Först
under jernåldern, under de århundraden som ligga närmast omkring
tiden för Kristi födelse, torde Gotland hafva erhållit någon
mera betydande befolkning. Då från stenåldern endast några få
och obetydliga lemningar finnas qvar, och då jämväl fornfynden
från bronsåldern äro jämförelsevis sällsynta, så är det desto
mera anmärkningsvärdt, att fynden på ön af fornsaker från jernåldern,
såsom jernvapen och jernredskap, prydnader af brons, silfver
och guld, glas och elfenben samt sifver- och guld mynt, varit
så ytterst talrika, att Gotland, trots sin litenhet, likväl
med hänsyn till antalet af de till statens historiska museum
i Stockholm lemnade jernåldersfynden är fullt jämförligt med,
ja öfverträffar hvarje annat svenskt landskap. Dessa fornfynd
liksom de i tusental snart sagdt öfver hela ön men talrikast
vid kusterna, i synnerhet den östra, spridda jernåldersgrafvarne
vittna oförtydbart om en befolkning, som icke blott varit talrik
utan jämväl dådkraftig, folk som icke stannat hemma på sin ö
i dådlös ro utan som med lif och lust egnat sig åt vikingatåg
och handel, som samlat rikedomar och som utfört mannadåd. Rikedomarne
hafva, i farans stund anförtrodda åt jordens gömma, delvis bevarats
åt efterverlden; af mannadåden finnes ej ens minnet qvar.
Gotland framträder nämligen i historiens ljus, först när jernåldern,
och dermed äfven hednatiden, börjar lida mot sitt slut, nämligen
först i 9:de seklet efter Kr. Alla märkligare tilldragelser,
som dessförinnan inträffat på ön, alla dess söners bedrifter
före denna tid, allt fredligt umgänge liksom ock alla krigiska
förvecklingar med grannfolken, som dessförinnan tvifvelsutan
egt rum, allt detta är begrafvet i glömskans natt eller framskymtar
endast med svaga och otydliga konturer ur sagans dunkel.
Hvad sagan har att förtälja rörande Gotland under dessa tider
är dock icke mycket, och derför är snart redogjordt. Vi erinra
då först om en utflyttning från Gotland, som skall hafva egt
rum under denna tid och om hvilken märkliga tilldragelse gutasagan
berättar sålunda: ”Sedan af dessa tre (Hafdhers och Hvita-Stjernas
söner) förökades folket på Gotland under långan tid så mycket,
att landet förmådde ej föda dem alla. Då lottade de (uttogo
genom lottning) bort af landet hvar tredje person, så (eller
med sådant vilkor) att allt skulle de (som lotten fallit på)
hafva och (vara berättigade) med sig bortföra, som de ofvan
jord egde (d. v. s. allt sitt lösöregods). Sedan ville de ogerna
bortdraga, men drogo till Thorsburg och befästade sig der. Sedan
ville ej landet tåla dem (der) utan drefvo dem bort dädan. Sedan
drogo de bort till Fårön och befästade sig der. Der förmådde
de ej uppehålla sig utan foro till en ö vid Estland, som heter
Dagö, och befästade sig der och uppförde en borg, sorn ännu
synes. Der förmådde de ej heller uppehålla sig utan foro upp
för det vattnet (den floden) som heter Düna och upp genom Ryssland.
Så fjerran foro de, att de kommo till Grekland (grekiska eller
öst-romerska riket). Der bådo de grekiske konungen att få bo
under ny och nedan. Konungen lofvade dem då och tänkte ej, att
dermed menades mera (längre tid) än en månad. Sedan månaden
var gången, ville han dem bortvisa, men de svarade, att ny och
nedan varade allt jämt (4), och påstodo vara dem så lofvadt
(att bo qvar så länge ny och nedan varade). Denna deras sluga
uttydning kom omsider för drottningen. Då sade hon: Min herre
konung! du lofvade dem att få bo qvar under ny och nedan, men
det varar alltjämt, så må du ej från dem återtaga (ditt löfte).
Så bodde de (qvar) der och bo der ännu och ännu hafva de en
del af vårt tungomål’’.
