Svenska kulturbilder

Första periden av Svenska skaldekonstens historia, tillika med en kort framställning af Svenska språkets förändringar från äldsta tider till den närvarande.

Vid samhällets början var anföraren i krig tillika prest och skald. Så uppträder i Sveriges historia Oden som härförare, som stiftare af nya lagar och ny gudstjenst, och som ”Skaldskapets fader”. Under den hedniska tiden tillbragte skalden sitt lif i synnerhet vid hofven, det vill för denna tid säga, der hjeltelifvet visade sig i den högta blomma. Der njöt han aktning, beskydd och uppmuntran. Men äfven i drabbningen var han vid härförarens sida, för attt dela stridens faror och ära samt sjelf skåda de tappras bedrifter, hvilka han sedan skulle besjunga. Krigiska bragder utgjorde således hufvudsakliga ämnet för den nordiska Skaldekonsten under denna tid. Men våra äldsta sånger, hvilka äro gemensamma för hela norden, innehålla tillika den då allmänna folktron om verldens uppkonst och daning, om det ondas strid mot det goda, om menniskans bestämmelse i tiden och tillstånd efter döden, med ett ord, denna tids religionsbegrepp. Dessa sånger äro egentligen rent mythologiska, om hvilka man icke vet, när och af hvem de blifvit författade. De hafva blifvit samlade i den så kallde Saemunds Edda (1). Samlingen börjar med Völu Spa eller Valas Visdom, som innehåller beskrifningen om verldens skapelse, naturgudomligheternas uppkomst och undergång, samt den betydelsefulla mythen om Tidsträdet. Bland de öfriga äro Wafthrudnismál eller Wafthrudners Sång. Grimnismál eller Grimners Sång, Hrafnagalder eller Odens korpsång, samt Wegtams Qvida eller Wegtams qväde, likaledes rent mythologiska. Havamál, den Höges eller Odens Sång, är en samling av åtskilliga klokhetsreglor, hvilka blifvit så införlifvade med nationen, att åtskilliga bland dem öfvergått till ordspråk, hvilka ännu är gängse. Riksmál eller sången om Rik, är en allegorisk framställning af de trenne olika ståndens uppkomst, Trälar, Bönder och Jarlar. Den ger tillika begrepp om åtskilliga plägseder hor våra förfäder samt de slöjder och yrken, hvarmed hvarje särskild folkklass förnämligast sysselsatte sig.

Näst efter dessa, i afseende på tiden då de författades, komma de historiskt mythologiska sångerna, hvilka utgöra öfvergången från gudasagorna till hjeltelifvets skildringar. Man känner icke bestämdt, när de uppkommit, eller af hvilka de först blifvit sjungna; men det är sannolikt, att en lång tidsrymd skiljer dem från äldre. De tillhöra, nästan alla, berättelsen om de från gudarne härstammande hjelteslägternas, Völsungars och Niflungars, strider och fall. De utgöra tillsammans en stor tragisk hjeltedikt, hvars skådeplats är ömsom i Skandinavien, Tyskland och Danmark. Deri uppenbarar sig icke blott hög själsstyrka och ädelt mannamod, utan äfven djup känsla och rörande sorg. Sigurd Fafnisbane är idealet af en nordisk hjelte, som icke kan kufvas genom annat än trolldom och qvinnolist. Kraftfulla och dristiga män uppträda mot och jemnte honom. Alla gå de med orubbligt mod sin undergång till mötes. Qvinnorna är häftiga och brinnande, både i kärlek och hat, några äfven hämndgiriga och listiga. ­ Bland lemningarna af den nordiska kämpatidens sånger må äfven nämnas Krakamál, Ragnar Lodbroks dödssång. Den utmärker sig genom en rå och vild stridslust, som yttrar sig i skarpa målningar af krigets högtider. Den döende kämpen lifvas ännu vid minnet af fordna bragder och gläder sig i hoppet om den hämnd, som på hans baneman skall utkräfvas, och den lycksalighet, som väntar hjelten i Valhalls boningar.

Det tredje slaget af hedniska tidens skaldeqväden i norden är de egentligen historiska sångerna, upptecknade af konungaskalderna och utgörande källorna till Skandinaviens äldsta histora. Bland sådana högt ansedda hofskalder nämnas Thiodolf den Vise, Eivind Skaldaspiller, Thorbjörn Hornklofve, Thormodr Kolbrunnar Skald, m. fl. Af deras qväden är till vår tid åtskilligt bibehållet, som har icke obetydligt värde. Efter Christendomens införande upphörde småningom i Sverige idkandet af den gamla nordiska skaldekonsten, ehuru den ännu temligen länge bibehöll sig på Island. Men äfven der upplöste den sig slutligen (efter år 1250) till ett slags roman eller Saga.

