Tidpunkten
för menniskans första uppträdande pa Gotland låter sig ej
ens på årtusendet när bestämmas. De fakta, som stå den historiska
forskningen till buds, när hon härom vill anställa sina beräkningar,
äro ännu alltför få och ovissa, för att resultatet af beräkningarna
skall kunna blifva annat än i högsta grad sväfvande och osäkert.
Så mycket vågar man dock med trygghet påstå, att ön Gotland
haft inbyggare redan tusentals år - minst två, kanske fem
tusen -, innan dess namn veterligen första gången tecknades
i skrift.
Det allra äldsta hittills iakttagna vittnesbörd om menniskors
härvaro är en mängd till kakor sammanpackade ben af id med
deri inblandade kolbitar, som hittats inne i Visby stad under
en fordomtima af hafvet bildad klapperstensvall, belägen strax
vester om S:t Lars’ ruin och på en höjd af omkring 15 meter
öfver hafvets nuvarande nivå. ”Sammanblandningen af benen
och kolstyckena bestämmer dem”, säger G. Lindström i Anteckningar
om Gotlands medeltid I, pag. 44, ”såsom lemningar efter menniskors
måltid… Vi måste således antaga, att vid stranden af den dåvarande
Östersjön, som till sin djurverld var lik den nuvarande, på
det då så mycket inskränktare Gotland, några af dess urinvånare,
kanske tillhörande den palaeolithiska eller äldre stenålderns
folk, der intagit sin enkla måltid och att eldens bruk ej
varit dem okändt”. Man har beräknat, att mellan den tidpunkt,
då den nyss omtalade klapperstensvallen danades af hafvet,
och vår tid skall ligga en tidrymd af omkring 8,000 år, samt
att Gotland, som efter istiden väl två, om ej tre gånger stått
under vatten, omkring år 1600 före Kristus sista gången blifvit
torrt land och erhållit i det närmaste samma kust. konturer,
som ön ännu har. Samtidigt härmed, d. v. s omkring 1600 före
Kristus, antages allmänt den s. k. yngre stenåldern hafva
gått till ända här i Norden. Att äfven under denna period
invånare funnits på Gotland, det har ådagalagts bl. a. genom
de nyligen gjorda fynden af aflagringar från denna tid dels
i grottan Stora Förvár å Stora Karlsö och dels i Näs å s.
k. Gullrum.
Dessa aflagringar tyda dock kanhända icke så mycket på en
stadig befolkning, som fastmera på fiskare och jägare, som
tidvis uppehållit sig på de nämda platserna. Också torde ön
ännu hafva varit ganska glest befolkad, hvilket man dess hellre
kan antaga, som de här funna fornminnena från denna period
äro så ytterst få. Med undantag af fynden å de båda omtalade
boplatserna samt här och der funna redskap af sten och flinta,
hvars förekomst tyder på samfärdsel redan då med flintans
hemland Skåne eller Rügen, hafva här på ön såsom minnen från
dessa långt aflägsna tider endast tvenne forngrafvar anträffats,
den ena vid Norrgårda i Tofta och den andra vid Vesterbjers
i Gothem, båda innehållande stenåldersredskap. Huruvida den
äldsta jägare- och fiskarebefolkningen på ön varit af annan
stam än den, som ännu innehar Gotland är en fråga, som omöjligen
kan besvaras, innan genom en blifvande, fullständig undersökning
af de från Stora Förvár och Näs hopsamlade benen nöjaktigt
blifvit utredt, huruvida bland stenåldersfolket på Gotland
kannibalism kan hafva förekommit. Med anledning af att bland
de å St. Karlsö funna menniskobenen ett stort antal befunnits
klufna på längden, har man nämligen dragit misstankar, att
benens klyfvande skett med uppsåt i afsigt att åkomma och
förtära den feta benmärgen. Bekräftas dessa misstankar, och
de forne grottinvånarne sålunda stämplas såsom menniskoåtare,
då torde man deri kunna finna stöd för antagandet, att urinvånarne
på Gotland varit af annan stam än de sedermera invandrade
goterna eller gutarne, såsom de af ålder kallat sig sjelfva.
De germanska folken, till hvilka äfven goterna hörde, hafva
nämligen aldrig så långt saga minnes hängifvit sig åt kannibalism,
utan förtärandet af menniskokött har fastmera af dem städse
ansetts som något afskyvärdt, nedsättande och föraktligt.