Vi hafva inga andra underrättelser om denna utflyttning och
veta ej, vid hvad tid den egt rum, men sagans berättelse bekräftas
i någon mån af de urgamla väldiga befästningarna på det höga
Thorsburg, dem vi förut omnämt i förra afdelningen, ehuru de
dock tyckas ej hafva kunnat så i hast uppföras af ett antal
menniskor, som ej fingo stanna qvar i landet (man har beräknat,
att 3 á 4 tusen menniskor behöft minst 3 år att uppföra dessa
murar), utan hafva erfordrat en längre tid. De kunna dock blifvit
antingen påbörjade af dessa och sedermera fortsatta af hela
befolkningen för att utgöra ett starktfäste för hela landet,
dit man i nödens tid kunde taga sin tillflykt och finna skydd
för en öfvermägtig och grym fiende, eller ock kunna de till
stor del varit förut upplärda och af de landsförviste tagits
i besittning och fullbordats, ehuru de af hunger och brist sett
sig tvungne att åter öfvergifva dem. Äfven på Fårön, dit de
biltoge, efter sagans berättelse, togo sin tillflykt, när de
ej längre förmådde uppehålla sig på Thorsburg, och der de äfven
befästade sig, finnas lemningar efter en urgammal forntida befästning,
Ringsborgen eller Ringen å Austeränget vid Landsnäsa, ej långt
från hafvet på en ödslig mark. Det är en lång ringformig jordvall
med en rak sida. Största tvärmåttet är 140,5 m., hela längden
374 m., vallens bredd vid basen 7 m., lodräta höjden 1,2 á 1,8
m. Således synas sagans ord vinna bekräftelse af än befintliga
urgamla minnesmärken.
En annan saga vet att berätta om gutarnes deltagande i det stora
slaget å Bråvallahed, denna sagolika tilldragelse, som länge
haft anseende om sig att vara fullt historisk och hvars årtal
man till och med trott sig kunna bestämma till 740 efter Kr.
(det första kända i Nordens historia), men som numera af den
historiska forskningen, afklädts denna värdighet samt återförvisats
till sagans ornråde. Detta slag skall som bekant hafva stått
mellan gutarnes stamförvandter. de danska jutarne och de sydsvenske
götarne, å den ena sidan samt norränastammens svear och nordmän
å den andra, och deri skola gutarne hafva kämpat på den sida,
som anvisades dem af stamförvandtskapen, i ty att de, när konung
Harald Hildetand drog med sin flotta till slaget, sällade sig
med sin flotta till honom och i striden kämpade under hans banér.
Detta lilla är nästan det enda sagorna hafva att förtälja om
Gotlands och gutarnes öden under den förhistoriska tiden. Visserligen
berättar Strelow i sin krönika om tappre gutahöfdingar, Hangvar,
Habling, Vambling m. fl. samt om gutarnes strider med tyska
vikingar, men, ehuru han möjligen hört sägner härom bland folket
eller haft äldre författare att stödja sig på, hafva vi det
ej och måste derför lemna dessa berättelser derhän. Att dock
Gotland under hednatiden haft tappre män och sjöhjeltar lider
intet tvifvel. Deras minnesvårdar, de ståtliga skeppsättningarna,
som ofta förekomma utmed stränderna och längs de forna farlederna
samt ännu tyst och majestätiskt tyckas segla fram midt igenom
skogen, tala derom, men namnen på dessa hjeltar äro för länge
sedan försvunna ur lefvande slägters minne och hågkomsten af
deras bragder likaså. Att det lilla öriket måst utstå mången
hård kamp för att skydda sin frihet och sitt oberoende, derom
vittna emellertid många härvarande slagfält, der de fallne kämparne
sedan århundraden sofva den långa sömnen. Främst bland dessa
slagfält märkes Vallstena rum, hvilken sockens gamla namn, ”Val-gu-stein”,
lär betyda de fallne gutarnes stenar; också förekomma der grafhögar
och bautastenar i stor mängd. Detsamma antyder ock gutasagan,
hvars andra kapitel börjar sålunda: ”Många konungar stridde
mot Gotland, medan det var hedniskt; dock behöllo gutarne alltjämt
seger och sin rätt” (d. v. s. erkände ingen eröfrares lag).
