Östkarelare

"Den hjärtlighet, med vilken man blir bemött i synnerhet i ödemarksbyarna, gör en riktigt gott i själen. När man sedan reser, följer ofta en skara nyförvärvade vänner ett par kilometer på väg."

Folk av bjarmastam. Östkarelarna tala, som känt, en finsk dialekt, tämligen ren i de nordvästra delarna av landet, men alltmer ålderdomlig och uppblandad med ryska och vespiska eller andra finsk-ugriska stammars ord och uttryck, ju längre man kommer mot söder och öster. Samtidigt härmed blir också utseendet alltmer avvikande från finnarnas. De bli en särskild ras, som Nordenstreng kallat ontrusrasen. I många socknar är utseendet ganska rent storryskt. Bortom språkgränsen finnes ännu en förryskad karelsk befolkning, starkt uppblandad med ryssar. I dess ryska språk förhärskar ännu den finska tonvikten på första stavelsen i orden.

“Ännu den dag i dag är förekomma egendomliga bruk, som stå i sammanhang med hedniska begrepp. Så t. ex. anlitar man s. k. tietäjät (= kännare av hemliga krafter) för att fördriva sjukdomsandar genom trolldomsord och besvärjelser eller för att finna förlorade saker o. s. v., och dessa hållas högt i ära”, skriver Herman Stenberg.

Sådana tietäjät kunna också genom sina hemliga signerier skydda folk och fä, hus och hem från olyckor. “Man finner hos östkarelarna, framom övriga finnar, en viss yttre civilisation såsom arv från forna dagar, egendomliga spår av ett visst samhällsliv, en medfödd fallenhet för köpenskap - en raskhet såväl i kroppens rörelser som i andlig uppfattning vid allt vad de företaga, vilket allt - erhåller sin bästa förklaring i deras härkomst från bjarmerna”, säger Louis Sparre.

Huruvida dessa karelare härstamma från bjarmerna är ännu en öppen diskussionsfråga. I alla händelser ha de troligen något bjarmablod i sina ådror.

Det råder alltså stor skillnad mellan karelare och karelare. De mera finska av dem ha på omvägar utom den ryska folkskolan vetat skaffa sig ett visst mått av bildning, särskilt under flydda år, då de ofta gingo man ur huse för att förtjäna sitt uppehälle som vandrande gårdfarihandlare i Finland. Bland dem ha också något av den gamla kalevalakulturen bevarats.

“Livliga, poetiskt anlagda och lätt påverkade som de äro, ha de förmått tillgodogöra sig både de västerifrån och söderifrån inkomna sångerna samt poetiska fragmenten och sammansmälta dem till Kalevalas mäktiga diktcykel”, skriver K. F. KarjaIainen.

I vad mån de vid Onegas strand boende vepserna inverkat på karelarnas seder och bruk är okänt. Båda folken synas ha benägenhet för att draga världen runt för att förtjäna sitt bröd lättare än med tungt jordbruk under eländiga jordbesittningsförhållanden.

Jag har drivit den satsen, att östkarelen den dag i dag är utgör Europas i geografiskt avseende minst kända land. Vi ha ju icke en gång en något så när tillförlitlig karta över landet, och känna föga dess mark, klimat och biogeografi. Likaså är folket ännu för oss i många avseenden en gåta. Orsaken är givetvis den, att landet sedan världskriget varit stängt för utländska forskare, i synnerhet finländare, som ju legat närmast att utforska detta område. Bolsjevikiska lärde (ty sådana finnas ännu) ha flyktigt besökt landet och därom lämnat nog så värdefulla upplysningar, men oändligt mycket återstår ännu att göra.

Om själva Karelen skriver U. T. Sirelius:

“Landet är höljt i poesi, vartill ej minst folkets livliga och lekfulla natur samt rörliga fantasi bidrager - egenskaper, som äro jämförelsevis ovanliga bland övriga finska stammar. Karelaren älskar även, där blott tillgångarna förslå, ståt och glans, vilket kommer till synes i de stora och utsmyckade byggnaderna, i sidendräkterna, de dekorativa sömnaderna o. s. v.

