Kapitel fem
De somrar åltillgången var mindre, bortsåg vi från det annars så intensiva ålfisket. Höslåttern, skördearbetet, utfördes lugnare. Fader Hans mejade rågen med lie. Vi övriga band rågen till små kärvar. Bar kärvarna tillsammans och byggde stora sädesskylar. Oftast blev vi sena med rågen. Grannarna från övriga gårdar med mera boende, kom oftast objudna till hjälp. En obeskrivlig hjälpverksamhet. Det fanns en generositet och självständighet hos öbefolkningens frostbitna människor.

Kornknarren hade sitt bo i rågen, och sedermera fanns också ungarna där tills snart de sista stråna skurits. Broder Matts och jag stod på vakt, så fort Kornknarrens ungar lämnade rågen, sprang vi ifatt dem, klappade och smekte dem, för att strax efter låta dem få sin frihet.

Hunden Prins hade sitt nöje, att med sin känsliga nos leta rätt på mössens underjordiska bon i stubbåkern, gräva fram boet som oftast innehöll en mängd ungar. Alla i boet, vuxna som ungar, bet hunden ihjäl. De döda mössen tog vi hem till katten Kisse-Blanka som lät sig väl smaka.

Soliga och varma dagar gick vi emellanåt innan kvällen och badade vid sjöstranden i det varma och långgrunda vatten. Emellanåt letade vi flata stenar och kastade mot vattenytan så att de studsade. Vi tävlade om vem som kunde få stenen att hoppa flest gånger. Detta kallade vi att kasta "flundra”.

Att tröska säd, till det hjälptes flera gårdar åt. Gårdarna ägde tröskan gemensamt, och den fick vandra från gård till gård. Med fyra par hästar, och fyra barn som kuskar, drevs tröskan med rundvandring. Och alltid var det festligt då det var färdigtröskat. För övrig körsel var också alltid två hästar förspända. Och aldrig kördes det längre än till klockan ett på dagen. Därefter skulle hästarna vila. I sinom tid ändrades rundvandringen till att fiskebåtsmotorn ersatte hästarna och de fyra små kuskarna.

Rågen måste dock tröskas för hand. Det var råghalm vi använde till att nylägga halmtak, eller laga halmtak. Råghalmen var styvare än halm av annat sädesslag som korn och vete. Rågen torkades i den så kallade "Rian", en avdelning av den långa huslängan typisk för alla Runö-gårdar. Längan bestod av boningshus, farstu, Rian, logen och halmladan, och mätte ca 40 meter.

I den varma Rian var det kvinnorna som arbetade med att mot bänkar med handkraft slå säden ur axen på de små kärvarna. Därefter lämpa kärvarna över till männen i logen. Männen band ihop kärvarna till stora balar, och lämpade upp balarna på Rians loft. Den halm som icke var duglig till takbeläggning, tröskades med slaga och blev ströhalm till djuren.

Av åkerns grödor var potatisen det sista som bärgades. Ett tidsödande arbete, eftersom potatisåkern var något eller några tunnland stor. Med en för ändamålet tillverkad potatiskrok, kröp varje deltagare på knäna i potatisåkern, krokade potatis, som sorterades i tre olika storlekar, i tre olika korgar. De minsta blev till grismat, mellanstorleken blev till sättpotatis, och de större för husbehov. De större såldes också när köpare infann sig. Av grönsaker odlade vi bland annat vitkål, gullök, ärter, morötter och kålrötter.

Eftersom vi på gården endast var fyra personer, måste jag och broder Matts deltaga i potatisplockandet tills det var färdigt, och potatisen hemkörd till gården. Potatisplockandet tog veckor i anspråk. Det kändes extra tungt att kroka potatis, när skott hördes nere vid sjöstranden. Kompisarna, grabbarna, var och jagade. Först under kvällar fick vi gå och passa sträckänder.