(Se Kommentar)
Först under bronsåldern (1500 - 300 f. Kr.) synes landet hafva
blifvit mera bebygdt, såsom man kan sluta af de talrikare
fynden från denna period. Dessa fynd förekomma mera allmänt
i södra Gotland än i norra, hvilken omständighet låter oss
förmoda, att den förra delen af ön blifvit tidigare bebygd
än den senare. Att Gotlands inbyggare under bronsåldern åtminstone
till öfvervägande delen varit gutar liksom än i dag, torde
få anses ostridigt. Om, såsom sagan förmäler, någon inflyttning
till ön egt rum, måste den derför hafva försiggått senast
under bronsåldern och antagligen under dess tidigaste skede.
Hvad gutafolket sjelft från urminnes trott och haft sig bekant
om Gotlands första upptäckande, det finnes bevaradt i folkets
äldsta, på dess eget tungomål skrifna historiska urkund, den
för åtminstone 600 år sedan i skrift affattade gutasagan,
hvilken grundar sig på urgamla, bland folket vid tiden för
sagans nedskrifvande allmänt gängse och trodda sägner. ”Sagogrunden
till dessa berättelser” - säger en af Sveriges lärdaste forskare
i nordisk språkkunskap, professor Carl Säve i Upsala (Gutniska
Urkunder, Sthlm 1859, inledningen pag. IX) - ”är så mycket
säkrare af fornaste art, som hon t. o. m. eger ett par små
skaldeverser af rent nordisk form:
”Allt ir baugum bundit
Boland al thitta varda” m. m.
”Och således saknar hon icke ens det, som i all nordisk saga
med rätta anses som ett af de yppersta bevis på hög ålder
och äkthet”.
Gutasagans allbekanta berättelse om Gotlands första bebyggande
lyder sålunda:
”Gotland hittade (påträffade) först den man, som het Thjelvar.
Då var Gotland så beskaffadt (trolskt), att det sjönk om dagen
och var uppe om natten. Men den mannen förde först eld på
landet och sedan sjönk det aldrig. Denne Thjelvar hade en
son, som het Hafdher; men Hafdhers hustru het Hvita Stjerna.
De två bygde (bofäste sig) först på Gotland. Första natt som
de sofvo tillsammans (på det land, hvars första inbyggare
de voro) då drömde hon en dröm såsom (såge hon) tre ormar
vara slingrade tillsammans i hennes barm och tycktes henne
som de kröpo fram ur hennes barm. Denna dröm sade hon för
Hafdher; bonda sinom (sin man). Han uttydde denna dröm så:
Allt ir baugum bundit;
Bo-land al thitta varpa
0k faum thria syni aiga.
(Allt är förut bestämdt (med ödets ringar sammanbundet);
Bebodt land skall detta varda
Och vi få trenne söner ega).
Dem gaf han namn allom oföddom (innan de blifvit födde, så
säker var han på drömmen och dess tydning):
Guti al Gutland aiga;
Graipr al annar haita
Ok Gunnfiaun thrithi.
(Gute skall Gutland ega.
Grajper skall andra (sonen) heta
Och Gunnfjaun (den) tredje)
De skiftade sedan Gotland i tre tredingar, så att Grajper,
den äldste, fick på sin lott nordligaste tredingen (1) och
Guti medeltredingen, men Gunnfjaun, den yngste, sunnersta
(sydligaste) lotten”.
Så lyder sagan om Gotlands första bebyggande. Bekräftelse
på dess utsago har man trott sig finna uti åtskilliga gotländska
ortnamn, i hvilka namnen af Gotlands upptäckare och första
bobyggare möjligen ännu qvarlefva. Vid östra kusten i Boge
socken är en liten vik, Tjeldervik. och derbredvid en liten
udde, som, efter hvad namnet Tjelderholm antyder, fordom varit
kringfluten. Här ligger vid stranden gården Tjelders, hvarest
traditionen uppgifver, att Thjelvar bott. Ursprungligen har
gården säkerligen ej legat der, hvarest den nu befinnes, ty
der torde på Thjelvars tid hafvet gått upp mot den höga landborgen
omkring hundra meter vester om gården, som, efter all sannolikhet,
från början varit belägen uppe på denna landthöjd. På denna
ligger den s. k. ”Rötarburg”, der urgamla mossbelupna stenhopar
och lemningar af fasta murar, uppförda på äldsta forntidens
vis af kallmur (d. v. s. utan murbruk), bestyrka hvad rummet
utvisar, att en borg eller fast byggnad här stått i en långt
aflägsen forntid, men blifvit raserad för många århundraden
sedan. Sockennamnet Hafdhem (Habdum) och gårdsnamnet Hafvor
erinra båda om Hafdher, Gotlands äldsta bebyggare, och gårdsnamnet
Stjernarfve (Stjännarfve, ty stjerna kallas på gotländska
”stjänn”) om hans hustru Hvita-Stjerna. Gute gård i Bäl bevarar
ännu den äldstes af trillingbrödernas namn, ock den mellerstes,
Grajpers, grafkummel visas än i Garda socken och benämnes
”Digur röjr” (det stora stenkumlet), ett namn, som den väldiga
grafhögen väl förtjenar (2). Dessa ortsnamn tyckas bestyrka
den urgamla sagan och göra troligt, att personer med sådana
namn, som sagan uppgifver, lefvat på Gotland.