Mången by har uppstått kring den stora släktgården och de starka kvarlevande släktbanden åskådliggöras ännu efter släktens skingrande genom de tättställda gårdarna. Detta torde hos karelarna ha fostrat sällskaplighet, och faktum är, att de ogärna draga sig från stamorterna till de öde trakterna. De gästa flitigt sina grannar, och umgänget upprätthålles även med vidsträcktare kretsar, man reser flere mil för att träffa släktingar och bekanta och knyta nya förbindelser. -”

Byarna äro i allmänhet öartat isolerade samhällen. När man lämnar en by, passerar man först genom de magra odlingarna; sedan följer byskogen, som ofta är illa åtgången, men sedan kommer man in i kronoskogen, som åtminstone före kriget var en orörd urskog, där inte ett yxhugg eller en av människor täljd spåna kunde upptäckas på flera mils omkrets. I dessa marker kunde en och annan jägare röra sig, och vid sjöarna kunde man fiska någon vecka i året, men eljest undviker karelarn storskogen, som han fortfarande befolkar med hemlighetsfulla och mest illasinnade väsen.

Krjukovskij skriver i sin beskrivning av Olonets bl. a.:

“Karelarens lynne är tyst, jämnt, vekt; han älskar ro, tystnad och därför härskar fullkomlig stillhet i de karelska byarna. Samtidigt är han sluten inom sig själv, ej just sällskaplig och ofta misstänksam. Karelarna leva ett patriarkaliskt enkelt liv, deras seder ha icke blivit fördärvade av en ytlig civilisation, som hos deras ryska grannar. Karelaren är sedlig ända till småaktighet, han bedrar eller stjäl aldrig. - Han saknar också den penningsnålhet, som är märkbar hos hans granne.”

Han glömmer att tillägga några ord om renligheten, som verkligen är påfallande. Så t. ex. skuras väggarna av runda stockar invändigt till varje prasdnik (=helg), varför där sällan trives ohyra. Karelaren badar lika ofta som finnen, men de badande betjänas alltid av lika kön, det fordrar den karelska anständigheten. I en rysk tidning skrives om olonetskarelaren: “Han fogar sig lätt under ett främmande inflytande, är sedligt otadlig, godmodig, tillförlitlig, snarstucken och benägen att taga efter andra.” I ett annat nummer skrives: “Karelarens lynne är orubbligt lugnt, men samtidigt något misstänksamt, inbundet och slutet. Till hans själsliga läggning höra förnuftighet och skarpsinne, förenade med fasthet, fast han någon gång tyckes försöka dölja dem genom att visa dumhet och enfald. Han har någorlunda utvecklat skönhetssinne, som visar sig i håg för renlighet, lust att på högtidsdagar smycka sig europeiskt och hoppa till kanteles toner -. Detta folk är förvånansvärt redligt och fullkomligt sedesamt. Brott mot främmande egendom likasom mot personer torde knappast kunna uppvisas. - Denna begåvning, förenad med känslosamhet, höjer olonetskarelarn högt över ryssar och vepser i samma trakt.”

Omdömena utfalla dock icke alltid lika smickrande för karelaren. I en rysk publikation skrives:

“Karelaren är glad att kunna klå vem som helst, bara tillfälle erbjuder sig. - I hans sinne finnes blott en tanke: penningförtjänst. - Karelaren är högmodig - han visar ryssen, att han och hans granne äro de ursprungliga bebyggarna här, de andra äro komna utifrån och skola ej lära honom något.”

Sedesamheten kunna ryssarna dock icke förtänka karelarna, ehuru det påstås att jus primae noctis ännu levde kvar i några byar, där ämbetsmän bodde under tsartiden.

Enligt en rysk tjänstemans uppfattning, råder det en viss skillnad mellan folket i norra och södra Olonets. I den förra trakten är karelarens främsta egenskap envishet och egenmäktighet. De äro icke ordhålliga eller precisa. De sakna också inbördes kärlek och gästvänlighet. Om en karelare dricker te, så bjuder han icke åt sin granne, som sitter i stugan, utan var så god och laga dig i väg, “ditt eget hem synes”.