När allt från åkern var bärgat, och innan båtarna var uppdragna, seglade olika runöbåtar till Pärnu i Estland för att låta mala vetemjöl på kvarnar vid namn Audro och Perevere. Korn- och rågmjöl malde vi på väderkvarnarna - åtta till antalet - hemma på ön. Det seglades även till Helsingfors i Finland, också till Stockholm, där det såldes bland annat potatis och äpplen.

Med fiskebåt for vi under hösten till holmar och skär utanför Estlands kust för att jaga säl. Oftast jägarlag på tre män. Vi installerade oss i sjöbod, av Estland uppförd för ändamålet, och gjorde det ganska bekvämt för oss genom att fylla syskonbädden med lagom torkad och mjuk sjötång. Dylika resor gjorde vi även under vårar. På de olika resorna medförde vi handarbeten. Och i väntan på säl knöt vi stommar till örngott, vi kretade skedar och slevar. Tillverkade olika typer av träaskar, rikt snidade och konstnärligt utformade. Solskensdagar, på våren, sträckte vi ut oss i det gröna gräset. Matförrådet drygade vi ut med att en och annan sjöfågelhane fick sätta livet till. Ett och annat ägg plockade vi ur sjöfågelhonors bon. Fågelbona plundrades aldrig, vi tog icke mer än som förbrukades. Ack vad livet emellanåt kan vara härligt! Naturligtvis medförde vi en och annan säl till hemmet och hushållet.

När höststormarna begynte rasa drogs båtarna på land. Vid sekelskiftet var båtuppdragningsplatsen vid Pärs, därefter vid Hålma och sist vid Rings. Vår ö var, i stort, isolerad från den stora världen. Höststormarna hade även sin betydelse. Mängder av sjötång drev i land. Tången delades på varje gård, och av gårdsfolket med hästar och släde på vintern kördes sjötången på åkrarna som gödning. Också att vi bjöd andra gårdsfolk med hästar och vagn till hjälp, det kallades "Talko." Belöningen var mat för dagen.

De långa höstkvällar, för oss ungdomar, pojkar, innebar att ganska ofta reta någon av gårdsbönderna med att spela hartsfiol. Ett snöre bands försiktigt på utsidan av fönsterkarmen. Vi gned med harts mot snöret, och det förde störande ljud i stugan. Varvid bonden kom ut och försökte springa ifatt någon av oss. Lyckades han få tag i någon, vred han om örat på den skyldige, man undrade om örat verkligen fanns kvar vid huvudet.

Även sensomrar när äpplen stod mogna, retade vi en och annan gårdsbonde med att palla äpplen under nätterna. Fick vi inte bonden att springa efter oss och försöka få tag på någon, förstod vi att han och familjen låg och sov. Vi gick fram till stugfönstret och med kraft sjöng vi "Sött sover den som fruktar Gud…". Oavsett om bonden kom ut, eller ej, och försöka få tag i någon äppelpallare, så avlägsnade vi oss snart.

Månbelysta vinterkvällar med snö på marken, tog vi ungdomar helt olovandes någon gårdsbondes släde för att åka släde i skogen i de små backarna vid namn "Veabjere, Lustobackan, KLing-KLång". Ett uppskattat nöje. Var olyckan framme och släden touchade några träd med skador på släden som påföljd, var det naturligtvis tråkigt, mest för bonden som fick något extra vinterarbete. Alla dessa återkommande jippon var ett nöje för ungdomen och som ingen av öbefolkningen tog illa vid. Det hörde till ungdomsnöjen. Det var inget brott.

Hösten var inne. Inget fiske. Båtarna uppdragna. Vi fick se till hus och hem. Reparera om så behövdes. Allt större arbeten som att bygga nytt, reparera halmtaken som övervägande av husen var belagda med, eller nyanläggning av tak, bjöds manspersoner till hjälp från andra gårdar, till Talko. Talkofolket medhade alltid egna verktyg. Till manstalko, var endast någon kvinna inbjuden till kocka.

