Spelmän på Runö.

Dansen på Runö

Som redan nämnts kunde alla runöbor dansa sina förfäders danser som bevarats närmast som ett arv. Runö-borna dansade ej under fastan, inte påsk- och juldagen. Ej heller dansade man om någon av öborna bortrycktes av döden, inte förrän den döde var begravd.

Man dansade på söndagskvällar. Under sommaren på en gräsbevuxen äng i skogen. Vinterhalvåret upplät i regel någon av gårdsägarna sitt boningshus för ungdomens nöjen. På Runö fanns ingen speciell lokal för ungdomars nöjen, t. ex. ett folkets hus.

Då runöfolket dansade som mest var naturligvis vid bröllop som hölls på hösten, i Oktober eller November månad när all gröda från åkrarna var bärgad. Bröllop hölls alltid hos brudgummen. Bröllopsritualen innehöll en fast följd av musiknummer och danser.

Bland de inbjudna bröllopsgästerna var också två bjudare "BJUAR". Den ene skulle vara gift och utsågs av brudgummer, den andre ogift och utsågs av bruden. Som tecken på att de var bjudare bar de hatt och "BJUARROSA".

Den första uppgiften var att på fredagskvällen före söndagens vigsel, ledsaga bruden till besök i brudgummens hem. Då medförde bruden en levande höna som överräcktes till svärmodern. Hon förde då hönan flera varv runt "SKOTHAKA" i rökfarstun medan bruden såg på.

I rökfarstun över gnistskyddets ram, uppburen av bjälkar, låg två lösa slanor och i dem hängde två smidda plattjärn som var tudelade, hakförsedda och ställbara. De kallades "SKOTHAKA" och användes för att höja och sänka de rundbottnade gjutjärnsgrytor som hängde i dem över eldhärden.

Meningen var att hönan skulle bli så yr i huvudet att den inte skulle hitta hem. Svärmodern sa' då till bruden: "JA SKA GIRA SAMA SAKE MÄ TE SÅ TU Å BLIER HJEN HEGRT LIV. (Jag skall göra likadant med dig så att även du stannar här livet igenom).

Senare på fredagskvällen och natten fick bjudarna bege sig på rundvandring i byn för att besöka de bröllopsgäster som bruden och brudgummen inbjudit. För bjudarna var det en arbetsam kväll och natt. I de gårdar de besökte blev de bjudna på förfriskningar och ofta blev de inte fårdiga förrän vid gryningen nästa dags morgon.

BJUARAs värdighet markerades av BJUARROSA fäst till höger vid hatten av den gifta mannen och till vänster av den ogifta.

Under bröllopsfirandet och tidigt på lördagsmorgonen forslades alla matvaror med hästar och vagn - man körde alltid på Runö med två hästar förspända - från brudens hem till brudgummens där bröllopet under lördagen och söndagen kom att stå. Där väntade "KOCKA" och "SKAFFARA", män som hjälpte till att bära fram mat och öl till gästerna.

När alla matvaror var i brudgummens hem kördes brudens tillhörigheter som bestod av låsta kistor av runömodell, travade på varandra. De innehöll huvudsakligen kläder. Vid sidan om eller ovanpå kistorna var vävar och "SÄRKA", (kjolar) placerade. De skulle vara väl synliga, man ville visa upp dem under vägen. Ju fler vävar och kjolar, desto rikare ansågs bruden. Kunde man räkna upp till tjugotalet kjolar ansågs bruden vara välbärgad.

Med sista lasset, sittande på en av kistorna längst bak på vagnen, färdades bruden. Efter vagnen gick två spelmän med var sin fiol och spelade VEGALEIKEN, runömarschen. Efter spelmännen gick ungdomar och SKAFFARA.

Katarina Duskas gifte sig 1910 på Runö

VEGALEIKEN
Vid vägen där lasset med brudens tillhörigheter drog fram, ställde runömännen nästan mangrant upp med gamla studsare som inte längre dög vid säljakterna.

Så fort hästar och vagn kommit i jämnhöjd satte de igång att skjuta rätt upp i luften. Därefter följde männen efter vagnen och fortsatte skjutandet.

När vagnen med lasset lyckligt och väl anlänt till brudgummens hem upphörde skjutandet. Brudens tillhörigheter lastades av vagnen och bars in i klädeshuset. Under tiden hade KOCKA och SKAFFARA dukat färdigt borden där mat och öl fanns i överflöd. Alla gästerna rymdes emellertid inte i boningshuset.

För somliga dukades på gårdsplanen om vädret tillät, i annat fall i "RIAN" som i huvudsak var avsedd för tröskning, torkning av säd och bakning.