Allt detta är alldeles stick i stäv med mina egna erfarenheter från samma härad. Samma tjänsteman, som tyckes ha i del dåliga erfarenheter, fortsätter:

“Ur hela karelarens hållning, i synnerhet ur ansiktet, lyser list och bedräglighet. Köper man hö i närmaste by, så blötes det i snön för att väga mer -. Om man kan säga, att ryssen är krigare -, så är karelaren en advokat.”

Ryska ordspråk säga: “Knoga som en olonetsare till döden.” - “Där ryssen åt sin stövel, fann karelaren sin utkomst.”

Ryssen säger: “finns inte och står ej att finna”, karelaren säger: “finns nog, det gäller bara att förtjäna.”

Att märka är, att ryssarna i sina skildringar av karelarnas karaktär understryka vissa egenskaper, som frappera dem mest, såsom redlighet, tystlåtenhet, snygghet, medan finnarna åter fästa sig vid andra egenskaper hos dem, såsom glättighet, gästfrihet mot varje nykomling o. s. v.

Jag frågade en gång i en rysk by nära den karelska bosättningen, varför så många av bönderna där hade gift sig i karelska byar, ehuru det fanns fullt opp med giftasvuxna flickor i egen by. Efter någon tvekan svarade en av de tillfrågade:

“Ja, jag vet inte någon annan orsak än att karelskorna pladdra mindre än ryskorna.”

”I jämförelse med tavasten”, skriver J. W. Juvelius, “är nordkarelaren livligare och rörligare, hans åtbörder vigare och ledigare. Han är mera en initiativets man, men mindre uthållig i sina göromål. I tungt jordbruksarbete håller han därför ej ut. I umgänget är han glad och språksam, välvillig och vänlig mot främmande, hjälpsam mot sina fattigare anförvanter.”

“Förundransvärd är den glättighet hos de yngre och den stilla förnöjsamheten hos de äldre som är vanlig bland östkarelarna”, skriver A. V. Ervasti. “Ofta ha de ett gott förråd humor.”

De karelska karlarna kunna vara nog så språksamma, i synnerhet då de äro ute på handelsstigen.

“Ty som gnistor spraka från katten beständigt och tallöst,
när han på gummans knän av vänliga händer bestrykes.
Så framsprittade orden ur skäggomsvävade läppar”,

sjunger J. L. Runeberg om dem.

“Som alla naturbarn”, fortsätter Juvelius, “har karelaren rena seder: dryckenskap och osedlighet äro ytterst sällsynta. Likaledes äro förbrytelser mot samhällets lagar sällsynta: stölder, röverier och dråp inträffa icke på decennier. Redlighet och gudsfruktan äro karelarens goda sidor. Fastän folklynnet har bevarat många finska drag, är likväl den ryska inverkan märkbar på alla odlingens områden - att folket lyckats bevara så mycket av sin nationalitet, beror av Karelens avlägsna läge och folkets handelsförbindelser med finnar sedan gamla tider. -”

“Liksom allt är billigare och enklare i Karelen, så är också folkets Iynne lättare och öppnare än på den finska sidan”, skriver L K. Inha.
L W. Pääkkönen skriver i sin värdefulla berättelse:

“Folket är till naturen livligt, vänligt och öppet, men samtidigt mycket färdigt till misstro, om det bara finns minsta anledning därtill.” “I stället för att mötas av människor i gråa, smutsiga, obestämda färger, kommer här en överraskande färgprakt emot främlingen”, skriver Louis Sparre. “Även deras sätt att vara är helt annat än den lutherska (finska) befolkningens. - De ryska karelarna äro vänliga på ett öppet glatt sätt. - Man har mycket svårt att sluta sig till, att man befinner sig hos en analfabetisk och obildad ödemarksbefolkning. Deras sätt är älskvärt och vänligt, och man intages av en oemotståndlig sympati för detta gästfria, hjärtliga folk.”

