Gotlands indelning under hednatiden, äldsta
gudalära och första förening med Sverige.
Innan
vi lemna hednatiden med dess vilda men friska och kraftfulla
lif, måste vi omnämna ännu några omständigheter, nämligen landets
indelning, gudaläran och föreningen med Sverige. Indelningen
i tredingar och tingslag lär vara den äldsta, efter hvad gutasagan
gifver anledning antaga. Tingslagen torde från början varit
20 som nu. Landet var ursprungligen nästan helt och hållet betäckt
af skogar, ty en mägta stor hop gotländska ortnamn tydande på
skogmark förekomma på Gotland. nästan i hvarje del af ön (9).
Huru långt odlingen sträckt sig i hednatiden, derpå eger man,
när andra uppgifter derom saknas, ett tillförlitligt intyg uti
ättehögarne, och dessa forntida grafvar bevisa, att hela Gotland
varit under hednatiden bebygdt och det i långliga tider.
Att asaläran och asakulten med sina blodiga offer varit under
hednatiden den härskande på Gotland, kan så mycket mindre betviflas,
som, utom gutasagans antydningar, en hel mängd ortnamn finnas
på denna ö, som tydligen erinra om asagudarne, såsom Asabro
(mellan Gothem och Boge), Asaburg (egotrakt i Hablingbo), Asa,
Asarfve, Odvalls, Tyrvalds, Friqges, Friggårds, Friggsarfve,
Rotarfve, af Rota, gårdsnamn; Fröjel (af Frej), Gerum (Gerdarum
eller Gerdahejm, af Gerda), socknenamn m. fl.; men deremot kan
man med skäl betvifla, att asaläran varit den äldsta gudalära,
som varit antagen och rådande här. Gotland har, efter all sannolikhet,
varit bebygdt, innan asaläran kom till Norden. Denna gudalära
med sina mångfaldiga myther, sina sluge offerplatser, sina invecklade
och vidunderliga förklaringar om verldens tillkomst, sina blodsoffer,
sina galdrer och sin sejd (trollkunskap), Iyckades visserligen
att få öfvertaget i Norden, men Iyckades dock ej alldeles att
genomtränga och kufva de urgamla enklare trosläror, som der
voro rådande före asarnes ankomst. Bland de gudomligheter, som
före asalärans inträngande dyrkades, var elden under namn af
Thor och Tyr den mest ansedda. För att bättre göra sig och sin
lära behaglige för Skandinaviens äldre folkstammar, upptogo
de sluge asapresterna Thor och Tyr till asar, d. v. s. insatte
dem bland sina gudomligheter, och kallades Thor sedan Asa-Thor
i st. f. Åke-Thor, som var hans gamla nordiska namn, men de
läto honom representera den råa styrkan, som, lemnande klokheten
åsido, bryter sig väg genom våld, samt tillade honorn trälarne,
och Tyr blef hans son, hvaremot deras egen högsta gudomlighet,
Odin, Allfader, blef en representant af visdom och mod i förening.
På många ställen i Skandinavien bibehöll dock dunderguden sin
gamla heder och vördnad, särdeles bland de stammar, som voro
af götisk härkomst. Äfven på Gotland tyckes han varit den äldsta
gudomligheten, och han torde hafva bibehållit dyrkan i bredd
med asalärans Odin. Gotlands förnämsta berg med dess urgamla,
högst märkvärdiga befästningar hette och heter än ”Thors-burg”
samt har troligen varit helgadt åt dunderguden. Andra ortnamn,
som påminna om Thor, finnas ock på Gotland, såsom gårdsnamnen
Thors och Thore. Socknenamnet Akebäck tyckes häntyda på Thor,
som, enligt Eddan, åker öfver tre strömmar. Ännu i senare hälften
af förra århundradet var på Gotland brukligt att hålla torsdagsaftnarne
i en viss helgd, och ännu i dag fruktar gammalt folk, när det
’’tornar” (åskar), för ”thorspjesko’’, d. v. s. de för Thor
flyktande trollen, som motas med stål att ej fly in i menniskors
boningar och derigenom draga Thors hammare (blixten) dit. Så
djupt ingrodd har vördnaden för Thor fortfarande qvarlefvat
i det trogna folkminnet. Det är sannolikt, att Thor varit den
gudomlighet, som längst dyrkats på Gotland.
Om Gotlands förening med Sverige berättar gutasagan i andra
kapitlet följande, sedan den omtalat, att, änskönt många konungar
angripit Gotland, medan det var hedniskt, gutarne likväl ständigt
behöllo seger ock sin rätt.