Då Thjelvars invandring till ön är den enda af sagorna omtalade,
torde man få antaga att han och hans män varit gutar och ankommit
hit ungefär samtidigt med deras stamförvandters, götarnes,
invandring till södra delen af svenska fastlandet. Liksom
desse torde de ock hafva kommit från trakterna af Svarta Hafvet
till Östersjöns sydkust omkring Weichsels utlopp, hvarifrån
de båda stammarne dragit vidare hvar på sitt håll, götarne
utefter kusten till Jutland, danska öarne och Skåne, gutarne
öfver hafvet till Gotland.
Att gutarne i likhet med götarne tillhöra den gotiska underafdelningen
af den stora germaniska folkstammen, det visar de förras språk,
utseende och sedvänjor, det bestyrkes ock af åtskilliga historiska
tilldragelser, dem vi längre fram skola antyda. Också har
Gotland från urgammal tid ansetts såsom en del af det svenska
Götalandet. Uti Othars och Wulfstans berättelse om den resa
de år 890 efter Kr. företogo in i Östersjön, omtalas Öland
och Gotland, som här för första gången framträder under detta
namn, såsom hörande till Sverige. Uti Snorre Sturlasons stora
verk Hejmskringla, författadt i förra hälften af 1200-talet,
säges uti 76 kap. af helge kung Olofs saga, att Gotland och
Öland följa med Östergötland. Uti Uplandslagens stadgande
om konungs väljande och hyllande uppräknas de särskilda folkstammarne
i riket, först svearna norr och söder om Mälaren (”Uppsveum
och Sudermannum”) och sedan de götiska folken och bland dem
gutarne (”Giotum oc Gutum oc allir Smalendningum’’, i Småland
bodde nämligen tvenne stammar, virdar och götar).
Men ehuru gutarne tillhöra den stora gotiska stammen, utgöra
de dock otvivelaktigt en särskild gren deraf. Detta visar
dels deras språk, gutniskan, d. v. s. forngotländskan, dels
den omständigheten att de, ehuru samfärdseln mellan dem och
deras stamförvandter götarne varit ända från äldsta tider
särdeles liflig, dock bibehållit sig oberoende af dem i politiskt
hänseende samt så bevarat sina urgamla bruk, sedvänjor och
lagar, att de utgjort ett folk för sig utan att sammansmälta
med grannarne och stamförvandterna, änskönt de flitigt sammanträffade
och umgingos med dem. Beträffande gotländska ,språket, så
är tydligt att, ehuru det uppvuxit ur gemensam rot med de
öfriga gotiska och germanska språken, såsom bland andra svenskan,
danskan, norskan, tyskan och anglosaxiskan, det likväl utgör
en särskild stam, lika sjelfständig och fri som de nyssnämda.
Språkforskaren Carl Säve säger uti inledningen till Gutniska
Urkunder sidan IV om forngotländskan: ”Hon utgör ej allenast
ett af nutidens från rikssvenskan mest afvikande landskapsmål,
med ett mycket egendomligt uttal och ljudsystem samt ett stort
antal egna ord och benämningar äfven på ganska vanliga ting,
utan en del af dessa egenheter hafva funnits till redan uti
den äldsta tid, om hvilka häfderna tala”.
Den föreställning, som mången gör sig att gotlandsspråket
är ett slags förbistrad svenska eller en blandning, ett sammelsurium,
af svenska, danska och tyska, den föreställningen är grundfalsk.
Gotländskan är ett särskildt språk, lika sjelfständigt som
de nyssnämda, dock kan icke nekas, att språket, särskildt
hvad ordförrådet angår, röjer lätt märkbart danskt och tyskt
inflytande.
De till Gotland invandrade gutarne torde nog likt alla andra
folkslag, som tillhöra den indo-germaniska urstammen, i äldre
tider hafva dyrkat elden under många olika benämningar och
godanamn samt visat stor vördnad för den. Derom vittnar bl.
a. gutasagan, der det ju heter, att Thjelvar förde eld till
ön och derigenom löste förtrollningen, som den förut varit
underkastad. Ännu in i senare tider har den utgamla tron varit
gängse på Gotland, att eld skyddar för trolldom (3).