Om invånarna i norra Karelen skriver Pääkkönen:

“Vad uthållighet ankommer, så äro karelarna i detta avseende framom många andra. Den oupphörliga kampen för tillvaron, dels en karg jordmån, dels frost, köld, skogens vilddjur och förtryck -, ha stålsatt detta folk alldeles otroligt. Den ständigt hotande döden förskräcker dem icke, de skratta bara och leva lugnt. - Om detta folk anklagas för dålig företagsamhet och bristande konsekvens, så bör man ihågkomma, i vilket hopplöst läge det länge befunnit sig.”

Det förefaller, som om släktet här skulle degenereras”, skriver Inha. “Allt allmännare finner man småväxta, spensliga individer, allt mera förlorar sinnet sin förra friskhet och ofördärvade naturlighet. - Bristen på män börjar göra sig gällande. Kvinnorna ha ej mera att välja bland de raskaste utan få ofta nöja sig med vem de kunna få.”
Paavo Ahava skriver om arkangeliterna:

“De äro livliga, hurtiga, präktiga, men på samma gång även veka, poetiska, t. o. m. försagda, i handel förfarna, men hemma ofta mycket opraktiska, i jordbruk klena. Livlighet och raskhet äro stamarv, den storslagna ödemarksnaturen har gjort karelaren känslofull.” -

Finland äro nordkarelarna eller arkangeliterna mest kända som förfarna handelsmän. Många av dem ha också slagit sig ned i Finland och i regel haft god framgång på köpmannabanan.

“Karelaren visar medfödd fallenhet för handel, i synnerhet för gårdfarihandel. - Mången av dessa enkla krämare slutar som en välmående man. Också kvinnor från Olonets träffar man som försäljerskor av spetsar, som deras kvinnliga anförvanter förfärdigat hemma. - Karelaren besitter en icke ringa grad av händighet och formsinne. En del husgeråd ha också nått en viss utveckling, i synnerhet i landets sydliga delar. Dess produkter, allehanda träkärl, fordon, smidesarbeten, lerkärl, borstar, filtstövlar m. m. köras om vintern i slädar kring från gård till gård till avsalu”, skriver Herman Stenberg.

“Någon har sagt, att man inte alltid kan lita på karelaren”, skriver märket Y. K-s.

Detta karaktärsdrag synes ha sin rot i det långvariga beroendet och förtrycket. För egen del måste jag säga, att jag aldrig blivit lurad av en karelare, som jag lärt känna närmare, och jag har ändå besökt flertalet socknar i detta land. Annat är det förstås med deras förhållande till ryssarna.

Jag såg en gång en ung, rysk “tjinovnik”, som härjade i en olonetsk gästgivargård. Han kommenderade fram mat; “nej”, svarade bonden, “vi ha tyvärr inte”; slutligen fick han husmodern att skaffa fram litet söt mjölk att dricka. Ingen tack, intet vänligt adjö. När han hade farit, ställde sig bonden och spottade efter honom.

“Varför spottar du efter en kronans ämbetsman”, frågade jag. - “Ah, det där ryska svinet”, ljöd svaret.

Tal och skrift ha emellertid tagit starkt intryck av det ryska. En karelare skriver till mig som svar på ett till honom riktat brev: “Jag förmår ej med munnen yttra eller med pennan pränta den hjärtats glädje som uppfyllde mig - av fröjd droppade tårar från mina ögon, då ni ännu minnes mig fattiga främling -”.

Mannen, som lärt sig skriva finska, är ett sällsynt undantag. De andra karelare, med vilka jag korresponderat, ha använt ryska språket och breven ha i flera fall författats av byskrivaren och äro helt stereotypa.

Enligt ett referat hos E. Ahtia är: “Karelarens strävan att vara framom andra. - Vill man reta honom, säger man bara, att folket i grannbyn är artigare, gästvänligare - han råkar då i raseri. - Karelarna vilja ha lärdom - helst historiska och rättsvetenskapliga kunskaper. - Räkning är ett ämne, varför de ha fallenhet och förmåga. Mången förvånar sig över deras snabbhet och noggrannhet i huvudräkning. - Fastän karelaren kan dricka, så hemfaller han aldrig åt sådan dryckenskap som ryssen.”