På eftermiddagen tråddes dansen sompågick till kvällen. Sedan var det bönestund och lördagens bröllopsfirande var avslutat.

Tidigt på söndagsmorgonen kläddes och smyckades bruden och hennes fyra följeslagare, en omständig procedur som tog timmar och utfördes av kvinnor som var väl insatta i denna konst. Bruden kläddes i sina bästa kläder som i stort bestod av kyrkdräkten. Blusen var av vitt bomullstyg med hålsöm runt ärmarna, ett arbete som bruden själv utfört.

I det färggranna livstycket av Kalmink, var tre stora silverbroscher fästade. Förklädet var av stadigt tyg med stora blommor och halsduken, schaletten, hade röd botten med rundlar och brokiga kantbårder. Ovanpå halsduken bar bruden en mängd olikfärgade halsband, glasprismor som blänkte och såg mycket dekorativa ut, porslinpärlor, koraller m. m. och om halsen en bred vit spetskrage.

På fötterna hade hon helröda rosenmönstrade yllestrumpor och garvade sälskinnsskor, på händerna halvvantar. Håret var ihopvirat på hjässan med ett sidenband. Ovanpå placerades färgglada papperskransar och blommor samt en sluten papperskrona. Över axlar och rygg hängde meterlånga sidenband fastsatta i kransarna och under kronan.

Brudens följeslagare var två gifta kvinnor. De kallades "BRUSMERA". En var utsedd av bruden, den andre av brudgummen. Deras huvudbonad var "TAROMISSA", den obligatoriska vid kyrkogång med rikligt av sidenband som hängde ner över axlar och rygg. De bar också halsband.

Ytterligare följeslagare var två ogifta kvinnor som kallades "JÅMFRO", också utsedda av brud och brudgum med huvudbonader av papperskransar och sidenband. Även de bar halsband.

Bruden hade ytterligare två unga ogifta manliga följeslagare "BRULEJARA". De var klädda i sina bästa vadmalskläder, på huvudet bar de mörk hatt med korslagda sidenband.

Brudgummen var också klädd i sina bästa gråa vadmalskläder och den obligatoriska randiga västen. Den vita skjortan "BRUGGOSMANSSKJARTA" hade bruden sytt och broderat med hålsöm runt ärmlinningar och krage.

Brudgummen hade vidare ett korslagt sidenband på bröstet, fäst med silverbroscher och ett runt hattkullen. På händerna bar han mörkblå fingervantar med bred bård och ljusgula, blå och röda fransar.

Också brudgummen hade två gifta män som följeslagare "BRUGGOSMANSLEJARA". Den ene utsedd av bruden, den andre av brudgummen. De var ocksä klädda i helgkläder.
Brudgummen såväl som BRUGGOSMANSLEJARA och BRULEJARA gick i köpta skor, inte sälskinnsskor.

Bröllopspar på Runö.

När brud och brudgum var färdigklädda, på skilda håll och i respektive hem, sjöng man och höll korta andaktsstunder och bruden tog farväl av föräldrar, syskon och andra på gården.

Brudgummen gav sig iväg tidigare till kyrkan åtföljd av BRUGGOSMANSLEJARA, den ene före och den andre efter brudgummen. Väl framme beordrade BJUARA BRULEJARA att hämta bruden. Med hela sitt följe begav sig bruden till kyrkan. De båda JÅMFRO gick först därefter följde bruden gående mellan BRULEJARA. Sist gick BRUSMERA.

Brudgummen väntade framför altarringen tills bruden förts fram till hans vänstra sida. Båda satte sig i en framburen brudbänk som bara rymde de två. Så följde högmässan.

Strax före vigseln gick BRUGGOSMANSLEJARA och BRULEJARA, alltid den som brudgummen utsett till höger, fram till brudparet. I nämnd ordning höll de fyra en "PÄLL" över brudparet medan prästen förrättade vigseln. Sedan vandrade hela bröllopsföljet till brudgummens hem där dukade bord väntade.

Vid grinden möttes de av BJUARA som tjoade och hojtade. Av svärföräldrarna hälsades bruden välkommen med omfamning.

Brud och brudgum satt vid var sitt bord, bruden vid ena långsidans mitt med en BRUSMOR på var sida. Mitt emot, på andra sidan bordet, satt de båda JÅMFRO.

På samma sätt placerades brudgummen med BRUGGOSMANSLEJARA på var sida och BRULEJARA mitt emot. Vid ena kortsidan satt prästen och prästfrun.

Vid borden närmast intill satt brudens och brudgummens föräldrar, den närmaste släkten, vänner, bekanta och så alla övriga.

