott vad du vinner med detta svärd.”

Och det heter vidare: “Trälarna behandla de väl. Gäster bemöta de aktningsfullt, och skyddsökande främlingar behandla de väl. Varje man bär med sig en yxa, en kniv och ett svärd. Utan dessa vapen ser man dem aldrig. De äro modiga och tappra. Kär de anfalla ett annat folk, sluta de icke förrän de ha tillintetgjort det.”

Det är vanliga vikingaegenskaper - mod, gästfrihet, storsinthet och avundsjuka. Sina skandinaviska böjelser bevisade de också i sin lagstiftning, av vilken Jaroslavs lag torde vara en avläggare, och genom att ordna upp administrationen i de länder, där de hade något inflytande. Respekten för lag, rätt och ordning har alltid legat Nordens folk i blodet. Därför komma godtycklighet, bolsjevism och förvirring aldrig att bli bofasta här för någon längre tid.

I nordmannahären stadgade lagen en särskild inbördes fred, och brott mot denna straffades med yttersta stränghet. Denna “fred” var alls inte detsamma som att bara låta bli att göra varandra något för när, - den var den fasta viljan att till varje pris värna hela sin krets och varje dess del mot allt intrång av vad slag det vara månde.

Känslan för en sådan “fred” har tyvärr förbleknat hos nutidens nordbor. Endast hos lapparna och i ett och annat isolerat och avsides liggande bylag kan den spåras.

Härom skriver också Nordenstreng: “En reminiscens av denna “fred” är kanske den starka kamratanda, som härskar i många korporationer i Norden.” Ibland skolornas ynglingakretsar tager den sig ofta ett vackert uttryck, ehuru den givetvis kan missriktas och missbrukas. Inom loger och sammanslutningar förmärkes den starkt, och i vissa skrån, t. ex. militärer och läkare, iakttaga i regel en obrottslig trohet gentemot varandra och förtegenhet gentemot utomstående.

I keltiska och anglosachsiska urkunder talas mycket om vikingarnas grymheter. När de äldre, såväl män som kvinnor, voro dräpta, plägade vikingarna kasta boll med småbarn och i fallet uppfånga dem på spjutspetsar. - Naturligtvis vara vikingarna grymma och vilda och skonade mången gång intet levande. Men då det under världskriget berättades, trycktes och troddes och kanske ännu tros, att de tyska soldaterna stekte spädbarn i Belgien, kan man ju tänka sig, att under vikingatågen till England, ettusen år tidigare, icke fullt exakta uppgifter hade god jordmån att gro.

Man kan tala om vikingarnas kulturgärning, trots all den förstörelse och de illdåd de sannolikt utövade. Så gjorde deras rättskänsla sig starkt gällande, så att de överallt, där de dröjde en längre tid, började nitälska för rättsvården.

Vikingarna frigåvo i de länder, de lade under sig, i stor utsträckning jordbrukande trälar. Själva förbehöllo de sig endast husträlar. Steenstrup påpekar i sitt arbete om normanderna, att de lade största vikt vid personlig frihet och självbestämmelserätt och därför ogillade den under medeltiden så långt gångna träldomsinstitutionen i västra Europa. De nordiska länderna och efter dem England voro ju de första som avskaffade slaveriet, om än en viss jordbundenhet vidlådde de danska bönderna under konungamaktens starkaste period.

Nordborna älskade - utpräglade individualister som de voro - att bo mera isolerat än Mellaneuropas befolkning. I de av dem besatta länderna gingo därför städerna ofta tillbaka till förmån för landsbygden.

Vikingahågen var, såsom flera författare påpekat, en av drivfjädrarna till korstågen. Det var något som särskilt tilltalade vikingahövdingarnas avkomlingar, de efter äventyr och begär att kämpa i idéernas tjänst törstande riddarna, när de efter alla strider funno sig sittande ensamma och overksamma i sina borgar. Det är också vikingahågen, som lever kvar hos de djärva geografiska upptäckarna och många andra, som utfört stordåd under livsfara och mödor. Flera av våra förnämsta forskningsresande ha varit nordhor - finner man en bättre typ på vikingaättlingar än Nansen och Amundsen? - men där de varit engelsmän, holländare, tyskar, amerikanare eller nordfransmän, är det icke uteslutet att de ärvt hågen av nordiska förfäder.

Det uppges också, att spanjorer och fransmän i sina kolonier uppvisa relativt flera blonda individer än i hemlandet. Det vill således synas som om de renare afkomlingarna av de germanska erövrarfolken vore mera vandringslystna och rörliga än de mörklätta, som ha mer av urinvånarblodet och helst äro hemmasittare “såsom gallerna och kattorna”.

Slutligen har emigrationen från de nordiska länderna mycket med det oroliga, vandringslystna vikingalynnet att göra. “Alla nordbor äro starka längtare”, har någon sagt.

