Allnordiskt kynne

"Om således mycket i utseendet och yttre habitus är lika, åtskilliga lynnesegenskaper äro liknande eller närma sig varandra samt uppträdandet och hela varelsen, med andra ord “det” är för Norden säreget, måste man kunna tala om ett gemensamt nordiskt kynne, som hänvisar Nordens folk till likasinnade, till varandra."

Nu uppställer sig slutligt frågan: Finnes ett gemensamt nordiskt kynne, huru visar det sig, och hos vilka av dessa folk kan det spåras? Det visar sig strax, att den skandinavisk-västerländska kulturen sträcker sig till Finlands östgräns, där den skarpt avbrytes. I söder övergår den i Sönderjylland i den mellaneuropeiska, enkannerligen tyska. På Färöarna och i västnorska hamnstäder gör sig det brittiska inflytandet rätt gällande.

Folktypen utgöres av en sydvästlig, nordisk typ och en nordöstlig, östbaltisk och slutligen mongolisk typ. Gränsen mellan de två förstnämnda går ungefär från Tromsö till Kotka eller Fredrikshamn i Finland. Invid och öster om gränsen är den östbaltiska typen mest rådande.

L K. Inha säger sig i likhet med M. A. Castrén hos det östkarelska folket ha funnit något säreget, gammalt drag i tanke- och känslolivet. I synnerhet det sätt, varpå kvinnorna togo den sorg och skam som drabbade en by, när några av männen häktades, visserligen för en obetydlighet.

“Detta kvarlevande arv från forna tider befäste”, skriver Inha, “mer än andra omständigheter den uppfattning hos mig, att Arkangelsk-Karelens folk förr varit friborna och självständiga. Det har måst äga en avsevärd kultur och hos detsamma har måst finnas levnadsenergi och självmedvetenhet, som äro ett verksamt folks bästa och djupaste kännetecken.”

Och Elias Lönnrot säger: “Karelarna ha ännu - en ärvd kultur från gamla tider, egendomliga spår av något samfundsliv, en säregen, alla hinder och motstånd besegrande handelsinstinkt, såväl en pigg rörlighet som sinnesjämvikt i alla företag, vilket allt på samma gång som deras nuvarande boplats, deras poetiska minnen, de i språket förefintliga orden av svensk stam, kvinnfolkens egenartade prydnader o. s. v. får sin bästa förklaring såsom härstammande från de gamla bjarmernas tid.”

Alltså dock även hos dem något nordiskt i grunden, ehuru täckt av en tunn fernissa av slavisk kultur.

En nordbo, vare sig en blond och blåögd av nordisk eller östbaltisk typ, eller till och med en cendré, rödlett eller brunhårig, igenkännes lätt ute i Europa, om icke precis på utseendet så på sätt och åthävor. Finnar tagas ofta för norrmän, skåningar för danskar, norrbottningar för finnar eller finlandssvenskar o. s. v. När Ivar Harrie kom till Åbo, fann han ”folktypen kortare, bredare, knotigare, tyngre, men hållning och uppsyn röjde samhörigheten (med Skandinavien), det var nordiska bönder, som buro huvudet friboret och blickade vaket”. Det måste således finnas något gemensamt hos dem, svårt att definiera, lättare att se eller ana sig till. Det måste vara markens, miljöns inflytande, som här gör sig gällande. Ty miljön är densamma på Skandinaviska halvön, i Finland eller Östkarelen. Det är, som redan antytts, den säregna nordiska miljön, med fjäll och skogar, ängar och lundar, sjöar och älvar, skär och fjärdar, som nordborna helst uppsöka i Canada och U. S. A., och som är dem så kär och utgör det konkreta, efter vilket de längta, dessa längtande folk, när de utomlands gripas av hemve. Det är på samma sätt som med många arter flyttfåglar, som just längta till denna natur från tropikernas värme och yppiga vegetation.

Jag har en gång definierat hembygdskänslan som ett slags barnainstinkt. Vi älska hembygden, emedan vi med varje klunk vatten ur dess brunnar och källor insupit dess salter och safter, liksom barnet med modersmjölken sin moders. Vi älska den, emedan vi fått vila vårt öga på dess olika föremål, berget i allmänhet tar för vår fantasi form och gestalt av berget i vår hembygd, varje flod är en förstoring av bäcken i hembygden o. s. v. Vi ha vant oss vid dem, liksom en gammal person vant sig vid möblerna i sin bostad och icke trives utan dem.

Folklynnet är icke en så dominant egenskap, att det icke vore underkastat förändringar.

Antropologerna förneka i stort sett miljöinflytandet, men en folkpsykolog måste taga detta med i räkningen, eljest råkar han på villostråt.

Om således mycket i utseendet och yttre habitus är lika, åtskilliga lynnesegenskaper äro liknande eller närma sig varandra samt uppträdandet och hela varelsen, med andra ord “det” är för Norden säreget, måste man kunna tala om ett gemensamt nordiskt kynne, som hänvisar Nordens folk till likasinnade, till varandra. Här har redan en kultur, som bäst passar Nordens folk, fått fotfäste. På dess grund kunna de nordiska folken arbeta vidare och göra sig gällande, ja, enligt mitt förmenande ge riktning åt hela världskulturen.

Finnes det något belägg för en så fantastisk fundering, frågar någon?

Jo, svarar jag, jag tror t. ex. på föreningens Nordens framtid, och jag finner, att dess program utmynnar i “enighet, som ger styrka”.

En dansk i Canada har skrivit: “Det blir sålunda en gång skandinaverna, som bli de styrande och ledande i Europa, och deras kulturella och ekonomiska betydelse skall vara minst lika betydelsefull som de gamla vikingarnas fysiska inflytande på de folkslag, de kommo i beröring med för ett årtusende tillbaka.”

Filmproducenterna fundera på att ena sig om ett officiellt engelskt talfilmsspråk för den framtida ljudfilmsframställningen. Detta språk skulle accepteras av såväl Amerika som England, Canada, Australien och övriga engelsktalande länder. Språket skulle fastställas av den engelska världens förnämsta språkmän.

För Skandinaviens vidkommande kunde ett interskandinaviskt talfilmsspråk lätt fås till stånd. Det gällde bara att taga de mest betecknande orden ur varje särskilt språk.

Man kunde tänka sig ett skandinaviskt esperanto, och varför kunde icke finskan komma med på ett hörn. Ordet pojke av det finska poika har redan vunnit burskap i svenskan och förstås av danskar och norrmän, liksom pige, pike, piga, piika är gemensamt för hela Norden, fast med något olika betydelse i de olika länderna. Ordet sisu är väl känt, liksom slangordet kulex (=kuuletko sinä?) eller rapakalja, rapakivi o. a.

I svenskan kan man redan - om också icke i maturitetsprov - skriva glimrende, yndigt, blot til lyst, forbausende. o. s. v.

I en dansk tidning påvisas, att en stor mängd ord och vändningar i danska språket otvivelaktigt ha lånats från svenskan, så t. ex. almenhed, almenskole, emne, lynne, foreteelse, foreträde, område, ihärdig, godkende, göremaal, klandre, medgörlig, medgiva, snille, pröveaar, söndring, farsot, helleristning, särtryk, tändstikker, rigsarkiv, slöjd, stubfaldende, opvisning, “en sage blot”, för närvärende, vinst, for tilfäldet, ved tre-tiden, i nogen mon, foretagsam, spänstig o. s. v.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Framtidsmänniskan>