Mans och kvinnoarbeten var i mycket åtskilda. Användande av verktyg hörde inte kvinnorna till. Maten vid Talko skulle vara rikligt tilltagen, särskilt kvällsmaten som bestod av ett stycke grisrygg och ett stycke gås eller anka till varje talkodeltagare. Därtill skulle ölet, som förvarades i ekkaggar, vara mustigt, fylligt, skummande och vörtstyrkan smaklig. Fader Hans var mästare i ölbryggande. Humle odlade vi hemma på gårdstomten, korn och råg på åkern. Det fanns inga normer i fråga om alkoholhalten. Efter kvällsmaten spelade männen kort, fyra och fyra, i tvåmannalag. Man spelade femkort och "räpsa" (krattan) till långt inpå natten. Dock aldrig om pengar.

Också mor Katarina bjöd till Talko, "Spinntalko" med enbart kvinnliga deltagande. De kom redan vid femtiden på morgonen. Någon deltagande bar själv på spinnrock och kardor. Andra blev hjälpta av sin man såväl på morgonen som till hemkomsten på kvällen. Arbetet pågick till sent på kvällen, med uppehåll för mattider. De arbetande kvinnorna sjöng svenska sånger och visor. Förnöjelsen var övermåttan stor.

Höslåttertalko företogs alltid på vardagseftermiddagar. Där deltog såväl män som kvinnor. Till Talko kom de bärande på sina en eller två liar. Kvinnorna i regel med en lie, männen medhade två. Mat och öl bars ut till höängen. Under vilostunder lät alla sig väl smaka. Kvällen avslutades ofta med sång och dans.

Mörka höstkvällar, vardagskvällar, efter avslutad måltid, hängdes fotogenlampan i taket, i stugans mitt. Vi i stugan samlades i ring vid lampans sken till hantverk. Vi manfolk tillverkade skedar, slevar, korgar, eller annan hemslöjd. Något nät eller skötar behövde lagas. Medan jag gick i skolan läste jag läxan i familjegemenskapen vid lampans sken. När jag var flitig värre i läsande, såg fader Hans, eller mor Katrina, till att en karamell i smyg kastats upp mot stugans innertak och sedan hamnade på golvet vid mina fötter. Jag fann att säkert var det jultomten "Kinken" som var i farten och ville på så sätt belöna den flitige. Som oftast kardade mor Katarina ull vid lampans sken, eller spann färdigkardat på spinnrocken. Men även behövde tre mäns kläder lappas och lagas. Ett typiskt kvinnogöra. Medan händerna arbetade, var samtalet oftast kring gången tid, men också funderingar, och planering kring kommande tider.

Julen och Nyåret också Trettondagen var inte långt borta. Slakten, julgrisen. Vi talade kring säljakt, och väntade att havet kring ön skulle frysa till. Emellanåt sjöng vi sånger eller visor, svenska, som vi kunde utantill. Vi sjöng bland annat, ur visan kring fröken Agnes och torparsonen Gustav "Vara glad och lycklig, vilken härlig lott, mot att vara rik och mäktig bo i gyllne slott…". Och nog var vi både glada och lyckliga. Dylika arbeten, sånger och visor, vid fotogenlampans sken, var återkommande år efter år fram till 24 februari, Mattiasdagen. Efter den dagen tändes inte fotogenlampan i stugan. Kvällars arbeten kring fotogenlampan var avslutade. Det sades att"Den dagen en het kil kallad "PLumsen" tränger ner i marken, vintern var över, och därefter under dagar smälter snön och is mer än det fryser under nätter. Tuppen fick dricka från takdroppet, våren nalkas." O, vad livsåskådningen var roingivande! Gång efter annan hördes syrsans spel från skrymslet bakom spisen.