Hemlängtan är något som alla nordbor äro bekajade med. Denna blir, enligt Snoilsky, särskilt stark under jultiden, och det egendomliga kan då inträffa, att personer, som sitta i yppiga palmlundar, kringfläktade av ett tropiskt luftstrecks smekande vindar, längta till frost och is och snötäckta granar i Norden. - Isländaren Stephan G. Stephanssons dikt Heimleidis (Hemåt) lär efter hans landsmäns utsago vara den mest storslagna hyllning till hemlandet man känner av en fjärran boende.

Ett bevis på de gamla skandinavernas nitälskan för rätt äro de utmärkta landskapslagar, som stiftades både i Sverige och Danmark, och vilka sedermera kommo att äga giltighet i stora delar av Norden.

“Ho som agalös lever och lagalös, han hederlös dör.”

Betecknande är även, att de äldsta lagarna stadgades angående ärekränkning. Ty nordborna voro ytterst måna om sin ära, och det var nästan alltid ärekränkning i en eller annan form som föranledde de talrika envig, som decimerade befolkningen kanske mer än månget krig. Dråp vara naturligtvis mycket vanliga och måste bestraffas för exemplets skull. Dock gjorde man stor skillnad, på vem den dräpte var.

Värre var det med nidingsdåd, som ej kunde sonas med böter. Att dräpa en kvinna var nidingsverk i Norden men icke i flera sydligare länder. Bland finnarna var brudrov ännu rätt allmänt, medan gotlandslagen gav fader eller frände till en kvinnorövare “talan över hans hals eller mansbot”, d. v. s. så stora böter, som skulle erläggas i mansbot, om han själv bleve dräpt.

Det har skrivits om djurplågeriet under medeltiden, och säkert är att det var elakartat. Enligt den äldre katolska uppfattningen äro djuren oskäliga d. v. s. ungefär detsamma som känslolösa. Då hästen var det vanligaste offerdjuret vid blotfesterna, och den sålunda på sätt och vis var ett heligt djur, ville ingen äta dess kött ens i största hungersnöd. Ännu den dag i dag är ätes hästkött knappast någonstädes i Finland annat än ofrivilligt, ifall det är inbakat i korv eller annan pölsa. Hästflängaren eller -flåaren är mångenstädes ännu oren (kallas i södra Finland knåkå, vilket är okvädinsord), och ingen vill begagna de kärl han använt eller ligga på de sängkläder han använt.

Djurplågeri ligger för övrigt icke för nordbon. Vilken obildad sjöman som helst kan berätta, att han upprörts i sitt innersta, när han sett huru man i sydligare länder pinar djuren. Ingenstans är djurskyddet (med undantag av Indien, där det är en viktig del av religionen) så utbildat som i Norden.

Vi kunna också anteckna på vår kreditlista, att egentliga trosförföljelser icke ägt rum här. Kristnandet av Nordens folk gick på det hela taget rätt smärtfritt. Endast en del lappar gjorde motstånd en längre tid, dock icke öppet utan i hemlighet.

Det är förvånansvärt, att icke större opposition restes mot införande av Vite Krists lära. I en självrådig och egenmäktig krigares öron måste det ha skorrat åtskilligt, när munken predikade: “Om någon ger dig en kindpust på det ena örat, så vänd det andra till”. Och storbönderna, som sutto på sina gårdar omgivna av husmän och redo att välja konungar (”svear äga kung taga och kung vräka”), likte väl till en början föga kristendomens ödmjukhetslära och lovprisande av fattigdomen såväl i andligt som i annat avseende. Men de insågo kanske snart att därmed inte var så illa ment.

Kyrkan gjorde också mycket för att mildra sederna. I synnerhet voro kvinnorna tacksamma for dess ingripande till blodsdådens bekämpande och det råa livets förädlande. Nordens folk blev småningom varmt kristet, om också många hedniska sedvänjor levde kvar, fast under kristen förklädnad. Men bigotteri vann här aldrig insteg; det skulle ha stritt mot folkets sunda uppfattning. Den katolska religionens avarter - avlatskrämeri, madonnadyrkan och kättarförföljelser - passade icke heller för de nordiska folkens lugna gemyt.

Straffen voro väl barbariska från nutida synpunkt sett, men aldrig onödigt marterande eller pinsamma. Rätt betecknande är, att skamstraffen utövade god verkan, så att man i många fall icke behövde tillgripa svårare kroppsstraff såsom i många andra länder.

Synnerligen betecknande för den medeltida mentaliteten uppe i Norden äro de balkar och stadgar, som de olika skråna uppställt. Här framskymtar åter den gamla “freds” -idén från folkvandringstiden.