Lauri Hannikainen berättar huru gästvänligt han blev emottagen i en ödemarksby i nordligaste Karelen. Han närmade sig den tillsammans med en man från byn; folket samlades och gapade på främlingen. En röst ur hopen:

“Vad är det för en musikka (bonde) du har med dig!”

En annan röst: “Det må vara vem som helst. Broder, var välkommen till vår by. Vi ha nog inga håvor att ställa framför dig, men tag icke illa upp!”

Om besöket i denna by skriver Lauri Hannikainen: “Genast från första ögonblicket jag befann mig bland byborna, märkte jag att jag råkat bland visserligen fattiga och anspråkslösa, men de vänligaste och hjärtligaste människor, man kan tänka sig. - Av allt som var det bästa i gården, skulle jag alltid ha den bästa delen -. Den första dagen jag vistades i byn, var jag tvungen dricka fyrtiofem glas te, ty jag fördes från gård till gård, och i varje sådan ställde man samovaren på bordet, och det hjälpte ej att krusa.”

Den hjärtlighet, med vilken man blir bemött i synnerhet i ödemarksbyarna, gör en riktigt gott i själen. När man sedan reser, följer ofta en skara nyförvärvade vänner ett par kilometer på väg.

Det som kanske mest slår en här i Östkarelen är folkets stora naivitet. En bondkvinna undersökte en gång mitt medicinförråd och fann där en flaska med 2 % sublimatlösning - mot ohyra, fast medicinen icke visade sig behövlig - som hade en dödsskalle med tillhörande benknotor under etiketten. Denna imponerade ohyggligt på henne. Jag måste för övrigt erkänna, att flaskan med dödsskallen stadgade mitt anseende som medicinman mera än mina kurer. Alltnog, hon frågade vad den innehöll.

“Gift”, löd mitt svar med gravlik stämma. Då började hon begära flaskan av mig. På min fråga vad hon skulle göra därmed, bekände hon, att barnaskaran var för stor, hon orkade icke med den, brödet var knappt och räckte icke till åt alla, ett par av de svagare barnen skulle ha det mycket bättre i himlen än här i allt elände. - Jag förmådde icke använda några hårda ord, när jag visade ut henne.

I en ödemarksby märkte jag att någonting hemlighetsfullt var i görningen en kväll. Bönderna sutto tillsammans och sörplade te och talade ivrigt sinsemellan, men när jag kom in i pörtet, tystnade de. Jag frågade en ung, rask bonde, som hade idkat gårdfarihandel i Finland, vad detta betydde.

“Jo”, svarade han, efter att ha tagit mig avsides, “de menar, att ni är en spion. Den gamle soldaten säger, att han lärt sig i militären, att en spion är en sådan, som utfrågar folket om allt möjligt onödigt, ritar kartor och gör anteckningar. Och ni sysslar ju inte med annat. De ämnar gripa er i natt och föra er till Kem och hoppas på en rundlig ersättning av guvernören.”

“Men jag har ju mina papper”, svarade jag.

“Strunt i papperen, ingen kan ju i alla fall läsa dem. - Nu är mitt råd, att ni packar edra ränslar färdiga. Klockan 2 i natt kommer jag och knackar på er ruta; langa då ut ränslarna genom fönstret, så smiter vi.”

Klockan 2 smeto vi. Jag sökte skjuts bort från Solovetska öarna till den karelska stranden och fick vetskap, att en rik karelsk bondkvinna kommit som pilgrim till klostret med en stor segelbåt och flera av sitt folk. Jag uppsökte henne och bad att få följa med. - Efter att en stund ha granskat mig sade hon:

“Jag ville gärna ta dig med, men jag vågar ej, du kan ju vara Antikrist.” I Uhtua socken blev jag också tagen för Antikrist i en öde by, men lyckades någorlunda rentvå mig från den i och för sig smickrande misstanken. En viss misstro stannade ändå kvar, ty de kallade mig Suur-Ukko (Stor-Gubben ungefär i meningen Stortryntrollklossen).