”Sedan sände gutarne många sändebud till Sverige, men ingendera
fick frid afslutad förr än Avajr Strabajn af Alfva socken (10),
han afslöt först fred med svea konung. När gutarne bådo honom
fara, då svarade han: ”Mig veten I nu närmast död och fall;
gifven då mig, om I viljen, att jag far uti slik våda, tre mansbot
(11), ett för mig sjeIf, det andra för mina födda söner, det
tredje för min hustru”; ty han var snälltänkt och mycket kunnig,
såsom sagor (om honom) ännu gå. Ingick han då stadgad rätt med
svea konung. Sextio marker silfver hvart år det är guta skatt,
så att Sveriges konung hafve fyratio marker silfver av de sextio,
men jarlen hafve tjugo marker (12). Denna stadga ingick han
med landsrådet, förr än han for hemifrån. Så gingo gutarne sjelfviljande
under svea konung, förthy att de ega med frid och frälse besöka
Sverige på hvarje ställe utan tull och alla (andra) utgifter.
Så ega ock svear besöka Gotland utan spannmålsförbud (”kornband”)
eller andra förbud. Hägn och hjelp skulle konungen lemna gutarne,
när de behöfde och begärde. Och skall konungen och jarlen sammaledes
sändemän till Gutna-al-tinget sända och låta der upptaga sin
skatt. Desse sändebud ega Iysa ut frid för gutarne att öfver
hafvet söka till alla de ställen, som Upsala konung tillhörer,
och likaså för dem, som söka derifrån hit”.
Detta har varit äldsta öfverenskommelsen, som bestyrkes af inskriften
på en runsten i Upland, ej långt ifrån Sigtunafjärden och 3,2
nymil från Upsala, i hvilken inskrift nämnas trenne rnän, som
varit på Gotland för att upptaga skatten. Öfverenskommelsen
har sedermera blifvit tillökt och mera utförlig. Längre fram
i sjette kapitlet, som utgör slutet af gutasagan och tyckes
vara ett tillägg samt yngre än den föregående delen af sagan,
berättas, att när gutarne tagit vid biskop och prester och fullkomlig
kristendom, då togo de ock vid att följa svea konung i härfärd
med 7 snäckor, dock endast mot hedniskt land och ej mot kristet.
Det har alltså varit i hedniska tiden, sorn den äldsta öfverenskommelsen
afslutats, då både gutarne och konungen varit hedningar, ty
hade ene kontrahenten varit hedning och den andre kristen, så
hade väl knappast något förbund kommit till stånd. Åtskilligt
uti det anförda ur sagan visar ock, att det varit under hednatiden,
ty hafvet var ännu osäkert, således voro vikingafärderna ännu
i bruk. Konungen benämnes äfven upsalakonung, en titel som Olof
skötkonung hade, när han omkring år 1000 öfvergick till kristendomen.
Jarlaämbetet för hela riket eller riksjarlar inrättades af hans
fader, Erik segersäll, i stället för samregenter eller samkonungar,
som hans företrädare efter Ragnar lodbroks tid haft. De äldre
jarlarne voro ej för hela riket utan för någon viss landsort.
Som den jarlen, hvilken skulle hafva en tredjedel af skatten,
ej benämnes jarl i något landskap, så tyckes det hafva varit
riksjarlen, och i följd häraf tyckes sannolikast, att tiden
för denna äldre öfverenskommelse infaller i slutet af 900-talet
och Erik segersälls tid. Vore ej detta vilkor om jarlens andel
i skatten, så kunde man anse tiden för förbundets ingående infalla
minst ett århundrade förr, ty i Othars och Wulfstans förut omtalade,
kort efter 890 för konung Alfred i England afgifna berättelse
om deras vidsträckta resor i de nordiska farvattnen säges, att
Gotland hörde till Sverige, hvaremot Bornholm hade egen konung,
men den tiden funnos inga riksjarlar i Sverige. En dansk författare
från 1500-talet Petrejus, som enligt egen utsago vistats på
Gotland 1547 - 1556, antagligen i egenskap af sottspredikant
på Wisborg, och som hopskrifvit ett fantastiskt arbete på latin
om cimbrernas och götarnes ursprung (de origine Cimbrorum et
Gothorum), uppgifver deruti, att gutarnes sändebud medförde
till konungen såsom skänker 1:o) ett välrustadt skepp, 2:o)
12 sköna, snöhvita hästar, 3:o) 20 feta och vackra oxar, med
hornen förgylda.
Genom detta fördrag blef sveakonungen Gotlands skyddsherre,
som åtog sig att, när sådant behöfdes, lemna ön hjelp och skydd,
hvaremot han och hans jarl i ersättning erhöllo årlig skatt
från Gotland, samt Sveriges och Gotlands invånare egde fritt
och utan afgifter besöka hvarandras land; men någon del af Sverige
blef icke Gotland derigenom, utan det fortfor att framdeles
såsom dittills vara ett fritt och sjelfständigt land, en liten
egen stat.