För övrigt innehöllo balkarna förhållningsregler för skickeligt uppträdande. Rent av rörande är följande stadga hos murarskrået: “Vilken broder som så gammal varder, att han ej förmår att betala sin dryck, då bröderna samman dricka, haver han för sig skäl och rätt gjort i kompaniet, då skall honom sändas en kanna öl var afton till Guds ära.”

Överhuvud visa dessa balkar hantverkarens begär efter ordning och reda i umgänget samt villighet att underkasta sig förordningar, som rätt starkt inkräktade på den personliga friheten, d. v. s. närmast friheten till självsvåld.

Var tid hafver sin sed. Tiderna förändras och sederna med dem. Karaktärerna kunna icke undgå att röna inflytande av sederna, och slutligen blir folkets hela lynnesriktning förändrad. Vem skulle ha kunnat tänka sig, att de till slag och strid alltid färdiga vikingarnas avkomlingar efter knappt ett årtusendes förlopp skulle vara de enda, som vägrade att kasta sig in i världskrigets meningslösa folkdecimeringskamp!

Forntiden hade sitt sinne för naturen, för allt det väldiga och krigiska i dess väsen; vikingen förstod havet, och han förstod rovdjuret. Folkvisornas tid kommer och har plötsligt fått öga för “örterna där de upprinna”, den älskar ros och lilja, men ännu mer den veka, ljusgröna och gyllne linden, älskar “fröjd och fåglars sång”, älskar sommarens milda ljus, “då det är lust att leka, min lilja vit”. - “Naturlivet tränger in i människan”, skriver Axel Olrik. “Den i den nordiska folksjälen bundna lyriken spricker ut som ett vänt blomster, vissnar åter, men sätter frö och sprides.”

Medeltidens riddarväsen tyckes ha lämpat sig förträffligt för flera av folken på nordisk botten. Liksom korstågen voro ett slags efterspel till folkvandringarna och framsprungo ur de germanska hövdingaavkomlingarnas begär efter krigisk verksamhet, stod också riddarväsendet i samband med korstågskulturen.

Riddaregenskaperna uppfattades riktigt i Norden, utom vad kvinnodyrkan, som ledde till sedeslöshet, vidkommer. Denna är ett galliskt inslag, som icke passade för tänkesättet i Norden. Här lovsjöngs tvärtom i talrika riddarvisor och ballader renhet och kyskhet. Men höviskhet, trohet, mod i striden och kärlek till hembygden vara några sidor i riddarandan, som väl passade för nordiskt kynne. “Riddarlivet fick ett starkt individualistiskt drag”, skriver Hans Olrik, “och detta icke minst hos Nordens män.”

Huru mycket av denna tids hederskänsla lever icke ännu kvar i Norden!

Men här lever också kvar mycket av den skrytsamhet, som riddartiden uppammade, om ock den tagit andra former. Som vinningar ha vi kvar: hedersbegreppets utveckling, aktningen för kvinnan, ädelmod mot svagare, behärskning i skick och later samt värdighet, vilka man fortfarande här i Norden skattar som några av mannens förnämsta dygder.

Enligt Hans K. F. Günter äro omdömesförmåga, sanningskärlek, handlingskraft, bristande människokännedom, lugn beständighet, sorglöshet, sinne för bragder, sinne för humor, strategisk begåvning och överhuvudtaget ledaregenskaper karakteristiska för den nordiska rasen. Genom blandning med folk av nordisk ras ha även östbalterna, enligt hans åsikt, fått del av dessa karaktärsdrag.

Under medeltiden började en viss åtskillnad göra sig gällande mellan Nordens olika folk, hand i hand med en differentiering av det hittills för alla skandinaviska länder gemensamma språket. Det uppstod också provinsiella dialekter och i enlighet därmed provinsiella lynnesegendomligheter. Tidigare kan man tala om ett allmänt nordiskt skaplynne, även och kanske slutligen mest på grund därav, att olikheterna för oss sammansmälte till en helhetsbild i följd av avståndet i tid, men ju närmare man kommer vår tid, dess märkbarare bli olikheterna. Juten och själländaren ha åtskilligt som skiljer, likaså nordlänningen och sörbon i Norge, norrlänningen och smålänningen, för att icke tala om skåningen, tavasten och karelaren i Finland samt, för att gå till höga norden, lappstammarna i öst och väst eller norr och söder.

Men börja vi plocka ut provinslynnen, komma vi slutligen till egendomligheterna för de särskilda socknarna och - vilket kanske blir slutmålet för all folkpsykologisk forskning - till de enskilda individerna. Ty än så länge äro vi, gudilov, inte kineser, den ene fullkomligt lik den andre, “som två bär”, icke ens standardiserade hundraprocentare från U. S. A., utan ha kvar icke så litet av den individualitet, som våra förfäder inarbetat i rasen genom att gå och grunna och tänka var för sig i sitt ensliga jobb, omgivna på alla håll av avundsjuka eller till och med fientliga grannar.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Isländare >