En blind flicka hade hört, att jag var en herre. Hon närmade sig mig och sade:

“Det skulle vara bra roligt nu att ha sin syn, för att få se en herre.” Hon började treva på min kropp och kom slutligen till ansiktet. Men när hon fann att jag bar helskägg, utbrast hon indignerad:

“Fy, du ljuger, du är inte någon herre, bara en vanlig musikka (bonde).”

I Karelen kan en kvinna fria, om hon har något att bjuda på. En änka förvånade sig över att jag avslog hennes frieri, då hon var rätt väl bärgad med stor gård o. s. v., och jag bara var en fattig skogsluffare. Dottern i en gård friade i pörtet i hela familjens presens, och svärmor in spe instämde ivrigt.

Situationen blev rätt pinsam, då det gällde att icke såra den högst aktningsvärda dotterns och hennes mors känslor.

En sannolikt urgammal visa från södra Olonets anföres av allmogeförfattaren Miron Smirnov. I denna finnas partier, som kunde tolkas som reminiscenser av en ursprunglig brudrovsplägsed.

I svensk dräkt skulle den lyda sålunda:

- Han drog mig till sig
och kysste mig,
lyfte mig sedan
- - - i kärran opp! (skall väl vara på hästryggen).
I denna glädje
I denna fröjd
allt det forna
- - - jag glömt!

En otrolig naivitet visa de gammaltroende. En bondkvinna, hos vilken jag sökte nattlogi, tenterade mig först: “Röker du eller super du?”

Jag svarade då, med blygsamt nedslagna blickar, att jag visserligen icke säger nej till ett glas av den starka varan, men är nichtraucher.

“I så fall får du komma in, ty det står i skriften, att det är icke synd som går in i munnen, men väl det som går ut av denna.”

Men de kärl, ur vilka jag åt, fick jag inlösa, ty de skulle sönderslås såsom förorenade. En annan gång tyckte jag mig märka att kärlet, i vilket mjölk framsattes åt mig hos gammaltroende, såg något misstänkt ut. På min fråga svarade värdinnan något sårad:
“Jo, det är hundkoppen, skulle den inte duga åt en hedning!”

Naiviteten går hand i hand med vidskepelsen, vilken, som sagt, ännu är mycket stor. Men den börjar vika hos dem som vistats i Finland. Jag sällskapade en gång med en “tietäjä”, som reste kring i byarna och signade och trollade hästarna, innan de släpptes på bete, för att icke björnarna skulle riva dem. Efter det vänskap slutits anförtrodde han mig, att det egentligen var humbug med hela trolleriet, men att han förtjänade på det, och då så - -.

“En östkarelare berättar”, skriver Louis Sparre, “lite förlägen att det en gång varit en lång torkperiod. Han hade en vecka bett gudabilden om nederbörd. Inför fetischens hårdhet och envishet att ej sända regn, förlorade han tålamodet, lade krucifixet på huggstubben och högg huvudet av det med en yxa.”

Fatalismen är också en sådan atavistisk egenskap som ännu hänger i. Men jämte resignationen hjälper den karelaren över mången svår stund. I en by i nordligaste Karelen visade en bonde mig en tallskogsbacke och sade:

“Den där backen åt vi - som barkbröd - i våras, den där dungen bredvid är bra att ha nästa vår.”

I vad mån seder och tänkesätt förändrat sig nu under bolsjevismens dagar, undandrager sig min vetskap. Ärligheten, som förr var så stor, att man i många byar icke kände bruket av lås, lär nu vara starkt på retur. Arbetsamheten är borta, när bönderna tvångsrekvireras till trälarbete vid skogshyggena, och den hårdhet, som förr kunde visa sig, då kampen för tillvaron hade skärpt sinnena, har nu haft tillfälle att blossa upp i följd av angiverisystemets florerande och kampen för att rädda sig ur tjekans klor.


< Föregående sida | Index | Nästa sida - Allnordiskt kynne >