Kapitel sex
När marken blev frusen slaktade vi grisen, kanske också kalven eller kvigan. Vi alla hjälptes åt. Praktiskt taget tillvaratogs alla delar på djuret. Innanmäte, levern, lunga m. m. rengjordes och blev till soppkött. Tarmarna rengjordes, tvättades noga, fylldes sedan med malt kött, eller också blod från djuret till blodkorv. Vi bakade också blodpalt. Ävenså grisens urinblåsa tillvaratogs. Tömdes på sitt innehåll. Via ett smalt rör, oftast en större fågels ihåliga vingfjäder, ett halmstrå, fylldes blåsan med luft, munkraft, och fick torka. Urinblåsskinnet kom att bli väldigt tunt. Användningen kommer vi senare till. Grisens skinkor hängdes i rökfarstun för rökning, likaså blod- som köttkorvar. Övrigt kött saltades, det skulle räcka till nästa slakt, i regel till på hösten. Då ko, kviga eller kalv slaktades, och djuret straxt blev flått, visade det sig ofta nervryckningar i köttet. Som barn skulle man bita i dessa köttets ryckningar. Det sades att ”då blev man lärd och språkkunnig”.

Nötkreaturens skinn garvades och blev hårlöst. Användes sedan till kvinnoskor, läderstrumpor till kvinnor och män, vadarstövlar för män. Eller också såldes skinnen ogarvade. Läderstrumporna och vadarstövlarna betsades svarta och smordes med sälspäck så de höll sig mjuka. Fårens slakt och tillvaratagande av kött var likt all annan slakt. Fårens skinn garvades på sätt att ullen blev kvar vid skinnet. Av skinnen syddes pälsar, till såväl kvinnor som män, med ullen vänd mot insidan av pälsen. Också pälsmössor syddes till män med ullen inåtvänd, dock med en smal kant runt mössan med ullen vänd utåt.

När hästen avlivades, tog man vara på skinnet som såldes. Man tog också vara på de feta delarna av köttet som tillsammans med tvålsten kokades till tvål. Övrigt grävdes ner i marken. Någon enstaka gång hände att vi sålde en kviga. Ett äventyr! Avvaktande av vackert väder med lugnt hav. Kvigan leddes till stranden. Sedan fick hon simma efter roddbåten fram till fraktbåten, segelbåten, som låg ankrad på redden. Med talja lyftes kvigan i lastrummet på båten. Seglatsen kom igång på den åttamila färden till Kuressaare på Ösel i Estland. Seglatsen tog inte bara timmar i anspråk, utan kanske dygn. Väl framme i staden och marknaden. "Aha! Kviga från Runö" - estniska Ruhnu - sade köpmännen. "Den fraktar man icke tillbaka till Runö" Och det gjorde man inte. Priset blev tjugo estniska kronor, ca trettio svenska kronor.

Av gäss och anka tog man också reda på allt. Blodet blev till blodpannkaka. Tarmarna rengjordes väl och lindades kring fåglarnas ben för att få god smak på soppan. Köttet saltades. Av hönset tog vi endast reda på köttet. Alla fåglar, sjöfåglar, som hönsens fjädrar blev till mjuka fjäderbolster och kuddar.

Kapitel sju
Med den färdiga slakten var mycket av julens förberedelser undanstökat. För mor Katarina återstod visserligen brödbaket. Till helger bakade mor vetebröd också pepparkakor. Det alldagliga mörka runöbrödet, "surbre" bakades en gång per månad.