Att sagans ord äro sannfärdiga, har man ingen anledning att
betvifla, enär intet vittnesbörd finnes om att någon behärskare
lagt Gotland under sig i hednaåldern, ehuru väl åtskillige härjat
der. Det är högst märkvärdigt att ett så litet land, beläget
midt i Östersjön, der djerfva vikingar ständigt kringsvärmade
och stolta sjökonungar med mägtiga flottor drogo förbi, kunnat
undgå att blifva eröfradt och nödgas bära en härskares ok. Hvad
som vållat detta, har helt visst varit tapperhet, klokhet och
en okuflig kärlek till frihet och oberoende i förening. Här,
om någonstädes, har folkfriheten blomstrat; ty, ehuru de öfriga
skandinaviska landskapen hade konungar äfven innan de stora
rikena Svea och Danavälde samt Norge uppstodo, så har man dock
icke underrättelse om att konungar härskat på Gotland i hednatiden.
En ren demokrati (sjefstyrelse) var utbildad. Folket sjelft
innehade magten och styrelsen samt utöfvade den, dels medelbart
genom de höfdingar det tillsatt, som voro på en gång domare
och anförare, dels omedelbart genom öfverläggningar och beslut
uti de allmänna angelägenheterna på tingen, liksom i det öfriga
Skandinavien. Dessa folksammankomster höllos dels för hvarje
tingslag eller för hvarje afdelning i tinget (hälfter, treding),
dels af flera ting gemensamt eller för hela tredingen, och dels
slutligen på det stora landstinget, ”Gutna-al-Tinget”, för hela
landet. Ändamålet med dessa sammankomster var ej blott öfverläggningar
om det gemensamma bästa, utan det fanns ock ett religiöst, ty
offringar anstäldes då och gemensamma offermåltider höllos;
derför lågo tingsplatsen (domarringen) och offerplatsen (lodakretsen)
oftast bredvid hvarandra, och tingsförsamlingarna voro folkfester.
Vanligaste offren voro kreatur, af hvilkas inelfvor, innan de
uppbrändes på offeraltaret, presterne spådde (5), och hvilkas
kött användes till offermåltiderna, men stundom offrades ock
menniskor på de stora blotoffren för hela folkets väl - ett
vederstyggligt drag hos våra förfäder liksom ock det att utsätta
barn, hvilket dock sällan lär brukats, men var tillåtet, i fall
fadren ansåg sig hafva skäl dertill. (Se Kommentar) Offerställena
voro dels offerlunden, ”Hult”, dels bergshöjder, ”Haugi’. dels
inhägnade platser, antingen genom en cirkel af på ända nedsatta
stenar (lodakretsar) eller genom en inhägnad af virke, ”Stafgard”,
som med tiden torde hafva försetts med taktäckning, då tempel
(stafkyrkor) uppstått. Sådana inhägnade platser, helgade åt
gudarne, kallades i allmänhet ”Vi”, af hvilket forntida ord
vi ännu hafva orden vigd, viga (= helga), vigning. Åtskilliga
gårdsnamn på Gotland, såsom Hulte, Stafva, Viby, Vis, Helvi,
häntyda på att forntida offerställen funnits der eller i närheten
af desamma. Om de hedniska offren och offerställena berättar
gutasagan i slutet af första kapitlet följande:
”Före den tiden (då en tredjedel af befolkningen måste draga
bort för hunger) och sedan långt derefter trodde menniskorna
på ”Hult” och ”Haug”, ”Vi” och ”Stafgard”, och åt hedna gud
blotade (offra blodiga offer kallades blota) de sina söner och
döttrar (6) och kreatur jämte mat och öl, det gjorde de efter
sin vantro. Allt landet hade sitt högsta blotande med menniskor,
eljest hade hvarje treding sitt, men smärre ting hade mindre
blotan med kreatur, mat och öl, som heta koknöt (”supnautar”,
emedan de kokade alla tillsammans” (d. v. s. tillsammans bekostade
och gemensamt förtärde de offrade djuren).
