”Inga
människooffer, men glada blotfester”
Östen Kjellman, författare till bokverket ”Den forna seden”
(Malmö 1998) hävdar bestämt att inga människooffer förekom under
vikingatiden och århundradena dessförinnan inom den germanska
världen.
”Emellertid måste man från något håll ha hämtat föreställningarna
om människooffer hos germanerna. Det kan vara så att det är
kvarlevande minnen från långt avlägsna forna tider. Man kan
också ha läst Tacitus, som omkring år 100 i sitt verk om germanerna
skrev: ’Mest bland gudarna dyrka de (germanerna) Oden, vilken
de vissa dagar anse det tillbörligt att sona också med mänskliga
offerdjur’.
Danska forskare har framhållit blotfesternas betydelse för hedningarnas
religiösa liv. De tillbakavisar alla påståenden om att vikingarnas
blotfester skulle ha varit ohyggliga orgier i dödande av människor.
Att blota var att äta god mat och dricka under glad kamratlig
samvaro. Att man därvid lade in religiösa moment och skålade
för de hedniska gudarna, så att det blev en slags gudstjänst,
måste dock för de kristna ha varit mycket frånstötande.
Inte heller Snorre Sturlasson säger att människooffer förekom
i Norden under den tid som närmast föregick kristendomen. Enligt
Snorre Sturlassons berättelser tycks betydelsen av ”blota” helt
enkelt vara att deltaga i en kamratlig fest, äta hästkött och
skåla till gudars och förfäders ära. Människooffer omtalas endast
av den kristne konungen Olav Tryggvesson, som hotar med att
döda tredskande stormän såsom ”människooffer”. Som framgår av
del 6 ”Kyrkans svärd” (i Östen Kjellmans bok), dräpte denne
konung senare ett stort antal norska stormän som vägrade bli
kristna. Detta torde dock ha föga med hedniskt ”blot” att skaffa.
Ur Håkan godes saga, kap 14: ”Enligt den forna seden skulle
alla bönder, när blot tillstundade, komma till hovet med de
förråd, som de skulle hava under det vetslan stod. Där skulle
alla hava öl, även slaktades allehanda småboskap och hästar,
allt blodet, som man därigenom fick, kallades löt och förvarades
i de s.k. lötbollarna; med löttenarna, vilka voro gjorda som
stänkkvastar, skulle man rödfärga alla stallarna ävensom hovets
både yttre och inre väggar, samt stänka på folket; köttet kokades
till de församlades undfägnad. Mitt på hovets golv voro eldar,
över vilka hängde kittlar, och dryckeshornen skulle bäras omkring
elden. Den som gjorde vetslan och var hövding, skulle signa
bägaren och all blotmaten. Först drack man man Odins full (skål)
till seger och sin konung till välde, sedan Njords och Freys
till årsväxt och fred. Därnäst drucko många Brages skål. Även
plägade man dricka sina fränders skålar, deras som utmärker
sig, de s. k. minnena. Sigurd jarl var mycket frikostig. Han
gjorde något, som beprisades högeligen, nämligen att han anordnade
en stor blotvetsla på Lade helt på egen bekostnad.”
SLUT!
-------
Ladda hem hela texten om Gotland som pdf här.