Givetvis fanns det mycket för oss män att styra och ställa med. Men varje ledig stund försökte jag ta bössan för jakttur nere vid stranden. Mina föräldrar hade givetvis förståelse. Men, man förelade mig som oftast ett av tre arbetsmoment: Att kärna smör. Att från den stora grentraven, en bit från boningshuset, hugga torra grenar i mindre enheter och bära in det huggna i rökfarstun, lagom mycket att elda med under en vecka, eller också skala potatis för några dagar. Var det före stundande helg, måste potatis skalas för matbehov för alla helgdagar, ty inget arbete fick utföras varken sön- eller helgdagar. Fick jag välja, högg jag grenar och bar in grenarna i rökfarstun. Skala potatis, berodde på hur mycket, kunde ta ganska lång tid. Att kärna smör var oftast tidsödande. När grädden snart nog ej blev till smör, fick jag för mig att grädden måhända var för kall, och spädde med lite varmt vatten. Hjälpte inte detta, kanske att grädden var för varm och spädde med kallt vatten. Fortfarande inget smör. En inre förtvivlan. Det hände att bror Matts kom till hjälp, och jag fick stillad min jaktiver, fick ta bössan och i sällskap med hunden Prins begav mig ner till stranden och jakten på sjöfågel. Förnöjelsen, friheten obeskrivlig!

Dagarna före jul var det oftast jag som högg och tog hem julgran och granris från skogen. Granriset att lägga framför ytterdörrar för att torka fötterna. Hittades ingen lämplig gran på egen skog, var det tillåtet att hugga den i kronoskogen. Granen fick aldrig vara missväxt t. ex. med två toppar. Det sades "att dylik gran drog död och sorg hos de i stugan boende". Julaftonen togs granen in i stugan, och vi klädde den med julgranskarameller, glitter och alltid en ängel i granens topp, allt sparat från gångna år. Därefter tog vi in en halmbal och strödde ut halmen över hela stugans golv. Halmen var påminnelse om att Jesus-barnet vid födseln låg på halm och strå. Ack vad Kisse-Blanka och hunden Prins trivdes med halm på golvet.

Klockan sex på kvällen, när klockaren Henrik på Lons-gården ringde helgmålsringningen som tonade över byn från kyrkans torn och förkunnade helg, lades allt arbete ner och vi män lyfte på mössan och hälsade under lätt bugning, och mor Katarina emottog helgmålsringningen och därmed helgen under en lätt nigning, en sedvänja som alltid efterlevdes när kyrkklockan hördes. Emellanåt ringde klockarsonen Thomas helg- och lördagskvällars helgmålsringning. Kyrkklockans klang var något annorlunda. I folkmun sades: "Thomas vara kvinnokarl, och ur kyrkklockans klang tyckte man sig höra, piko kome, piko kome - - -" (flickorna kom, flickorna kom - - - kanske kunde flickor utläsa att Thomas fanns i kyrkan. Kanske någon sökte sig dit.

Efter helgmålsringning var det tid för bastubadande. Vår bastu ägdes av STEFFENS-gården östra och Isaks-gården västra och eldades i turordning varje lördag. Den som eldade bastun bar in kallvatten som tömdes i en så av trä. Med var sin fyllda hink med kokhett vatten och en lövad björkkvast, tillverkad vid midsommartid då björken stod grönast, begav vi oss till bastun. Efter en stund i bastun, på laven, risades kroppen med den lövade björkkvasten, och man uthärdade mycken värme. Det medhavda heta vattnet blandades med det kalla vattnet till lagom temperatur, kroppen tvättades och översköljdes med kallare vatten.

Under bastubadandet på julafton var det sed att de badande fick besök av den så kallade "Julgoasa" julgåsen, som i regel var en kvinna utklädd till oigenkännlighet. På sin färd drog hon fram kacklande och hennes uppgift var att ordentligt risa var och en som inte utantill kunde läsa ett stycke ur katekesen eller psalmboken. Julgåsen var noga med att förhöra barn och ungdomar, de som inte var konfirmerade.

Hemkommen från bastun väntade mor Katarina med uppvärmt öl, tillsatt med något socker och bitar av mörk runölimpa. Mor hade också dukat färdigt julaftonens matbord. Sedan var det mors tur att bada bastu.

