Svenska kulturbilder

Idunas äpplen

En tid sig kände ingen bland Walhalls gudar rask,
Ej fläsket ville smaka, ej heller mjödet bruna,
Ty med föryngringsäpplen var borrta denna ask,
Som högst af allt de satte, oeh borrta var Iduna.

“Stor sak i henne, bara hon lemnat asken qvarl”
Skrek hennes man, förtviflad, den gamIe skalden Brage;
“TilIräckligt med Asynjor vi här i himlen ha,
Men jag behöfver äpplen att stärka dälig mage.”

“Bedröfligt, högst bedröfligt!” Allfader sjelf brast ut
Och höjde matt det öga, som han ej pantsatt hade:
“Ehuru verldens upphof, det snart med mig är slut...
Ve mig, som rara asken i qvinnohänder lade!"

Ja, det var dumt, horribelt”, skrek grof och lurfvig Thor,
“Och stora skäl har Farbror att som en käring snyfta.
Sjelf är jag svag och ömklig, som sämsta gud här bor,
Och orkar knappt att Mjölner ett tum från marken lyfta.”

“Skäms, Thor! fast knekt till yrket och af naturen rå,
Har dock respekt för Oden!” sad’ dennes maka, Frigga:
”Men sjuk i sjelfva verket jag känner mig också,
Och inte kan jag sitta och inte vill jag ligga.”

“Än jag då?” hördes klaga den milda Frejas röst:
“Jag är rent af förkrossad: min skönhet börjat fara;
Jag mist min håg för älskog; har ej af kyssar tröst;
Och läserska att blifva nu återstår mig bara.”

“Mig gör det rätt detsamma”, sad’ gamle Asen Njord,
“Ju förr jag dör, jag slipper ifrån min arga Skade.”
“Åh, blygs! din gamle kålstock!” fick han till svar på ord;
"Hvem skulle snygg dig hålla, om icke mig du hade!”

Den eljest milde guden och agronomen Frej
Bad far och mor att tiga samt håIla sig i skinnet:
“Jag känner mig så “dålig”, mig landtbruk roar ej,
Och både regn och solsken ha fallit mig ur minnet.”

Brovaktarn Heimdal, äfven benämnd den hvite As,
Tog så till orda: “Gudar, jag ser ej mer att vakta,
Och lätt med öfverraskning kan himlaborgen tas,
Om vi vårt usla tillstånd allvarligen betrakta.

“Jag, son af nio systrar, som alla voro mör,
Väl borde ega krafter, men sedan fru Iduna
Har rymt med asken gräset ej mer jag växa hör,
Och ej i Gjallarhornet förmår jag att basuna.”

En gud, som aldrig annars i samqväm klöf sitt näbb,
Steg plötsligt upp och talte, det var den tyste Widar:
“Jag ledsnat vid att höra på edert långa bjebb!
Ett råd från Odens visdom jag i vår nöd afbidar.”

“Jag är så matt, min gosse, en annan hellre välj,
Ty jag försäkrar heligt att mitt förnuft jag saknar;
Jag måste ta en tupplur; men hållen i konselj,
Och låten mig beslutet få veta då jag vaknar!”

Strax skreds det till votering: ordförande blef Frej,
Och ned sig satte alla med klagolåt och buller. -
De sämre gudar fingo nu äfven yttra sej:
Gud Ali eller WaIi, gud Forsete och UIler.

Hvem såg Iduna sist? - blef den första frågan nu ­
“Det gjorde jag!” skrek Ali, som äfven hette Wali;
“Ut gick hon ifrån Asgård en afton klockan sju,
l sällskap med herr Loke, och tycktes mäkta sali’.”

“Der ha vi ägget! genast för den kanaljen hit!
Han aldrig tänkt på annat, än att med gudar drifva;
Och som den skurken kände för äpplen vår aptit,
Han narrat har det kräket sig sjelf, sin ask, att gjfva.”

“Blott vi få frukten åter, nog mina horn jag bär”,
Sad’ Brage, och sjönk åter i sina skaldedrömmar.
Men nu man förde Loke i salen, med besvär,
Och ur hans mun, som vanligt, flöt ovett uti strömmar.

Då höjde Frej sin klubba och sade: "håll din trut!
Hvad har du gjort af asken och af Iduna, slyngel?
Ditt nidingsverk betrakta: se blott hur vi se ut!
Har du ej minsta hjerta, du onda makters yngel?”

“Hvad skulle jag med hjerta, när gudar ej det ha?
Det synes bäst på jorden, så full af nöd och tårar…
Du frågar hur jag tycker att I sen ut? Rätt bra,
För käringar att vara. Förlåt mig, om jag sårar!”

“Du svarar ej på frågan: hvar är Iduna, säj,
Och hennes ask med äpplen, så dyra för vår helsa?”
Det vete tusan böflar, det angår inte mej!
Tag’ engelskt salt i stället, det brukar kunna frälsa.

“Fort, hit en sträckbänk, gubbar, att lägga bofven på!
Han skall bekänna, eljest”.... Nej - gallskrek Loke - stilla!
Jag, att Iduna söka, till Jotunheim vill gå;
Blott låna mig din falkhamn, du söta Freja, lilla!

“Den får du mer än gerna, blott jag blir ung igen!
Ack, skynda dig, ty redan mitt hår begynner gråna!”
Ja, skynda - bådo alla - du ädle, gode vän!
Ty äfven gudar måste om helsan vara måna.

Och snart i Frejas falkhamn herr Loke flög utaf,
Men om den långa resan jag orkar ej att tala.
Nog af, att han kom åter. Han asken återgaf,
Och äfvenså lduna, omskapad till en svala.

Men nu, må tro, i Walhall det blef ett äpple-mums!
Som pojkar uti skolan sig alla gudar smorde,
Och fast de hade grånat, de blefvo unga bums ­
Ack, slika äpplen äfven på jorden växa borde!

Wilhelm von Braun