De forna offerlunderna och stafgårdarne finnas ej nu, utan äro
för långa tider sedan förstörda eller nedruttnade, men höjderna,
der offringarna skedde, stå qvar, och äfven en och annan lodakrets
är bibehållen. En märkvärdig och väl bibehållen finnes (eller
fanns ännu för några 10-tal år sedan) i Gothem, vester om kyrkan
på en slätt (”Gothumrummet”, icke kyrkrummet) vid vägen till
Vallstena. Baraberget och bergshöjden uti Visby, det forna Vi,
hafva varit sådana offerhöjder (”Haugi”). Sockennamnet Halla
(”Hallur” i gamla registret) häntyder på att ett gudahus, ”Hall”,
funnits här i landets medelpunkt (7); men den märkvärdigaste
och troligen äldsta af Gotlands forna offerställen är ”Trull-halds”
i Anga socken, nära hafsstranden, nästan midt på östra kusten,
hvarest ock är en betydlig urgammal begrafningsplats och der
landets invånare äldsta tiderna, efter det gutastammen bosatt
sig på Gotland och ännu ej utbredt sig öfver hela ön utan endast
innehade mellersta delen af östra kusten, säkerligen haft sin
gemensamma helgedom (8). Denna del af Gotland öfverflödar af
urgamla fornlemningar, isynnerhet trakten mellan Thorsburg och
När på en sträcka af omkring 3 mil eller deröfver. Här finnas
kummel, stenkretsar m. m. på hvarje tredjedels kilom. uti Östergarn,
Gammelgarn, Ardre, Alskog, Garda, Lau och När socknar. Eljest
finnas ättehögar och stensättningar spridda öfver hela ön, i
otrolig mängd, af många slag och växlande former, antingen enstaka
eller i stora flockar, stundom ända till 60 m. långa. Talrikast
förekomma de utmed kusterna och isynnerhet den östra, följande,
såsom ett bälte, hafvet på en half mils bredd eller mera. När
man nu besinner, att en betydlig mängd af forngrafvar blifvit
af deras fiende plogen förstörd samt att de smala långsträckta
grafvarne af hundratals meters ja ända till 600 meters längd,
ej varit enskilda personers utan hela slägters och ätters grafställen;
så kan med säkerhet antagas, att Gotland under hednatiden varit
starkt befolkadt; och att många sjöhjeltar, vikingahöfdingar
samt andre ansedde och berömde män funnits på Gotland i hednatiden,
det styrkes af de väldiga stenkumlen, skeppssättningarna och
bautastenarne, som här förekomma uti mängd.
Att Gotlands invånare uti hednatiden varit tappre och sjöduglige,
derom vittna ojäfaktigt deras vidsträckta handelsresor, hvarom
gutasagan i början af fjerde kapitlet förmäler: ”Då gutar voro
hedningar, då seglade de med köpmanskap till alla länder, både
kristna och hedniska”. Dylika köpfärder aflupo icke fredligt
på tider, då nordens haf hvimlade af djerfva vikingar, som gerna
plundrade köpmansskeppen och beröfvade krämaren både lif och
gods eller, om han fick lefva, gjorde honom till träl. Det erfordrades
ej ringa mod och tapperhet att vid sådana förhållanden företaga
långväga handelsfärder på hafvet. Handelsmännen måste äfven
vara krigare, ja till och med utmärkte för tapperhet, styrka
och stridsduglighet, om de skulle kunna gifva sig ut på en sådan
färd med hopp om att kunna försvara sitt lif och sin frihet
samt sina stundom dyrbara laddningar, dem vikingarne voro högst
begärlige efter. Gutarnes långväga handelsresor ”till alla länder”,
såsom sagan uttrycker sig, tala derför högt om mod och krigisk
anda. Hafvet uppammar djerfva och frihetsälskande män, ty det
fria hafvet är de tappres och fries hem. Det har varit denna
kärlek till det fria hafvet med dess friska äfventyrarelif,
som hos gutafolket underhållit den starka kärlek till frihet
och oberoende, som vållat att de sjelfständige gutniske odalmännen,
de stolte gutniske vikingarne - hafvets fria söner - ej velat
underkasta sig en härskares vilja, lyda dess befallningar och
erkänna en konung öfver sig; det har varit denna frihetskärlek,
denna på hafvet förvärfvade rådighet och stridbarhet jämte enighet
och samdrägt, som varit orsaken till att gutarne mot konungarne
”alltjämt behållit seger och sin rätt”.