När mor kom hem från bastun samlades vi kring det dukade bordet, vi sjöng psalmer, fader Hans läste ur bibeln och med knäppta händer bad vi bordsbön.

Efter kvällsvarden stannade vi hemma, och som brukligt var gick vi inte på besök i byn. Plötsligt hördes bjällerklang och vi visste att jultomten "Kinken" var i antågande. Också han kom och ställde frågor. Det gällde att kvickt och utantill läsa den psalmvers man kunde bäst, då fick man sin eller sina julklappar, leksaker som sparats från gångna jular.

Julnatten lyste fotogenlampan natten igenom. Klockan fem på morgonen gick vi i julottan. Vi medförde ett stearinljus som tändes i kyrkan. Från varje gård på ön medfördes ett stearinljus.

Kyrkgolvet var bestrött med doftande finhackat granris. Ljusen strålade från alla kronor och stakar. Ljusen inte endast lyste, de värmde också, och det var något vi alla satte värde på i en stenkyrka som saknade eldstad. Det hela gav intryck av stillhet, ljus och renhet. Männen sittande på högra sidan, kvinnorna på vänstra. Respektive barn och ungdomar längst fram.

Vid hemkomsten från julottan lagade mor Katarina mat. Klockan tio återvände vi till kyrkan. Hemkommen igen strax före tolv, dukade mor mat på bordet. Fader Hans läste bordsbönen. Vi åt och trivdes. Efter avslutad måltid gick broder Matts och jag på besök i byn, såvida inte ungdomar, pojkar, från andra gårdar hunnit besöka oss. Vuxna män, också tonåringar, gick i grupp från gård till gård för att bringa julhälsningar. Aldrig att någon kvinna fick vara med i gruppen, ty ingen kvinna på Runö nyttjade starka drycker. Ej heller fanns det någon kvinna på ön som rökte.

Gårdsfolket som fick hälsningen tackade och uppmanade männen att sätta sig runt bordet där det bjöds till en början på gårdens eget öl. Husfadern bjöd snart på en kvarting brännvin, och gjorde han inte det ansågs han snål. Kvartingen vandrade från man till man, och männen ropade "versin" = skål. Var man kunde smutta som han tyckte. Det dukades upp tilltugg i form av rökt skinka, smör, bröd, spicken som rökt sik. Inget fick sina. Allt var rikligt tilltaget. Vi berättade historier och sjöng medan ölstånkan också vandrade från man till man. Blev stånkan tom slog vi nävarna i bordet och ropade i korus. Öl, öl, öl, . . . Husbonden gick till förvaringshuset och fyllde ölstånkan på nytt. Vi försummade heller aldrig att i varje stuga passa på att utföra jullekar på det halmbeströdda golvet. En av de vanligaste var att ta upp skomakaren "Skoster". Skomakaren var i detta fall en liten halmfigur som stod på tre ben och som varje hushåll tillverkat av julhalm. En efter en lade vi oss på rygg med figuren stående framför huvudet, så svängde man upp benen och böjde ryggen så att figuren hämtades upp med fötterna. Styrkeprov utfördes, två man i turordning, sittande på golvet med fötterna mot varann, hållande i en för ändamålet avsedd rundhult. Den starke drog rundhulten ur händerna på sin motpart varvid han utmanade nästa man.

Juldagens eftermiddag och kväll hann vi givetvis inte besöka samtliga fyrtionio gårdar på ön, utan fortsättning följde, efter högmässan, annandags eftermiddag och kväll, också tredjedag jul utan högmässa. Oftast dansade vi ungdomar annandag- och tredjedagens kväll, såvida någon av gård- och stugägarna upplät sitt boningshus för dans. Ty på Runö fanns inget Folkets hus.

Fjärdedag jul togs julgranen ut, golvet städades rent från halm, och leksakerna vi som barn fick på julaftonen togs också bort. Det hjälpte varken med tårar eller böner. Mor Katarina sade då, "att Kinken jultomten, tog leksakerna och kommer säkerligen tillbaka med dem nästa jul". Och Kinken återkom med samma leksaker år efter år.