Dessa skalders qväden äro skrifna i korta, merändels sex- eller åttaradiga stanzer, med fyra eller sex stafvelser i raden. Det egentliga rimmet var ännu icke brukligt, utan i stället användes alliterationen, enligt hvilken närstående ord börjades med samma bokstaf; stundom finner man ock likljudande stafvelser inom samma rad. Detta kallar man assonans.

Språket under den hedniska tiden, hvilket för hela den Skandinaviska norden var gemensamt, kallades först Dönsk, eller Dansk tunga, sedan Norraena, Norraent mål, slutligen Isländska. Den första benämningen erhöll det sannolikt deraf, att Danmark var mägtigast af de tre nordiska rikena under en viss period af den hedniska tiden, då nordens öfverkonungar, sådana som Harald Hildetand, Ragnar Lodbrok m fl., förnemligast der höllo sitt hof. När den egentliga Danskan sedermera började betydligt afvika från det äldre språket, och den Norska dialekten ännu länge bibehöll en stor likhet dermed, användes benämningen Norraena eller Norraent mål, för att beteckna stamspråket. Likväl nyttjades dessa bägge benämningar äfven samtidigt, och den sednare uttryckte tillika endast det Norska tungomålet. Slutligen, sedan Danskar, Norrmän och Svenskar börjat utbilda hvar sitt språk, kallade man urspråket Isländska, emedan det då inskränktes till ön Island allena.

Detta språk, hvars kännedom vi nu kunna inhemta endast af de under medeltiden på Island samlade eller författade skrifter, som blifvit till vår tid bevarade, samt af dess beskaffenhet, sådant det ännu derstädes talas, är visserligen icke mer detsamma, som fordom var allmänt på nordens fasta land, eller vid den tid, då Island ännu icke var upptäckt. Efter all sannolikhet har detta äldre språk, då det ännu var lefvande, erfarit inflytelsen af märkliga historiska tilldragelser, hvaraf nya inrättningar uppkommit, som fordrade nya benämningar. En sådan händelse var Christendomens införande i norden. En mängd främmande ord, som hörde till den nya kyrkoförfattningen, upptogos i språket och sammansmälte efter hand så fullkomligt dermed, att man i allmänhet icke märker deras utländska ursprung. Sådana äro t ex prestr, fordom godhi; kirkja, fordom hof. Tillika infördes ord från de Germanska språken genom de första Christna missionärer, som från Tyskland och England kommo till norden. Enskilda Franska ord erhöllo äfven burskap, sedan de genom Norrmännens tåg blifvit för nordens invånare bekanta; t ex. kurteys, kurteysi (Fr. courtois, courtoise), burgeys (Fr. burgeois) o. Dyl. ­ Troligen har äfven genom de från Constantinopel hemkommande Väringarne en söderländsk inflytelse på språket kunnat ega rum, då man der finner ord, sådana som Kyrialax (Kyrios Alexios), Padreimr (Hippodromos), Aegisif (Hagia Sophia), Ellipalta (Hellespontos) m. fl. ­ Det äldre allmänna språket, Norraena mál, har således, strängt taladt, utgrenat sig i fyra nya, nämligen Svenskan, Danskan, Norskan och den nyare Isländskan; men af dessa bibehöll detta sistnämnda en ganska stor likhet med den gemensamma stammodern. Det har icke heller under sednare tider undergått någon betydlig förändring; hvartill orsaken troligen är landets belägenhet, hvilken är så afskild, att det sällan blifvit besökt af främlingar. Andra språk hafva således icke kunnat utöfva något eller åtminstone högst obetydligt inflytande på Isländskan. Detta oaktat hafva språkforskare ingalunda funnit det fattigt och föga odladt, utan till och med anett det böra räknas till de mest utvecklade och rikaste af forntidens språk. Då vi från äldsta tider icke hafva några andra inhemska språkminnemärken, än runstenarna, hvilkas innehåll är alltför obetydligt, för att gifva ett begrepp om språket på denna tid, välja vi alltså för detta ändamål heldre något af den Isländska literaturen, ett utdrag ur Sturlesons konungasagor med bifogad svensk öfversättning.

Thormodr Kolbrunnar Skalds sång före slaget vid Sticklarstad.

Dagen är upprunnen,
Nu dåna hanens fjädrar,
Tid är för folket
Att arbetet börja.
Vaken jemnt, och vaken,
Vännerne käre,
Alle de ypperste
Adils tjenare,
Här den hårdhändte,
Rolf den skjutande,
Ättgode män,
Som aldrig fly;
Jag väcker eder ej till vin
Eller till qvinnoglam;
Jag väcker eder upp
Till hårda vapenlekar.

---

Not:
(1) Saemund var prest på Island. Han lefde vid slutet av 11:e seklet. Honom tillskrifves förtjensten att först hafva samlat de äldsta minnen af Skandinavernas mythologi oh skaldekonst. Samlingen kallas Edda, som betyder mormor, emedan den, såsom äldst, är att anse som stammoder för sednare samlingar af traditioner.