Svenska kulturbilder

Thorborg

I friarevärf hän til Ullåkers slott
Båd’ Jarlar och Konungar draga,
Hvar storättad höfding, hvar segerrik drott
Vill Thorborg den fagra behaga:
Kring borgen, dit hoppet har styrt deras färd,
Än klagan, än härskri hörs skalla;
Nu hotande blotta de stridsyx och svärd,
Nu åter om kärlek bönfalla.

Men fåfängt til stjernan, den strålande, ser
Du trånfull och händerna höjer,
Från fästet ej lockar dess fackla du ner,
På afstånd hon leende dröjer:
Så Konunga-dottern från borgen ser ned
Med löje till Friarnes skara.
Och gör med sitt svärd åt de djerfve besked,
Och låter de suckande fara.

En blomma utsprungen på Asarnas stam,
Hon ärfde ej Freya allena,
Men kraften af Thor i sitt hjerta förnam
At mandom med fägring förena:
Dess gyldene lockar ej kärlekens krans,
Men hjelmen, den jerntunga, prydde,
Och himmelsblå ögats förbildande glans
Blott seger och frihet betydde.

Som Konungslig Jungfru at lefva och dö,
Hon svor på sin stålsmidda klinga;
Så otämd som böljan i svallande sjö,
Hvem mägtar den stolta betvinga?
Så skön, men så kall som en vinter i Nord,
Så hög, men så hård som dess fjällar,
Med friarnes blod hon befrugtar sin jord,
Och stänker dess mossiga hällar.

Och så vidt ikring Norden dess rygte går ut
At kärlekens anspråk förfära,
Och hvilande stödd mot sitt segrande spjut,
Hon glädes at tystnad dem lära:
Då kommer en hjelte från Vestgötha land,
Rolf Götrikson väldig i striden,
Som flammande Surtur vid verldsklotets brand,
Men älsklig som Freyer i friden.

Af Skalder besjungen, med byten belönt,
En Konung i Hjeltarnas rike,
På sjö och på land utaf segren bekrönt
Än fåfängt han sökte sin like:
Kring Vesterhaf frugtad och vördad i Nord,
Hans lefnad i bragder försvinner,
Och djerf uti handling, men blid uti ord,
Båd’ strider och hjertan han vinner.

Dock Thorborg den stolta, förblifver sig lik;
Sitt slagsvärd i handen hon väger:
”Se här är min brudgum! – Du friare vik,
”För dig jag blott banesår äger!” –
Den hotelse eldar mer hjelten, han svär
At böja den jernhårda klinga,
Och drager kring borgen sin bragdrika här,
At sköldmön med vapen betvinga.

Nu gäller at kämpa för hjerta och slott,
Fort, Thorborg, ditt svärd utur bälte!
Mot muren, förfärlig, som thordönets Drott,
Nu stormar den segrande hjelte,
Och sköldmön, som väpnad, med oförskräckt håg,
At möta hans anfall står färdig,
Med undran bekänner at aldrig hon såg
En fiende henne så värdig.

Hvad är det, som rörs i den stålkläddas barm?
En suck? – Nej, blott andan hon drager;
Och glöden på kinden? – Är krigarens harm,
Då retad till svärdet han tager:
Som eken i stormen oböjlig och fast,
Han ordnade sin väpnade skara,
Och skurar af pilar nerregna med hast,
At fiendens stormskri besvara.

Sin ljungande skotteld de Murslungor snart
Så skräckfullt från vallarna lossa,
Och hopade stenar nedvälta med fart
At Götriksons kämpar förkrossa:
Det sjudande beck, som en lavaflod far
At fiendens leder förhärja,
Förtvifladt är anfall, förtvifladt försvar,
Och muren blodströmmarna färga.

Men hjelten har svurit hemföra sin brud,
Om ock utur Muspelheims lågor;
På svärdsudden bär han sitt friare-bud,
Och klyfver de blodiga vågor:
Som lian de mognade axena slår,
Han mejar de krigare alla,
Och hög som en Gud uppå krigsmuren står
At stridernas öden befalla.

Och Thorborg förtviflad, med ögat i brand,
Sitt kastspjut mot höfdingen rigtar –
Hvar gör at dess fordom så stadiga hand,
Nu oviss och darrande svigtar? –
Ej hugstora Sköldmön kan glömma sin ed,
Dock säg hvi det vinglande stålet,
Som alltid likt Falken på rofvet slog ned,
Nu vilsefördt felar om målet? –

Men uti dess slagsvärd, det dvergsmidda, bor
Än död som i Asa-Thors hammar;
Ur slidan förgäfves än aldrig det for,
Mot Rolf det förödande flammar;
Som bölja mot bölja i stormande sjö
Förtviflan mot kärleken strider;
Men kämpen han famnar den stålklädda mö,
Och svärdet ur handen han vrider.

”Tag lifvet jemväl!” – hon förtviflande ber,
”Hvad äger jag mera att mista?
”Den stund, som min nesa och nederlag ser,
”Den stund blir för Thorborg den sista!” –
Från stupande branter til Gudarnas sal,
Nu språnget den djerfa vill våga,
Men fjettrad af hjelten, hon känner sitt qval
Försmälta vi kärlekens låga.

Än höjer väl stolthet sitt knot mot dess röst,
Hon ängslig och rodnande tvekar;
Men halfqväfda sucken, som flyr hennes bröst,
Bekänner hvad munnen förnekar:
På sköld, med sin sköna, motsträfviga brud,
Är segraren af kämparna buren,
Och kärlekens tro under vapnens ljud
Vid svärdsklang och härskri besvuren.

Som snön uti massor på fjellenas höjd
I vintriga månader dröjer,
Men störtar från branten med lekande fröjd,
Då sommarsols eldblick den röjer;
Så Konungadottern bevarat sin köld,
Då än ej beundran hon kände,
Men fåfängt dess hjerta sin tredubblade sköld.
Mot hjelten, den segrande, sände.

Och hjelmen med brynjan nu lägger hon af,
Och glad sig til sländan begifver,
I slidan förrostar dess stridslystna glaf,
Och ospänd dess både förblifver:
Och frihetens vilda ungdomliga mod,
Med vapnens och bragdernas minne,
Sen blott som en saga från fordomdags stod,
I drömmen så blekt för dess sinne.

Hon glömmer den gerna – på skyhöga fjell,
Den ros för en Halfgud blott grodde,
Och fäst vid hans hjerta, hon finner mer säll
Sin lott än hon segrarnes trodde:
”För frihetens tjusning, blef lydnadens skön”,
Hon hviskar, ”då äran man lyder,
”Men äran då räcker sin ljufligaste lön,
”När älskade hjelten hon pryder.” -

C. A. S. (Ca 1830-talet)