I samband med slakten på hösten, arbetet och iordningställande inför julen, hade vi det mesta undangjort inför Nyårsafton också Trettondagen.

Nyårsafton var i någon mån annorlunda än julafton. Allt hantverk, t. ex. en påbörjad korg, skulle vara färdigtillverkad innan denna afton. Om inte, hängdes föremålet vid bastuns dörr, som bevis för tillverkarens lättja. Det påbörjade och icke färdiga hantverket försökte vi gömma undan.

Under bastubadande nyårsafton kom nyårsgåsen, en kopia av julgåsen. Nyårsgåsens uppgift var att ordentligt risa var och en som inte utantill kunde läsa ett stycke ur katekesen eller psalmboken. Hon fullgjorde alltid sitt uppdrag samvetsgrant och utdelade nio slag med riset varvid hon hoppades att den okunnige lärde sig läsa utantill till kommande nyårsafton.

Hemkommen från bastubadandet var det i stort samma ritual som julafton med bordsbön och mat. Därefter väntan på att klockan skulle slå tolv på natten. Ty fader Hans hade iordningställt alla tillbehör för blystöpning av nyårsnattens lyckofigurer, en för ändamålet avsedd gjutjärnskopa, en hink med kallvatten, en lagom stor blybit till var och en, med yxan huggen från en av de större blystycken som gården ägde. De stora blystyckena var en kvarleva från segelfartygens tid, fartygen som i dimma och snöoväder grundstötte och strandade på ön, varvid öbefolkningen bärgade iland besättningen från den, eller de, strandade båtarna. Båtar som av stormar och vågorna blev till vrak, varvid männen på ön fiskade upp från sjöbotten båtarnas blykölar och delade upp blyet på samtliga gårdar på ön, eller också delades blyet på alla manspersoner, från det yngsta pojken i vaggan, och den äldste på ön boende mansperson.

Strax före tolvslaget tändes spisen. Skopan med en av blybitarna fördes in i den tända spisen. Det smälta blyet slogs över i kallvattenhinken och bildade de mest egendomliga figurer, medan den som figuren stöptes åt ropade, "min lycka, min lycka". Lyckofigurerna ställdes sedan ut på väl synliga platser i hemmet så att var och en ur nyårsnattens blystöpning kunde utläsa sin och andras lycka för det kommande år. Av bly stöpte vi också hagel till jakt med hagelgevär.

Fotogenlampan som hängde över matbordet brann natten igenom. På bordet lade vi matvaror och mynt och hoppades därmed att det kommande året skulle ge rikligt med mat och bli inkomstbringande. Under skolåldern lade vi också mössan på bordet innan vi gick till sängs, ty under natten skulle Kinken komma lägga gotter, frukt eller kex i mössan, så hade också skett, och vid uppvaknandet var glädjen stor.

Nyårsdagen var lik andra helg- och söndagar med kyrkogång på förmiddagen. Den vanliga ritualen vid matbordet. På eftermiddagen göra visit i byn för att beskåda lyckofigurerna. På kvällen dans hos den bonde som för kvällen upplät sin stuga till dans.

Trettondagsafton var de gångna aftnar lik. Också den natten lyste fotogenlampan om natten och som barn lade vi mössan på matbordet i stugan, för att Kinken även denna natt kunde lägga något godis eller kakor i den.

Trettondagen kyrkogång. Hemkomna från kyrkan. Den redan kända ritualen vid matbordet. Eftermiddag besök i byn. Kvällen dans.

Trettondagen var också "Knutersmiss" vi sade oss knyta knut på helgfirandet som var avslutat och i väntan på Påsk.

* * *

Läs vidare i boken ”Steffens, av Jakob Steffensson om livet på Runö.