Man sjöng psalmer och prästen läste böner. Därefter bar BJUARA in de första faten med mat.

När det frossats färdigt och prästen tackat för maten, avdukades borden också de övre borddukarna togs bort.

Öl, bröd, äpplen och godsaker lämnades kvar på de undre finare dukarna. Två spelmän med fioler gick fram till brudgummens bord och spelade tills brudgummen fann för gott att resa sig från bordet tillsammans med de manliga ledsagarna. De gick fram på golvet var för sig, efter varandra, eller hand i hand, dansande, svängande i rytmiska takter efter spelmännens toner i väntan på bruden och de kvinnliga ledsagarna. Olika melodier kunde användas till denna bröllopsdans men den vanligaste var BRULEIKEN.

Brudgummen hade så öppnat balen, dock ej med bruden, utan med de bägge brudgumsföljeslagarna. Spelmännen gick sedan fram till brudens bord och stämde upp UPPBOGOLEIKEN vars första repris sjöngs också då och då på runömålet:

Bruo, bruo kom nu
fram pa gåLve, kom
nu fram pa gåLve å
dans mä me.

Vill do, vill do,
vill do koma mä me,
vill do koma mä me
å dans opa gåLv.

Översatt till rikssvenska:

Bruden, bruden kom nu
fram på golvet, kom nu
fram på golvet och
dansa med mig.

Vill du, vill du,
vill du komma med mig,
vill du komma med mig
i dans uppå golv.

Det var på detta sätt bruden bjöds upp. Och när bruden med sitt följe kommit fram till brudgummen spelades NÄ-NA-NA-NA - Bruden dansade med brudgummen, BRUSMERA med BRUGGOSMANSLEJARA och de ogifta JÅMFRO med BRULEJARA.

Omedelbart efter NÄ-NA-NA-NA spelades LILH PETER.

Efter LILH PETER följde KASENBROT.

Därefter spelades BRUOS VALS. (brudens vals)

(versalt L inne i runska ord skall uttalas med tjockt l-ljud)

När brud och brudgum med följe dansat färdigt, tråddes dansen av gästerna. Variationen, de olika turerna i ritualen var sedan inte alltid självskrivna. tidsschemat kunde ändras.

Bröllopsritualens införande till Runö är emellertid okänd. Det samma är förhållandet med en del av runödanserna. Ingen av mina sagesmän - då tänker jag närmast på min gamla mor Katarina 85 år nu och som på Runö spelade mandolin - har kunnat erinra sig eller hört genom sina föräldrar när ritualen infördes.

Men bröllopsritualen, musikstycken och danser bevarades på ön fram till år 1944 då runöborna lämnade sin ö och invandrade till Sverige.

Låt oss emellertid ha funderingar, teorier kring runödanserna. Runömännen var sjöfarare, de lärde sig måhända en del musikstycken och danser under sina handelsresor till Estland, Lettland, Finland, Ryssland och Sverige.

Ett annat alternativ må vara att Runö med sitt utsatta läge mitt i Rigaviken och den dåtida fraktfarten med segelfartyg till den stora hamnstaden Riga, innebar att ett och annat fartyg grundstötte på ön med påföljd att fartygen av stormvågor blev till vrak och sjömännen under kortare eller längre tid fick kvarstanna på den isolerade ön och kunde lära runöfolket en och annan dans. De musikstycken och danser som vi lyckats lokalisera, dvs deras införande till Runö kommer vi så långt som möjligt också att ange.

Det väsentliga i sammanhanget finner vi ändå är: Att i dag, så gott man nu kan minnas, nerteckna melodier och danser för kommande släkten.

Emellertid, när brud och brudgum med följe dansat färdigt kom dragspelet till fiolernas hjälp och som oftast stämde spelmännen upp till den första dansen som var en vals och heter KOM VÄNNEN KOM.

Den muntra stämningen bidrog till att de dansande sjöng, dock inte att sångener var obligatorisk under danser. Texten till detta stycke är rikssvensk, min mor kan med bestämdhet påminna sig att då mor var liten flicka i början på 1900-talet, sjöng och dansade man till musiken:

/:Kom vännen, kom vännen, kom vännen kom.
Kom sväng dig om och dansa med mig:/

/:Glädjens i dag. det är vår lag,
måtte sorgen aldrig komma:/

/:Kom vännen, kom vännen, kom vännen kom.
Kom sväng dig om uti en ring:/

/:Ledsamt det är att vi nu här
måste skiljas ifrån varann:/

Efter avslutad text trallade man i takt med musiken.

Nu hade bröllopsdansen kommit igång.

* * *

Läs mer i boken "Så dansade vi på Runö - Svenskön i Rigaviken"